Mammarollen

Om man valt att inte skaffa barn

2016-07-19 16:47 #0 av: micki83

Jag ser trådar om graviditet och att föda barn, men hur är det med er som valt att inte skaffa barn?

Jag vet inte om den här tråden ger något, eller om det diskuterats tidigare, men ville i alla fall ta upp ämnet. 

Det blir vanligare att kvinnor väljer att inte skaffa barn, speciellt i den rika västvärlden. Trots detta tycker många att det är något udda att inte ha barn. Hur känner ni?

Jag älskar djur, som liten hade vi katt och kanin, jag har haft häst och nu har jag degus. Jag tycker om ansvaret och jag älskar att ta hand om dem. Men att bli mamma är något som aldrig riktigt varit min grej. Jag känner att jag varken har tid eller ork.. och att ta hand om ett barn på heltid känns inte alls attraktivt. Sen har vi ju de andra aspekterna, alla hemlösa svältande barn i världen, överpopulation.. och hur en graviditet påverkar din kropp.. för att inte tala om då saker och ting går fel. 

Missförstå mig inte, jag skulle aldrig säga åt en annan kvinna att hon inte får ta beslut över sin egen kropp. Vill en kvinna ha barn, så är det hennes rätt att skaffa dem.

Finns det andra här som valt att inte skaffa barn, och hur har folk runt omkring er reagerat på saken?

Anmäl
2016-07-19 17:03 #1 av: TatsuOni

Jag vill inte ha barn. Aldrig!

Jag får ständigt höra att "du kommer att ändra dig" "man ska aldrig säga aldrig". Men jag är helt säker. Jag tycker inte om barn. Om ett barn kryper fram till mig eller någon slänger upp en unge i ansiktet på mig så backar jag. Jag är värdelös som moster och faster.

Detta får folk att tro att jag är en barnhatare som äter barn till middag. Jag hatar dem inte och jag har all förståelse i världen för att andra vill ha barn. Varför kan inte folk acceptera att jag inte vill ha barn eller hålla i någon annans barn?

Alla dem som tycker om barn men inte vill ha egna. Jag har full förståelse för dem också, men de flesta verkar tycka att det är konstigt det också.

Home is where the heart is

Värd för hår

Anmäl
2016-07-19 17:07 #2 av: denaesboz

Jag har valt att inte ha barn av många anledningar men den främsta anledningen till att jag inte vill ha några är för att det finns så många sjukdomar i min släkt, sen så har jag många sjukdomar som skulle innebära att en graviditet skulle vara extra påfrestande. Och det är inget jag vill riskera för att jag känner att jag kan leva utan egna barn. Jag skulle inte orka med ett barn som man kommer behöva ta hand om i minst 18 är, och när man skaffar barn är det alltid barnet som kommer att gå före allt annat och det är absolut inte så jag vill ha det.
Istället för barn så blir det en massa djur här hemma :D

Min närmaste familj vet om att det inte blir några barn för min del men dem vet inte anledningarna. Mamma tog det ett tag för att förstå att hon inte kommer blir mormor, detta berättade jag i samband jag köpte min första hund, nu 1,5 är senare så har det sjunkit in att det bara blir djur från mig. Så nu kallar hon sig för mormor åt min hund 😂

Anmäl
2016-07-19 17:10 #3 av: Tibonnanj

Har en bekant som inte är intresserad av att skaffa barn. Släkt och vänner tjatar på henne speciellt nu när hon närmar sig 35. Hon har inga barn och inga planer på det men däremot har hon 8st ormar!

Jag har svårt att se henne som mamma för hon njuter av sitt liv precis som det är och hon har aldrig uttryckt någon längtan efter barn heller.

Anmäl
2016-07-19 17:11 #4 av: Wellcraft

Jag vill inte skaffa barn. Vill inte riskera att förstöra eller ens påverka min kropp på det viset som behövs, tycker dessutom inte alls om barn öht.
Vill inte heller riskera att mitt liv går i bitar, om jag av någon anledning inte kan fortsätta med min livsstil och yrke (hundar), på grund av ett allergiskt barn, skada, eller liknande.
Sen har jag aldrig kunnat förstå varför man vill ha barn, eller vad ett barn skulle ge mig för positivt i livet.

Folk blir ju ilskna som bin när de hör detta, men jag gillar inte barn och ser ingen mening att skaffa några i MITT liv. Jag sparkar inte barn och jag spottar inte efter dem.
Undviker dock stökiga/ouppfostrade barn så gott det går.

Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund

Anmäl
2016-07-19 17:14 #5 av: micki83

#1 jag burkar säga att jag inte gillar barn, men det låter som om du gillar dem ännu mindre, lol. Jag kan sitta och leka med ett barn så länge som de uppför sig väl. Men har absolut ingen ork för när de inte gör det. 

#2 :) jag brukar också säga att mina djur är mina bebisar.  Min farmor accepterade det också efter en tid och brukade fråga "hur är det med bebisarna?"

Anmäl
2016-07-19 17:19 #6 av: [Jennah]

Det finns inget jag hellre vill, men ändå väljer jag och min make att vänta med det till en bättre framtid som vi av religiösa skäl faktiskt tror på. Vi personligen vågar inte ha barn i en värld där det är skolskjutningar o.s.v. Sedan är jag också starkt emot abort, och då känns det en smula läskigt för jag vill inte tvingas välja mellan abort eller mitt eget liv om nåt skulle gå fel. Har en bekant som flera gånger fort abortera för att barnet växt utanför livmodern. Det skulle jag inte klara. Man kan självklart adoptera och så och det skulle jag jättegärna, men då hänvisar jag åter till den första meningen jag skrev. Vill inte gå djupare in i att förklara detta, religion är känsligt, men ville bara lämna en tass och säga mitt :) precis som du älskar jag djur också. Har en himlans massa djur jag samlar på mig, och lägger mycket tid på vart och ett av dem! ;)

Edit: Såg nu att du frågade hur andra reagerat också. Det är ju intressant, för folk runt omkring mig vill gärna övertala mig och säga att det kommer inte alls hända nåt och så vidare (hur kan de veta det?), som om det är synd om stackars mig som inte vågar ha barn i den här världen. Men grejen är ju att det är VÅRT val (det är INTE synd om oss) och VI tror på en bättre framtid, och allt de säger är därför så fullkomligt onödigt. Det spelar liksom ingen roll för det ändrar inte vårt beslut. Så det blir ju bara jobbigt.

Anmäl
2016-07-19 17:20 #7 av: Hera

Jag har aldrig haft barnlängtan eller något intresse av barn. Och det har varit väldigt svårt för många att acceptera.  Jag har alltid fått höra att jag kommer ändra mig.

Men nu har jag äntligen kommit upp i en ålder då folk lugnat sig med sina kommentarer om det.

Anmäl
2016-07-19 17:33 #8 av: Annielle

Jag har aldrig varit den som har drömt om barn ens när jag var liten som många andra (eller drömt om bröllop heller för den delen) ända tills jag kom över 30 har önskan aldrig funnits på något plan, men jag lär knappast skaffa barn (om jag nu ens kan det?!? Det är ingen självklarhet att kunna skaffa barn ju) orkar inte ens med min egen fysiska eller psykiska ohälsa så hur sjutton skulle jag orka med ett barn liksom?!? 

Dessutom hade både min mamma och mor-mor väldigt svåra graviditeter och var jättesjuka under hela tiden.

Om jag ens skulle kunna träffa någon som jag vill ha barn med, lär nog vara för sent då i så fall, orkar inte med något förhållande heller(är 38 nyss fyllda)

Men sorgen finns där ibland att det inte lär blir så....

Känns i alla fall bra på det planet angående att det redan finns för mycket folk, svält, och att jag inte vill sätta ett barn till jorden i en värld som denna.

Ärligt talat snackar jag sällan om detta och kommer sådant på tal har jag aldrig fått någon skit för det heller, men det beror väl på i vilka kretsar man umgås också...

Anmäl
2016-07-19 17:36 #9 av: [inevitably]

Jag tycker alltid att det är lika omtumlande att läsa/höra orden "jag tycker inte om barn". Jag tror att jag förstår vad folk menar, men barn är för mig inte en fix kategori, så som ödlor eller hallonmuffins, utan det är människor under en viss fas i livet, under ständig utveckling. Barn är inte likadana. Barn påverkas starkt av hur man interagerar med dem. Barn går att lära känna och lära sig att förstå. Att inte gilla barn låter för mig mest som någon sorts fobi. 

Valet att skaffa eller inte skaffa barn har för mig inte att göra med någon preferens av det slaget, utan om jag tror att jag skulle bli en bra förälder och om det skulle göra världen bättre om jag fortplantade mig. För mig är svaret på båda frågorna nej. Jag är sjuk och vill inte föra mitt genetiska arv vidare, och min sjukdom skulle också göra mig till en sämre förälder eftersom jag har så fullt upp med att ta hand om mig själv.  Jag vet inte ens om min kropp hade klarat en graviditet. Vidare är jag säker på att det finns tillräckligt med barn satta till världen redan som skulle behöva en förälder. Då känns det mer rätt att adoptera om jag någon gång skulle ändra mig eller få en förändrad livssituation. 

Folk i min omgivning har inte brytt sig så mycket om mitt val, vad jag har märkt. Kanske håller de inne med sina reaktioner eftersom det är ett så laddat ämne.

Anmäl
2016-07-19 17:42 #10 av: Gronstedt

#9: "Barn går att lära känna och lära sig att förstå." Bara om man är intresserad av att lära känna dem och förstå dem, och varför skulle man göra det när man inte tycker om dem? Det går att lära känna och förstå ormar också, men få blir kallade ormfobiker bara för att man föredrar att ha ormarna på hövligt avstånd och inte gitter lägga krut på att lära sig att gilla dem på nära håll.

EDIT: "Ödlor" är för övrigt en minst lika komplex grupp som "barn".

Anmäl
2016-07-19 17:45 #11 av: TatsuOni

#9 Men  att inte tycka om någonting är inte samma sak som att t ex hata det.

Om någon säger att de inte gillar hundar så gör de inte det. Hundar är individer de med och ändå behöver folk inte tycka om hundar över huvud taget. Samma sak med barn enligt mig.

Home is where the heart is

Värd för hår

Anmäl
2016-07-19 17:45 #12 av: Fridaaaa

Vi planerar inte att skaffa barn. Älskar barn är inte det, men barn innebär så himla mycket ansvar, och blir mindre egentid, mindre tid för hobby mm (när de är små i alla fall), och jag kommer jobba på förskolor, så kommer få mycket med barn ändå :) 
Älskar som sagt barn men väldigt mycket ansvar, kostnader mm. 
Mina djur är mina "barn"  (nej jag förmänskliga inte dem)

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Bloggar: Vardagsblogg Kaninblogg Djurblogg
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl
2016-07-19 17:45 #13 av: [Jennah]

Håller med #9, avskyr när folk säger typ att de inte tycker om barn. Det är inte mer OK än att säga typ att man inte tycker om män/kvinnor, svenskar/danskar eller pensionärer eller att kalla alla ungdomar för fjortisar o.s.v. Det är människor liksom, kom igen.. så stor skillnad på att tycka illa om barn och att inte vilja ha egna barn.

Anmäl
2016-07-19 17:47 #14 av: [inevitably]

#10 Jag säger inte att man SKA  lägga tid på barn om man inte känner för det, men det finns mycket man låter bli att göra här i världen utan att man aktivt ogillar det. Jag skulle inte vilja ha ormar nära inpå mig eftersom jag inte vet någonting om ormar och skulle känna mig osäker. Det betyder inte att jag ogillar ormar. Att aktivt ogilla barn låter så onödigt människofientligt, men det är självklart upp till var och en vad de vill hysa agg mot. 

Anmäl
2016-07-19 17:47 #15 av: Fridaaaa

#13 Finns till & med de som har fobi för tex barn eller gamla människor.
Avskyr tycker jag med är ett starkt ord, men kanske "tycker mindre om", för kan ju faktiskt vara så att man verkligen inte gillar barn. Har ju inget med individer att göra i sig.

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Bloggar: Vardagsblogg Kaninblogg Djurblogg
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl
2016-07-19 17:51 #16 av: [inevitably]

#10 Angående din edit: Det säger en del om hur olika perspektiv man kan ha på världen! Glad

Anmäl
2016-07-19 17:54 #17 av: Hera

#9 Barn är barn med allt vad det innebär. 

Anmäl
2016-07-19 17:59 #19 av: Gronstedt

#13: Det är naturligtvis fullkomligt OK att inte tycka om (och att säga att man inte tycker om) människor som är kvinnor eller danskar eller operasångare eller grönögda eller vad man vill tänka sig för slags gemensamma särdrag. Det är till och med OK att hata och avsky dem, även om det är något helt annat. Det som inte är OK är att diskriminera dem för att de tillhör gruppen i fråga. 

Försök för allt i världen att lära er skillnaden mellan "inte tycka om" eller "finna motbjudande" och "hata" eller "hysa agg till". 

Jag tycker inte om barn, eftersom barn har egenskaper jag finner motbjudande. Varför skulle jag vara skyldig att uppskatta motbjudande egenskaper bara för att den som har dem har få levnadsår bakom sig?

Anmäl
2016-07-19 18:02 #20 av: Calcifer

Varför skulle man inte få ogilla barn? Det handlar ju inte om att man ser dem mindre värda som människor eller inte borde få existera, utan som för en del att de inte klarar av att visa hänsynen som behövs för t:ex skrik, bajs, kiss, bråk, höga ljud i allmänhet, klängande, och allt annat som faktiskt kommer med barn. Det går inte att jämföra det med t:ex rasism för det är inte samma sak för fem öre. 

Personligen älskar jag barn och har alltid velat skaffa barn, men är 28 om två veckor och jag VET att jag kommer aldrig vara psykiskt stabil nog för att det ska vara möjligt med egna barn. Kanske jag någon dag får en partner som har barn sedan tidigare så att jag blir styvmamma igen, men egna kommer jag aldrig kunna få. Det gör ont men jag accepterar det.

Däremot bryr jag mig inte i hur andra gör. Tycker i så fall det är värre med de som skaffar barn fast de verkligen inte har vad som krävs för det så att det resulterar i lidande för alla inblandade. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-07-19 18:23 #21 av: Lamina

Jag vill inte ha barn. Alltså visst, skulle jag råka bli gravid skulle det aldrig falla mig in att göra abort. Men jag har aldrig haft detdär suget efter att ha barn. Ibland har jag undrat hur det ska kännas att vilja ha barn. Kanske jag bara missat nånting?

Men jag vill inte ha barn. Jag har fått inse det nu. Folk runt omkring mig accepterar det. Jag hade ju iofs en kollega för några månader sen som helt chockat kläckte ur sig att "det är klart att du vill ha barn! Alla vill ju ha barn." Både jag och min brukare gick i taket. Att man kan vara så respektlös övergår mitt förstånd. Människor som inte accepterar andras livsstil och val här i livet åker rätt snabbt ut ur min bekantskapskrets.

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Anmäl
2016-07-19 18:42 #22 av: vendelay

Jag bestämde mig för många år sen att inte bidra till fler människor på planeten. Det handlar om att jag inte vill överbefolka världen mer, att världen faktiskt är en hemsk plats att växa upp på och ja, miljön är ju inte heller ett speciellt roligt samtalsämne. Dessutom har jag sån tur (eller vad jag ska säga?) att jag verkligen inte vill ha barn av själviska skäl heller vilket såklart underlättar. Så fort jag blir 25 ska jag sterilisera mig.

Jag har aldrig pratat med någon förutom min pojkvän (i verkligheten) som varit förstående. ALLA säger att "du ändrar dig", "så tänkte jag också" osv. En kvinna sa en gång att katter (jag har två) var äckliga och jobbiga och att barn var mycket bättre... Vi var inte så jättebra vänner efter det kan jag ju lugnt säga.

"Vegans don't just say they love animals..." 
Medarbetare på Vegan iFokus Hjärta

Anmäl
2016-07-19 18:44 #23 av: Angelfish

Jag sa redan innan jag var tonåring att jag inte ville ha barn.  Är över 50 år nu och har inga barn. Har aldrig velat ha barn. Har aldrig haft nån önskan efter barn. Har aldrig ångrat mig att jag inte skaffade barn.

Omgivningens reaktion var väl den vanliga: Du kommer ändra dig när du blir äldre. Du kommer att ångra dig när du blir gammal och inte har barnbarn. Bla bla bla.

Har inget emot barn generellt sett. Har bara aldrig velat haft egna.

Anmäl
2016-07-19 18:48 #24 av: TatsuOni

Att avsky/hata någon/någonting är inte samma sak som att inte tycka om.

Att tycka om eller inte tycka om någonting är oftast inte ett "medvetet val". Jag tycker inte heller om ärtsoppa (nej jag menar inte att barn är samma sak som en maträtt, så försök tolka det jag skriver på rätt sätt). Jag hatar det inte, men jag tycker inte om det. Inte för att jag har valt att inte tycka om det, utan jag klarar helt enkelt inte av att tycka om det. Samma sak med barn för min del.

Ja de är människor med olika egenskaper, men likväl så är de barn. Jag har själv varit barn, men inte ens då förväntade jag mig att alla skulle tycka om mig.

Home is where the heart is

Värd för hår

Anmäl
2016-07-19 19:00 #25 av: Hera

Jag förstår inte heller hur "inte tycka om barn" likställs med att hata eller avsky.

