Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 899 ggr
Silverfågel
11/13/19, 11:14 PM

Självmedvetenheten ökar

Jag har märkt att jag blir väldigt självmedveten när jag känner någon form av oro (jag tror det är kopplingen iallafall).

Jag blir självmedveten på det sättet att jag nästan kan visualisera mig själv som att jag tittar på mig själv och då se hur konstigt mitt ansikte ser ut eller hur trött/distorted jag ser ut. Detta är mitt fokus på mitt ansiktsuttryck, hur det ser ut. Jag tittar rätt ofta på mitt ansikte i spegeln för att se om jag ser ful eller fin ut. Om jag tycker att jag ser ful ut så mår jag dåligt över det och det som hjälper mig är "snälla speglar".

Men just fokuset på mitt ansikte är rätt så jobbigt… Det är 100% oro att jag ska se "negativ" ut (trött, konstig, ointresserad, ful).

Scenario:
Jag försöker lyssna när någon pratar med mig och fokuserar på att hålla ögonkontakt, tycker det är lite jobbigt pga. det kan få mig att vilja små-le och ibland får jag en bubblande känsla att jag vill skratta (även om jag vet att det inte är läge att le konstigt eller skratta så jag försöker hålla det tillbaka). Vill gärna titta bort och "gömma mig" kanske? Har svårt att hålla koncentrationen på vad personen säger även om jag vill koncentrera mig och lyssna och försöka mitt yttersta att hänga med och förstå.

_"Jag borde kanske le lite så jag inte ser helt döende ut och ser mer trevlig ut?"

"Ska jag le lite mer fullständigt så kanske det inte ser så konstigt ut vid mina kinder? /  =ingen konstig look?"

"Kanske ska jag inte le alls utan  se mer neutral ut som de andra? De ser ju okej ut när de är så och därför borde jag också det… Right?…"
_
Jag tänker alltså mycket på hur mitt ansikte ser ut och ibland känns det som att jag ser ut som ett träskmonster där mitt ansikte bara dras ner av gravitationen som gelé och mina ögon är mörka och tomma. (vilket förmodligen inte är fallet…) Det är ofta när någon kanske sitter mittemot mig och jag kan se personens ansikte i ögonvrån och den mitt förmodligen…

För övrigt så ÄLSKAR jag att le, jag älskar att känna mig glad och älskar att lyssna på andra. Jag känner mig nyfiken och om jag inte är stressad eller oroad så är det SÅ mycket lättare. Men ett genuint leende är kanske det enda acceptabla leendet? Jag mår bra av att le och älskar att le till andra. Men jag är lite orolig att mina leenden till de omkring mig när jag ser dem kanske är för ogenuina, vilket gör att de omkring mig kanske känner sig konstiga/förvirrade då?

Har någon haft liknande tankar eller känslor om detta? Eller får någon tankar om detta eller något att spåna om? Jag tycker det är jobbigt och får det oftast (endast?/mest) i jobbsammanhang.

Annons:
Silverfågel
11/13/19, 11:22 PM
#1

Jag tänker också mycket på vad jag säger, tonfallet, reflekterar snabbt över vad jag tidigare sagt. Min hållning, mitt hår…. Vet inte varför jag har blivit så självmedveten men jag tror det har med oro och rädsla att göra. :/

Lyssnar extremt noga på andras tonfall och var de fokuserar sina ögon. Lyssnar extra noga på deras tonfall  ifall jag hör någon antydan på irritation när någon pratar med mig.

Men detta som jag skrivit här ovan i #0 och #1 är inte 100% av tiden, men tillräckligt ofta att jag ska märka av det. Resterande tid så kopplar jag bort alla dessa tankar och blir "automatisk" och kan koncentrera mig på ett helt annat sätt då vilket är något jag verkligen  gillar.

Upp till toppen
Annons: