Ursch så jobbigt. Vad allting verkar gå fel för dig just nu, din boendesituation, hans mamma, och så nu din pojkvän.. 

Jag hoppas dagen går otroligt fort nu så att du kan få komma hem och vila. Förhoppningsvis känns det lite lättare imorgon.. Skickar massa kramar till dig🌺

Åh nej. Stackare du. 

Det kan nog mycket väl vara hans mamma som spelar in. Jag antar att hon tycker er relation är jobbig med tanke på att hon fått sin son att säga till dig att du inte kan vara där på helgen. Och ja, mammor har mycket inflytande. :-/

Jag vet inte riktigt hur du ska agera. Men du måste försöka tänka långt fram i framtiden. Livet är inte kört. Allting kommer bli annorlunda. Du måste bara ta dig igenom det här. 

Tusen kramar!

Jag fick veta detta går kväll. Livet känns lite bättre nu efter samtal med mentor i skolan och så pratade jag med han på lunchen, han sa PUSS HEJ när vi la på! För mig betyder det lite iaf, den där pussen.. Kanske kan vi hitta tbx till varandra.. kanske

Konstigt nog grät jag inte igår kväll när vi pratade. Jag var lugn, sansad och pratade med honom som en vuxen människa (jag har väldigt lätt för att gråta annars och det är ett problem som jag har haft, att jag beter mig lite omoget) och han blev lite förvånad över det. han trodde jag skulle börja gråta, det trodde jag med. Men jag kände att nu handlar det inte bara om mig.. han mådde såklart skitdåligt över att behöva såra mig.. Han är en sån bra kille!

Vi får se vart det leder, det svåraste är den här väntan. Jag tänker inte pressa honom heller, fråga hur han tänker liksom. Jag måste vänta och se, han måste få känna. Förhoppningsvis blir det bra. Jag hoppas <3

Så skönt att det känns lite bättre för dig :) Det löser sig ska du se🌺

Hur går det för dig? Kram!

Hej igen!

Träffade honom för första gången ordentligt idag, hade inte trott att denna dag skulle bli bra alls. alla hjärtans dag och min pojkvän älskar inte mig. Men något bra kanske händer ändå!

Vi träffades först med att käka lunch. Då var allt "normalt" och vi pratade bara, inga flörtiga blickar eller "pojkvän-flickvän" grejer i huvudtaget. Men i slutet av lunchen berömmde han min klädsel och sa att jag var fin.

Sedan var vi ut med två hundar som han går ut med ibland, jag tyckte att den ena lilla hunden var så söt och gullig och sa det och då tittade han på mig sådär som han gör när han tycker jag är gullig. Han gick närmare mig, la sin näsa mot min och tittade in i mina ögon - och pussade mig! Jag blev lite chockad endå.. efter det han sagt. men kanske vill han ge det en chans till?

När vi kom hem till honom frågade jag hur han mådde (han har problem med sin mage och var till läkaren idag) och han sa att han mådde bra, bättre nu när jag var där!

Så, jag är överlycklig. Men samtidigt har jag en känsla som gnager i mig att jag vill inte vara för lycklig, tänk om det ändå slutar med att han säger att han tyvärr insett att han inte älskar mig? Jag är rätt förvirrad just nu men antar att jag får fortsätta och bara vara glad just nu för att det är såhär bra iaf. Vad tror ni? :)

& Jag förstår inte vad han håller på med. Om han nu sagt att han inte känner något så är det ju väldigt dumt att bete sig sådär mot dig som älskar honom.

Jag hade satt ned foten och talat om att han inte får lov att leka sådr.

Jag funderar om det är hans mamma som sätter stor press på honom. Du får ju tydliga känslor från honom att han tycker om dig när ni är tillsammans. Gillar inte hans mor erat förhållande så kan det vara en orsak som gör honom så förvirrad.

Vi har pratat lite nu och han sa att han är jätteglad och lycklig när han är med mig, men han har alltid haft svårt att känna känslor och det pga att hans mamma och han har på något vis inte haft det så bra, dom ahr det bra nu!

Han sa att han är lycklig när han är med mig, och har tänkt dessa dagar på att skulle han vilja ha en annan tjej, nej det tror han inte (sa det med tveksamhet). Han kan inte säga att han älskar mig, men han är glad nu iaf.. Kanske kan han hitta kärleken igen?

Att han säger sådär om sin mamma gör ju att det låter som att det är en stor faktor i det här. Jag tror du gör rätt som tar det lite lugnt och låter honom tänka. Han pressas mellan två kvinnor och om du pressar för hårt kan det nog gå illa. Det han behöver är nog lite tid att tänka efter. Kram! Jag hoppas allt går bra!

Han har även fått tid hos en psykolog nu för första gången, något som han tror kan hjälpa honom med allt. Han har som sagt inte haft det lätt med hans mamma och hans mamma har inte haft det lätt i hennes liv. Hans föräldrar skilde sig när han var runt 6 år och det har nog påverkat, han vill inte prata så mycket om detta..

Jag är såklart helt förstörd fortfarande inuti. Att sitta här och vänta, och tillochmed vara lycklig med honom, och så kanske det endå kommer en dag när han säger "tyvärr, jag älskar inte dig, och kommer nog aldrig göra det". Det tär på mig så otroligt mycket. Jag kan liksom inte tillåta mig själv att vara riktigt glad även om han är "som vanligt" (förutom att han inte kan säga att han älskar mig) Jag får helt enkelt stå ut, och vara stark nu. Vänta, och försöka visa honom hur bra vi hade det en gång i tiden. När han älskade mig. Kanske kan vi hitta tillbaka till det

11 hitta tillbaka till vad,? Han sade ju att han kanske aldrig älskat dig! Jag tror tyvärr inte att tiden kommer lösa det. Tror bara att hans känslor är fel. Tror mammasaken bara är hans undanflykt. jag råder dig att inte hoppas. Tror du blir besviken :(

Ja det är sant att han sa det, men han

vet

ju inte. han vet inte om han älskar mig nu, han kanske gör det innerst inne. Det är

det

som är hans problem, att kunna hitta och skilja ut känslor. Jag vet att han har älskat mig en gång i tiden för jag har sett det i hans ögon, så det är det jag tror att han kanske kan hitta igen, den känslan av att vara kär.

Jag vill inte säga typ "Nej jag kan inte vänta." eller något för jag vill på ett sätt vänta, tänk om det bli som min dröm, att vi lever ihop livet ut endå? Han är "my soulmate" och jag vet det, jag känner det ! Däröfr tänker jag inte ge upp så lätt, såklart vill jag inte heller hoppas för mcket för jag kommer att bli hemskt sårad..

Ni är ju så pass unga också, eller hur? Då är det inte lika konstigt att man blir osäker på sina känslor och vad man vill. När man dessutom bor hemma och resten av familjen är med och tycker. Och vissa personer är värda att riskera att vänta lite på, andra inte.