Skulle det kännas bättre om du gick dit själv ett par gånger först? Så kan du få känna på miljön själv. Så kanske ni kan gå tillsammans efter några gånger? Du kan ju i alla fall gå dit och kolla utanför till att börja med. Man behöver närma sig det man är rädd för steg för steg, inte bara sitta hemma och ha ångest. :)

Jag kände som du förr i tiden. Det var ångest att gå till gymmet. Det var det ställe där jag skämdes som mest.

Men jag testade att gå på pass först. Då tränade man inte styrka på det viset utan man gjorde annat tillsammans med en stor variation av människor. En del vältränade, andra i sämre skick än jag var i.

Efter några gånger (och ja, det var riktigt jobbigt att gå dit också men det släppte efter ett par gånger när man märkte att ingen stirrade på en)vågade jag mig på att kika in på gymmet också. Vissa tider på dagen är det mest "vanliga" människor och inte biffar som tränar. Jag lärde mig att inte BRY MIG OM ANDRA utan att fokusera på mig själv. Tävla med mig själv eftersom allt annat bara är dumt. Biffarna har tränat lääänge. Jag hade inte tränat alls. Alla är nybörjare i början. Och det går snabbt att öka vikterna när man börjar träna :)

Jag vägde 102kg, så du kan tänka dig hur mitt självförtroende var.
Idag väger jag 35kg mindre.

Jag gick alltid och tränade ensam. Tyckte det var skönt.

1# Ja, kanske…grejen är ju att jag inte är därifrån, så jag känner inte staden eller människorna. Sen är jag så obekant med gymet att jag säkert skulle få be någon visa hur olika redskap fungerar :/ Också sjukt pinsamt…Vill bara påpeka att min pojkvän aboslut inte pressar mig till något och typ "Du SKA följa med mig, end of discussion" utan lägger mer trygg på att han vill hjälpa mig och stötta mig just för att jag är obekväm med min kropp sedan min viktuppgång och min sjukdom som får mig att intala mig själv att jag ändå inte kommer kunna träna på det viset…

2# Men visst! Jag tycker verkligen det är jättejobbigt att vara där. På gymnasiet så gick jag på en skola med bara tjejer och jag var inte speciellt omtyckt av min klass. Det var dessutom med inriktning stylist och spa & fitness så utseendet var ju superviktigt. Där hade jag gått och gått upp tre storlekar och skulle skumpa omkring i gymmet med mina klasskamrater som inte gillade mig och lyckades ALLTID att hamna nära den tjejen som en gång bad mig skaffa en BRED LAST skylt för min röv… :/ Så jag inbillar mig verkligen att alla stirrar och om ingen annan stirrar så mobbar jag mig själv uppe i huvudet när jag ser mig i speglarna som har en tendens att få en att se ihoptryckt ut och så har man en instruktör framför sig som får alla rörelser att se hur sexigt ut som helst och när man själv gör det känner man sig som en valross med rullskridskor…

Att vara på gymet handlar ju om välmående, att ta hand om sig, och att faktiskt få njuta av att använda sin kropp och känna endorfin- och dopaminkicken. Tycker inte du ska låta dina dåliga erfarenheter stjäla den glädjen ifrån dig. Och så tror jag de allra allra flesta har bättre saker att tänka på än DIG när de är på gymet. De kanske tänker på hur de ser ut själva… eller så har de det bara rätt bra. Som du också kan ha. Gör det enkelt för dig. Gå inte på någon maskin som du inte förstår. Använd konditionsmaskinerna första gången. De är enkla. Använd någon matta och gör sit-ups. Säg åt de dumma rösterna i huvudet att hålla tyst och bekräfta dig själv istället. Säg hela tiden till dig själv att du är duktig, fin och att det är härligt att få träna och använda din underbara kropp! Go for it! =)

#3 Jag gick först ner 10kg sedan gick jag upp 20kg på mindre än ett år… (Jag väger omkring 80kg och mindre än 160cm, med fel kläder kan jag se gravid ut men jag bryr mig inte så mycket 😉)

Det första du behöver jobba med är ditt självförtroende, du kommer ingen vart så länge du fortsätter att känna dig osäker och otillräcklig. Det du beskriver i ditt första inlägg tyder på att du är rädd för att misslyckas och inte vågar bara ha kul. Det känns också som att du har extrema prestationskrav på dig själv.
Båda saker som jag tror missgynnar dig i längden.

