Känner igen det där. Här hemma måste man nästan bli förbannad för att något ska hända eller man måste bli. Har provat att strejka en gång men klarade bara tre veckor och då hade vi dammråttor stora som hundar. Trodde att våran hund fått valpar. Då fick man sakta ner stegen lite för att de inte skulle jaga en :) tvätta gjordes bara när kalsongerna i lådan var slut. Nu är jag till råga på allt gravid och har sån foglossning att jag går av om jag dammsuger. Så igår efter att ha gått runt i klippt torkat gräs och diverse andra små partiklar på golvet i flera veckor bröt jag ihop och grät hysteriskt. Känns som om jag har för mycket att göra och för lite energi att göra något när jag är stor som ett hus. Jag har dåligt samvete för jag inte kan göra något jag är arbetslös och han jobbar och förstår att han inte orkar när han kommer från jobbet. Men det är inte så roligt att behöva väcka honom mitt i natten för att man inte kommer ur sängen själv så man kan gå på toa. Har många gånger funderat på om de inte ser att det är stökigt? Eller väljer de att blunda för det? Eller trivs de helt enkelt i röran?

Jag var i samma situation i ca två år. Jag arbetade och studerade samt tog hand om hemmet. Killen satt på rumpan och gjorde ingenting. Jag trodde att han pluggade men det visade sig senare att han hade bara varit hemma å spelat. Med andra ord hade ju jag i princip blivit totalt utnyttjad.

Vi diskuterade och tog itu med saker och ting. Men jag tror nog att agget hade växt sig så pass mycket att jag kunde aldrig riktigt komma över att ha blivit utnyttjad så pass mycket. Idag är det tack och lov över mellan honom och mig men det tog slut på helt andra grunder. Dock tror jag att jag hela tiden sökte efter en orsak för att få göra slut, det tog bara en stund innan jag hittade en "vettig" orsak.

Men vad händer om du bara frågar honom om hur han tycker fördelningen av hemarbete ska se ut då? Inte en massa anklagelser för då låser sig folk oftast bara i ett försvarsläge. Utan be honom sätta sig ned med dig så ni kan komma på en bra plan.

Låt honom komma med förslag på vilka områden han ska ta ansvar för och vad som är rimligt att du gör. Försök även komma överens om hur ofta sakerna ska göras. ( Inte så kul om den ena t.ex har ansvar för att diska men bara gör det en gång i veckan) För det mesta inser ju de flesta att det är orimligt att den ena ska göra allt. Och skulle han mot förmodan tycka att det är okej att du gör allt hemma, ja då kanske ni inte ska bo ihop?

Jävla karlslokar!
Ni förtjänar bättre, tjejer!

Min sambo hjälper till väldigt mycket i hemmet. Men det är sällan det går av sig själv (säger jag nu när han plötsligt av sig själv bytte i diskmaskinen och lagar lunch till mig;P). Det är alltid jag som tar ansvar för att i tillräckligt god tid tänka på vad man ska äta till middag och se till att det finns framme, och sedan att ställa sig och laga middag. Och då för att kunna laga middag så måste man ju se till att bänken är fri från disk och att det finns något att äta på osv osv osv, så faller det sig naturligt att jag sköter hela köket. Det läskiga är att jag inte ens tänker på det, jag är så van eftersom jag bott hemifrån så många år så det är naturligt för mig. Sambon kommer på när han är hungrig att 'nu måste jag ha mat' och då kan det hända att han lagar nåt snabbt. Men så går ju inte att leva. Då växer ju berget med disk och man får aldrig något vettig och riktig mat i sig.

Dammsugning är ofta så att jag "tar ansvar" för att se när det ska ske. Förr gjorde jag det då också per automatik och vana. Men nu har jag börjat vänja mig vid att säga tex 'om jag dammsuger så tvättar du' och det är han helt med på för han anser att det ska delas jämnt i hushållet - men det är alltid jag som tar initiativet och det är lite tråkigt faktiskt. För om jag inte orkar ta initiativet för att jag är utmattad eller sjuk, ja då blir heller ingenting gjort. Jag undrar också om det är så att karlar inte ser, eller om dom inte vill se/blundar, eller bara skiter i att ta ansvar, eller om dom som någon sa trivs i att leva i skiten.

Hade liknande problem med min gamla rums"kompis"… Jag var tvungen att storstäda hela lägenheten för att ens kunna bo där. Dammtussar som täckte hela utrymmet under säng och andra möbler, spindelnät i vart endaste hörn, disk som stått framme i över en månad, badrum som aldrig ens sett rengöringsmedel… Han hade bott där i sju år och aldrig tvättat golvet eller gjort rent sina avlopp.

