Svår situation, men om du vill behålla barnet och är bered att ta hand om den själv kör på det. Gå på magkänslan.

Är du bered att lämna din kille för barnet? tror du att det finns en chans att han kanske ångrar sej?

Har han nämnt innan att han inte vill bli pappa eller var det bara nu för att det kom så plötsligt och han blev chockad? Kommer han kanske att ändra sig när han fått lite tid att tänka?

Jag hade lämnat honom och behållit barnet. Det kan vara ännu svårare om inte omöjligt att få barn senare om jag då skulle träffa någon ny som också vill ha barn.

#1 De är det som är de svåra beslutet, att jag måste välja mellan han och barnet. Jag vill inte välja utan jag vill ha dom båda två. Jag vet inte om han kommer ändra sig, det kanske blev som en chock för honom också och han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen. 

#2 Jag hoppas verkligen att han kommer och ändra sig, men han tror nästan att jag ljugit för honom om att jag inte kan bli gravid. Vi har aldrig tidigare pratat om hur vi skulle reagera om jag skulle bli gravid då jag inte ansett de som aktuellt.

Ni får sätta er ner och diskutera detta ordentligt, nu när den första överraskningen och chocken lagt sig. Skriv upp fördelar och nackdelar både om du skall stanna med honom eller ej.

#4 Han har nu farit hem till sina föräldrar för att lugna ner sig osv. Ska se om han kommer hem ikväll eller om han sover där sedan får jag ta en diskussion men honom när vi båda lugnat ner oss för att sedan se vad som blir bäst för oss.

Vad du ska göra kan du bara själv bestämma med råd frän andra som hjälp. Jag hade tyckt att det var egoistiskt att göra någon till förälder som inte vill.

Det finns en hel rad saker att ta hänsyn till. Först och främst så om du känner att du vill uppfostra barnet själv så måste du och kille snacka ordentligt. Vill han inte vara förälder så bör han slippa. Han behöver inte stå som fader i pappren, slipper allt ansvar men får i gengäld veta att han inte heller har några rättigheter. 

Väljer man den vägen så ska man fundera ett extra varv på hur det kommer att vara för barnet att inte veta men som är pappa. Jag som växt upp utan att få känna min pappa kan säga att man har en hel hög med frågor från det att man är ganska ung och de har inte försvunnit än (är 31 år). Men hanterar man det på ett bra sätt och är beredd att stå ut med frågorna så är det inget som kommer att ge stora men.

Sedan finns ju alternativet att han står som pappa men inte har någon kontakt. Då har han ju fortfarande ett ekonomiskt ansvar. Det kan också vara jobbigare för ett barn att veta att det finns en pappa någonstans som har medvetet valt att inte träffa sitt barn.

Det tredje alternativet är ju att han står som pappa och har kontakt med barnet, kanske inte enormt ofta men någon gång ibland. Det är ju bättre än inte alls.

Men oavsett så anser jag att om du väljer att behålla barnet så måste du respektera hans val. Vill han inte vara förälder så låt honom slippa. Ge honom tid att tänka, sätt ett datum då han ska ge sitt slutgiltiga beslut (säg en månad innan barnet kommer), innan dess kan han vela fram och tillbaka och ha sig bäst han vill men efter det så bestämmer ni ett alternativ och håller fast vid det.

Det viktiga är att när barnet kommer och blivit stort nog att förstå vad som händer runt omkring det så ska man vara konsekvent. Antingen så finns han inte i bilden eller så finns han i bilden. Det värsta man kan göra ur barnets perspektiv är att vela fram och tillbaka.

Jag skulle aldrig kunna behålla ett barn som inte var önskat av pappan.
Men sen hade jag inte heller haft oskyddat sex om det fanns en liten chans att jag blev gravid, om jag var tillsammans med en man som inte ville ha barn.