Det är inget konstigt med att inte tycka om barn. Eller jo tydligen för många av er som tycker om barn.

Anmäl
2016-07-19 19:13 #26 av: [Jennah]

Jag tycker det är konstigt att ogilla någon pga dess ålder och jag tycker inte att det är ok.

Anmäl
2016-07-19 19:14 #27 av: [inevitably]

#20 "Varför skulle man inte få ogilla barn?"

Vem har skrivit att man inte får ogilla barn? En intressantare fråga är vad konsekvenserna blir av att leva med inställningen att man ogillar barn, eller en annan kategori människor. Det är så himla lätt att säga att man gör skillnad på uppfattning och uppträdande, men ofta medför en uppfattning mer eller mindre märkbara konsekvenser för beteendet. Det är i alla fall vad jag ser omkring mig bland alla ogillande människor som påstår att deras uppfattningar stannar i huvudet. Jag tror att de flesta har åtminstone något obehagligt minne från när de var små av möten med vuxna som såg på dem utan förståelse och som obehagliga objekt snarare än individer. Sådana vuxna tror jag inte gör samhället bättre för den art vi tillhör, och då talar jag inte om majssnokarna. 

Rörande detta med att jämföra ogillandet av barn med ogillandet av djur så är det förstås komplicerat. Jag tycker inte alls att det är självklart att man ska tycka bättre om barn än ett visst djur, men frågan är återigen vad det innebär om man har större tålamod med en orm än en ung individ av ens egen art? Alla människor du eventuellt älskar har någon gång varit barn. Älskar du bara en del av deras livstid då, och inte dem som individer, som helheter?

Jag har en hund som jag älskar mer än vissa människor. Min kärlek har med denna hund som individ att göra - inte att hon är en hund av en viss ras. På samma sätt sparar jag mitt ogillande av barn till barn som verkligen gjort sig förtjänta av det, och inte av barn som grupp, baserat på mina fördomar om hur alla barn är.

Anmäl
2016-07-19 19:18 #28 av: Hera

#26 Och jag tycker det är ok. 

#27 Man behöver ju inte bete sig illa mot barn bara för att dom inte tilltalar en.

Anmäl
2016-07-19 19:29 #29 av: Gronstedt

#26: Vem menar du ogillar någon på grund av vederbörandes ålder? Barns ålder är bland deras  minst framträdande egenskaper.

#27: "En intressantare fråga är vad konsekvenserna blir av att leva med inställningen att man ogillar barn, eller en annan kategori människor." Det få konsekvensen att jag inte umgås med barn i oträngt mål. Det finns många kategorier av människor jag inte umgås med om det inte är nödvändigt, och är det nödvändigt begränsar jag umgänget till saklig hövlighet. Knappast särskilt förödande konsekvenser.

"Jag tror att de flesta har åtminstone något obehagligt minne från när de var små av möten med vuxna som såg på dem utan förståelse och som obehagliga objekt snarare än individer. Sådana vuxna tror jag inte gör samhället bättre för den art vi tillhör ..." Självklart har de flesta det, och tur är det! Varje människa behöver så tidigt som möjligt bli medveten om att den inte är speciellt viktig för alla andra och inte är universellt uppskattad. Och att det inte är någonting att sträva efter heller.

"... frågan är återigen vad det innebär om man har större tålamod med en orm än en ung individ av ens egen art?" Tja, kanske att man blir ormuppfödare och inte förälder? Vad är problemet med det?

"Alla människor du eventuellt älskar har någon gång varit barn. Älskar du bara en del av deras livstid då, och inte dem som individer, som helheter?" Naturligtvis älskar jag bara en del av en annan människa, nämligen den del jag känner. Att jag älskar en person som varit barn betyder inte att jag skulle älskat den när den var barn. Det finns inte heller några garantier för att jag kommer att älska personen under hela vederbörandes fortsatta utveckling heller.

"På samma sätt sparar jag mitt ogillande av barn till barn som verkligen gjort sig förtjänta av det..." Precis som jag då. Jag har inte det minsta emot barn som saknar de egenskaper som gör att jag ogillar barn. Hittills har jag dock inte stött på speciellt många sådana.

Anmäl
2016-07-19 19:30 #30 av: micki83

:) jag tycker det här blev en väldigt intressant diskussion.

Jag hör till gruppen som också ogillar barn. Eller jag ogillar mycket som har med människor att göra. Jag ogillar skrik, gråt och snoriga näsor. Jag ogillar spring och bråk. Jag har absolut inget emot barn som är snälla, trevliga, tysta och uppför sig väl. Jag satt en dag på tåget bredvid en dam som hade sin 3 åriga dotter i knät. De pratade om husen som vi åkte förbi. "Vem bor här?" Sa flickan. Och mamman förklarade "här bor dom och dom" eller "jag vet inte". Jag tyckte det var intressant att lyssna.

Anmäl
2016-07-19 19:45 #31 av: Calcifer

Förstår inte hur ett ogillande av barn skulle ha negativa konsekvenser. Att enbart ogilla barn betyder inte att man är elak eller otrevlig mot dem. Har en bekant som inte medvetet utsätter sig för barn om hen kan hjälpa, men är hen omkring barn så är det liksom bara så. Hen tar inte själv kontakt med barn men pratar de med henom så svarar den. Det är inte som att om ett barn pratar med hen på ett café så slänger hen kaffe i ansiktet på ungen... Däremot är hen inte som jag, som om jag är hos någon på besök och de har barn så kan jag själv ställa frågor eller bjuda upp till lek (om vi känner varandra då). 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-07-19 19:54 #32 av: [Jennah]

#31 Om du provar byta ut alla "barn" i ditt i lägg till något annat, till exempel "mörkhyade", så kanske du ser vad jag menar. För mig är det precis exakt samma sak.

Anmäl
2016-07-19 19:54 #33 av: Scorpio97

Jag är i princip helt säker på att jag aldrig kommer skaffa barn. Jag har aldrig haft någon barnlängtan. Tanken på att bli mamma och ha ansvar för ett litet liv,  behöva ta hand om det samt ta hänsyn till det ger mig panik. Jag kan tycka att barn är gulliga på avstånd, men jag har aldrig träffat på ett litet barn jag gillar eller som gillar mig. Vi förstår inte varandra och jag vet inte vad jag ska göra tillsammans med ett barn. För mig ger ett barn bara negativa saker (ingen sömn i början,kostar pengar, eventuella skador på kropp och psyke, ta ledigt från jobb osv). Jag kan inte se fördelarna och vill helt enkelt inte ha barn. Jag är så säker som man kan bli (utan att faktiskt varit i situationen) på att jag skulle göra en abort om jag blev gravid av misstag. Sen har jag ganska mycket genetiskt som jag inte vill föra över till ett barn, samtidigt som jag inte kan tänka mig att adoptera. Blodsband är viktiga för mig och jag vet inte hur det skulle bli med ett barn som inte är mitt biologiskt. Att jag redan tycker att det finns för många människor på jorden bidrar såklart också.

Första gången jag sa det till min mamma var jag nog runt sju-nio år. Hon fick världens chock och kunde inte alls förstå det - för henne är barn meningen med livet. Jag är fortfarande ung, 18 år, och nu har hon väl lite halvt accepterat att jag fortfarande inte vill ha barn, även om hon är lika säker på att jag kommer ändra mig fortfarande. 
Min pappa är numera död, men han är den enda som reagerat "rätt" när han fick reda på det. Han sa bara att han tyckte det var tråkigt om han aldrig fick barnbarn, men att jag självklart ska följa min egen vilja och bli lycklig, och att om jag inte vill ha barn ska jag självklart inte skaffa några heller. Han accepterade det direkt, utan att ifrågasätta något alls. 

Reaktionen jag annars alltid får när jag när jag nämner detta är antingen "men alla gillar/vill ju ha barn!" eller "du kommer ändra dig/det kan du inte veta". Eller så drar dom upp någon historia om en syster, kusin eller kompis som numera är fyrbarnsmamma trots att hon minsann aldrig skulle ha barn. Numera brukar jag säga "jag tror inte jag vill ha/kommer skaffa barn" istället för "jag vill aldrig ha/kommer aldrig skaffa barn", för jag har märkt att folk blir mer triggade på det sistnämda. Om det går undviker jag att nämna det alls. Och visst, jag kan såklart inte veta helt 100% säkert att jag aldrig någonsin kommer skaffa barn, det kan absolut hända att jag ändrar mig. Jag kan inte veta det, absolut. Men jag förstår inte varför alla anser att det är okej att ifrågasätta på det viset. Många är dessutom väldigt nedlåtande, som att jag är ett litet barn som behöver lära sig något självklart. Det är otroligt irriterande. Ingen ifrågasätter min syster när hon säger att hon kommer skaffa barn. Det kan ju inte hon heller veta helt säkert, om jag nu inte kan vara säker på att jag inte vill ha barn. 