Det är tre saker som du behöver jobba med och som bara DU kan ta tag i.

1. Släpp efter på prestationskravet, man måste inte alltid åstadkomma något.
2. Våga misslyckas, jobba med att våga testa saker även om det inte går bra.
3. För att må bra MÅSTE du jobba med ditt självförtroende. Jag vet att det inte är lätt och att man gärna målar in sig i ett hörn. MEN! Det finns hjälp att få. Kuratorer, psykologer, KBT (kognitiv beteendeterapi), själavårdare (präster/pastorer, de har tystnadsplikt och är gratis). Du måste inte göra det ensam men utan självförtroende så kommer allt annat bli svårare.

Vill du röra på dig rekommenderar jag dig att simma. Det är många som motionssimmar, du behöver bara veta hur man simmar, billigare än gymmet och du tränar hela kroppen på en gång utan att belasta kroppen. Väljer man udda tider brukar det dessutom vara rätt lite folk, på morgonen till exempel. Hur skönt som helst.

Du har prickat rätt där. Jag har höga krav på mig själv och det är sällan jag lyckas leva upp till dom. Oftast blir det värre när jag är i ett förhållande, för då har jag någon att alltid vara så bra jag kan för, och så går det inte och så sitter jag och gnäller över hur kass jag är och oavsett hur mycket min kille försöker banka in i huvudet på mig att jag är fin och vacker etc etc, så går det inte in! I det läget hade han lika gärna kunnat prata med en tegelvägg och den hade hört efter bättre än vad jag gör :( 

 Varför ser inte jag det alla andra ser…? Folk pratar om att jag har vackra ögon…jag tycker dom är tråkiga och uttryckslösa…Jag får höra att jag har en sjukt fin kropp. Jag ser mina bristningar, ärr, celluliter (sånt som jag inte hade innan när jag var smal), ojämna bröst, dålig hy, det överflödiga fettet som putar ut över jeanskanten…

Undrar inte om KBT skulle vara något för dig. Det är terapi där man får lära sig att tänka i nya banor och agera på andra sätt. Men det hjälper inte om du inte startar med dig själv.

När jag hör dig beskriva din kropp så låter den väldigt mycket som min. Det första kan jag säga att ALLA kvinnor har ojämna bröst. Så det är fullt normalt. Men jag är också rejält rund. Visst vill jag gå ner i vikt med det handlar mer om att jag känner mig otymplig, inte ful.
Första steget för att bli vacker är att faktiskt tycka att man är vacker. Det är lätt för folk att säga att man inte ska bry sig om sitt utseende men det är ett faktum att man mår bättre av att tycka om sig själv och man får förtroende om man tycker man är vacker.

Testa att tala om för dig själv att du är vacker, varje dag, varje gång du ser i spegeln så säger du högt till dig själv "Jag är så himla snygg!". Det fungerar faktiskt. Börja tänka att du är vacker som kommer du också känna dig vacker. Våga också ta till dig av att folk ger dig komplimanger. Folk är ofta rätt ärliga, säger de att du har vackra ögon så lita på att de faktiskt tycker det också. Det betyder nämligen att de tycker om din personlighet. "Ögonen är själens spegel" heter det 😉

"Regret is something I didn't do" våga testa och misslyckas. Våga bara ha kul utan krav på resultat. Att vara kreativ kanske? Rita, måla, skriva, sjunga. Ibland när jag är ensam så sjunger jag bara för att, det behöver inte vara vackert eller bra. Jag bara gör.
Att jobba kreativt kan vara väldigt tillfredsställande samtidigt som det kan vara terapeutiskt och en form av meditation (så blir jag när jag målar, jag stänger av). Med tiden blir man bättre. Och det är just det som är grejen.
Med tiden blir man bättre! Men det kräver att man faktiskt testar och tränar/övar. Du måste våga börja göra saker även om det betyder att det inte är perfekt i början. Annars kommer du ingen vart alls. Jag har ritat i tio år och först de senaste två tre åren har jag verkligen börjat komma någon vart. Det betyder inte att det alltid blir bra. Massor av bilder blir dåliga för de där få som blir skitbra.
Jag skriver, jag bli författare. Konkurrensen är enorm och de finns mängder med människor som är bättre än mig. Det enda jag kan göra är att fortsätta skriva.

