Jag kan ju säga att om min kille hade struntat i mig och bara hade suttit och spelat så hade jag blivit ledsen. Nu är vi dock ganska lika, vi både gymmar och spelar tillsammans så han struntar inte i mig. på det sättet.. Inte annars heller. Tycker han inte om att mysa/prata?

I början av vårt förhållande(har varit tillsammans i +2 år nu) så kände vi båda oss osäkra på varandra, dvs vi sökte bekräftelse för att kolla 'älskar du verkligen mig..?' osv. Känslan av att någon verkligen tyckte om en för den man är var ny för oss båda. Idag är det mer skämtsamt, t.ex. om han skulle skoja med mig och säga något som jag skulle kunna ta illa upp för så svarar jag med att 'du gillar inte mig' i en skämtsam ton så att han förstår att jag inte är allvarlig. Då brukar det bli så att han kommer till mig och kramas, pussas och sånt :)

Vad jag försöker säga är att jag tror det är något som kommer med tiden(att man inte är så beroende av varandra) då man känner sig säkra med varandra. Idag så kan jag lova att min kille inte tittar på någon annan tjej eller fantiserar om någon annan(ja många käftar emot mig om detta men lita på mitt ord helt enkelt, han är verkligen som mig, att jag tycker inte någon annan är snygg än han bara osv).

Han måste verkligen skaffa hjälp. Ska du behöva gå runt och oroa dig att han ska ta livet av sig någon dag? Du ska inte behöva ha det så, det lägger ju en stor press på dig! :o

#1 

Tack så mycket för ditt svar!

Puh, känner mig inte lika… "Dålig flickvän" eller vad man ska säga, han tycker ju att det är helt normalt att låta sin flickvän sitta hemma själv på helgen :/

Prata är nog inte hans starka sida, men annars så har vi ju mysiga stunder och så, även om det blivit mycket mer bråk/diskussioner på sistone eftersom jag/vi börjar känna att relationen inte riktigt är som båda vill :/

Så som ni har det, det låter underbart! Om jag och min pojkvän håller ihop hoppas jag vi kommer ha det sådär fint med i framtiden 😊

Men jodå, vi har också gemensamma intressen, både är väldigt intresserade av sport och att träna, men det har inte funkat så bra att träna tillsammans. Det slutade med att han blev tjurig för att jag inte ville göra övningarna exakt på hans vis och sen har det inte blivit av nå mer eftersom han varit sjuk, svimmat och så vidare :/

Jag håller med om det där med att måste skaffa hjälp! Det är verkligen jättejobbigt att gå runt och bära på allt det här, sen fundera över om man ska berätta för hans föräldrar eller inte och så vidare- är jag skyldig att berätta så viktiga saker för dem eller är jag skyldig att hålla det för mig själv, för min pojkväns skull? Det bästa för min pojkvän skulle ju vara att få hjälp, önskar han kunde inse det.

En annan sak som jag inte nämnde, som hör ihop med det här- om det skulle bli så att jag skulle vilja göra slut… så har har sagt att han förmodligen tänker ta livet av sig. Hur kan han säga så? Det är ju väldigt 'omoget' då det liksom halvt tvingar mig att stanna kvar, och så kan jag ju inte tänka..!

 "En annan sak som jag inte nämnde, som hör ihop med det här- om det skulle bli så att jag skulle vilja göra slut… så har har sagt att han förmodligen tänker ta livet av sig. Hur kan han säga så? Det är ju väldigt 'omoget' då det liksom halvt tvingar mig att stanna kvar, och så kan jag ju inte tänka..!"

Du har absolut ingen skyldighet att stanna kvar men jag förstår att du inte vågar göra slut heller, vad fan gör man i en sådan situation liksom?

