Ingen lyssnar på mig...
Jag upplever att folk inte lyssnar på mig längre. Det känns som om folk inte är intresserade av mig eller att folk inte bryr sig om mig och det som intresserar mig. Jag upplever mer och mer att så fort jag öppnar munnen så är det någon annan som börjar prata och ingen lyssnar på det jag hade att säga utan samtalet börjar handla om något annat. Jag känner mig som ett litet barn som inte får min röst hörd. Och det jobbiga är att det inte bara är i ett "gäng" utan det är i princip hela tiden med allt och alla. Det gör mig väldigt stressad och det känns som att jag inte får ur mig saker och ting. Tex när jag varit med om något som gör mig väldigt glad så vill jag ju dela med mig av det, men folk lyssnar inte och om dom inte pratar själva så svarar dom bara 'mm' och börjar prata om något annat. Jag upplever att det är jobbigt att inte kunna dela saker och ting med andra människor, jag känner mig liksom utanför på något vis. Och det är inte alltid det är saker som kretsar runt mig, utan ibland i samtal så har jag en åsikt eller något att inflika, men det är som om det inte är så viktigt vad jag har att säga.
Ville mest skriva av mig. Känner mig lite ensam och utanför just nu…
Medarbetare på westernridning.ifokus
![[NinaCrown]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Känner igen det där du… Har haft så sedan jag var barn, men har tillslut lärt mig att ryta till och säga att även jag har något att säga 😕
Jag känner också igen det där! Men för min del beror det nog mycket på att jag har svårt att komma till saken och ibland bara glömmer bort vad jag faktiskt pratade om. Men visst är det jobbigt när ingen lyssnar! Du får göra som #1 och ryta till. :)
Mvh Linn
#2 Det kan jag också förvisso känna igen mig i. Men det är inte alltid det är så, men ändå upplever jag att folk ofta inte lyssnar.
Ibland ryter jag i, men det är ju inte alltid det passar sig. Tex med folk man inte känner så väl.
Medarbetare på westernridning.ifokus
#3 Nej men precis, du får helt enkelt säga till folk (som du känner väl) att du faktiskt har något att berätta och de får vara tysta och lyssna. Det brukar vara enklast när man är ensam med någon bra vän/släkting. iaf för mig. Jag brukar ibland faktiskt säga som det är, att jag upplever att ingen lyssnar på mig, sen passar jag på att prata om de jag vill prata om när folk är på humör för att lyssna. Det gäller främst mina systrar, de lyssnar bra om jag säger till dom och de är på bra humör. Hoppas du kan hitta någon att prata med iaf! :)
Mvh Linn
#3 Själv tycker jag det är lättare att säga till med halvbekanta, då de inte har samma personliga värde… Det gör inte lika mycket om de blir arga på mig. Tycker det är svårast när det gäller min familj.
Story of my life typ… Har tröttnat på att säga till så blir alltmer ofta tyst istället. Tråkigt att känna sig förbisedd, som om man inte har något intressant att säga öht.
Starta ny diskussion