Jag tror du kan om du vill. Så tala om för dig själv att du är så snygg att det inte finns någon snyggare (seriöst, det fungerar!). Våga testa saker, våga misslyckas och våga testa igen. "Learning by doing jättefel" citat från scouterna.

(Blev långt men men…)

Jag har gått hos psykolog i 4 år, nu senaste året har jag varit utskriven. Så jag vet egentligen vad jag gör fel och vad jag borde göra för att hjälpa mig själv. Tycker själv att jag skulle bli en mycket trevligare och roligare person att vara med om jag tog tag i det här, då det fyller mina tankar varje dag. Det tar så mycket energi och jag har lust att ge mig själv en omgång för att jag inte fattar. 

 Om jag har tillbringat en morgon med att välja ut kläder som jag tycker är smickrande för min figur, ett par högklackade skor, en snygg jacka, sminkat mig och fixat håret…sen går jag ut till hallen för att jag ska iväg och då säger min mamma något i stil med "Oj vad fin du är!"..mitt svar på det blir "Jaså..?o.O". Varenda gång. 

 Min kille sa igår att när jag kommer upp så ska dom ha grabbmiddag (+mig) och spela spel. (brädspel). Genast när han sa det så sa jag nej tack, men att jag gärna sitter med och håller sällskap. För det är något jag inte kan…och bland hans kompisar också!!! Det är ju illa nog att skämma ut mig inför honom, ska jag behöva göra det inför hans umgänge också?? 

Här kommer en annan grej. Jag VET att jag framstår som dryg och tråkig och sjukt töntig för att jag beter mig såhär. Dvs att jag framstår som allt som jag är så rädd för att framstå som i det jag undviker att göra saker där jag är övertygad om att jag kommer skämma ut mig. 

 För vilka killar tycker inte att det är asnice med en tjej som kan bjuda på sig själv, som kastar sig in i saker, engagerar sig i deras intressen och är så säker i sig själv att "skämma ut sig" inte existerar i hennes huvud…Det är en tjej jag hade blivit kär i om jag var kille, eller iallafall uppskattat att umgås med! Inte någon med en jävla nej-hatt som ska sitta och försöka se så jävla pryd och perfekt ut och som stääääääändigt tjatar om hur ful och dålig hon är och man måste lägga timmar på att bekräfta henne och ändå fattar hon inte ett skit…

Samtididgt som jag skriver det här så inser jag nog lite smått att det börjar bli dags att göra något åt mig själv. Särskilt eftersom den där orädda, självsäkra tjejen jag beskrev är den jag egentligen är. Hon blev bara begravd av att känna sig ensam och illa omtyckt. Särskilt av sin pappa…

 Men jag har ju faktiskt folk som gillar mig. Fastän jag har ett påfrestande beteende. Min mamma gillar att vara med mig, mina syskon gillar mig, jag har iallafall två vänner som har gillat mig ända sedan vi lärde känna varandra. Min pojkvän tycker om mig och hans småsystrar tycker om mig (uppenbarligen eftersom dom ville leka hela tiden), jag misstänker att min svärfar tycker om mig, en god vän till mamma gillar mig…

Det är mer än vad många andra har…så jag kanske skulle ta och skärpa till mig och sluta tycka så jävla synd om mig själv.

Första steget för att förändras är att inse att man behöver det. Jag tror det enda du kan göra är att bestämma dig för att säga ja när du brukar säga nej. Det räcker med en gång för att det ska bli enklare. Börja med att delta i brädspelet. Om du inte försöker vet du inte heller vad du kan åstadkomma.

Det finns trots allt människor som har alla förutsättningar emot sig. Och ändå gör.