Jag tror att jag omedvetet mobbat en person som tidigare var min bästa vän . 

"Min historia": 

Från småskolan (åk 2 ungefär) så va jag bästis med en tjej, vi kallar henne A, vi "lekte" mycket och umgicks ofta. Men när vi blev äldre, ungefär i åk 5-6, började jag umgås med andra också och A började va sjuk väldigt ofta. Både hon och jag är väldigt blyga och tillbakadragna, mest A. Och ungefär då slutade vi umgås då jag kände att hon fortfarande inte hade vuxit upp/mognat riktigt utan hon va väldigt barnslig och jag gick över till andra kompisar. Och under högstadiet var hon sällan där utan blev mobbad av andra i klassen(om jag minns rätt) och jag tror att jag höll med dom och fyllde i lite när andra pratade om henne. Som att ja hon leker fortfarande med Barbies med sin lillasyster och andra lekar etc. Jag tror mest jag gjorde de för att va med i "gänget" så att säga. 

Jag önskar verkligen att jag inte gjort detta och att jag kanske istället bett dom andra hålla truten/inte säga så om henne. Visst kan man inte styra andra men jag skulle gjort något. Som sagt va jag nog rätt så omedveten om att jag mobbade henne just då. 

Jag har stött på A någon gång de senaste året när jag varit ute och vi har hälsat; men inte sagt mer än Hej.(vi bor rätt så nära varandra nu) Om/när jag får chansen och modet så vill jag verkligen be om ursäkt till henne och jag hoppas hon accepterar de, men jag förstår om hon inte gör det så klart. 

Jag vet att alla som mobbas blir påverkade på något sätt. Det är något man bär med sig hela livet. 

Från J

jag postar detta anonymt då jag inte vet om gamla bekanta och så finns här. men skriver under med J om du vill mig något :P 

Jag skriver öppet. Jag är en av dem som blev mobbad, utstött eller helt enkelt fick vara själv under grundskoletiden. Dock så inser jag att vi alla också är delaktiga av dynamiken att stöta ut, även om man kanske inte ser det så tydligt när man är yngre. Jag upplevde mig så pass utsatt så jag undvek helt enkelt att umgås med en kille som även han var utsatt för mobbing eller utestängande. Jag ville helt enkelt inte göra mig mer utsatt själv och därigenom bidrog jag givetvis. 

Idag som vuxen kan jag reagera på att vuxna tror att det går att se till att inga barn mobbar, när vuxna faktiskt gör det ständigt på arbetsplatser och dylikt. Det är viktigt att inse att vissa saker är en effekt av gruppdynamik och rädslor, men att det även går att förändra om man inser sin roll i det hela.

Ja jag var delaktig i att mobba en kille i mellanstadiet. Han brukade gå bakom mig på väg hem från skolan och kasta sten på mig och min kompis. Nån gång jagade han mig hela vägen hem. Så när resten av klassen började mobba honom hakade jag på. Man kan väl säga att jag gömde mig från honom i gruppen. Han bytte skola sen och fick det mycket bättre. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände med honom sen, men för nåt år sen hittade han mig på facebook. Om vi mot förmodan skulle träffas igen och prata om det förflutna skulle jag be om ursäkt.

Jag blev själv mobbad mellan åk 6-9. Jag hade vänner, men vi tillhörde väll kanske inte något av de populära gängen direkt. Lärarna vägrade se det kändes det som. Det var många hårda ord som jag utsattes för, en gång sparkade de sönder våran brevlåda hem till huset. :/ Men det var det "värsta" jag utsattes för vilket jag ändå kan vara ganska lycklig över nu såhär i efterhand.

Under gymnasiumet ändrades det hela. Där fick jag betydligt flera vänner och självförtroendet ökade något enormt. Det jag (och antagligen inte resten av klassen) insåg var att vi alla stötte ut en av tjejerna som gick i vår klass. Vi alla tyckte hon var väldigt…annourlunda. Det fanns givetvis tillfällen vi alla försökte vara trevlig mot henne men vi alla just då tyckte det var otroligt jobbigt och påfrestande att ha med henne att göra så vi sa många väldigt elaka ord bakom ryggen på henne och stötte ut henne från våra små "grupper". I efterhand inser jag själv hur otroligt elaka vi egentligen var mot henne, och jag skulle absolut vilja be henne om ursäkt ifall jag stötte ihop med henne nu! Skulle vilja ta den ursäkten öga mot öga och inte via datorn då det känns så fel.