Ibland har man lust att svara något dumt, men hittills har jag mest bitit ihop och gått vidare. Det brukar ändå inte gå att få personen att förstå. 

//Jessie
"Quid pro quo"

Anmäl
2016-07-19 20:04 #34 av: Calcifer

#32 Nej. Du vill jämföra äpplen och päron. Barn utsätts inte för ett gemensamt förtryck som är spritt över hela världen och som utrotat flertalet av deras stammar och där det i många länder och kulturer fortfarande är helt okej och riktigt att utstuderat tortera, förminska, förinta och förakta dem. Det är aldrig samma sak. Att ogilla barn är inte detsamma som att vara rasist. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-07-19 20:05 #35 av: Gronstedt

#32: Nej, kan inte säga att jag förstår alls.  Ogillandet av barn handlar ju inte alls om enstaka ytlig egenskap som hudfärg, utan om väldigt många olika egenskaper på väldigt många olika plan. 

Anmäl
2016-07-19 20:34 #37 av: [Jennah]

#36 1000 x bra inlägg

Anmäl
2016-07-19 20:40 #38 av: Annielle

Jag tror att det är vanligare att man tänker att man inte gillar barn överhuvudtaget, men sen av en eller annan anledning ändå skaffar barn (man kanske känner att det känns fel med abort om man råkar bli gravid t.e.x) och då inser att man älskar sitt eget barn, men ogillar andras barn!

Så var det för min kusin.

Anmäl
2016-07-19 20:50 #39 av: Gronstedt

#36: Även du är uppenbarligen inkapabel att skilja på "ogilla" och "hata", vilket är beklagligt. 

"Barn är inte dumma, de märker om du hatar dem." Det skulle de nog göra, om jag hatade dem. Nu är ju inte det i något avseende aktuellt. De märker också att jag inte gillar dem, vilket är utomordentligt nyttigt för dem, eftersom det lär dem att de inte är universellt uppskattade och inte behöver vara det. De märker också att jag kan interagera i nödvändig utsträckning med dem, vilket också är utomordentligt nyttigt för dem, eftersom det lär dem att det viktiga inte är att bli gillad utan att man kunna hantera situationer utan att haka upp sig på mellanmänskligt gillande.

Du säger dig också "förstå" att man ogillar specifika barn som ådagalägger specifika egenskaper, men du kan inte acceptera att det finns människor som gör exakt det? Som tidigare nämnts har jag inte det minsta emot barn som inte uppvisar de egenskaper som gör att jag ogillar barn. Hittills har jag inte stött på några som är helt i avsaknad av dessa egenskaper. 

"Om du inte gillar någon så visar du dem inte respekt." Äh, va? De allra flesta människor jag ser, hör och på annat sätt förnimmer har jag inte den avlägsnaste relation till och kan därför varken gilla eller ogilla dem. Skulle jag därmed på något automatiskt sätt brista i respekt?

"Låt barn vara människor. Mycket små människor men människor likväl." Förvisso. Är människor något som lockar till universellt gillande? 

Anmäl
2016-07-19 21:03 #40 av: [inevitably]

#39 Jag misstänker att din metod för att lära barn att de inte är universellt uppskattade eller viktiga för alla är väl beprövad...

Jag tror inte att man lär barn att bli respektfulla och ödmjuka genom att bemöta dem utifrån fördomarna man hyser mot den "kategori" de tillhör. Jag tror att man lär barn att bli goda människor genom att bemöta dem så rättvist man kan, utifrån hur just de beter sig. Att bemöta folk runtomkring en med butterhet eller ointresse av skäl som omgivningen inte kan läsa av resulterar sällan i något annat än att förvirrat obehag uppstår enligt min erfarenhet.  Världen är kall och likgiltig nog som den är utan att människor också ska gå in för att vara kalla och likgiltiga mot varandra som någon sorts kollektiv bestraffning mot en grupp.

Anmäl
2016-07-19 22:18 #41 av: Blanksteg

Jag känner i dagsläget att jag lika gärna skulle kunna sterilisera mig. Kan absolut inte se mig själv som en mamma. Har funnits stunder tidigare då jag velat ha barn, men inte av tillräckliga skäl.

Har inte sagt detta rakt ut till nära och kära, eller någon överhuvudtaget nästan. Har inte kommit på tal. Mitt enda syskon  vill heller inte ha barn. Min mamma lär nog ta det väldigt hårt om hon inte får barnbarn, eller åtminstone bli lite ledsen.

Om jag nu väljer att sterilisera mig så får det bli i 30-årsåldern, så har jag lite tid på mig att ändra mig.

Känner nu iaf att jag hellre har djur.

Anmäl
2016-07-19 23:20 #43 av: Nian97

Jag visste redan när jag var 5 år gammal att jag inte ville ha barn. Anledningarna är flera, och vissa tänker jag inte ta upp här då de är alldeles för privata. En av de större anledningarna är dock att jag dels inte gillar barn, de skriker mycket och far runt. Den andra anledningen (som på sätt och vis hör ihop med den första) är att jag har såpass mycket sjukdomar som 1: jag inte vill föra vidare och 2: som gör det jobbigt för mig att ha barn. Jag har migrän och mer eller mindre kronisk huvudvärk, som lätt triggas av mycket/höga ljud bl.a. Sen har jag dessutom PCOS och (antagligen) rätt allvarlig endometrios, så jag kan nog öht inte ens få barn.

Anmäl
2016-07-19 23:41 #44 av: micki83

Jag måste säga att det känns konstigt att ni som säger att man inte ska eller kan ogilla barn, plötsligt är experter på hur det är att ogilla barn.

Jag kan säga att jag inte gillar barn. För mig betyder det att jag unviker stationer där jag måste umgås med dem och jag ogillar att ha barn omkring mig. Detta betyder absolut inte att jag inte skulle behandla dem som vilken annan människa som helst. Jag försöker ha förstående för barns sätt att vara, men jag ogillar det och vill helst slippa ha det i min närhet. Dock har jag vänner som har barn och då vi ses brukar jag tala med barnen också.

Jag kan ju berätta att förrän mitt ex så kände jag att jag eventuellt skulle skaffa barn när jag hade en stabil livssituation och en inkomst... men han hade två barn och trots att de bara var där varannan helg så fick erfarenheten mig att inse att barn inte är för mig. Även om du gör ditt bästa att uppfostra dem rätt, så har de en egen vilja och det kan sluta hur som helst.

Anmäl
2016-07-20 01:06 #45 av: Hera

Jäklar vad ignorant många av er beter sig. Är inte ens värdigt att svara en del. 

En sak är säker. Det är att vi alltid kommer bli placerade i fack här i livet. Och tack gode att logik med annat följt med i många fall.

Anmäl
2016-07-20 01:18 #46 av: Accalia

Jag själv, som de känns nu, är bara 15 men, vill inte ha barn. Har aldrig haft den drömmen som många har av att gifta sig, skaffa hund, man, barn och hus och leva lyckliga i alla sina dagar. Enda jag drogs till de va att resa runt och kanske ha en parter. Men idén om barn har aldrig vart min favorit.
Bebisar dock, älskar jag typ. Men det är från och med att de kan prata och gå tills att de är kanske 7-8 som jag inte är så förtjust i.
De skriker mycket, är ofta väldigt envisa, väldigt klängiga och allmänt på. Barn som är lugna och som kan prata med en utan att springa omkring och skrika är okej dock. Mycket av att jag inte föredrar dem är nog för att jag inte är naturligt bra på att hantera dem. När jag pratar med något barn och de säger saker blir det ofta mycket "jaha, jasså, ojdå" som svar, inte så händelserikt samtal riktigt. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra eller betee mig. Det blir awkward för min del.
Sen tar barn upp väldigt mycket ansvar och tid som jag inte tror jag skulle kunna va redo att ge. Pengar kanske låter väldigt egoistiskt för vissa, men är något som jag också hellre lägger på mig själv. Det är inte heller så mycket frihet med barn. De måste passas, matas, tas med överallt och jag föredrar att va med personer som är mer självständig, kan ta hand om sig själv, vilket barn inte riktigt kan.
Känns skönt att veta att det är många som inte vill ha barn, som en själv, då alla mina vänner och släktingar gillar barn, alltid vart lite av en outsider så sätt.

ett långfinger åt döden, vi gick över lik
Anmäl
2016-07-20 08:45 #47 av: pyromanen

Jag avskyr hundar. Jag får kväljningar bara jag tänker på lukten av hund. Detta bruker jag inte berätta rakt ut inför hundmänniskor för att det helt tydligt provocerae enormt. Och det är nog mänskligt att reagera kraftigt negativt om någon uttrycker avsky mot det man själv kanske älskar mest på jorden. Så nu brukar jag tona ner det och säga att "jag är verklugen ingen hundmänniska" eller faktiskt ljuga och säga jag är allergisk och att jag dörför är tacksam om de kan hålla hunden på avstånd från mig (vissa tycker det är gulligt om en hund "bara är glad" och klättrar på en).
Detta berättade jag inte för att gå OT utan för att jag tror "problemet" i tråden handlar i grunden om ömsesidig respekt och acceptans. Om mina barn är det bästa som hänt mig måste jag ändå kunna tänka och respektera att andra känner helt anorlunda inför barnaskaffande.
Att en stor del av de som vid 20-års ålder säger de alldrig ska ha barn faktiskt ändrar sig gör väl också sitt till att det blir svårare att tro stenhårt på när nån ung människa säger så. Det hindrar dock inte att man kan respektera att det är så hen faktiskt känner då.


