Jag tycker det är för tidigt! När man är nykär så ska man inte förhasta sig i saker tycker jag. Blir bara fel… kanske känns rätt då men man får tänka framtid också. Jag är 18 år och har en tremänning som är ett år äldre. Han väntar barn med sin tjej och hon blev gravid 1 månad efter de blev tillsammans. Tycker det är så otroligt dåligt planerat. Jag undrar seriöst om folk i min ålder vet vad preventivmedel och kondom är. Mitt förra förhållande varade i 3,5 år och nu har jag en ny kille. Jag har aldrig blivit gravid! Många i min ålder i min lilla håla har blivit på smällen av antingen okänd pappa eller ett förhållande som rasar.

Hellre att vuxna får barn än att barn får barn oavsett övriga förutsättningar. Eftersom det idag är möjligt att skaffa barn på egen hand och de flesta familjekonstellationer blir mer och mer komplicerade, därför är förhållandet i sig sekundärt om bägge parter är överens om att de vill ha barnet och att barnets bästa alltid skall vara i fokus. 

Personligen tror jag dock att barn och familjer mår bäst av att hålla samman och anser att detta alltid borde vara målet…

Håller med moa.

Jag själv har så svårt att förstå dessa beslut, att skaffa barn så tidigt in i förhållandet, och kanske även i unga år. Jag är 22, har varit tsm med min sambo i 5 år. Jag blev gravid för 2 år sedan, jag fungerade och kom på mig själv att jag absolut inte var redo, jag vill tänka på mig själv några år till och jag vill inte att vårt förhållande ska vara allt om ett barn istället. Jag trivs mer vår lilla familj på jag, min sambo och vår hund. Men bara för att jag inte är redo så betyder det ju inte att andra inte kan vara det. Men att skaffa barn är ju en sån extremt stor sak, och jag hoppas verkligen folk vet vad de ger sig in i när de beslutar sig för att skaffa barn, speciellt i unga år och/eller i ett påbörjat förhållande.

Men visste ni att medelåldern för att skaffa barn är mycket högre i storstäderna än på exempelvis bruksorter? Jag bor i en bruksort, och många i min närhet har redan skaffat barn. Jag tycker det är intressant.

Och varför ska det vara så bråttom med att skaffa barn? Varför kan de inte vänta? Jag menar, om de varit tsm i 4 månader och slarvat med kondom och råkar bli på smällen, vilket är klantigt nog och oansvarigt. Så kan man ju alltid vänta, men jag har ju varit där själv, det blir ingen självklarhet att ta bort "barnet" som faktiskt lever i ens livmoder, hur litet det är må vara. Folk borde helt enkelt använda preventivmedel.

Jag har egentligen ingen åsikt. Det är beroende på individerna, tycker jag.

Jag blev ganska chockad när min syssling/tremänning skaffade barn med en man hon känt i tre månader (21 år). Men det berodde mycket på henne som individ, hon har alltid varit en väldigt oansvarig person. Men under graviditeten var hon tvungen att bli lite mer vuxen, och nu går det bra för dem alla tre.

Samtidigt blev jag jätteglad när jag fick veta att en av mina bästa vänner skaffade barn med en man hon känt i ungefär ett år (18 år). Hon har alltid varit en sådan person som kämpar sig igenom allt, och hennes sambo hade/har fast jobb osv. De hade också spenderat väldigt mycket tid tillsammans under det året och bodde tillsammans (de pendlade de mellan sina föräldrar, men ändock tillsammans).

Jag skulle däremot inte sätta mig i den situationen själv. Jag tror att det finns en risk för att man kastar sig in i något man kan ångra sedan (inte barnet alltså, men relationen). Men det måste ju inte bli så.

Det jag känner är att man känner inte en person tillräckligt. Det tar ju egentligen absolut minst ett år att lära känna sin partner. Först är man ju nykär, och då ser man inte det negativa, sedan tycker jag ska ha hunnit ha någon slags kris i förhållandet, för att veta att man klarar sig igenom det. Det måste ju inte vara en stor kris, men en "det pirrar inte lika mycket i magen längre"-kris eller någon annan.

