Förstår hur du känner,att inte bli tagen på allvar och bara bli bortförklarad som ett pms fall är inte kul,då blir man ju bara ännu mer arg och frustrerad.

Jag har väl lärt mig genom åren att framförallt prata med min partner om min pms,och vi har diskuterat hur jag vill bli bemött när jag har pms,samt att jag har lärt mig hur jag fungerar och att jag har lätt för att överreagera och har kort stubin just under pms.

Ett sätt som jag har märkt att jag själv gör är att när jag känner att jag retar upp mig över nåt eller känner att jag reagerar väldigt starkt,så brukar jag typ ta en timeout,jag går undan för mig själv och försöker reda ut mina känslor,ibland så är det "bara" pms stormar,och ibland så är mina känslor befogade.Men jag tror att det är viktigt att man stannar upp och funderar och inte bara låter sina känslor ta överhanden.

Samtidigt så har ju min partner också lärt sig att när jag har pms så gäller det att hålla lite låg profil,att kanske inte komma med små skämt,som man i vanliga fall inte skulle reagera på,men när man har pms så kan man bli jätteledsen eller sårad för ingenting.Jag tror att det är viktigt att man pratar om det iallafall.För om du inte förklarar hur du känner så kan inte andra veta hur dom ska bemöta dig heller.

Jag har inte så mycket problem med PMS, men visst får jag kortare stubin och kan börja gråta rätt som det är när det är den tiden på månaden.

Kanske har jag tur för min man förstår mig. Blir jag arg eller bara gråter bara så där och jag säger att det nog är PMS så förstår han att det inte är HAN som gjort något, utan att jag bara är känsligare just då och jag överreagerar på något som annars inte hade rört mig i ryggen.

Visst skulle jag kunna bli arg eller ledsen över liknande saker resten av månaden, men det är bara när jag har PMS som jag överreagerar som jag gör. Blir jag sur över något en normal dag, så går jag i taket över samma sak när jag har PMS

Det är bara så mycket svårare att behärska sig när man har PMS har jag märkt. Det är så lätt att bara låta känslorna gå överstyr, sen efteråt brukar jag kunna tänka tillbaka på situationen och undra varför i hela friden jag reagerade som jag gjorde.

Nu har jag inte mens, och därmed inte PMS, men jag har hormonsvängningar ibland och med dom väldigt PMS-liknande humör, dvs som jag upplevede PMS förr. Och jag avskyr det!

Normalt sett är jag en rationell människa som inte låter känslorna springa iväg med varken förnuft eller beteende. Men när jag har mina hormonsvängningar så blir jag (i mina ögon) en känslig lipsill som styrs alldeles för mycket av mina känslor. Dessutom är det känslor jag normalt sett inte har!

T.ex. så älskar jag skräckfilm, men vissa hormonrubbade dagar så pallar jag inte utan kollar bort, hoppar till och känner smått obehag trots att jag normalt sett skulle ha tyckt att det var en rolig film!

Jag kan också få utbrott på min pojkvän, som igår när han påpekade att jag borde ladda min mobil så han kan nå mig. Tjenahejsan vad synd det var om mig då! Behöver jag tillägga att han fattade noll varför jag flippade ur? 

Nä. Jag föredrar helt klart när jag är mig själv!