Snart 31 om exakt sju dagar…7 år sedan jag hade ett förhållande och jag blir inte yngre. I bland som nu i kväll så kan jag få lite smått panik när jag funderar på att jag är 31 och skulle hunnit med mycket mera. För fyra år sedan fick jag en bokstavs diagnos ADD/As och efter det har jag fått hjälp att komma ut i arbetslivet.. Lite sjukt att man i mitt fall ska ha papper på att man har en diagnos innan man får hjälp med att komma ut i arbetslivet..i dag är jag inom restaurang branchen med lönebidrag och visst är jag tacksam för det men det är när jag träffar på gamla klasskompisar som kommer och äter lunch och kanske ha dom ett eller två barn och då kan jag känna att det kunde varit jag men det är det inte. Min dag ser ut som så Gå upp, ut med hunden, duscha, frukost och åka till jobbet. Jag tycker jag är ganska modern av mig snygga kläder, snygg frisyr sminkar mig hyfsade men endå ingen mr Right:) fanns en jag trodde det kunde bli något med men det verkar som det runnit ut i sanden. Nu är det så att vi var aldrig tillsammans utan vi små pratade på jobbet. I bland kan jag tycka att jag är den där lilla snälla och tråkiga flickan och då känner jag mig ledsen…så hur träffar jag mr Right när jag är hyfsade ung. Eller det handlar om så mycket inte bara att träffa någon fast när man varit singel så länge som jag varit då undrar man om det är något som är fel eller om jag är knäpp. Mina förhållande jag haft en gång i tiden har inte varit med så snälla killar misshandel och hårda ord var länge min vardag och en av dom har sagt "när man tittar på dig är det inget fel det är när du öppnar munnen" jag vet att det heter älska dig själv men nu vill jag träffa någon som tycker om mig trots mina fel och brister…:) blev lite långt men jag hade ju grubbel kväll