Jag skulle kunna ha skaffat barn med min sambo inom det första året vi var tillsammans. Vi hat barn tillsammans nu två år senare men tror inte det spelat någon roll om vi väntat eller skaffat barn tidigare. Sen det där med med dåligt planerat inom en månad efter man blev tillsammans. Min polare blev gravid när hon var 18 hon och hennes pojkvän hade skydd men kondomen sprack vilket de inte märkte förrän det var för sent. Min andra polare har blivit gravid fyra gånger då hon käkat ppiller och haft pstav. Ingen av dem har velat mörda personen i magen genom abort. Känner många i stan som blivit gravida tidigt i förhållandet och de håller ihop fortfarande och de har skaffat både ett eller två syskon till barnet. De flesta jag känner som väntat flera år lever inte längre tillsammans eller så tjaffsar de med varandra hela tiden

Man ska vara vuxen och mogen nog för att ta ett sådant stort ansvar, dels bör man varit tillsammans i ett antal år och gärna ha varit sambo en tid också så man riktigt känner varandra väl.

Jag tycker att många sätter för stort värde i förhållandet när barn kommer på tal. Det enda jag ser som viktiga kriterier vid barnskaffande är personlig mognad, viljan från båda eventuella föräldrarna och en fungernade livssituation.

Barnet kommer inte dö för att föräldrarna separerar, visst är det jobbigt för barnet just då men den repar sig.

Jag och min blivande make har varit tillsammans sedan början av sommaren och vi väntar en bebis till våren. Knappt två månader hade vi varit tillsammans när jag blev gravid. Och nej, kondomen sprack inte. Bebis är planerad.

Oavsett hur länge man varit tillsammans så finns det ju inga garantier för att förhållandet kommer hålla, det kan man ju aldrig förutspå. Jag tycker att #9 har helt rätt. Både jag och min sambo är två väl fungerande vuxna som båda längtar efter barn. Vi älskar varandra och barnet kommer att få det bra, det är jag övertygad om. Barnet kommer att ha det bra även om vi separerar. Mina föräldrar är skilda, trots att de gjorde allt "rätt" och väntade många år innan de skaffade mig. Men inte dog jag när de skilde sig, jag har haft det grymt bra med bara mamma som aktiv förälder. För hon älskar mig och skulle göra vad som helst för att jag ska ha allt jag behöver.

Rent generellt tycker jag det är för tidigt att skaffa barn under första året. Man har ju inte kommit över den där förälskeperioden och allt är mest rosa och fluffigt och gulligt fortfarande. Det är bättre att vänta ett tag så man verkligen vet vem det är man skaffar barn med, man måste ju ändå ha kontakt med människan resten av sitt liv när barnet är ett faktum. 

Men sedan vet jag att man inte alltid kan dra alla över en kam. För vissa funkar det utan problem. Delvis kanske på grund av att man är äldre. Men jag tror mer det har och göra med individernas mognad. Det finns ju 40-åringar som har mognadsnivå av 16-åringar och tvärt om. 

Min föräldrar träffades hösten -80, mamma flyttade hem till pappa vinter -80. Och sommaren -81 blev hon gravid med mig. De gifte sig samma vinter och på våren -82 kom jag. Men trotts att allt gick så fort och de inte hade några planer på att bli gravida så gick det bra. De höll ihop tills pappa gick bort och mamma säger än i dag att han var hennes livs stora kärlek och hon har aldrig funderat på att skaffa någon ny även om det snart är 30 år sedan han gick bort.

Men de var äldre när de träffades och hade var sitt äktenskap bakom sig. Pappa var 39 år och mamma 41 år. Så det kan ju ha varit livserfarenhet och trygghet i att veta vem de var som gjorde att det funkade. 

Man vet aldrig på förhand. Det finns par som varit ihop i 10 år som inte fixar stressen av barn och det finns de som varit i hop i ett halvår som klarar det utan problem. 

Men jag tror att risken är större att amn går i sär om man är ung och får barn tidigt i ett förhållande.

Jag har några släktingar som varit unga och fått barn direkt. Lite cyniskt, så kunde man som äldre utse framtiden direkt. Vilket var ganska kort. Och min upplevelse med dem unga som får barn, gör slut - skaffade ny partner och fick fler barn. Gjorde slut och gjorde om proceduren - eller stod där med ett par barn med fler fäder och tyckte synd om sig själva. 

Min mödra & barnpsykolog berättade på en föräldraträff (utbildning) att 60% av alla par går isär innan barnet blivit 1 år - för det är så tufft med alla förändringar i barnets liv och att gå från tvåsamhet till fler. Att försöka hantera ett barn och trolla med sitt förhållande samtidigt. Det kan inte vara något man vill ha i ett  nytt förhållande? Efter 6-12 månader då vardagen kommer, och man lärt känna varandra - så kanske man inte vill ha mannen/kvinnan i sitt liv 18 år framåt. 

Själv var jag ensam från start och 'ung' enligt somliga. Men i min "kärnfamilj" har aldrig en man funnits med - så jag har aldrig haft behovet av en man som ska fylla ett behov av uppmärksamhet i form av ett "kärleksbarn".

