Nu är jag här igen 😉
Jag har det senaste skrivit rätt mycket inlägg här då jag mått dåligt det senaste + ni är så otroligt duktiga med att svara 🙂
Och oftast kan era inlägg faktiskt lugna mig då jag så nervöst lagt 😉

Ok, för att utvärdera allt från början…

Jag fyller snart 20, lever med ångest och är arbetslös sen en tid tillbaka.

För ca 2 veckor sen skulle min syster flytta hemifrån, något som självklart påverkade mig väldigt mycket då vi nästan har levt som tvillingar hela våra liv.
Dagen innan hennes flytt så började jag känna av tung anding.
Då jag redan har ångest så kan jag känna av "tung andning" ibland, men detta kändes annorlunda.

Jag försökte intala mig själv att det bara var psykiskt nu i samband med flytten. Men det blev inte bättre, utan det blev värre. Jag kunde känna av tung andning nästan en hel dag.
Jag tog tag i saken och ringde vårdcentralen (trots läkarskräck).

Jag förklarade mina symtom, jag misstänkte astma, men fick en tid över en vecka senare…
Inget jag hade lust att vänta på då jag redan oroade mig.
Så jag åkte in till akuten.

Mina värden var bra, blodprov var bra, men jag hade lite feber.
Jag fick diagnosen "Infektion" och fick rådet att åka hem och vila och ta alvedon med jämna mellanrum.

Skönt att höra :)
Men här var det inte slut.
När jag skulle lägga mig på kvällen/natten så fick jag bröstsmärtor.
Då det höll i sig konstant i ca 30 min så åkte vi in till akuten igen.
Fick en annan läkare denna gången som verkade bry sig mer.

Mina värden var ännu en gång jättebra, febern hade gått ner lite och han kollade på blodprovet igen.
Då jag är ung, har så bra värden och han inte såg någon koppling mellan lungor och hjärta så antog han att det bara var oro som hade skapat smärtorna.

Ännu en gång kunde jag andas ut. 
Och jag mådde bara bättre och bättre med infektionen :)
Men sen hände det en annan drastisk händelse i mitt liv då jag valde att göra mig av med ännu en nära vän, min häst.

Dom senaste dagarna har jag känt något obehag i bröstet.
För att vara så tydlig som möjligt så känner jag av en stark puls, ibland känner jag hur hjärtmuskeln verkligen drar ihop sig när det pumpar och ibland kan jag känna smärta någon sekund.

Och självklart är detta något man oroar sig för också.
Jag brukar känna av det främst när jag sätter mig. När jag är uppe och gör något så tänker jag väl inte på det på samma sätt…

Kan detta obehaget/smärta bero på psyket, eller tror ni att jag har en sådan otur att råkat ut för hjärtsjukdom eller något efter allt detta drama? :(