I here ya

jag är inte JÄTTELÅNG men när man är 13 snart 14 och är 1,75, så är det inte helt ovanligt att man får höra sånt heller.

Särskillt i skoaffärer, har 41-42 :/

Åhhh, tänk att få vara 1.75! Den optimala längden, enligt mig själv. :) När jag var 13, 14 var jag typ mellan 1.80 och 1.85 nånstans. ;) Slutade växa när jag var typ 14.

Jag har också 41-42 i skostorlek. Jag brukar försöka beställa skor på nätet istället för att gå i skoaffärer. Då slipper man expediternas besvärade blickar och att känna sig som någon slags jätte med båtar till fötter plus att det finns större utbud på nätet. :) Dessutom är 41-42 en väldigt vanlig skostorlek så jag fattar verkligen inte varför de inte tar in skor som är större än 40… Till och med min kompis som är 162 har storlek 41!!

#2 Exakt!! Brukar handla på deichmann, där finns allt ute i affären och inget på lager och stora storlekar :)

Det är inte heller kul att vara 145 cm och ha storlek 35 i skor. Får ofta höra Vad kort du är (som att jag inte visste det.. -_-), vad små fötter du har, är du verkligen så gammal, Haha jag är längre än dig…. Tyvärr verkar det faktiskt okej att kalla folk efter deras längd, oavsett om man är kortare eller längre än de andra.

#4 Tråkigt att höra… Det borde inte vara okej att kalla folk något alls. Vi är väl för sjutton lika mycket människor som alla andra "normala" (vad nu normal är). Sen är det så svårt att säga ifrån också, för det verkar inte ens som folk förstår att man tar illa upp av det.

Hur som helst - Om jag vore du skulle jag kolla upp italienska skor! Många är så jäkla snygga och de finns nästan bara i små storlekar eftersom italienarna själva överlag är små. Önskar själv att jag kunde ha vissa italienska skor. :)

#5 Precis, jag kallar aldrig folk efter deras utseende men vet att många tyvärr gör det. Tack för tipset, ska kolla efter italienska skor. :)

Usch ja, jag brukade få höra att jag var smal.. Inte så kul det heller när man gärna hade gått upp 5 kg, men inget hände hur mycket man än åt. Inte ok att kalla någon varken tjock/smal lång/kort, man vet aldrig hur personen känner sig innerst inne.

Jag är 1,57 och får jämt och ständigt höra något om saken:
"Vet du vart gränsen för dvärgtväxt går?" - Chefen
"Mikki? Mikkiii? Åh, där nere är du ju" - Föredetta klasskamrater
"Ska jag hjälpa dig med den där, jag menar, du når ju knappast" - Typ alla..
"Ser du något där nere överhuvudtaget?" - Också många som säger..

Irriterande.

Ja visst är det irritrande när folk ska kommentera såna saker. Jag är också rätt lång, 1.80, och speciellt när jag var yngre så skulle det ofta kommenteras. Till vilken nytta liksom? Nu när jag är äldre så vågar jag säga ifrån, vilket jag inte gjorde i mina yngre dar.

Jag var som 12 åring 175cm lång. Sen stanna min växt och börja senare att växa några centimeter till. Jag är 178cm idag som 26 åring. Jag har rätt kass rygg pga det snabba växandet men inte så att jag är eller blir invalid.

Är 1.65 och får också ofta höra saker som "vad kort du är" "vilka gulliga små händer du har" "Vad små fötter". Tar inte åt mig av det, men tycker ändå att det är grymt irriterande. Kan inte förstå varför alla måste påpeka det.
Från lågstadiet till gymnasiet fick jag ofta frågan "vad liten du är! Får jag lyfta dig?". Det gillade jag verkligen inte! Många lyfte mig mot min vilja. Var tydligen jätte roligt att lyfta en kort människa. Anser mig inte vara en docka utan människa, trots stroleken.

Det är aldrig kul att höra sådant där.

Själv är jag 158-159cm och jag har ofta fått höra om hur liten jag är. Det värsta var väl då folk trodde att jag var svag bara för att jag var så kort och liten. Men jag gjorde det till ett mål att visa dem fel.

Chefen på mitt ena jobb tänkte hjälpa mig att bära ett paket som vägde 30kg men jag insisterade om att jag banne mig i kunde sköta mitt jobb och lyfte det själv (vägde på den tiden 48kg). Jag hade lyft sådana paket i ett halvår och den dagen var väl inget undantag.

Har hittills kunnat vinna över killar som är dubbelt större än mig - i armbrytning. Jag är inte en svag liten flicka bara för att jag är kort. Men det har blivit en kul grej att visa andra hur fel de kan ha.

Så med andra ord har jag gjort det till en kul utmaning och idag kan jag även skämta med om hur kort jag är. Jag är numera stolt över min längd och det faktum att jag har inte låtit det komma ivägen för det jag vill göra här i livet.

#12 Ingen fördel att vara längre heller i den frågan av mina erfarenheter. Jag är ganska lång och normal mot smal och folk verkar tro att jag är den klenaste på jorden. Många av mina kunder har sagt före de får sin massage att jag får ta i hur hårt jag vill och efter eller under säger de att jag måste ta lösare och att jag visst var starkare än de trodde. En kvinna sa i efterhand att hon hade lite fördomar när hon såg mig, för hon trodde inte min massage skulle hjälpa så mycket.