Både han och jag levde dessutom på soc på den tiden, och eftersom att det var han som stod på lägenhetskontraktet tyckte vårat kontor att mina pengar självfallet skulle gå till hans bankkonto… Så istället för att få de 4000kr jag skulle varje månad fick jag 1500kr, varav allt gick till mat som egentligen var till mig men jag bara fick äta ½ av då han tog andra ½. Han anklagade mig även för att äta hans falukorv och bacon titt som tätt, jag som nästan är vegan 🤔

Hushållsarbete var även helt och hållet min lott. Och för att "visa sin domenans" (iaf vad jag tror han försökte) så skulle han göra varje moment jobbigare för mig. Dammsög jag, ja, då skulle han borsta håret på en plats jag redan dammsugit på. Diska? Då kommer han och lägger smutsiga bestick och grejer på det jag redan diskat och håller på att skölja av. Städat bardrummet? Poopietime!
En gång hade han faktiskt dammsugit, men dock hade han dammsugit upp fuktig mat… Så när jag sedan skulle lyffta upp dammsugarn för att dammsuga upp kattsanden som spridit sig till hallen så bokstavligt talat RANN det ut larver ur dammsugaren.

Så… Jag totalvägrade allt hushållsarbete därefter. Jag diskade det jag hade använt och jag tvättade det jag haft på mig. That's it. Tror inte jag behöver tala om att lägenhetens skick fort gick tillbaka till så som det var innan jag flyttade in…

#6

Det där var nog det värsta jag hört vad det gäller skräckhistorier från kollektiv! Och då har jag ändå gjort min beskärda del av sånt boende; man lever sex pers i en tvåa och det finns inte ens en dammsugare, alla bara sopar sin lilla "fläck" som man bor på med en dammig sopskyffel. Vi tvättade allas tvätt samtidigt i matttvättmaskien, blandade alla färger och gradantal, det blev inte ens rent, bara blött och skrynkligt. Tappade tomtebloss på golvet och sprayade möblerna i guldfärg och jag vet inte om nån nånsin tömde kattlådan… Tur att alla utom jag beställde McDonalds och pizza istället för att använda köket för gud vet hur det hade sett ut i kylskåpet då… men där var vi iallafall lika sunkiga och lata allihopa, det du beskrev lät ju mer som en vidrig människa som unyttjade dig (och ditt soc-bidrag!).

Efter midsommarhelgen var det mayhem hemma för vi hade fest; ett berg av disk, överfyllda askfat, skräpigt på golvet, kläder jag provat och ratat hängande över alla stolsryggar etc. Varken jag eller sambon hade "lust" att göra något åt det på hela helgen, igår (måndag) gick jag till jobbet och det sista jag fick göra var att städa hos en tant (jobbar med hemtjänst) och tänkte "happ, nu kommer jag få komma hem och städa också", öppnar lägenhetsdörren och TADAAA: diskberget är borta, askfaten tömta, golvet är dammsuget, kläder ihopvikta i garderoben… Och det hade min kille gjort HELT av sig själv!

Kanske skämdes han lite för förra helgen, jag vet inte. Men jag blev väldigt glad :)

#7 Ja, det var rent utnyttjande. Fick som tur var flytta in till min pojkvän istället efter mycket tjat, tills jag fick en egen lägenhet där jag bor nu.

Visst, jag bor inte i ett skinande rent slott nu men inte heller en sopptipp 😛 Samt att jag inte har någon annan att bli hunsad av och stå ut med i räddsla att bli utslängd. Men jag försöker se det hela som en livserfarenhet som kan skydda mig mot något liknande i framtiden, det hjälper mig att inte försvinna i alla negativa tankar som hörde ihop med att bo med rums"kompisen"…

Kan förstå lyckan att komma hem och känna att det är rent 😇 Den är en av mina stora drömmar att vara med om.

Känner igen mig! Jag jobbar bara eftermiddag/kväll, nätter och helger. Alltså tider man vill vara hemma. Han pluggar mkt hemifrån men istället för att sitt strå till stacken hemma så spelar han istället. "Jag förtjänade att spela, jag satt 3 timmar med skoluppgifter." Jaha, jag då som jobbat ca 30 timmar, förtjänar inte jag att kunna ta det lugnt istället för att flänga runt och städa upp allt som du skitat ner under 30 timmar?!

Har du pratat med honom om det? Han kanske inte ens inser att det är ett problem, speciellt om du inte har sagt något. Vi har så olika uppfattningar om hushållsarbete så det är så lätt att det blir missförstånd. 

Jag är en sådan människa som med gott samvete kan låta disken stå till nästa dag. Jag diskar oftast på morgonen eftersom jag är piggast då. Vilket gör att på kvällen kan det se mindre trevligt ut på diskbänken med all middagsdisk. Men jag bryr mig inte för jag vet att det försvinner nästa morgon. 

