Jag är en tjej på 17 år. Oskuld. I princip okysst. Av min omgivning hör jag dock ofta att jag verkar vara mogen. I vissa stunder känns det som att jag ska sprängas i tusen bitar p g a tryggheten och instängdheten när jag umgås med min familj, som om min själ skriker efter ensamhet eller tonårsliv, något jag egentligen aldrig upplevt. En ångest kryper sig inpå, eller rusar fram i farten och den går inte att stoppa. Mitt samvete lägger ett lock över - men min förtvivlade själ bubblar över i förskräckelse - och förtjusning. Jag är alltså kär sedan snart två år tillbaka i samma man. I en man som är betydligt många år äldre än jag. Men när jag är med honom så minskar ångesten, jag blir fri och lätt. Han bekräftar mig med sin blick och sitt sätt, men han älskar mig så klart inte. Problemet är att jag aldrig kan glömma honom och detta tär på mitt inre mer och mer. När tiden går och jag inte kan träffa honom är det som om ångesten blir starkare. När jag sedan träffar honom kan jag leva på minnet i många månader. Det är som att jag känner en särskild samhörighet med honom, som om han skulle vara min själsfrände. Jag vet att vi kompletterar varandra perfekt, men det räcker ju givetvis inte för att ett samhälle skulle acceptera. Han är dessutom den första som verkligen ser mig och uppskattar mig för den jag är. Med honom vågar jag vara mig själv. Jag är ju annars blyg. 

Min fråga blir: När ni tror gränsen mellan att tycka om mycket och älska går? Jag vet ju att han tycker om mig mycket. Han kanske ser mig som sin egen dotter. Men aldrig som en kvinna till honom. Hur ska jag glömma honom? Hur ska jag dämpa min ånger?? Det vore fantastiskt om ni vill bidra med era åsikter om detta dilemma. 

Mvh, 

"Jag som älskar sönder"