Anmäl
2016-07-20 09:37 #48 av: [inevitably]

#45 Är det verkligen så upprörande att olika uppfattningar möts i den här diskussionen? Det är inte precis första gången det händer på ett diskussionsforum! Det säger också en del om hur laddad den här frågan är, att många känner sig personligt påhoppade för att förundran uttrycks över att många så lättvindigt avfärdar barn som en homogen grupp frånstötande varelser och uppger det som sitt huvudsakliga skäl att inte skaffa barn. Jag har fortfarande inte läst någon kommentar där någon skriver att man inte FÅR ogilla barn. Det är klart att man får! Man får ogilla precis vad man vill, precis som att man kan välja att ge saker man ogillar en chans till, när som helst. 

Anmäl
2016-07-20 09:41 #49 av: Accalia

#47 ingen här avskyr barn, vart har du läst det? Sluta få det till att vara som att folk hatar barn, för det gör nog ingen här. Många har försökt förklara att vissa barn eller majoriteten har egenskaper som man kan tycka är jobbigt att vara runt.
Om du nu tycker det är helt sjukt hur man inte kan tycka om gap och skrik och gråt och klängighet, så måste du inte vara i denna tråd. Samma med andra som inte fattar varför man inte gillar barn i denna tråd

ett långfinger åt döden, vi gick över lik
Anmäl
2016-07-20 09:44 #50 av: Hera

#48 Du är en av dom som får mig att gapa av förvåning mest. Du visar så mycket oförstående och kraftig ignorans.  Och du ser det inte ens.

Anmäl
2016-07-20 09:51 #51 av: [inevitably]

#50 Tack för komplimangen. Jag tror ändå att jag har sagt mitt i den här diskussionen, så du slipper läsa mer av mig nu.

Jag är uppriktigt ledsen över din reaktion.

Allt gott.

Anmäl
2016-07-20 10:03 #52 av: Hera

#51 Om du är uppriktigt ledsen är det väldigt tråkigt.  

Anmäl
2016-07-20 10:11 #53 av: micki83

Min man (som är från Kroatien) tyckte i början att det var väldigt konstigt att jag inte ville ha barn. Han sa att man ska skaffa barn så att man har någon som tar hand om en när man blir gammal. Jag sa att jag absolut inte vill ha barn, och att det inte alls är lika vanligt här att barnen tar hand om sina föräldrar när de blir gamla. Han har dock ändrat sig. Vi har fullt upp men jobb, spel, mina djur och varann.. vi brukar säga att vi hellre köper grejer till oss själva, eller tillbringar tid med varann. Jag har redan så fullt upp att min man klagar på att jag inte tillbringar tillräckligt med tid med honom. Jag har aldrig känt av den så kallade biologiska klockan, och jag väntar på att jag är för gammal för att skaffa barn.

Jag har funderat på sterilisering, men det känns ändå för permanent. Trots att jag inte vill ha barn, så vill jag inte ta beslutet att göra det omöjligt för mig att få barn. Dock väntar jag på att bli för gammal. Jag är 32.

Anmäl
2016-07-20 10:17 #54 av: TatsuOni

Nu är det egentligen ingen mening för mig att skriva det här, men jag gör det ändå.

1. Jag hatar inte barn.

2. Jag respekterar dem.

3. Pratar ett barn med mig så svarar jag självklart. Jag brukar även följa med och titta på syskonbarnens rum och säga "oj vad fint".

4. Jag gillar inte barn, men ofta så gillar de mig ändå. Så ni som påstår att jag uttrycker ett hat som de känner av har fel. Jag har kusiner som nästintill avgudar mig trots att jag i princip ler, nickar och svarar ja och nej. Om det är för att jag ser spännande ut eller varför spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi kan interagera på ett tillräckligt sätt och visa respekt. En dag kommer dessa att växa upp och våran relation kanske kommer att utvecklas till en bättre mer vänskaplig nivå. Kanske händer det inte.

Ju äldre de blir desto bättre. En bäbis/litet barn ryggar jag rent av bort ifrån. Om ni vill tycka att jag är en hemsk människa för att jag känner någonting som jag inte kan rå för, så var så goda.

Att ge barn en chans? Som sagt så har jag ofta barn omkring mig och jag både pratar med dem och hjälper de när de har kommit upp i den åldern att de kan prata och slutat dregla på allt. Vet ni vad? Än så länge så gillar jag inte barn för det. Jag försöker verkligen att dem en chans, men än så länge så gillar jag ändå inte barn.

Äldre barn är jag mer "neutral inför". Jag varken gillar eller ogillar dem. Precis som att jag kanske inte skulle bjuda hem vissa kolleger på fika så kallpratar vi och respekterar varandra ändå, utan att ha några som helst direkta känslor för varandra.

Även anda människor som jag rent av ogillar kan jag prata med och visa respekt. Till och med mina missbrukande grannar (som jag av olika anledningar som jag inte tänker gå in på här avskyr) hälsar jag på och svarar när dem pratar med mig. Det handlar om att visa respekt för andra människor, inte att tycka om alla.

Ett litet tillägg vad gäller hundar. Är någon rädd för min hund men ändå vill hälsa så ser jag till att det sker lugnt. Om jag märker att någon känner obehag för henne så ser jag till att hon håller sig på avstånd från den personen. Jag kanske är udda, men jag känner mig inte kränkt för att inte alla tycker om min hund, eller hundar över huvud taget.

Home is where the heart is

Värd för hår

Anmäl
2016-07-20 10:37 #55 av: Hera

#54 + 1

Anmäl
2016-07-20 11:27 #56 av: Agafia

Varför är det så hemskt att välja bort barn i sitt liv ? Du skaffar väl inte barn för
att du måste ?
Jag tycker det är upp till var och en att bestämma det utan att bli ifrågasatt .

Anmäl
2016-07-20 12:04 #57 av: Maria

Nu har jag/vi visserligen barn, en son, men jag upplevde när sonen var yngre många kommentarer om att han "måste ju" få syskon. 

Det var många som tyckte vi var väldigt egoistiska som lät honom bli ensambarn. Jag tyckte det var hopplöst att försöka förklara att vi var mer än nöjda med en son.

Så ibland spelar det ingen roll vilka val man gör för det är uppenbarligen alltid fel i någons ögonSkämtar

/Maria

 

Anmäl
2016-07-20 13:58 #58 av: Carmarino

#54 Känner igen mig i det du skriver, och även det som #31 skriver. Har själv aldrig haft någon längtan alls efter barn. Om jag har någon biologisk klocka så levererades den utan batteri, för jag har inte hört det minsta lilla tickande från den.

Fick också ofta höra "vänta bara tills du blir äldre, då ändrar det sig ska du se". Vet inte hur gammal jag ska bli för att det ska ändra sig, men nu är det ändå för sent för biologiska barn, vilket inte är något som helst problem för mig. Har tillräckligt med barn i umgängeskretsen så jag behöver inga egna.

Lika lite som jag gillar alla vuxna så gillar jag inte heller alla barn. Känner mig för det mesta rätt likgiltig för dem, och har aldrig hört till dem som kastar sig fram och sticker ner huvudet i barnvagnar med ett ljudligt "nämen oj vad pöt man kan vara då". Det överlåter jag så gärna till andra. Däremot gillar jag vissa barn, precis som jag gilla vissa vuxna.

Vad jag har märkt är att lite blyga barn gärna kommer fram till mig, trots att de aldrig närmar sig människor de inte känner annars. (Det är en hel del föräldrar som blivit väldigt förvånade under årens lopp.) Eftersom jag själv var blyg och tillbakadragen som barn så vet jag hur obehagligt det är att bli "överfallen" av vuxna som vill kramas och gulla med en. Förmodligen känner de blyga barnen detta. Jag behandlar dem inte som mindre vetande utan pratar med dem som vanligt och förutsätter att de är så smarta som de flesta barn faktiskt brukar vara.

¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Anmäl
2016-07-20 14:55 #59 av: Calcifer

Jag blir förskräckt och nästan äcklad av jämförelsen mellan ogillande av barn och rasism. Ursäkta, men att ogilla barn är inte samma sak som att vilja förinta en ras pga ett visst utseende. Eller att anse att de inte ens räknas som människor. En kompis till mig ogillar som sagt barn otroligt skarpt, det går fan inte att jämföra hen med t:ex Adolf Hitlers rasism som resulterade i döden av över en miljon judar där målet var att helt och hållet tvätta bort hela rasen från jordens yta! Inte heller går min väns agerande där hen väljer att t:ex sitta i en tyst vagn på tåget för att försöka undvika barn med de tragiska fall nyligen i USA där obeväpnade mörkhyade personer blir ihjälskjutna pga inget annat än deras hudfärg.

Eller vi kanske ska jämföra ogillandet av barn med utrotningen av native americans... 

Fy fan alltså.Kräks

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-07-20 15:05 #60 av: Wellcraft

Jag får ändå hopp om denna tråd, eftersom det finns fler likasinnade och förstående människor.
Jag avskyr inte barn. Jag ogillar dem men inte på individnivå (dvs jag ogillar inte alla barn som individer, utan överlag - de typiska egenskaperna för barn har jag svårt för).
Självklart älskar jag mina småkusiner, det är ändå mina släktingar.
Men överlag så trivs jag inte bland barn, jag vill inte leka med dem (men jag leker ibland med mina småkusiner ändå, för ibland känner jag att jag vill helt enkelt och orkar) eller hålla dem.


Det är okej att ogilla vad du vill här i livet, det är vad man gör av ogillandet som räknas.
Jag har jobbat med barn och fått otaligt beröm för mitt bemötande till dem, jag har alltid funkat bra med barn när jag måste interagera med dem. 
Jag behandlar barn med grundläggande respekt (precis som för alla människor jag möter) - mitt ogillande syns helt enkelt inte.
Har någon i släkten fått barn kan jag gulla med barnen  (men jag håller inte) & prata om det - eftersom det handlar om en stor lycka för någon jag tycker om.
Precis som släkten gullar och snackar valp när jag skaffat en sådan.
Ömsesidig respekt hela vägen, men jag gillar inte barn.

På mitt jobb så var det fler som jobbade där, som älskade barn. Ändå fick jag mest beröm i bemötandet, jag om ogillar barn? Jag blir ofta barnens favorit (av någon anledning)... Finns inte en chans att barnen känner sig hatade eller avskydda av mig.

Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund

Anmäl
2016-07-20 15:10 #61 av: Gronstedt

#40: "Jag misstänker att din metod för att lära barn att de inte är universellt uppskattade eller viktiga för alla är väl beprövad..." Javisst. Reserverad hövlighet, respekt och lågmäldhet brukar fungera utmärkt i umgänget med de allra flesta.

"Jag tror inte att man lär barn att bli respektfulla och ödmjuka genom att bemöta dem utifrån fördomarna man hyser mot den "kategori" de tillhör. Jag tror att man lär barn att bli goda människor genom att bemöta dem så rättvist man kan, utifrån hur just debeter sig. Att bemöta folk runtomkring en med butterhet eller ointresse av skäl som omgivningen inte kan läsa av resulterar sällan i något annat än att förvirrat obehag uppstår enligt min erfarenhet.  Världen är kall och likgiltig nog som den är utan att människor också ska gå in för att vara kalla och likgiltiga mot varandra som någon sorts kollektiv bestraffning mot en grupp." Än en gång, jag betraktar ingen (barn eller annan) utifrån någon "kategori", utan endast och allenast och i varje sammanhang utifrån de egenskaper den aktuella individen uppvisar. Att du inte är kapabel att förstå detta är snarare ditt problem än mitt.

För övrigt är jag inte speciellt intresserad av att idka generell barnuppfostran. Om du drabbas av "förvirrat obehag" varje gång någon inte aktivt och översvallande uppsöker dig, måtte du tillbringa mycket av din tid i "förvirrat obehag". Och "kollektiv bestraffning"? Hur kan det vara en "bestraffning" att inte söka en persons sällskap men att bemöta hen respektfullt om hen söker mitt? 

#42: Semantik är mycket viktig om man vill göra sig förstådd.

"Man måste inte gilla alla man möter, men om du ogillar barn för att de är barn har du inte ens gett dem en chans." Som sagt, prova att läsa de inlägg du "bemöter", även om de innehåller semantiskt komplicerade koncept, som ord. Jag ogillar inte alla barn, bara alla barn som uppvisar de egenskaper som gör att jag ogillar barn. Vilka barn är det då jag inte ha givit en chans?

Och för övrigt, vad är det för "chans" jag ska ge dem?

Anmäl
2016-07-20 20:01 #62 av: Therese

Jag är såå blandad. Som tonåring ville jag inte ha barn. Senare som vuxen och singel längtade jag efter barn. Nu några år senare med sambo känner jag en liten längtan men på ett sätt ändå inte. Inte nu liksom, och rädsla.. Har diskbråck och är rädd att något ska gå på tok med ryggen om jag skulle vara gravid. Tänk att få barn och sitta i rullstol resten av livet, då kan jag inte ge mitt barn allt jag vill, dvs hela mig. På ett sätt är jag även rädd över vad som skulle hända med vår vardag, hur den skulle bli förändrad.. Skulle man hinna med djuren? Många omplacerar ju sina djur just för att de får barn, det vill jag verkligen inte.

Anmäl
2016-07-20 20:20 #63 av: Ikajo

#62 Min ena syster har två döttrar 2 respektive 4år. En hund, kor, hästar, en kanin, höns. Plus att hon och hennes sambo båda jobbar. Det handlar om att samarbeta och hitta lösningar.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Anmäl
2016-07-20 20:51 #64 av: Therese

#63 Ja och jag har vänner som fått omplacera både katt och hund för att det inte fungerat med barn. Men jag vet också att sånt löser sig, vet dock ändå inte om jag vill ha barn eller inte.

Anmäl
2016-07-20 21:25 #65 av: Zadeira

Jag har alltid sagt att jag inte ska ha barn. Kommer ihåg redan som barn sa jag det, även om jag då inte kanske förstod vad det innebar. Nu är jag snart 30 och de flesta i min närhet har sedan länge accepterat och förstått att jag gjort mitt val. Precis som jag redan som 10-åring visste att jag kommer ägna mitt liv åt djur på ett eller annat sätt visste jag att barn inte är för mig. Ibland får man ju frågan av nån ytligt bekant, men när jag då säger att jag bestämt mig är det sällan någon som frågar vidare.

Jag har aldrig tyckt om barn. Precis som det finns folk som inte tycker om hundar, eller katter, eller ormar, så tycker inte jag om barn. Det finns liksom inget alls för mig som lockar med barn.

Sen känner jag mig själv så bra och jag hade inte blivit en bra förälder. Jag har för mycket psykiska och fysiska problem själv för att alls kunna hantera ett barn. Jag kan inte ens vara barnvakt.


Anmäl
2016-07-20 23:40 #66 av: Sarah

Jag är ingen barnmänniska, jag har tyckt att det är väldigt svårt och knepigt att umgås med dem. Jag hade heller ingen barnlängtan öht. Jag var även rädd att det inte skulle finnas plats i livet för mig och mina djur om det kom barn in i bilden.
Min dotter blir ett nästa vecka, jag var 33 när hon föddes. Nu har jag insett att jag tycker att det är kul att hänga med vissa barn och är de är sjukt olika. Jag har inte heller behövt ge upp ngt i livet för att göra plats för dottern, trots det krävande jobb och två hästar.
Nu försöker jag inte övertyga ngn att skaffa barn, men vissa av era orosmoment är sådant man oftast kan lösa. Det är skillnad mellan att inte (försöka) få barn för att man helt enkelt inte är sugen, och att undvika på grund av rädslor.

Anmäl
2016-07-21 09:01 #67 av: micki83

KIT hade postat den här igår på Facebook https://www.facebook.com/KIT.Sverige/videos/vb.1540635576171214/1800659803502122/?type=2&theater

Anmäl
2016-07-21 10:28 #68 av: fruktgumman

Jag fick många kommentarer förut när jag var runt 30 och innan dess om att jag kommer ändra mig osv. Min svärmor har varit väldigt negativ och haft väldigt svårt att acceptera att hon aldrig kommer få barnbarn då hon bara har en son. Men är det så väldigt viktigt för en att man absolut vill ha barnbarn så får man tänka på att skaffa många barn så ökar ju iallafall chansen att något av ens barn kommer få egna barn i framtiden.

När jag valde att sterilisera mig när jag fyllt 35 upphörde alla kommentarer.