Min sambo och jag flyttade ihop efter att ha känt varandra ca fyra månader och efter sex månader var jag gravid vilket var planerat. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle göra något sånt här, men allting bara föll på plats när vi träffade varandra.
Om ungefär två månader föds vårt andra barn, också planerat ;)
Vi var 23 och 25 när vi träffades, hade jobb, egna lägenheter osv.

Men sen har jag sett många andra (tjejer) i min omgivning/närhet, de allra flesta under 20 år (många av dem var 16-17), arbetslösa och aldrig jobbat, bott hemma hos föräldrarna etc som skaffat barn med sin nya förälskelse efter några månader och allihopa blev ensamstående inom barnets första levnadsår. Förutom ett par som fortfarande är ihop, men vad jag förstått är deras förhållande allt annat än bra någonstans.. =/

Jag blev gravid 2 mån efter vi blev ihop o tyvärr slutade det i missfall. Nu har vi en son på 3 mån o vi har varit ihop drygt 2 år. Jag e 29 o han 25 så vi visste vad vi gav oss in i.

Jag tycker det är upp till var och en när man är redo att skaffa barn. Jag skulle dock inte själv skaffa barn alltför tidigt i ett förhållande tror jag. Men det gjorde min bror.

När han presenterade sin nya flickvän på middagen hos våra föräldrar för första gången så berättade de samtidigt att de väntade barn. Jag förstår dock deras brådska då hans flickvän var fyra år äldre än min bror. Hon skulle fylla 40 om fyra månader. Nu har dom en dotter på 4 år och är gifta :)

Jag tycker dte är bra om man han bott ihop innan man skaffar barn. Sedan om det dröjer tre månader eller sju år spelar nog mindre roll. Det är sådan stor skillnad på att träffa någon lite då och då och att bo ihop med någon och verkligen få se alla deras sidor, bra och dåliga.

( Det gäller ju såklart inte om man är överens om att skaffa barn som särbos men det är ju rätt ovanligt)

Jag blev gravid efter 6 veckor 😇. Vi ville båda ha barn och gick på någon sorts magkänsla (har varit med andra där jag var jävligt noga med att inte bli gravid).  Magkänslan visade sig vara helt rätt. Vi har varit tillsammans i 13 år 😎. Jag var 32 och hade redan två barn, så jag visste vad jag gav mig in på.

Man hör ju då och då om par där tjejen blivit gravid efter bara några månader och då oplanerat. Beror förmodligen på att man är kär och galen och missar att använda skydd. Ryser lite när jag tänker på det, ska man ha barn så skulle jag tycka att man vill vänta ett tag och njuta av nyförälskelsefasen först och inte behöva "störas" av en tidig graviditet.

Jag har aldrig förstått mig på de som skaffar barn inom några månader eller 1 år. Jag tycker man behöver känna sig mer säker på förhållandet och känna varandra utan och innan. Och nyförälskelsen behöver också ha lagt sig lite, så man vet att vardagen fungerar bra. Tycker att man ska planera så bra man kan innan man skaffar barn, sedan kan det hända att man separerar senare ändå, men bara man har gjort så gott man kan.

Skyndar man sig med att skaffa barn, tror jag risken är större att man inte har lärt känna varandra tillräckligt bra för att få ihop en stressig småbarns-vardag.

#19 Gjorde inte jag heller innan jag mötte min sambo =P

Jag har aldrig någonsin känt mig så säker på något som när det gäller min sambo, vi hade kunnat flytta ihop samma dag vi träffades, kunnat göra allt med honom samma dag… Vi känner inte att vi missat någonting eller att vi borde ha väntat med att fatta de beslut vi har gjort, vi möttes i helt rätt tid i våra liv och vårt förhållande är starkare än någonsin =)

#20

Har också sambo och vi flyttade ihop nästan direkt. :P Däremot vill jag vänta med barn, men det har med flera olika orsaker att göra, vill gärna ha ett, men det är inte rätt tid i livet för oss nu.

Jättehärligt att höra att det gått så bra för er :) Man ska göra det som känns rätt, det är ofta det som blir bäst.

Jag tycker inte att längden på förhållandet spelar någon roll, utan hur bra man lärt känna varandra som individer under denna tid. Personligen så tycker jag att 1 år räcker gott och väl men jag förstår hur ni andra tänker 🙂

Jag tänker att det finns andra saker som är så mycket sämre än ett kort förhållande när man beslutar att skaffa barn. Det viktigaste är ju ändå att barnet får en bra barndom med föräldrar som älskar hen.