Jag vet inte riktigt vad som är normalt osv, men jag tycker verkligen ditt beteende låter mer sunt än dina vänners. Det är många som inte står ut med att vara singlar, men det handlar nog om hur de mår mer än vad som är normalt. Sen kan man projicera sin egen oförmåga att vara singel på andra, så att man liksom inte står ut med att andra är singlar heller.

Jag tror att måna har en slags rädsla för att vara ensamma och förbli ensamma genom livet. Tror det kan vara därför som många kastar sig in i förhållanden utan att egentligen veta vad de vill.

Har också märkt att såna som precis gjort slut med någon kan bli ihop med en ny efter bara någon vecka. Helt sjukt tycker jag. Och att dom säger "jag älskar dig" och "jag är så himla lycklig", det känns bara så knäppt.

Jag är singel, och har varit länge, och folk i min närhet tjatar och frågar om jag inte ska ta å skaffa en pojkvän. Först och främst så har jag väldigt svårt för att ens gilla folk. Jag har aldrig varit kär, och tror att det kommer bli en utmaning att bli det om jag väl träffar någon. Så jag har nog också en liten rädsla att bli ensam resten av livet. Men jag är inte desperat efter ett förhållande nu. Sen så trivs jag med att vara singel. Visst skulle det vara trevligt att ha en kille, men jag letar inte, utan väntar tills jag träffar någon.

Så jag håller med er!

De flesta jag känner rusar aldrig in i något nytt när det nyss tagit slut i det gamla. Ingen slänger någonsin ur sig kommentarer till någon bara för att de varit singlar länge eller för att de inte bor ihop med sin partner. Och ett halvår är ju ingenting!! Det är tidigt att flytta ihop redan då. Tycker det låter som dina bekanta är omogna. Klarar sig inte ensamma och sedan går de på personer som beter sig mer enligt normen bara för att dessa personer gör dom påminda om sin egen osäkerhet.

Jag har i många år tänkt detsamma. Och för bara några dagar sedan. 

Det finns en specifik kvinna som är lika gammal som mig, som rusar in i nya hela tiden. Först är hon dunderkär och älskar den nya efter någon vecka. Han är mannen för evigt. Efter någon månad är han den värsta som gått på jorden. Och så raddas FB-statusar ut om hur ensam och eländig hon är. För att max ett par veckor senare dejta och vara sådär dunderkär och totalt beroende av den nya mannen.

Att dejta och inte ta saker så allvarligt under läkeperiod säger jag inget om, utan vuxna - dessutom med barn ska förlova sig på löpande band med alla nya, flytta in direkt och låta dem försörja dig osv. Vad lär man barnen? 

Denna person passar väldigt bra i min mall för sådana här personer om inte klarar sig ensamma och enbart ska lägga sitt liv i en partners intressen, ekonomi m.m.

Jag själv är singel sedan 2007 och väldigt nöjd. Det har också sagts att jag är för kräsen, men nej - varför ska jag ha vilket skit som helst för ett par månader? 

Har dejtat mycket för jag haft behovet i perioder att lära känna nya personer. Ett par har jag dejtat 3-6 månader, men det har inte passat i mitt liv mer än lite kul. Är alltid ärlig att jag söker inget specifikt just  nu, men bli man kär och det "klickar" då är det så. Vilket aldrig hände för mig, för jag lever ett tufft liv som ensamstående mor och har faktiskt inte plats för en till man i mitt liv. Det är ytterst tveksamt att en man skulle kunna hantera allt elände i vårt liv med, då vännerna inte kan.

Svårt att säga vad som är normalt eller onormalt nu mer. Men jag känner också flera som hoppar från förhållande till förhållande utan att riktigt "tänka efter" eller "känna efter" innan. Hade en nära vän tidigare som gjorde så.

Jag har själv varit singel i snart 2år nu och trivs oerhört bra med det! Jag har blivit lite kräsen när det kommer till killar och vill vara säker innan jag "ger mig in" i nästa förhållande - självklart behöver han inte vara mannen i mitt liv. Men jag vill veta att det känns rätt just då. 

Och många verkar tycka (iallafall dom jag känner) att man ska flytta in med sin partner såfort det bara går. Hade jag haft pojkvän nu hade jag velat avvakta lite med att flytta ihop. Velat lära känna honom ordentligt först, låta tiden gå för att sedan känna att "nu är tiden inne" :)

Jag tillhör dem som tar lååång tid mellan förhållandena, blivit t o m uppbrott i ett förhållande för att han blev frustrerad över att jag inte ville gå fortare fram. Har dock många i min närhet som rusar in i det ena förhållandet efter det andra och verkar inte fixa för fem öre att vara ensamma what so ever. 

Själv trivs jag med att vara singel och ärligt talat har jag inte tid för att dejta och vara allmänt nykär heller. 😉 Betvivlar att jag kommer att vara ensam hela livet - men just nu behöver jag vara ensam och låter mig vara det.