Som 14-åring var jag ca 178 cm, hade alltid varit längsta tjejen i klassen och i flera år längre än killarna också. Landade på 182 cm när jag var färdigväxt. Det var inte förrän i senare tonåren som jag började acceptera min längd och strunta i vad andra tyckte. 
Jag lyssnade alltid på de som påpekade att jag var för lång och att jag inte fick ha högklackade skor osv. Jag har alltid upplevt att jag var tjock hela barndomen, men när jag nu tittar tillbaka på bilder så var jag faktiskt inte det. Men det är ju självklart att jag hade större lår när jag var huvudet längre än alla andra! 
Sen lärde jag mig att man måste acceptera sig själv som man är om man någonsin ska kunna bli lycklig i livet. Det var inte lätt, och visst får jag återfall av självhat ibland. Men nu går jag i högklackat precis så ofta som jag känner för det och det är faktiskt jäkligt snyggt med shorts om man har långa ben. ;P
Så en början är att helt enkelt acceptera att du är lång och alltid kommer att vara det, så kommer du att vänja dig vid det med tiden. :)

Är 180 cm lång och mina närmsta vänner som liten har alltid varit huvudet kortare än mig. Jag gick ganska krokryggad som ung men lärde mig sedan att ha hållning och vara stolt över min längd! Jag har nu en sambo som är några cm kortare än mig men vad tusan gör det!? När jag var gravid vägde som jag mest 40kg mer än honom och det är ganska kul såhär i efterhand ;) kunde kvävt honom i sömnen om jag rullat över honom haha

Jag landade på 178 cm 🙂 Har inte vuxit mer än någon mm de senaste fem åren, och nu växer jag nog inte alls.

Jag växte 5-10 cm/år från att jag var 5 år till att jag var 14 ungefär. Jag var längre än alla andra redan i förskoleklassen med andra ord. Jag blev väldigt retad för min längd, och den undervikt min snabba växt förde med sig. Men nu bryr jag mig inte, det är kul att vara lång! Man når bra i skåp och på hyllor och i folksamlingar ser man längre, b.la.

#3 samma här, var också väldigt lång under hela uppväxten. Det är bäst att vara lång när man går på konsert ;D