Jag blev oplanerat gravid och pappan ville absolut inte ha barnet. Det blev en väldans massa bråk och jag valde att lämna honom och behålla barnet. Skillnaden för oss var att vi var gifta så han skulle stå på pappren oavsett om han ville eller inte. Jag gick igenom hela graviditeten själv i stort sett, hade fortfarande kontakt med min man emellanåt (vi hade 6 månaders betänketid vid skilsmässan pga att han hade en dotter sedan tidigare, så mitt hopp fanns där hela tiden att allt skulle bli bra igen). Började väl tappa hoppet om att han någonsin skulle komma tillbaka ca 1 månad innan bf. Men två veckor innan sonen föddes så hörde han av sig och ville vara med. Och med har han varit nu i 2.5 år. Men anledningen till att jag valde att behålla berodde mest på att jag inte ville göra en abort och jag trodde att detta kunde vara min "räddning". Jag är väldigt tystlåten och har svårt för människor men nu när jag har min son så har jag "vuxit" mer, har lite lättare för att prata och mår allmänt så mycket bättre nu.

#7, i sverige finns det ingen möjlighet att välja att inte vara förälder till ett barn. han kan alltså inte välja att inte stå som pappa på några papper. det går till och med så långt att det görs ganska omfattande utredningar om man inte direkt kan fastställa faderns identitet. en förälders rätt att vara förälder i sverige är nästan omöjlig att komma ifrån.

jag förstår att du TS befinner dig i en fruktansvärt svår situation, men jag kan ju säga att jag, om jag fått samma dom som du gällande min fertilitet, inte hade vågat ta bort barnet. är man dömd till ganska omfattande behandlingar som är både fruktansvärt tunga och långa och blir gravid på naturlig väg, och vill ha barn så skulle jag inte våga ta bort det. en abort är också en risk, och det finns en risk att man gör det ytterligare lite svårare att bli gravid. nej, jag skulle inte våga ta bort det, även om fadern inte vill. jag tycker nog heller inte att du har lurat någon in i det här med tanke på den dom du fått. det är inte mer skuld i det i min ögon än om jag skulle bli gravid som har spiral och är medvetet steril.

skulle det vara så att tilliten har fått sig en törn skulle jag tro att det doktorn har sagt till dig finns i din journal, som du kan begära ut. i den bör det stå att du egentligen inte ska kunna bli gravid utan hjälp. hade jag varit du, om du fortfarande vill ha barn, skulle jag ha sett det som något fantastiskt. ha en vän som var med om nästan precis samma sak som du, dömd att inte kunna få barn, men blev ändå gravid och behöll. hon tog chansen hon aldrig trodde att hon skulle få, och har en helt fantastisk son på 3 år.

Vill du ha barnet så behåll det.

Om du gör abort nu och aldrig någonsin kan bli gravid igen, är det värt det? Tror du inte att du kommer leva med en stor sorg - för alltid? Och om du behåller det, kommer du klara av att leva som ensamstående (tills du ev. hittat en annan man som vill ha barn och som älskar ditt barn)?

Jag tycker inte alls det är egoistiskt av dig att behålla ett barn som är önskat av dig. Man får ju vara beredd på att skilja sig från pappan. Han kanske ändrar sig dock, det är ju svårt att veta.

Jag hade definitivt behållit barnet.  Men jag har då också alltid varit mer säker på att jag ville ha barn än att jag ville ha nån man🤫.  Att göra en abort mot sin vilja måste vara fruktansvärt och en "upplevelse" som följer med en hela livet.  Jag tror alldrig jag skulle kunna leva med den mannen sen om han mer eller mindre pressat mig att ta bort barnet - och då skulle jag ju varken ha mannen eller barnet kvar sen….

Följer gärna vad Ts beslutar sig för.

Eftersom du inte trodde du kunde bli med barn och du försökt tidigare och till och med gått på utredning för det så skulle inte jag göra abort, vill jag ha barn så skulle jag behålla det sen fick killen fly. Jag skulle inte göra abort för att någon tvingade mig. Och Hera…. Vet onte vad jag ska säga, skulle kunna skriva mycket som svar på ditt inlägg men orkar inte. Men kan iallafall säga så här, det är lätt att vara klok på forum innan saker händer, men skulle du stå där själv är det inte lika lätt alltid att vara den dygdiga duktiga flickan som man gärna vill framstå sig som. Alla göra vi misstag och alla lär vi oss något från dem, andra misstag är bara menat att de ska hända. Är man dygdig och duktig hela livet kan man gå miste om mycket roligt och fanastiskt.