Min kille hade väldigt svårt för att kommunicera i början, han skar sig och grejer när vi bråkade (han blir nog inte glad av att jag skriver detta här men samtidigt har ingen på denna sida en aning om vem han är) och då han skar sig längst hela underarmen så gav jag ett ultimatum att antingen får du fan ta mig sluta eller så pratar jag inte med dig mer. Ska jag behöva oroa mig över att han ska skära ihjäl sig om vi skulle tjafsa? Ohållbart…(Jag tog en chansning om att han mentalt skulle klara av att hantera mitt ultimatum och jag lämnade aldrig honom ett tag efter det, tog alla hans rakhyvlar/rakblad utan att han visste om det och slängde dem… Det funkade så ah (y) )

Om du försiktigt försöker prata känslor och 'Deep stuff', ja du förstår, grejer som kan vara väldigt jobbiga, flyr han ämnet då eller han klarar av att prata om sådant, bara lite?

Samtidigt kan jag tycka att det låter inte riktigt sunt i ert förhållande att han tycker att han ska spendera sin fritid med att sitta och spela och så ska du sitta hemma och uggla. Vad känner han att han får ut av förhållandet? Jag menar, om han hade velat sitta ensam och spela, hade han verkligen blivit tillsammans med dig då? (Självklart ska det finnas utrymme för egentid, jag säger inte man ska vara tillsammans 24/7 but you get what I mean)

Mitt svar på fråga 3: Nej! Sådant ultimatum är inte snällt. Det verkar mycket avskräckande inför tanken på en tillvaro med hårda regler.

#3

Han har aldrig haft en flickvän förut, och precis som du kallar det, de här 'djupa sakerna' som man ibland faktiskt måste diskutera i ett förhållabde- han har haft väldigt svårt för att prata om det. Jag har försökt lägga fram det försiktigt, förvarnat honom, frågat om det är okej att vi pratar lite sådant, tagit honom i handen när vi pratar eller liknande- och nu börjar det faktiskt bli bättre, om man tänker på att han förut antingen svimmade eller dunkade huvudet i väggen tills han svimmande.. Jag vet, det är absolut inte bra och han fick åka både till barnvården och akuten efter det (vilket jag stöttade och följde med på, alla gånger :/)

Men nu är det mer som att han inte bryr sig, han har slutat att svimma eller skada sig vilket såklart är bra, men nu är det mer 'tomma hot' som jag tidigare sa eller vad man ska kalla det. Jag frågade nyss varför  han sa att han skulle ta livet av sig och om han inte förstod hur det sårade mig, och då sa han att han bara skojade. Det är så otroligt svårt att veta… En gång stack han iväg när jag var hemma hos honom, kommer inte ihåg varför men vi hade väl pratat om något allvarligt. Slutade med att hans mamma blev orolig för mig eftersom jag grät resten av kvällen, det är rätt svårt att hantera och liksom ha skulden om något skulle hända :/

Men som sagt, känns som det nog går framåt- men så kom då problemet att han helst 'undviker mig', sitter hemma och låter mig vara ensam. Och det är inte så kul.

Samtidigt så fattar han på något sätt att jag inte riktigt orkar med det här längre, blev ju lite upprörd igår och det slutade med att han bad mig att inte lämna honom 😐 Förstår mig inte riktigt på honom, men det var väl skuldkänslor, för någon timme innan sa han åt mig att jag lika gärna kunde dra ifall jag skulle sitta och 'gnälla' över att jag inte var nöjd med hur vår relation ser ut…

Ett ultimatum skulle nog i många fall faktiskt ha varit det bästa för oss, saken är ju bara den att jag faktiskt inte vet vad han skulle välja och dessutom känns det inte helt 100 eftersom han började prata om att ta livet av sig och sådant, och det verkade som om han tänkte välja spelen… haha, kul.. :/

Saken är den, att jag gärna kan tänka mig att han får spela lite en fredagskväll medan jag typ sitter och kollar på bloggar eller något. Det gör inte så mycket, dessutom spelar jag gärna med honom. Och jag sa det till honom igår, men han verkade ändå inte nöjd med det så kanske är det något annat som får honom att ta avstånd, som har inte berättar för mig.. :/

#4 Tack för ditt svar!