Anmäl
2016-07-21 13:22 #69 av: Ikajo

#68 Är ju inte säkert att hon kunde få mer än ett barn. Finns alla möjliga orsaker till att människor kan ha svårt att få barn. Det är inte som att gå in i affären och köpa en liter mjölk. Jag har PCOS, om jag ville få barn så skulle det vara en ganska krånglig process då PCOS kan orsaka infertilitet. Har man PCO kan man också ha svårare att få barn. Min äldsta syster skulle gärna få ett till barn men för henne är det inte riktigt så enkelt.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Anmäl
2016-07-21 13:39 #70 av: Hera

#69 Eller så vet #68 att hon medvetet valde att bara skaffa ett barn. De flesta kan trots allt få barn senast jag kollade.

Anmäl
2016-07-21 17:04 #71 av: fruktgumman

#69 Naturligtvis finns olika anledningar och mina svärföräldrar valde medvetet att inte skaffa fler barn pga att "ett barn är alldeles lagom". Det är åtminstone vad hon säger.

Men oavsett anledning är det fel att försöka pusha och övertala sina barn. "ska ni förvägra mig ett barnbarn",  "som jag längtar efter att få bli farmor, självklart ska ni ha en liten" osv som vi fått höra i över 10 års tid innan det blev för sent.

Anmäl
2016-07-21 17:09 #72 av: Hera

#71 Ja det är verkligen inte acceptabelt att tjata på någon att de måste skaffa barn för att man vill ha ett barnbarn. Mitt ex mamma höll på så. Typ skämtade om det för att det skulle verka trevligt men när man sagt att man inte kommer skaffa barn 100 gånger tröttnar man och blir bara irriterad över bristen av respekt.

Anmäl
2016-07-21 22:16 #73 av: Agafia

Jag vet en bekant till mig som blev tjatad på "att ska ni inte ha barn snart ? "
Hon ledsnade och sa " vi kan inte få barn "

Anmäl
2016-07-23 11:38 #74 av: citytjejen

Redan i mellanstadiet började jag känna hur absurt det kändes att bara tänka tanken på att ha barn, som vuxen alltså. Tanken har alltid känts främmande och jag har aldrig varit intresserad av att ha barn. Vet inte vad jag ska med barn till liksom! Under större delen av mitt vuxna liv har andra sagt att jag kommer att ändra mig i barnfrågan men jag har envist sagt att nej, jag är säker på min sak. Är nu 41 år och tjatet och frågorna har nästan försvunnit helt, folk tror väl att jag inte kan få barn eller att jag har gett upp eller nåt haha. Men många har varit förstående faktiskt och det är ju alltid trevligt!

Jag har inga syskon och därmed inte några syskonbarn, vilket jag tycker är jätteskönt! 

Min man har en dotter som fyller 22 i år. Hon var 16 när vi träffades och det var jättebra att hon var såpass stor då. Hade hon varit yngre (typ 0-14 år) hade jag inte valt att bli sambo förrän hon var större då jag inte vill vill vara med och uppfostra eller ansvara för någon annan. 

Childfree and lovin´ it! Glad

Anmäl
2016-07-23 17:17 #75 av: Thiah

Jag förstår inte ens varför det ska bli en fråga. Tycker synd om er alla som får försvara era val hela tiden.
Jag har 1 gång fått frågan om syskon till vår son. Men som tur är har jag bra folk runt mig(som inte lägger näsan i andras affärer) + en rygg sjukdom som kanske inte klarar en graviditet till.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2016-07-23 19:54 #76 av: Kalli

#66: Fast att du inte behövt ge upp något i ditt liv för att du skaffat barn behöver ju inte vara sanning för någon annan. De kanske behöver ge upp massor och allt går inte att lösa, tyvärr.

Sen handlar det såklart mycket om motivation, jag tror/hoppas att det är väldigt få människor som verkligen vill ha barn men väljer att inte skaffa för att det verkar äckligt att byta blöjor. På samma sätt som det finns få hundälskare som väljer att inte skaffa hund för att man måste plocka upp hundbajset.

Den stora skillnaden mellan de två är väl att man sällan om man säger att man inte vill ha hund och räknar upp nackdelarna man ser med att ha hund får höra hur det inte är några problem egentligen.

Anmäl
2016-07-23 20:11 #77 av: Kalli

Jag tillhör förövrigt en av dessa människor som generellt sett inte gillar barn, jag känner mig lätt obekväm i deras sällskap (det gör jag visserligen med en del vuxna också men det är en annan tråd) och jag söker inte aktivt kontakt med barn. Nu är de flesta av mina vänner barnlösa men som exempel kanske ett barnkalas inte skulle vara den ultimata platsen för mig att umgås. Till skillnad från min mor som älskar barn och gärna börjar prata med dem i alla möjliga situationer.

Det betyder inte att jag avskyr/hatar/föraktar (eller liknande synonymer) barn. Jag ryser inte av obehag av deras blotta uppenbarelse. De barn som förhållandevis ofta söker mitt sällskap (eller än mer att få hälsa på mina djur) bemöts med respekt, frågar de något svarar jag och vill de klappa (och djuren vill bli klappade) får de göra det.

De tre töserna vi träffade häromkvällen fick även ta hundarna på en "promenad" (på innergården under min övervakning såklart) men jag erkänner villigt att jag tog bakdörren in när vi kom tillbaka. Tror trots det inte att de kände av någon motvilja (eftersom det inte finns någon) eller att jag förstört deras liv (inte ens om jag sagt att de inte fick hälsa på hundarna överhuvudtaget).

Anmäl
2016-07-23 23:15 #78 av: SuperNaturalBeing

nu är jag "bara" 21, men då släktingar i samma ålder samt klasskompisar osv börjar skaffa barn hit och dit runtomkring mig har jag ändå tänkt på det här, även om det inte är någon som pressar mig att skaffa barn... Än i alla fall (men det kommer säkert ske inom en allt för snar framtid. Usch.) 

Jag känner såhär. Jag säger aldrig aldrig för man vet inte alls hur man tänker i framtiden osv (men jag tycker ändå absolut att den åsikt man har i barnfrågan i dagsläget är den som ska respekteras, oavsett om man kanske ändrar sig i framtiden. Ingen annan har någon rätt över huvud taget att bestämma något sådant åt en) Det kan hända saker som gör att man helt ändrar åsikt om alla möjliga saker, och det kan även gälla barn. Så jag säger ingenting om framtiden av den anledningen. Däremot säger jag att just nu är jag av den åsikt att jag inte vill ha barn och att jag har väldigt svårt att se barn i min framtid. Dels pga av att jag inte riktigt gillar barn, inte känner att jag vill ha ansvaret för en annan människas överlevnad och även dels för att jag mår väldigt dåligt och har gjort det under större delen av mitt liv. Vissa dagar orkar jag inte ens ta mig upp ur sängen , hur ska jag då orka med ett barn? Tycker också som någon annan skrev att jag inte vill riskera att jag måste ge upp alla mina egna intressen som typ djur eller mina andra hobbies ifall mitt barn skulle råka vara allergiskt eller sjukt eller skadat på något sätt. Vill kunna bestämma själv över mitt liv. Vill inte heller utsätta min kropp för det. Att vara gravid och föda barn skönmålas en hel del fast hela grejen egentligen är rätt vidrig  +  Att man kan få  bestående men, varav visa är  rätt så vanliga (som inkontinens t.ex. ). 

En annan anledning till att jag inte vill ha barn är för att jag har svårt att  binda mig till andra människor. När jag är klar med en människa då är jag klar och jag orkar inte ha personen i mitt liv längre. Hur skulle det då funka om man har ett barn tillsammans med någon, men relationen kanske tar slut av en eller annan anledning? Då måste man hela sitt liv ha att göra med en människa som man helst inte vill ha någon kontakt med mer, bara för att man har ett barn tillsammans. Att permanent binda sig till en person på det viset känns väldigt läskigt för mig och jag kanske kommer över det, ja, men med mitt mående kan det också vara så att  jag aldrig gör det. Det vet man inte.  Visst, ett förhållande eller äktenskap kan mycket väl vara permanent om man har turen att hitta den rätte, men om förhållandet av någon anledning inte fungerar kan man ändå gå åt varsitt håll och aldrig träffas mer om det skulle vara så. Har man ett barn tillsammans går inte det... 

Anmäl
2016-07-23 23:40 #79 av: Galenidjur

#57 Hahaha. Kände bara att jag måste kommentera det du skrev.  Tyckte det lät för roligt. *skrattar* 

Egoistiska som inte vill ge er son ett syskon? Det var det löjligaste jag hört. Har folk verkligen sagt så? ahahah, Jag är ensambarn och jag ÄLSKAR det. Jag hade blivit galen om jag haft småsyskon springandes runt mig hela tiden. Man kan kalla mig bortskämd, men nu jag har i alla fall fått all uppmärksamhet och inte behövt dela med mig av nånting och inte behövt lägga ner massa energi på totalt onödiga bråk som uppstår endast pga det faktum att man är syskon.  Hade verkligen inte velat ha det på något annat sätt än så här. Visst, det finns ju barn som vill ha småsyskon också, men att barn skulle vara på något sätt olyckliga utan det var ett väldigt konstigt argument. Finns ju något som heter "vänner" också haha. 