#14: Varför fördöma en person för att den berättar hur den skulle ha agerat i en viss situation? Vad är det med det som är så stötande?

TS, du sitter i en svår situation och tyvärr är det nog bara du som kan välja. Som många påpekat medför abort alltid viss risk att man får svårare att bli havande igen, och du hade ju svårt redan från början.

Tänk över vad du har för andra skyddsnät utöver mannen. Att vara förälder är ett tungt jobb och ett stort ansvar, men den andra föräldern är inte den enda man kan dela jobbet med eller få stöd a . Har du några ensamstående föräldrar i din närhet du kan prata med, som kan dela sina erfarenheter med dig?

Oavsett vad mannen bestämmer sig för bör du också tänka över vad du vill. Om han sticker nu kanske inte dörren ska stå öppen för honom resten av livet så att han kan drälla in i och ut ur ditt liv hur som helst. Det är viktigt att ni pratar och tänker över situationen tillsammans, även om han väljer att inte vara del av barnets liv.

Kolla också det juridiska noga. Det är möjligt att vägra uppge fadern, ingen kommer att ta DNA-prov på hela befolkningen för att hitta honom, men du kommer förmodligen att få stå ut med en hel del press från alla håll för att berätta vem det är. Vill du ställa upp på det för att skydda honom?

Eftersom han trodde att du inte kunde få barn är ju situationen speciell, men jag tycker (som Hera!) att han inte borde ha ställt upp på oskyddat sex utan ett läkarintyg på att du genomgått sterilisering, om han inte var beredd på att det kunde få konsekvenser.

14 handlar knappast om att vara dygdig. Det är så JAG tänker och hade agerat. Jag framställer mig inte som något, jag bara är mig själv :) Garanterar att jag inte lever ett tråkigt liv för det. Har upplevt mycket, mer än många i min ålder.

#14 Jag har också alltid varit duktig och upplevt mkt ändå! Konstigt va?

Jag hade aldrig kunnat tvinga en man att bli förälder mot hans vilja. Oavsett om jag hade haft stor längtan efter ett barn förtjänar ett barn två föräldrar. Även om ett barn klarar sig med en mamma (eller en pappa) så förtjänar ett barn två föräldrar som finns där genom hela livet.
Att skaffa barn ska vara en önskan mellan 2 personer om man är i ett förhållande…
Men om jag hade råkat blivit gravid och min partner vill behålla men inte jag, hade jag gjort abort. Hade jag blivit gravid och jag vill behålla men inte min partner hade jag gjort abort.

Men det är min syn på det hela och bara TS vet hur hon ska göra.

#18: Jag har också halvt delat den synen. Men det är nog samtidigt rätt svårt att fortsätta leva tillsammans med en man som tvingat en till abort när man själv verkligen, verkligen velat behålla barnet. Om han inte vill är det klart han egentligen inte ska behöva tvingas till att bli förälder. Men om du själv verkligen, verkligen vill och på så vis motvilligt gör abort är det nog svårt att fortsätta ett sånt förhållande. Det blir nästan som ett svekscenario. Och då har man mist både förhållandet och barnet som man egentligen ville ha. Det är svårt det där.

#19 Då är man inte med en person som inte vill ha barn om man själv vill det.

#20 Man kan ju också vilja behålla barnet utan att ha velat ha det innan. Det är så svårt att säga hur man reagerar när man vet att det växer ett litet liv där inne.

Det är en jättesvår situation. Det låter väldigt fint att säga att barnet har rätt till två föräldrar och att ingen ska behöva bli förälder mot sin vilja. Men hade det varit jag skulle jag behållt barnet. Jag tror som några ovanstående att man mycket väl kan förlora relationen om den ena vill behålla barnet såpass mycket. Och jag vet ju hur snabbt man knyter an till det lilla livet.

