Dysmorfofobi
Hej! Undrar om någon har erfarenhet av Dysmorfofobi? Alltså fobi för sin egna fulhet. Man tror helt på att någonting är fult på sig själv och blir besatt av det. Jag själv har undrat om jag har det, jag kan se mig själv i spegeln och tycka jag är söt. Men sen om en kamera plockas fram så tycker jag att jag ser ut som en främmande människa. Jag tycker jag är jätteful och jag skäms för att visa mig bland folk. Jag inbillar mig att folk tittar konstigt på mig.. mitt ansikte upplever iaf jag många gånger blir suddigt på bilder. Jag ser det som det iaf. Allt annat är klart när ansiktet är helt blurrigt. Men frågar jag någon kompis så säger de tex att bilden är fin. Ibland när jag kollar tillbaka på en sån bild kan jag tycka annorlunda om bilden, då kan den vara tydligare liksom o jag kan gilla den. Jag vet att de flesta kanske tycker något om sitt utseende, mitt har liksom gått så långt så jag fullständigt flyr från en kamera… Håller mig i bakgrunden till saker.. Jag har väl aldrig fått bekräftelse på mitt utseende, vilket har spätt på mina tankar och syn på mig själv.. om man tex varit ute å dansat så har alltid mina vänner fått uppmärksamhet, jag har alltid glömts bort liksom. En rygg i ansiktet typ.. där är gånger då tex killar tittat på mig först,vänt o tittat på min kompis å gått till henne. Å totalt ignorerat mig… jag förstår att dom killarna är stövlar bara, men alla vet att man behöver uppmärksamhet ibland… Vad säger ni? Har ni erfarenheter av detta? Nu är det som sagt inte bara dåligt självförtroende, utan det har jag rätt bra. Jag är ändå realistisk å ser på saker som dom är..
En kompis till mig utvecklade en liknande typ av fobi, är inte säker på att det är samma, men tror att den hette så. Hon vägrade gå ut utan smink till en början, men sen blev det så illa att hon inte ens ville visa sig för sin familj. Gick inte utanför sitt rum och fick panik om någon såg henne. Helt besatt av att hon var ful.
Hon får fortfarande behandling och det är säkert 15 år sen det bröt ut nu… Antar att det inte är så vanligt att det blir så illa.
Om du upplever det som ett problem eller är orolig för att det ska bli värre i framtiden tycker jag att du ska söka hjälp redan nu. KBT tror jag är nyttigt för vem som helst. :)
"På natten är alla katter svarta"
Jag känner absolut igen mig om att bilden i kameran inte stämmer med vad man ser i spegeln. Det är nog rätt normalt?
Tar inte "selfies", men har ett par ggr, då man känt sig fin tagit ett foto i spegeln - och då blir resultatet något helt annat än vad ögonen ser.
Kanske är samma som rösten, de flesta avskyr väl att höra sin röst? För vi hör den inifrån och det blir konstigt att höra den inspelad.
Men sen är det ju så också att bilden i spegeln och bilden i kameran inte är samma heller. Kameran ger en kopia av dig själv, medan du i spegeln ser din reflektion. Eftersom ansiktet inte är helt symmetriskt så finns det en viss skillnad mellan dessa två bilder. I spegeln delas ansiktet upp i två halvor, och sen kopierar hjärnan den ena halvan och sätter över den andra halvan, så att ansiktet bli symmetriskt. Omgivningen ser inte detta, men du som är van eller fixerad vid ditt utseende ser det lättare, då du är van vid den "felaktiga" versionen i spegeln.
Precis som att man låter annorlunda när man pratar och när man hör sig på en inspelad video. Rösten du hör, hör endast du - medan rösten alla andra hör är den som faktiskt "stämmer".
Starta ny diskussion