Men jag hade en pojkvän som inte alls tålde att ha disken stående utan han diskade så fort vi ätit mat. Jag tänkte inte på det, i min värld så diskade han för att han ville. Han bad mig aldrig att diska och hade han väntat så hade jag diskat på morgonen. Men sedan under ett gräl som handlade om något helt annat så fick jag veta att han minsann alltid fick diska, att jag bara smet undan. Det var ju inte alls så jag upplevde det. 

Så ja, man ska nog prata igenom sådana här saker på ett lugnt och sansat sätt och höra efter vad den andre har för synvinkel.

#10

Ja, det är ju det man borde göra. Prata om det istället för att hinta och guilttrippa och tro att någon kan läsa ens tankar. Men när ska jag ta upp det? Känns så onödigt att det "måste" bli ett gräl för att något ska hända. Har dock påpekat att jag känner ett större ansvar för hushållsarbetet, att jag känner att det måste bli gjort innan jag gör något annat, så det vet han.

Det kanske låter som att jag är pedant men så är verkligen inte fallet. Min smärtgräns går när det inte finns tallrikar att äta på för att allt måste diskas, när det inte finns rena underkläder för tvättkorgen svämmar över och när dammtussarna börjar nafsa mig i hälarna DÅ känner jag att något måste göras. Och jag kan inte vänta med det och göra nåt annat innan. Det är väl kanske det jag bör framföra till min sambo.

Gör man det tillsammans så blir det lättare också, men vi jobbar så olika tider så vi har svårt att hitta tid tillsammans och när man väl har den tiden, inte f-n vill man lägga den på att städa :)

Personligen får jag mest svaret att men jag hjälper ju visst till! Och sedan när han tömmer diskmaskinen så vill ha ha pepp och beröm medan jag som har städat hela övervåningen tittar på honom och frågar fick jag pepp och beröm när jag skurade hela badrummet, dammsugade, skurade osv? Och du gjorde något som tog 5 minuter..
Hehe jag kanske är lite bitter

Men helt ärligt försök med klara svar såhär vill jag ha det. Visa hur du vill att tvätten ska vara fixad. Min kille slängde bara in allt. Så jag tog upp allt igen och visade såhär viker du tröjorna, och såhär tycker jag att du ska göra det :P

Fast man kan inte köra klara svar när du säger att du vill ha hjälp.
Försök få fram hur du upplever det hur sårad, stressad och frustrerad du blir eftersom att du inte får slappna av med honom som du vill utan du får gå runt och städa. Att du upplever att det blir ojämn fördelning och att du nästan går runt och blir arg på honom i stället för kvällsmyset som borde ske ;)
Försök sedan dela upp uppgifterna, här beror det ju på hur stort man har men  han kanske får sköta om disken medan du sköter badrummet och då turas ni om att dammsuga osv.

Jag är nog tyvärr som killarna som beskrivs :p jag är sjukskriven på halv tid och arbetslös på andra halvan. Alltså är jag hemma mycket. Jag har mina diagnoser så det är inte så att jag inte bryr mig. Antingen mår jag dåligt eller blir distraherad väldigt lätt. Jag har sagt åt min sambo att säga åt mig vad jag ska göra. Oftast gör vi saker tillsammans. Det blir lättare då. Han diskar jag torkar osv. Tror det är hemligheten. Istället för att gnälla, säga "nu ska vi göra mat" och sedan gör man mat tillsammans. När vi städar hemma så får jag ha ganska tydliga uppgifter och inte mer än 3 (kan öka men inte mer än 3 åt gången). Och ibland (ofta) en påminnelse om vad det är jag faktiskt ska göra Sist vi städade skulle jag göra tvätten, damma och göra ordning hos hamstern. Slutade med att jag slet ut allt i den ena garderoben för att sortera den. Då blev han ganska arg, vilket jag förstår, det skapade mer oordning än ordning. Men ja. Det är inte det att jag inte vill. Det fungerar bara inte ibland. Andra dagar kan jag tvätta, laga mat och plocka undan. Vissa dagar, som idag, orkar jag inte göra något. Duschade inte ens, det var det enda som stod på mitt schema. Fick iofs gjort lite ärenden, hämtat min medicin och köpt en ny vägg almanacka. Det var det skulle jag gjort igår..