Egoistiskt är det kanske, men ibland är det ok att vara egoist också.

Och han kanske ville ha det från början men sen ångrar sig.. Allt kan hända. Hur mycket självbestämmanderätt har man över sin egen kropp? Eftersom barnet växer inne i ens kropp känns det väl ändå relativt logiskt att den som äger kroppen har sista ordet.

#18: Det där med att barn automatiskt skulle må bäst av att ha sina två biologiska föräldrar omkring sig tror jag inte på.

#23 Vart har jag skrivit att barn automatiskt mår bäst av att ha sina två biologiska föräldrar omkring sig?
Jag skrev att barn förtjänar det, inte att dom mår bäst av det.

Jag själv är uppvuxen med endast min mamma, inte mår jag sämre för det. Men jag förtjänade att ha en närvarande pappa med, det gör alla barn. Sen om dom mår bäst med två föräldrar eller en är helt individuellt, jag tycker bara barn förtjänar att ha två föräldrar närvarande.

#24: Jaha, jag missförstod. Men jag anser inte att barn "förtjänar" att ha sina biologiska föräldrar omkring sig heller. Möjligen förtjänar de att ha bra folk omkring sig, men det har inte med biologi eller föräldraskap att göra.

#25 👍

Min sambo har kommit hem och vi har pratat igenom det. Har berättat hur jag känner och de är att jag kommer kanske aldrig mer kunna bli gravid naturlig väg och om jag då skulle ta bort det så måste jag med största sannolikhet genomgå provrörsbefruktning om några år vilket kan vara en kämpig, långdragen och dyr resa. Han berättade även hur han kände och de var att han fick en stor chock över det här beskedet och visste inte hur han skulle hantera det när jag sa att jag var gravid. Han har nu lugnat ner sig och smält beskedet lite bättre, pratat med sina föräldrar om vad som har hänt. Idag sa han att vi måste göra det bästa av situationen och att det är mitt val i slutändan, han sa även att han inte känner sig riktigt förberedd för att bli pappa men om jag väljer att behålla det så kommer han finnas där och göra de bästa han kan. För mig känns det som en självklarhet att behålla det pga mina svårigheter till att bli gravid osv, men jag vill att barnet ska ha båda föräldrarna och de han sa idag till mig så känns de som att han kommer finnas för mig och barnet.

#27: Vad bra att ni kunnat prata om det! Det är ju en omtumlande situation för er båda och det hinner kanske gå både upp och ned flera gånger innan ni landar, men det är en väldigt bra början!

Lycka till, alla tre!

Vad skönt att ni pratat om det iallafall. Men blir man någonsin redo att bli föräldrer? Jag kan inte säga med handen på hjärtat att jag kände mig helt redo när vi beslutade att skaffa barn. Det var för läskigt för det. Föräldrarollen är nog något man till slut växer in i inte något som finns där naturligt från början. Han kommer nog älska det där barnet från första stund han lägger handen på din mage och känner hur det sparkar därinne.

#27: Vad härligt, grattis! Du kommer säkert bli en fantastisk mamma till världens bästa lilla unge! Lycka till :) (och välkommen in på gravid.ifokus 😉)

27 vad skönt att han ställer upp :) Tror han kan växa med tiden och till slut kan längta!

Jag skulle råda honom att prata mycket med dig men även med vänner han har som har barn. De kan ge en råd om alla jobbiga saker som följer med att få barn men även berätta om allt roligt! Innan man får barn är det så svårt att veta vad det innebär. Jag var t.ex övertygad om att jag inte skulle få en enda sovmorgon på tio år men det visade sig som tur var vara helt fel;) 

Man tror lätt innan att det är slut på allt roligt och att man bara måste sitta hemma med barnet. Men det är egentligen mycket få saker man måste sluta med bara för att man får barn. Det är bara att man får planera lite mer än innan och vara lite uppfinningsrik. Största och bästa skillnaden med eller utan barn är att man får en extra person att älska!

