Nä känner mig inte det minsta gammal går ut och har kul, går på konserter mm. har varken villa, bil eller barn men är väldigt glad ändå, känner mig som 22 men enligt mitt id-kort fyller jag snart 42

Tror man mera bör lära sig leva i nuet och vara glad för det man har idag lever man i framtiden hela tiden och bara jagar saker och status som man tror man måste ha skaffat sig innan en viss ålder så brukar man sällan känna sig glad och nöjd för det är inte alltid livet blir som man tänkt sig och får man inte allt enligt sina planer så kanske man känner sig misslyckad och glömmer vara glad för det man har.

Tja den uråldriga kvinnan här hrm en bra bit in i de trettio, säger….alltså ditt liv har ju precis börjat. Hela livet finns ju och massor kommer att hända de närmsta åren. Ta din tid och njut av livet.

fick också världens typ "kris" när jag skulle fylla 20. helt plötsligt skulle man vara vuxen och skaffa barn, och livet kändes helt plötsligt som om någon tryckt på "snabbspola". kändes typ som jag skulle vakna nästa dag och vara 90 och hela livet hade passerat utan att jag hade hunnit göra något alls. det släpper är allt jag kan säga. ta det lugnt och ta allt med ro. du har måååååååånga år på dig att skaffa både barn och bil och hus. jag är 26 idag, och min noja har lagt sig och jag har snarare backat och känner mig mer som 15 igen :P var helt nojig över att jag var tvungen att skaffa barn, och nu har jag insett att jag har minst 10 år på mig.

Det är ju verkligen ingen ålder. Lev lite, spara pengar och börja sedan planera lite inför framtiden. Du måste inse att du har många år på dig att skaffa familj. Det är inget som ska stressas fram.

Att skaffa barn så tidigt är bara dåligt för barnet också. Jag vill också ha barn tillsammans med min pojkvän. Men vi har lovat varandra att den dagen vi har lägenhet och jobb så kan vi tänka oss de..

Du ska heller inte tycka att du är gammal, du är ung. Man ska ha kul så länge man lever! 😃

#5 Det behöver inte alls vara dåligt för barnet.
Beror helt på vem det är.

#6 Nej naturligtvis inte! Men jag tycker man ska vara redo själv, att man ska ha gått ur skolan åtminstonde ;)
De TS beskriver så låter de som hennes kompisar fortfarande går i skolan och skaffat barn :)

Suck.. Här närmar man sig just 30 och så får man höra sådant här från 20-åringar. 

Det går över. Jag har nog varit i samma situation. Jag hamnade också där igen för några månader sedan. Jag är strax 27 år gammal och har inte fått barn som jag hade planerat att få i just den här åldern. Efter att ett 10-årigt förhållande har tagit slut så känns det ju ännu mer hopplöst och som om man har kastat bort många år på ingenting.

Jag tänker dock inte grubbla. Om jag inte hinner få barn så var det väl bara inte meningen. Jag får tänka på den ljusa sidan att jag inte behöver utsätta min kropp för all den belastning som en graviditet medför. Livet består mer av än att bara skaffa familj, hus och hund. Man behöver inte vara lyckligt bara för att man sen har allt det där. Lyckan måste man skapa själv innan man går vidare till nästa steg.

Jag har också åldersnoja och jag fyllde 20 år i Maj. 🤪

Åldersnojan försvinner när du blir äldre.. Har en kollega som är typ 21 som också har panik över sin ålder, jag förstår inte, jag fyller 28 i höst och har inga barn, inget körkort, ingen utbildning, ingen villa, inget fast jobb… men jag mår bra för det. Har slirat mest hela livet.

Säger inte att det ena är bättre än det andra men man får helt enkelt hitta sin väg och det man själv tycker är kul..

Jag förstår att du har lite panik nu över jobb och så, du har precis gått ut gymnasiet vad jag förstår och då är det väl inte helt ovanligt att man känner sig lite vilsen och undrar vad man ska göra nu, vad ens plats är osv. Det kommer att ge sig. Hoppas du hittar ett jobb snart, spara pengar är alltid bra så kan du ta en skön resa och hitta dig själv lite :) Det är nog faktiskt den bästa medecinen mot åldersnoja, att resa! Långt bort och länge.

# 8 Du har många barnafödande år kvar. Livet brukar visa sig:)

#8 Äsch vid 27 var jag inte ens nära familj. Är nu 30 och väntar mitt första barn. Det finns massa tid kvar! Ofta känns det kanske inte som det, men då måste man komma ihåg att livet egentligen bara blir bättre och bättre.