Sjukt bra skrivet, helt sant! Att upprepade gånger få höra "Shit vad smal du är" eller "kolla vilka spinkiga armar hon har!" är egentligen samma sak som att säga "Oj vad tjock du är" och "Haha fan vad feta armar du har"… Vet folk som är ganska kraftiga och mår dåligt över det, men vet samtidigt folk som är otroligt smala och mår ännu sämre än de kraftiga över att klasskamrater dagligen kommenterar hur smala de är osv.

Man får se ut som man gör, man ska framhäva sin kropp hur den än ser ut. För alla är fina på sitt sätt! Var stolta över er själva! 

Det är fint att vara smal, tjock, lång, kort, kurvig, rak… ALLT är fint, eftersom att det är personligheten och insidan som räknas och avgör! :)

Det kan vara väldigt jobbitg att vara kort också. Det är absolut inget som klingar fint när folk sänger "vad kort du är", "lilla du", "lilltjejen" osv men ändå drar sig folk inte för det (på något sätt så tycker folk att man är lite och söt/gullig respektive lång och vacker/ståtlig/snygg). När folk som är rejält mycket yngre än en själv "ser ner på en" för att man är kortare. Det är otroligt begränsande att inte kunna nå saker i en vanlig mataffär utan behöva be om hjälp för att nå upp till chipsen, toapappret osv. Det är också väldigt mycket svårare att bli tagen på alvar, att kunna agera ledare osv, det krävs mycket mer av en kort person för att kunna ta kommandot än av någon som har lite längd. För någonstans finns det liksom bestämt att den som är lång den är äldre och leder, den som är kort är yngre och ska lyssna till dom längre.

Kände igen varenda mening (utom hästgrejen :P). Jag är lika lång som dig och var det också när jag var 15. Det är många år sedan nu men jag kan nog ärligt säga att även om det är svårt att hitta skor och jeans som passar, eller en klänning som inte blir en tröja, så är jag glad över att vara lång. Man får automatiskt en pondus, respekt som man inte får lika lätt som kort. Alla mina vänner fäller de där kommentarerna som du listat men de säger också nästan varje gång vi träffas att de önskar att de hade min längd. Hur kul är det att gå igenom livet 150 cm hög liksom?

Är själv motsattsen, väldigt kort, 143cm. Har dock en vän i skolan som är 183cm. Och de få gånger vi går på stan tillsammans och båda får kommentarer är verkligen jobbigt. Någon gång skämta vi om att hon kunde ge 20cm till mig så vi blev lika långa.

Jag har själv inga problem med min läng, och är van vid kommentarer efter 23år. Men tycker det är jätte jobbigt att vara ute med vänner som ska behöva stå ut med allt pekande och viskande om min längd.

#15 instämmer i allt det där.

Oj, vad många det är som har skrivit! Det är verkligen tråkigt att man ska behöva utstå kommentarer och blickar bara för att man sticker ut på något sätt. Det ska ju vara positivt att sticka ut, inte något man ska behöva dölja och skämmas för!

Det som i alla fall är lite peppande med att läsa era inlägg är att många av er helt enkelt har lärt er att hantera det här och göra det till något bra! Ni har lärt er att se fördelarna med er längd och att strunta i alla idioter som klankar ner på er. Och det är imponerande! Cred till er. :)

En av fördelarna med att vara kort är att jag aldrig växer ur min ponny:)

Är 159,5 cm lång och hade någon lek på idrotten där man fick pluspoäng om man hoppade 2 igenom en rockring, gissa vem som alla alltid skulle bära runt på?

Jag gillar min längd även om jag får pikar för det, men jag trivs! Dessutom är ponnytiden aldrig förbi då!

Är också lång och har alltid varit längre än mina jämnåriga. Jag har också alltid fått höra kommentarer om detta. Även om vissa inte menar något elakt i sin kommentar så kan det ju lätt uppfattas som det..
Jag har accepterat min längd och kan inget göra åt det. Det man kan önska är ju att folk skulle försöka hindra grodorna som lätt kommer ur mun. 
Jag och min kusin är lika långa och vi brukar skämta med varandra om att vi båda är "big-foot", ser över alla andra i publikmassor mm. Vilket ju är OK då båda har samma förutsättningar

Håller helt med #15, att vara auktoritär/ledare osv är skitsvårt när man är kort (jag är 156 cm). Man känner sig alltid som 17 år att jag dessutom ser ut att vara 17 hjälper ju inte. Visst det är trevligt att se yngre ut än man är men inom vissa gränser.

Det året jag var 24 så hände det vid två tillfällen att personer kom hem till oss (hantverkare ena gången, försäljare den andra) och i båda fallen öppnade jag dörren och dom frågade om jag hade mamma eller pappa hemma.. KUL!! Verkligen KUL! HAHA! Dock såg dom ut att vilja sjunka igenom jorden när jag sa hur gammal jag var men ändå..

#22 Haha, ja man får hoppas att folk skäms, när de säger sånna saker. :P

När jag var 20 kom jag in för flick-priset på badhuset en gång, gränsen går vid 16. ;) Den dagen hade jag dessutom klackar som gjorde mig drygt 180 cm lång och var normalt sminkad.

Jag har också fått höra de där sakerna, och jag är "bara" 178 cm.

Jag har dock börjat gilla min längd väldigt mycket nu på senare år. Det blev mycket lättare när jag började gymnasiet. Och nu när jag går folkhögskola har det bara blivit ännu bättre.

Jag tycker om att vara lång nu för tiden, jag kan till och med slänga på mig ett par 12 cm klackar ibland, när fötterna tillåter det.