Tack för alla tips och era positiva kommentarer! 🙂

Just nu har vi mycket att smälta tillsammans, både har fortfarande chocken kvar men den kommer nog att lägga sig om ett tag. Just nu känner jag lite rädsla inför vad som komma skall men innerst inne känner jag bara glädje och lycka. Min sambo känner också stor rädsla inför hur han ska hantera att bli pappa men han ställer upp på att göra sitt bästa och finnas där för oss två. Jag tror att vi kommer fixa det här!

Det känns bra att båda har fast jobb men bra lön, har ett fint och rymligt boende tillsammans, har nära och kära som ställer upp för oss osv. 🙂Kommer dyka upp på gravid.ifokus inom en snar framtid.

Inget ont om dig, bara kollar logiken:

1) Du får veta att dina ägg är omogna. Just då är provrörsbefruktning enda utvägen.

2) Du har oskyddat sex ett par år senare i tron att du är infertil.

OK de kan ha missat att tala om vissa saker för dig på gyn, men diagnosen "omogna ägg" bör ju liksom betyda att de mognar senare, så du kommer inte vara infertil hela livet.

Så vad f*n höll de på med som fick dig att tro att du skulle behöva IVF även i framtiden?!

#34 Jag vet av ett par som hade samma problem och de försökte i flera år utan resultat. Kvinnan hade då omogna ägg och läkaren trodde att det hade något att göra med att något gick fel i slutskedet på mognadsprocessen. De fick försöka med provrörsbefruktning ett flertal gånger utan framgång. 

Idag är de ännu barnlösa och hoppet är nog ute för hennes del då hon har hunnit bli ganska gammal. Så ja, det kan betyda att man är infertil för resten av sitt liv men inget i världen är ju 100% säkert.

#34, ägg mognar inte över tid som äpplen. ett ägg mognar under menscykeln, eller ungefär var 28:e dag (i normala fall) under inverkan av flera olika hormoner. om den här processen störs, exempelvis om man har hormonrubbningar eller andra bekymmer kommer inget ägg att mogna under menscykeln, och kvinnan ifråga kommer att vara infertil. om du har ägg som inte mognar kommer de alltså inte att mogna senare, som frukt, främst eftersom äggens mognad styrs av hormoner i kroppen. detta kan självklart regleras exempelvis med en IVF där man på konstgjord väg får ett antal ägg att mogna (inför uttaget) men detta är både en jobbig, långdragen och krävande process för kvinnan, och alltså ingenting som man låter henne gå igenom under hela livet för att få igång en normal äggmognad.

#35, #36, jag vet det, uttryckte det bara fel☺️

Men omogna ägg kan ju liksom mogna, så att säga åt någon vars ägg inte har mognat än att hon är infertil för all framtid är att ljuga. Ja, hon kan vara, men hon kan också bli fertil, så…

#37, det är absolut inte att ljuga. eftersom äggen inte mognar av sig själva utan hela mognaden av ett ägg påverkas av flera olika hypofyshormoner så kan en störning (exempelvis) av dessa hormoner göra att ett ägg aldrig mognar. i menscykeln börjar hypofysen producera ett folikelstimulerande hormon som får ett ägg att vakna till liv och börja mogna. skulle man exempelvis ha en störning i hormonproduktionen av folikelstimulerande hormon kommer äggen aldrig att mogna efterso ingenting stimulerar dem att mogna.

TS försökte ju i flera års tid att bli gravid, och utredningen visade just att inga ägg mognade vilket är en anledning till just infertilitet, så det var absolut ingen lögn. det hade varit att ljuga att säga att äggen inte mognade om dom faktiskt hade gjort det, men nu har dom ju inte gjort det vilket faktiskt gör dig infertil. sannolikheten då är ju att man lider av en störning i mognaden av äggen. nu visade det ju sig att TS ändå blev gravid, men man vet ju inte om det är en chans och sedan aldrig igen, men det innebär ju inte att någon ljuger.

#38, då borde man ha gett hela bilden istället för bara "du är infertil, punkt".

Bland annat att det fanns en liten risk för att äggen skulle mogna av sig själva.

Omogna ägg bör dessutom kunna påverkas av IVF om man identifierat problemet.