Jag håller med om att för mycket kontroll och regler i ett förhållande inte låter särskilt trevligt eller bra, och jag kommer så klart inte säga att han måste välja (jag spelar själv ibland), men man önskar ju att om han faktiskt var tvungen att välja så skulle valet vara enkelt :/

Ibland känns det som om vi inte riktigt 'älskar' varandra och vill lika mycket, och nu i slutet när han slutar svara och vill vara för sig själv och liknande, så känns det som att jag liksom är för på hela tiden. Men vi kanske inte visar vår kärlek på samma sätt, förstås. För mig skulle valet så klart vara enkelt, och enligt mig umgås man väl på helgen.. :/ Men samtidigt måste ju båda vilja för att det ska bli bra :/

Jag är ledsen, men när jag läser om er kommunikation, så får jag ont i magen. Jag kan inte förstå varför ni är tillsammans? Dessutom om han verkligen vill ta livet av sig, så kommer han att göra det oavsett om du finns eller inte. Han verkar vara en mycket instabil kille. Jag tror ju att du skulle ångra dig mer om ngt hände och du hade låtit bli att tala med hans föräldrar, än om du sa ngt om hans självskadebeteende. Jag anser även att hans sätt att hota dig med vad han gör om du inte är där, är respektlöst och en dealbreaker för mig. 

Med det sagt så har du rätt att vara mänsklig och du ska inte behöva gå runt på tå för att han mår dåligt, så att allt blir på hans villkor. Ta hand om dig!

Låter som om han kanske är deprimerad? Uppmuntra honom att söka hjälp!

Det finns ju ingen mall som säger: "så här mycket bör en höras när en är i ett förhållande". Har ni pratat om vad som passar för er? Om han tycker att du är klängig så kommer han förhoppningsvis att säga det till dig. Kan ni acceptera och respektera varandras umgängesbehov? Du får kanske anstränga dig för att inte "höra av dig för ofta", han borde kanske anstränga sig för att möta dina behov?

Hade en partner sagt: "du får välja mellan mig och tv-spel" så hade jag INTE valt partnern… ultimatum är verkligen inte okej för mig.

Med det sagt; det låter ju verkligen inte okej om han spelandet framför dig hela tiden. Hur mår din pojkvän? Om han har börjat isolerat sig (slutat umgås med vänner osv, som du tog upp) och pratar om självmord är det tecken på att han inte mår så värst bra?

#7 Jag önskar liksom att få tillbringa sitt liv med mig skulle vara tillräckligt för honom att vilja hålla sig vid liv, men som du säger, så tror jag faktiskt att jag inte kommer påverka det någonting.

Jag vet inte riktigt varför vi ännu är tillsammans eftersom det inte fungerar så jättebra, men jag älskar ju honom och jag går hela tiden runt och hoppas på att det ska bli bättre men det blir ju aldrig det..

Känner också att alla hot och det är lite respektlöst :( Har sagt det med, försöker ju prata med honom om det här, man han verkar inte bry sig.

Tack så mycket för ditt svar och din omtanke, det betyder jättemycket för mig!

#8 Ja, så kan det nog vara. Jag har verkligen försökt, följt med till barnvården när han pratade med en kurator för någon månad sen och har även varit med till akuten när han svimmat och så vidare, och försöker uppmuntra honom att vi kan gå tillsammans om han tycker det är jobbigt osv, men ingenting fungerar. Han vill helt enkelt inte, han tycker inte han får ut något av det. Vad kan man göra åt detta? :/ Vad kan jag som flickvän göra? :/

#9 Tack för ditt svar! Du har rätt, det bästa vore ju om man kunde försöka mötas halvvägs. Ska försöka ta upp det med honom, tack!