Jag är nog tyvärr som killarna som beskrivs :p jag är sjukskriven på halv tid och arbetslös på andra halvan. Alltså är jag hemma mycket. Jag har mina diagnoser så det är inte så att jag inte bryr mig. Antingen mår jag dåligt eller blir distraherad väldigt lätt. Jag har sagt åt min sambo att säga åt mig vad jag ska göra. Oftast gör vi saker tillsammans. Det blir lättare då. Han diskar jag torkar osv. Tror det är hemligheten. Istället för att gnälla, säga "nu ska vi göra mat" och sedan gör man mat tillsammans. När vi städar hemma så får jag ha ganska tydliga uppgifter och inte mer än 3 (kan öka men inte mer än 3 åt gången). Och ibland (ofta) en påminnelse om vad det är jag faktiskt ska göra Sist vi städade skulle jag göra tvätten, damma och göra ordning hos hamstern. Slutade med att jag slet ut allt i den ena garderoben för att sortera den. Då blev han ganska arg, vilket jag förstår, det skapade mer oordning än ordning. Men ja. Det är inte det att jag inte vill. Det fungerar bara inte ibland. Andra dagar kan jag tvätta, laga mat och plocka undan. Vissa dagar, som idag, orkar jag inte göra något. Duschade inte ens, det var det enda som stod på mitt schema. Fick iofs gjort lite ärenden, hämtat min medicin och köpt en ny vägg almanacka. Det var det skulle jag gjort igår..

#13 Jo, det är ju fint att det fungerar för er. Jag skulle dock aldrig orka med att säga hela tiden åt min partner vad han ska göra, det där med att ge uppgifter. Jag tyckte att det var mer utmattande att göra så än att göra allting själv.

Jag vet inte men jag höll på att bli tokig då jag var tvungen att i detalj säga vad han skulle göra, då han inte visste vart han skulle börja. Jag var som tvungen att säga att först plockar han upp alla saker från golvet, sen måste jag säga vart han skulle lägga de sakerna osv. Så höll det på. Så i mitt fall kanske det var lite mer extremt. Men så är det då idiotiska mammor ska alltid ta och göra sina barn totalt hjälplösa (mestadels pojkar). Hans mamma såg minsann till att han inte behövde lyfta ett finger hemma då det kom till att städa. Inte undra på att han inte kan någonting om sådant. ^^

#15 så illa är det som tur var inte :p jag brukar  att jag tar tex tvätten så säger han att han tar disken osv. Men i början kunde han typ börja städa och så satt jag och gjorde något annat så blev han arg för att jag inte hjälpte till. Fast jag fattade inte riktigt att han ville att vi skulle städa. Nu säger han istället "nu städar vi" och så gör vi upp en mindre plan. Eller så diskar han och då kan jag behöva att han säger "kan du komma och torka" istället för att vänta på att jag ska fatta att han vill att jag ska diska. Speciellt och jag sysslar med något och är distraherad.

#15

Ja det finns många mammor (och pappor!) som skämmer bort sina pojkar, men flickorna får minsann lära sig allt om hushållsarbete redan i tidig ålder. Varför är det så? Man gör ju sina barn en otjänst genom att göra så, fattar de inte det?

Så står de där sen, de unga männen, och vet inte ens hur man städar en toalett i sin egen lägenhet. Sorgligt.

Sen är det väl så, apan ser och apan gör, småpojkarna ser sina mammor göra allt hushållsarbete medans farsorna inte gör ett skit, hur ska de tolka det? Vi måste föregå med ett gott exempel. 

Lätt för mig att säga som inte har egna ungar… :) Men jag menar givetvis alla vuxna, hela tiden måste vi visa barnen hur det ska gå till för de gör ju inte som vi säger, utan de gör som vi gör…

Och jag fattar vad du menar, man orkar inte säga nu ska du göra så och så, då gör man ju hellre skiten själv.

Det är inte lätt det här. Man skulle bott i ett tält med sommar året om och ätit från papperstsllrikar, vad lätt det hade vart utan golv och disk… Trevlig helg på er!

#17 Min sambo är uppvuxen med att kvinnan gör allt. Hans mamma gick upp på morgonen innan han skulle till jobbet för att göra kaffe till honom. Det gör hon fortfarande med hans syskon och då är hans brorsa 23 och gör inte ens sina egna smörgåsar till jobbet! Men min sambo är inte alls så som du skriver. Han gör 90% av arbetet som görs här hemma och har gjort sedan andra veckan vi bodde ihop. Utan gnäll. Det var iofs för att jag blev deprimerad efter bara några veckor vi bodde tillsammans. Så jag tror inte bara det har att göra med att man lär killar att tjejer gör allt. Tror det här med killen ifråga.

Just nu har jag det ganska bra. Är gravid med hemsk foglossning. Har inte rört dammsugaren sen april nångång diskat och plockat i maskin har jag inte heller gjort. Tvättade kläder får jag men tvättar dem inte själv. Behöver inte ens koka kaffe eller bre mackor till frukost.

Skaffa en bättre man. Det löser problemet.