Det är svårt, man rör sig mot nånting utan att stanna och reflektera över vad man har här och nu. Sen efterhand upptäcker man att man har missat halva livet. Så oavsett ålder tror jag det är bra att bara stanna och andas en gång ibland. Vi måste ingenstans. Det är helt ok att bara vara den åldern vi är nu och njuta.

#11 & 12 Visserligen, men barn tänker jag inte skaffa i första taget. Det tog flera år innan jag hade klurat ut om mitt ex skulle vara en lämplig pappa eller inte. Jag lär inte heller komma in i ett nytt förhållande särskilt snabbt, kanske om något år men det lär nog ta flera år än så innan jag är över mitt ex. Jag vill inte skaffa barn förrän jag e totalt över mitt ex.

Jag vet av andra människor som har startat ett nytt förhållande några år efter att deras 7-10-åriga förhållande har tagit slut. De kom aldrig över sina ex och verkar mest deprimerade fast de har nya partners. Ändå skaffar de barn och hus vilket jag tycker känns lite bakvänt.

Så det känns för tillfället lite långsökt att jag skulle hinna skaffa barn. För barn tänker jag inte skaffa om jag hinner bli 35 år före jag hittar den som jag vill ha och som jag känner att jag vill skaffa barn med.

Jag var ju nära att bilda familj för ett par år sedan. Jag var så redo och hade ju ett fast förhållande. Allt var klappat och klart. Sen så försvann allt bara så där. Livet är oberäkneligt.

Som sagt. Om jag inte hinner skaffa barn så tänker jag inte sörja. Då var det helt enkelt inte meningen och visst måste det finnas något positivt med att inte skaffa barn och hus också.

#13 Tja jag är över 35 och tänker definitivt skaffa barn om jag får chansen. Jag anser snarare att jag skulle bli en bättre mor, någon som är balanserad och trygg i sig själv. Jag kommer att göra ett försök alldeles själv när jag är 39 om inte mannen i mitt liv har visat sig.

En bekant till mig fick sitt första barn när hon var 45. Man vet aldrig hur livet blir i slutändan. Dessutom vet man inte Mr. Right visar sig, den där mannen som får alla ex att se ut som dåliga test runs 😉

Här kommer en som har slutat med åldersnoja. Är 51😉

Enda gången jag faktiskt haft åldersnoja var när jag fyllde 30. Då tyckte jag att jag lämnade ungdomen på något vis men det gick snabbt över.

Jag tror det är ganska normalt att någon gång under livet få en noja när  man tycker att tiden bara rinner iväg.

#14 & 15 Jag skulle dock aldrig kunna tänka mig att skaffa barn då jag är så pass gammal. Min egen mamma fick så många problem me kroppen vid 50-års åldern och hon orkade inte lika mycket med att ta hand om småbarn i den åldern. Jag vill ju orka leka och stoja omkring med barnen.

Nej, jag vill inte bli en gammal mamma för jag vet att jag inte skulle orka med det i längden. Så att skaffa barn då jag är i 40-års åldern är inget för mig åtminstone.

Jag skulle ju hoppas att jag hittar "Mr Right". Alla de som jag har träffat på nu och snackat med har jag inte alls tyckt om och jag har svårt att föreställa mig att jag kommer att ha känslor för någon. Det känns som om jag har gått och blivit totalt känslokall. Kanske jag har alltid varit oförmögen till att älska någon. Därför tvivlar jag på att jag kommer att hitta någon. Min egen mamma har varit ensam i över 20 år nu och verkar inte hitta någon som hon kan få starka känslor för. Jag tror att jag kan vara lik henne.

#14 Hm jag anser kanske inte att man är "gammal" i den åldern. Detg är ju individuellt ;)

Äh ta det lugnt nojjan är glömd när du fyllt 21. 20 låter mer än 19 det är ungefär som priserna i butiken 99kronor är billigt men 100 är dyrt. Själv tyckte jag att det var skönt att slippadetta "ton" efter nitton, jag ansåg mig varamer vuxen än kalla mig ton som vilken "ton"åring som helst. När nitton fanns där så kändes det som om man var fjorton eller femton och fortfarande en finnig tonåring liksom.

Sen kan man ju som 20 åring göra sig gammal också, typ sitta hemma och knyppla en lördagskväll istället för att hänga med polarna och faktiskt passa på att ha roligt. Är själv 28 och väntar första barnet nu, att rumla runt och springa på krogen och köpa spritpå bolaget var det roligaste jag gjort.visst har mangjort mycket dumt och supit för mycket men jöklar vad roligt jag har haft,enda jag önskar jag gjort mer av var rest, men det kan jag göra med ett barn på höften, men blir lite svårt ochkänns fel att springa ute på krogen och supa medansman har en ett åring hemma kanske.