--------------------------------------------
Om man håller sig till ämnet. 


Jag själv känner mig starkt negativ till allt som har med barn och att skaffa barn att göra. Jag hatar inte barn, precis som jag inte hatar någon människa som inte har gjort mig något dåligt, men jag ogillar de beteenden som är typiska för barn. Det är väldigt frustrerande för mig och inget jag hade orkat med. Dessutom vill jag inte behöva att oavsett vad det gäller , alltid sätta en annan människa före mig själv.
 Sen är det hela graviditetsgrejen. Vill absolut inte vara gravid och under inga omständigheter uppleva en förlossning. Usch och fy. Vad som helst kan ju hända med en då.  Nej. Jag är nöjd som jag är. Känner jag nån gång att jag vill ha barn så okej, då blir det väl så. Men jag är nöjd med mitt liv som det är och det vill jag att andra respekterar. Jag är ännu lite för ung för att folk ska börja tjata på mig tror jag , men när det börjar kommer jag på riktigt bli arg och säga till på skarpen om tjatandet går över styr (Jag är lite sån att om någon pressar och tjatar på mig så  låser jag mig och blir bara ännu mer negativt inställd så tjat är i allmänhet något jag reagerar mycket negativt på.) . Lite skämt om att "barnbarn skulle ju vara trevligt" och så kan jag tåla, men ingen har rätt att pressa mig till nånting. Speciellt inte något så livsomvälvande.  

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2016-07-24 03:37 #80 av: Gladasvampen

Jag ogillar inte barn, jag uppskattar bara inte deras sällskap. Jag tycker att de är söta och roliga, men jag känner mig obekväm vid dem och vet inte hur vi ska interagera med varandra. Jag kan inte föra en konversation, är inte tillräckligt "fri" eller "kreativ" för att förstå eller gå ner till deras "nivå" för att vi ska kunna leka eller prata. Vidare tycker jag inte om kroppsvätskor som spott, snor osv, vilket gör att jag inte gärna sitter nära eller bär på de mindre barnen, hur söta dem än är. Tycker också om att ha det lugnt runt omkring mig så blir irriterad på högljudda personer, inte bara barn. Vuxna eller tonåringar som pratar eller skattar högt, och skriker irriterar mig lika mycket som skällande hundar och skrikande och gråtande barn. Fast till skillnad från skrikande vuxna som kan kontrollera sitt beteende så är det svårare att kontrollera ett litet barn eller en hund.

Har helt enkelt svårt att samspela med barnen. När mina syskonbarn pratar med mig gör jag som flera andra i tråden: Ler, svarar och försöker se lite engagerad ut, för barn är som alla andra människor, de vill bli respekterade. Jag respekterar alla människor (okej inte alla, men nästan, detta är dock ej relevant just nu). Men bara för att jag respekterar alla betyder det inte att jag tycker om alla.  Jag ogillar många personer för att vara ärlig, på grund av hur de beter sig, egenskaper eller på grund av deras åsikter. Men jag respekterar dem. Om de säger hej eller vill kallprata ler jag, svarar och försöker visa någon form av engagemang. Samma sak som med barn. Många barn har irriterande egenskaper, likt vuxna men förtjänar att bli respekterade. 

Förut brukade jag säga att jag ogillade barn. Folk blev upprörda och arga över det. Brukade svara "Men jag ogillar även högljudda vuxna som säger vad dem tycker och tror om allt rakt upp i luften utan att tänka sig för"  (det där med att sakna filter har både barn och vissa vuxna gemensamt). Jag brukar inte nämna att barn inte är mina favoriter,  undviker ämnet. 

Jag vill inte ha egna barn, främst för att jag har svårt att samspela med dem, men även för att jag känner att det inte är min grej helt enkelt. Och det vill jag bli respekterad för.  
Anmäl
2016-09-02 19:11 #81 av: Aleya

Tycker det känns sorligt att inte vuxna ska få bestämma om dom vill ha barn eller ej.
Och att folk ska pusha en att "ja men du kommer att ändra dig".
Vissa vill inte ha barn och andra kan inte få biologiska barn.
Jag har lärt mig att inte fråga om barn. Om folk har eller vill ha.
För det kan vara ett så jäkla känsligt ämne. Du vet aldrig vem du sårar.
Jag själv blir sårad om folk frågar: ja, när ska du skaffa barn?

Då brukar jag om jag har lust säga att jag vet inte ens om jag kan få barn p g a min sjukdom.
Då brukar det bli tyst.

Sen kan jag erkänna att efter att ha spenderat den sommaren med en massa barn... så vet jag ärligt inte om jag är sugen på att ha ett barn.
Så vissa ungar skriker och har sig, och även agerar. Det gör mig bara leds och får mig att tappa allt tålamod. Det är nog minst barnens fel, men att vissa föräldrar inte får någon respekt av barnen gör mig mer "avtänd" på idén om barn.
Men det är bara mitt sätt att se på saken.

Men jag kan absolut förstå folk som inte vill ha barn. Och jag tänker inte fråga någon om dom tänkt skaffa några heller. Det är folks egna ensak som inte jag har att göra med.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-09-02 23:01 #82 av: Túrwen

Tror jag diskuterat det i en tidigare tråd någonstans men jag vill inte ha barn. För mig grundar det delvis sig i att jag en gång haft missfall och en depression som följd av detta och sedan dess har jag bara släppt alla tankar på barn och tanken snarare skrämmer mig än är något jag längtar efter. Det skulle bara begränsa mitt liv känner jag spontant... 

Förstår om ingen man skulle stå ut med detta ..brukar inte nämna det för dem jag dejtar eller är tillsammans med. Min mamma vet och blev väldigt arg och sa att jag inte ska prata med mina andra släktingar om det eftersom att de skulle ta illa på. Varför då kan man ju undra då det är min kropp och mitt liv som måste påverkas av att sätta en annat liv till världen. Inte värt det enl mig. 

Anmäl
2016-09-02 23:01 #83 av: Túrwen

*dubbelpost*

Anmäl
2016-09-03 09:10 #84 av: 134643

Jag är bara 18, och känner att det kan ändra sig, men just nu har jag verkligen ingen lust att skaffa barn och ser inte hur jag någonsin skulle vilja det. Det jag har fått höra allra mest är "du kommer att ändra dig" och "du kommer bli en fantastisk mamma ju!". Nu spelar det inte mig någon roll då jag tänker att de kanske faktiskt har rätt, om 10 år kanske jag skulle älska att ha en liten skrikande, bajsande och gråtandes klump hemma, men jag kan verkligen förstå att det är jobbigt för dem som verkligen vet och har bestämt sig. Jag antar att ni får höra samma saker som jag har, och jag förstår att det är jobbigt.
Jag har pratat med min kille, och han säger "jag kan tänka mig att ha barn, men skulle överleva utan det också" och det skrämmer livet ur mig. Jag vill inte att han ska missa något på grund av mig.
Så nej. Man måste självklart inte ha barn, och jag tycker att det är riktigt synd att det finns en press att skaffa barn.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2016-09-04 12:40 #85 av: Omorika

Jag ären som har ändrat mig under årens gång. Som tonåring var barn det sista jag tänkte på. När jag kom upp i yngre 20 åren och skaffade pojkvän började en del frågor komma. Svaret var då alltid nån gång efter 30. Kändes lagomt oändligt långt bort och tänkte jag tar problemet då. Jag var en sån som inte tyckte om barn. Kanske när de börja bli hyfsat stora så man kunde retas med dem.

Sen kom en lång singelperiod där vänner började få längtan men inte jag. Tänkte mest samma nån gång kanske fortsatte med svaret efter 30 för att undvika diskutioner.

Och som ett brev på posten kom längtan efter 3 år med min nuvarande sambo några månader innan 30. Nu väntar jag på att han ska bli redo som är 3 år yngre än mig och hoppas jag inte behöver vänta längre än 2 år.

Jag har dock haft tur med min mor och familj som aldrig har pressat mig. Det var min mor som sa att man inte behöver ha barn så jag har fått fundera i lugn och ro själv. Har aldrig förstått varför man ska pressa nån till nått det går ju inte fortare för det, förhoppningsvis.

Anmäl
2016-09-04 13:43 #86 av: Blue_Lugia

Så där säger folk till mig också.
Jag förstår mig inte på barn. Dom skrämmer mig.

Dessutom har jag en rad diagnoser som jag inte vill riskera att ärva vidare. Jag vill inte att dom ska gå igenom samma skit som en själv.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.