Får jag fråga varför du vill skaffa barn i sådan tidig ålder?  :S

Eftersom du bara är 17 så bestämmer dina föräldrar över din ännu! :)

#1 Det är helt irrelevant för TS fråga. Dessutom har föräldrar ingen fullmakt över sina barn i 17-årsåldern, och hon väljer själv om hon vill bli gravid eller inte.

Jag hoppas du får den hjälp du söker TS, och jag önskar er lycka till :) Graviditet+diabetes+skolgång låter dock som en mycket jobbig kombination, men det är upp till dig att avgöra. Jag skulle försöka höra mig för med andra som har diabetes och gått igenom en graviditet innan jag tog ett beslut dock. Men nu är beslutet redan taget, som jag uppfattar det, och jag tycker att tråden kan återgå till sitt ämne.

Jag funderar som #2 på hur det kommer att funka med dina föräldrar.

Har du redan flyttat hemifrån och de avsagt sig allt ekonomiskt ansvar så OK, då är det inga problem på den fronten.

Men bor du hemma eller att de fortfarande har det ekonomiska ansvaret – vilket de ska ha fram tills du fyllt 18 egentligen, och fram tills du fyller 21 som längst så länge pluggar på gymnasienivå – så är det ärligt talat bara elakt att skaffa barn, i alla fall att göra det utan att du kollar hur de ställer sig till det hela först.

För i så fall kommer de med största sannolikhet få bli föräldrar på nytt delvis, och även deras nattsömn kommer störas av bebisen. För att inte tala om att de mycket väl kan tvingas betala vissa grejer för den efter din föräldraledighet (under den pluggar du inte, så då ansvarar du för dig själv) trots att det är ditt ekonomiska ansvar, just för att du fortfarande faller under deras.

Plus att det är mycket lättare att fixa klart gymnasiet innan man har barn än med en liten knodd att ta hand om (även om båda föräldrarna tar lika mycket ansvar), och gymnasieutbildning krävs ju för de flesta jobb i dagsläget. Och det betyder mindre pengar, och blir det tillräckligt lite så påverkar det ju barnets välmående under uppväxten. Vilket det lätt kan bli då det är svårt att klara sig på en lön i dagsläget.

Så tänk igenom detta riktigt, riktigt noga först. Inte för din egen skull alltså, utan för hur det kommer att påverka andra i din närhet, och framförallt hur det kommer att påverka barnet.

#4 Håller med dig helt och hållet. Man kan ju inte leva på andra bara för att han själv inte har ngn inkomst men vill så gärna ha barn. Att skaffa barn är inte som att skaffa ett husdjur precis ^^ hahah

Jag å min pojkvän har vart tsm i 3 år och jag vill så gärna ha barn. Men vi har pratat om de. När vi flyttar ihop och har fast inkomst så är de bättre läge på att skaffa barn. Dels för våran skull och att barnet ska få en BRA uppväxt :)

#3 Inget beslut är taget redan :) Killen vill men jag vet inte än men tanke på skolan, ekonomin och min hälsa. Håller på och pratar med folk med diabetes som varit/är gravida :)

#4 Jag bor lite fram och tillbaka. ''Bor'' hos min kille nu men när han ska iväg till jobbet eller något så åker jag hem istället (tråkigt och vara själv ute hos killen) och min pappa har inte direkt något ekonomisk ansvar över mig (men enligt lag så har han) men jag är den som alltid fått betala mat, hygienartiklar o.s.v för mina egna pengar så jag ser inte som att pappa har något ansvar över mig längre.

Kommer nog inte klara gymnasiumet alls då jag inte pallar med det då jag inte får någon hjälp alls. Därför kommer jag ha ''ledigt'' från skolan denna termin då ingen hjälpte mig att ansöka men ska försöka fixa det på egen hand till våren istället. Så får se hur det blir.

Inget är bestämt att jag ska bli gravid då jag fortfarande är osäker och jag tänker på ekonomin och hur den kommer va o.s.v. Så inget är planerat än.