Jag har nog gjort det både omedvetet och medvetet. Har alltid haft en ganska rå humor och ibland har jag förstått att andra människor har tagit illa vid sig när jag egentligen inte menat något illa. Nu är jag mycket mer försiktig med vad jag säger och till vem. Jag var med och frös ut/ignorerade 2 tjejer på gymnasiet.. :/ Den ena hade jag gått i samma klass som sedan lekis och hon var alltid mobbad. Henne försökte jag "hjälpa" många gånger under grundskolan genom att säga ifrån när killarna sa elaka saker och försökte umgås med henne ett par ggr då hon gillade mig.. Men det var otroligt svårt för hon sa knappt ett ord på hela tiden.. Jag ville inte bli kompis med henne men ville vara snäll iaf. Jag insåg, när vi började gymnasiet att hon valt samma program som mig, antagligen just pga mig.. Jag bestämde mig för att inte längre ta ansvar för hennes liv, och önskade att hon valt något där hon kunde få nya vänner.. Hon gjorde dåligt av sig i skolan och fick inga nya kompisar.. Hon slutade efter ca 1,5 år.. Den andra var en tjej på gymnasiet som jag har väldigt dåligt samvete över. Jag hade svårt för henne. Vi var 4 tjejer som umgicks och denna tjej hängde också på. Hon hade inga andra vänner och försökte väl själv bli "en i gänget" genom att klanka ned lite på tjejen jag skrivit om här över vilket gjorde att jag gillade henne ännu mindre.. Slutade iaf med att hon slutade då hon inte kände sig välkommen av oss.. Det känns förjävligt! Jag försöker vara en mer öppensinnad och vänlig människa och jag tror jag ser andra människor på ett helt annat sätt idag.

Jag har nog gjort det halvt om halvt omedvetet pga grupptryck, i låg/mellanstadiet. Dels en tjej i klassen. Hon var tjock och inte så jättetrevlig och desperat efter kompisar. Jag provade väl lite att umgås med henne, men det fungerade verkligen inte. Så tyvärr började jag undvika henne (vilket ajg tycker är ohyggligt elakt). Var jag kanske för feg för att säga att jag inte ville? Eller ville jag bara inte vara elak? Jag tror inte att jag någon gång sa något elakt till henne, men jag ställde mig ändå bakom dom som ogillade henne och vi undvek henne. Jag vet inte om hon uppfattade mig som en av mobbarna. Men jag vet att hon en gång blivit utsatt för något, jag minns inte vad. Och efteråt så hade vi stort samtal i hela klassen med läraren, varpå tjejen sitter och gråter. Jag har fortfarande kvar bilden av då hon vänder sig mot mig, helt röd och blöt i ansiktet, och säger "och du av alla". Det värsta av allt var att jag ville inte mobba henne, men jag höll ändå med dom som gjorde det och jag tyckte verkligen inte om henne, hur jag än försökte. Dock undrar jag ju om man hade kunnat gjort annorlunda. Problemet var att vi var så få i klassen också, fanns liksom inte så många att välja på.

Sen mobbade vi en kille i klassen. Han var inte svensk-född men kom från annat nordiskt land. Han bröt och hade dessutom tal/läs/skrivsvårigheter. Han luktade illa. Jag minns att grupptrycket gjorde att man inte ville sitta på den stol han suttit på, inte ville ta i saker som han tagit i osv. Vi var nog aldrig direkt elaka mot honom, men sådana saker är ju ändå mobbing. Väldigt elakt.