Jag fick också en rejäl kris när jag skulle fylla 20. Plötsligt var man redan halvvägs till 40 och det hade gått hur fort som helst, lika snabbt som några andetag nästan. Då måste ju vägen till 40 också gå lika fort tänkte jag och då är jag 40 innan jag vet ordet av och då är jag ju redan halvvägs till 80 och nästan i graven redan.

Ja, fy fan vad hemskt det var att fylla 20. Nu är jag 24 och har fortfarande lite åldersnoja kvar. Det känns som jag inte kommer hinna med det jag vill göra. Tiden går så himla fort och jag hinner inte med!! Dock har jag iaf en hund på 5 år och ett barn på 2,5, en kille sen 10 år tillbaka och ett bröllop väntandes i höst. När jag tänker på det känns det iaf liiite bättre, då känns det som man hunnit med lite. Dock har jag ett halvår kvar på min universitetsutbildning som jag hela tiden bara skjuter på, år ut och år in, och det stressar mig. Jag är inte färdig med min utbildning och det känns piss. Jag vill dessutom utbilda mig till en annan sak också, vilket kommer ta ytterligare minst 5 år, men jag känner mig för gammal för att påbörja något nytt!

Jag blir stressad när jag skriver det här men jag vet att man mår bäst av att inte tänka på det.. Att försöka njuta av dagen och ta tillvara på den tiden man har. Livet blir inte roligare och man mår inte bättre av att stressa och noja sig.

Äsch, jag är 23 och har inte ens pluggat färdigt gymnasiet än (ska börja med det efter nyår, så då kommer jag vara 26 när jag är färdig😉), har varit sjukskriven de två sista åren, bor fortfarande hos föräldrarna (dock i stort hus på gård, så vi är ju inte i vägen för varandra), och har inte tagit körkort (vet inte ens när jag kan börja med det p.g.a. fysiska problem). Tror det är viktigt att inse att man inte kan göra allt på en gång. Bättre att slappna av och göra en sak åt gången.

#20: Hihi, du ska bara veta hur många yngre som sitter och knypplar, broderar, spinner, stickar, virkar och väver o.s.v. Det är ingenting bara gamla tanter gör, även yngre har insett vilken bra terapi det är (plus att det är faktiskt jätteroligt)😉Det är inte heller alla 20-åringar som gillar att vara ute och supa. Jag gjorde/gör det inte, får ofta ångest av att umgås med stupfulla. Så alla är vi olika🙂

Jag hade också åldersnojja för ett tag sedan, och den kommer och går lite fortfarande. Jag bor tillsammans med min fästman och våran vovve i en stor lägenhet sedan 6 år tillbaka, han har ett jättebra och välbetalt jobb och jag studerar till sjuksköterska och är klar om 1,5 år.
Innan jag började studera hade jag så mycket ångest över att många av mina vänner skaffar barn, köper hus osv att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville ju också ha barn och hus!

Men efter att jag började studera och faktiskt försöka leva lite mer i nuet så har allting lagt sig och jag känner mig nöjd med tillvaron. Jag och min sambo har på grund av mig pratat otroligt mycket om framtiden och kommit fram till att när jag är klar med min utbildning och fått jobb ska vi börja fundera på barn samt titta på hus. Och eftersom det "bara" är 1,5 år kvar börjar jag istället känna mig stressad ;)

Jag tror mycket handlar om att försöka hitta sig själv, vad man vill göra med sitt liv. Jag själv tittade ju alldeles för mycket in i framtiden istället för att fokusera på nuet och faktiskt ta tag i mig själv. Att skaffa barn när man är ung, inte har någon ordentlig inkomst eller ett bra hem är varken bra för barnet eller för de blivande föräldrarna, det blir nog bara tufft och påfrestande. Försök lägg fokus på vad du kan göra för att barnet ska få så bra framtid som möjligt :)

Just det, glömde säga att jag blir 25 nu om några dagar :)

Min största åldersnoja kom när jag fyllde 25, av nån anledning. Nu är jag 51 och tycker på nåt sätt att jag fortfarande är runt 35 eller liknande.

För mig är du bara barnet Anonym. Du har sådär 70 år till att uppleva saker.

"age is just a number".

#24 Tänk, jag tycker också jag är sisådär 35😉