#5 Jag vet att barn inte är husdjur. Och jag lever inte på andras inkomster och det kommer jag aldrig gö.

Vi har ett hus med ett bra läge på barn. Min kille har inkomst (jag vet att vi inte bara klarar oss på hans) Jag håller på och söker jobb och har en som är intresserad. Har även en konto med 100.000+.

Och jag vet att det kommer nog vara tuft om jag säger ja till ett barn men jag har inte sagt JA. Men även om jag inte har något jobb än betyder inte det att jag inte kommer få något senare och pga min ålder o.s.v så betyder inte det att barnet kommer få en dålig uppväxt. Dessutom känner jag folk som är några äldre som skaffat barn i min ålder som inte hade jobb men som har jobb och en bra inkomst idag som kan hjälpa mig och som jag kan prata med.

"Kommer nog inte klara gymnasiumet alls då jag inte pallar med det då jag inte får någon hjälp alls"

Då är det nog skolan du bör ta ansvar över, snarare än ett barn…

Det är ju bra om du börjar planera i god tid och försöker ta reda på hur saker och ting ska fungera. Så det ska du ha ett plus i kanten för.

Dock lönar det sig att vänta ett bra tag tills du är mera säker på ekonomin och dig själv. Du sa just att du har lite svårt med gymnasiet så det gäller att försöka klara av det mesta och se till så att du står på en stadig grund.

Hur länge har du och din kille varit tillsammans? Jag skulle åtminstone vara lite försiktig med att skaffa barn tillsammans med någon om jag bara hade varit ihop med kille i något år eller två. Dessutom borde ni ju bo ihop på riktigt först och dela på hyra och alla andra kostnader. Ni borde kanske leva som sambos först eftersom nu låter det ju som om du åker lite fram och tillbaka, vilket man inte kanske gör om man är sambos på riktigt? Nåja, oberoende så kan det vara bra att bo tillsammans i något år först. Du ska känna att det är ditt hem också och som sagt, att du också betalar din del.

Oberoende om din kille vill eller inte så ska du ta fasta på de känslorna som säger att du inte är säker. De är viktiga. Om du inte är säker så ska du nog vänta tills du känner dig säker och situationen är passande för er att skaffa barn. Lycka till :)

Hej TS :) Du får ursäkta nu om mitt inlägg låter nervärderande på ngt sätt för det är inte meningen. 

Det står på din presentation här på iFokus att du har flera diagnoser, bl. a: borderline, asperger, UNS, panikångest, djup depression, utbrändhet och mycket mer. 

Jag säger inte att bara för att du har en diagnos ska du inte skaffa barn. Men vissa av diagnoserna du har är ju "botliga", exempelvis; djup depression, panikångest och utbrändhet. Du skriver att du är osäker på att skaffa barn nu p.g.a din inkomst och din diabetes. Men jag råder dig att skaffa barn när du har "botat" (vet inget mer passande ord) din utbrändhet, panikångest och din depression.

Hoppas jag inte låter för negativ eller predikande, men tycker inte det är superlämpligt att skaffa barn då du är deprimerad. Har själv vart deprimerad med panikångest och andra diagnoser under hela min tonårsperiod (12-21 år) och då ville jag så gärna skaffa ett barn, jag trodde på ngt sätt att barnet skulle lösa allt och få mig att må bättre. Nu ett par år senare då allt är så mkt ljusare och jag både pluggar och jobbar, är min sista tanke barn. Det jag försöker säga är att det går inte att lita på sig själv när en är deprimerad för tankarna är så annorlunda mot vad där är när du är lycklig (odeprimerad). 

Ta hand om dig själv först så att DU är lycklig innan du skaffar ett barn :)

Får hålla med nio. Börja med att ta hand om dig själv först, sedan skola och sedan eventuellt barn. Ett barn förtjänar välmående föräldrar.

ts finns inte längre på iFokus.

11 skriver du till mig? Jag vet det, men chansen att hon är inne och läser finns fortfarande.

Jag bara konstaterade.

Ok. Varför skriver du anonymt när det inte är annat än ett sådant påpekande? Känns väldigt opersonligt.