Sedan blev jag själv mobbad. När vi började högstadiet så stack jag och min nya kompis ut väldigt mycket. Vi hade väl lite svårt att hitta oss själva helt enkelt. Så en tjej som gick i klassen över oss började mobba oss, hon drog snabbt med sig sin kompis och snart var det ett helt gäng. Elaka ord varje gång man möttes i korridoren, på bussen osv. Ingen annan märkte det. Inte ens en lärare som en gång passerade i korridoren samtidigt fattade vad det handlade om. Det pågick flera månader, och man blev verkligen psykiskt nedbruten. Jag var ändå tuff, sa emot, hävdade min rätt osv. Jag tror ändå jag är ganska stark med tanke på att jag stod emot det, men man mådde ju så dåligt ändå. En dag så var det en kille som gick i min klass men som umgicks med den här äldre tjejen som gick brevid när hon "attackerade" oss, varpå han blev fly förbannad. Hehe.. tack =) Sen vågade jag erkänna det för en annan tjej i klassen som sa åt mig att vi skulle prata med läraren och då gick vi till vår lärare. Så fick vi prata med tjejerna och då slutade det. Året därpå (när vi gick i 8an och hon i 9an) så blev vi vänner. Inte så att vi umgicks hemma eller så, men vi kunde sitta och tjöta på skoltid och på fritidsgården och träffades vi ute så kunde man stanna och prata en stund och sådär. Vi kunde prata om mobbningen i efterhand. Hon bad om ursäkt på riktigt och sa att hon skämdes över att hon betett sig så illa och berättade då att när hon började 7an så blev hon mobbad, så hon ville liksom ge igen och vi var lätta offer eftersom vi stack ut och det var lätt att reta sig på oss.

Efter det har jag aldrig mobbat och hoppas att jag aldrig kommer gör.

Har inte själv mobbat, men vill bara säga att ni, som skriver och erkänner här, att det glädjer mig att ni kan erkänna att ni mobbat och att ni ångrar det, och funderar över det, och att ni har/vill bett/be om förlåtelse. Jag är stolt över er.

Jag blev mobbad i grundskolan, framförallt på högstadiet. Det var en kille som var värst och som trakasserade mig dagligen (så fort han fick syn på mig). Det kommer nog alltid finnas en del inom mig som väntar på att han ska höra av sig och be om förlåtelse.

Har inte mobbat medvetet. Men kan inte lova att jag aldrig sagt något som sårat, för det är möjligt att ord som inte betytt något för mig har sårat någon ändå.

Jag var dock den som blev kompis med folk som blev utstötta. Jag gillade inte att folk skulle vara ensamma.

Jag har varit delaktig till att mobba en tjej, hon kom ny till klassen och hade tyvärr egenskaper / utseende för att "bli mobbad" enligt tjejerna i klassen för att hon inte passade in. Tyvärr var jag bundis med dom "populära" tjejerna i klassen eftersom jag växt upp med dom och passade i deras image. Hur som helst denna tjejen var lite småmullig, hade fett hår, fula kläder osv som tjejerna direkt gick igång på. Hon fick aldrig sitta med oss och dom kunde skrika ut taskiga grejer i korridoren mot henne. Hon hamnade även i slagsmål en gång. Jag stod bakom och skrattade när folk sa dumma saker samt kastande någon kommentar själv.

Ett år senare hamnade vi tillsammans av en slump, det var tomt utanför klassrummet (överallt för den delen, alla var inne på lektion) och jag skulle gå ut för att röka och hon stod där ute ensam. Jag frågade henne varför hon inte var inne på lektionen och sedan började vi prata och jag märkte hur mycket vi har gemensamt. Hon var riktigt trevlig mot mig. Jag föreslog att vi kunde träffas efter skolan och hon sa ja. Dock sa jag åt henne att inte nämna detta till tjejerna, eller någon för den delen.

Vi började träffas och blev riktigt nära. Tillslut så kunde vi vara med varandra öppet och även i skolan. Häpnadsväckande nog så sa ingen något, hon slutade bli mobbad (dock ville ingen umgås med henne men att jag gjorde det emellanåt störde ingen) så vi blev bästa vänner och är det än idag. Jag har bett om ursäkt till henne och hon har förlåtit mig. Tjejerna har även nu bett om ursäkt och hon tog det bra. Vi fick alla 4 till krogen för någon månad sedan.

Jag har både mobbats och själv mobbat, något jag skäms för. 😕