Nej, som jag skrev till #8, så mår han nog inte så bra och vi är väl båda två rätt medvetna om det, och allt det här får ju även mig att må dåligt. Men det är så svårt att hjälpa honom, jag känner att jag verkligen försöker göra allt jag kan men ser ingen förändring. Det bästa vore nog om han fick prata med en kurator eller psykolog, men man kan ju inte tvinga iväg honom dit. Vad ska man då göra i ett sånt läge? :/

#0: Måste bara fråga dig, om hans intresse hade varit något annat än just spela tv-spel, skulle du försöka få honom att dra ned på det också då? Jag menar.. Att gilla att spela är väl som vilket annat intresse som helst. Vissa jobbar till och med med det.

#11 Jättebra fråga! Jag vet faktiskt inte. Hade det varit någon sport till exempel, som han höll på med förut, så finns det ju ofta bestämda träningstider och så vidare och det kan man ju inte göra något åt. Kanske är det så att jag känner att han kunde välja bättre tider att sitta hemma och spela på och just inte på fredags- och lördagskvällar, då jag gärna skulle vilja att vi träffas :/

Jag har inte läst svaren men, Det låter som han tar dig för given, inte riktigt vet vad som förväntas av honom i förhållandet eller kanske socialt alls? ni tillsammans behöver sätta er ner och reda ut ett och annat. Vad som är ok och inte. Gränser, vad som är viktigt för var och en och hur ni ser på, önskar och förväntar er av förhållandet.

#13 Ibland känner jag så faktiskt :/ Vi både kanske tar varandra för givet. Men jag håller med dig, vi skulle behöva prata igenom en hel del. Började lite smått igår och det slutade, enligt mig, positivt, han höll med om att vi båda borde försöka ändra på oss och kompromisera :) Saken är den att det är inte första gången vi säger så, men jag går jämt runt och hoppas att 'nu kommer det faktiskt bli bättre'… Så vi får väl se :/

På fråga 2, så är det hans intresse att spela och är en hobby. Det är lite så att du älskar honom för den han är, och då får man ta att han spelar mycket. Om det är något som han trivs och tycker om att göra så får du acceptera det, en gamer , alltid en gamer. Men att bara sitta och spela i flera timmar i sträck när du är hos honom är samtidigt respektlöst. Kompromissa, men om han spelar så se till att du sysselsätter dig själv och visa att du är förstående och inte är så beroende av honom att du bara sitter och väntar tills han är klat. Men jag tror han skulle bli glad, kanske lite förvånad om du visar intresse i det han spelar och visar att du är intresserad av hans hobbyer. Ni har ju fortfarande inte varit ihop så länge (1år) så det är fortfarande nytt och ni håller fortfarande på att lära känna varandra, men det är så viktigt att ni pratar och kommunicerar med varandra!

#15 Tack för ditt svar! Jag har börjat inse hur mycket spelandet betyder för honom och vi har pratat om det, försökt hitta en lösning. För mig gör det ingenting att han spelar, saken är den att jag gärna skulle vara med honom då på fredagskvällen och inte sitta hemma för mig själv :/ Det jag inte förstår är varför han inte låtit mig göra det..

"Men jag tror han skulle bli glad, kanske lite förvånad om du visar intresse i det han spelar och visar att du är intresserad av hans hobbyer. "

- Det är faktiskt så att jag också tycker att det är rätt kul att spela, och det vet han.. När han var hemma hos mig för första gången för ett år sedan var det första vi gjorde just att spela NHL tillsammans, som är hans favoritspel. Jag skulle gärna sitta och spela med honom nu förtiden med men han har inte riktigt låtit mig, vet inte om det har att gör med att han vill spela själv eller något? :/

Men vi har pratat mer om det och jag har börjat förstå mer att han verkligen gillar det och att det gör honom glad, och jag vill ju han ska vara glad, världens gladaste och lyckligaste, så vi försöker kompromissa lite så gått det går! 🙂