Killsnack

Man hjälper ej till baby

2019-07-07 17:35 #0 av: [Urfokus94]

Hjälper eran man till med barn? Jag har en pojkvän som inte alls hjälper till hon är snart 3 månader han har inte bytt en blöja, han tar henne aldrig om hon skriker eller behöver uppmärksamhet han älskar henne men det är inte mer än så. Är jobbigt ibland som nu när jag är extremt trött och han bara ligger där och sover, men jag älskar henne över allt och hade tagit hand om henne oavsett om jag helt hade ensam vårdnad. Irriterar mig dock för mannen har väl med ett ansvar. Hur gör ni? Btw fattar jag borde prata med han o säga till, men det är inget han lyssnar till oavsett

Anmäl
2019-07-07 17:35 #1 av: [Urfokus94]

Kanske ska förtydliga det är hennes pappa

Anmäl
2019-07-07 17:52 #2 av: Milkshake

"Hjälper till" säger ju en hel del - man hjälper inte till med sitt egna barn, man har lika mycket ansvar som den andra föräldern. 

Har inga tips på hur man kan få honom att fatta detta då jag tyvärr inte tror att han skulle lyssna. Istället säger jag såhär: blir ditt liv enklare med honom i bilden? Hur mycket av allt annat (hushållsarbete, emotionellt ansvar, planering osv) sköter din pojkvän? Om han inte ändrar sig, orkar du leva såhär i ett år framåt? Fem år? Resten av livet?

Anmäl
2019-07-07 18:01 #3 av: Rovfisk

Maken har alltid tagit sina vändor med barnen, både nattetid och under dagen, enda sedan de var nyfödda, även nu när de flesta är i tonåren, så tar han sina törnar han med. Jag har aldrig behövt ta det ansvaret själv.

Sen håller jag helt med vad som skrivs i #2 . Du kanske skall ta dig en funderare där.

*Sajtvärd på Akvariefisk, Reptiler och Autism

Arrangör Sundsvalls terrariemässa - STM ( www.reptil.hemsida24.se )

Anmäl
2019-07-07 18:40 #4 av: Soligajag1

Det är verkligen konstigt att inte mannen / pappan vill hjälpa till med barnet ?
Va ni inte överens om att skaffa barn ?
Jag har 3 barn i åldern 34, 32 o 25 år.
Vi gjorde lika mycket , sen jobbade jag i början så när våran dotter va liten va min man hemma med henne , han gjorde allt , sen la jag henne när jag kom hem.
Sen kom våran son och då hade vi 2 barn , jag va hemma ca 1 år med barnen , mammaledig ,
Självklart gjorde vi lika mycket , man älskar väl sina barn , delar på sysslor ! Naturligt för mig! 😀

HH Glad 

Anmäl
2019-07-07 20:20 #5 av: oh-la

Självklart hjälper han till, men vi delar inte lika på barnen. Jag tar det absolut mesta. Jag sköter blöjor, nattningar, mycket av lekandet och alla nattpassen. Vi har pratat om hur vi vill ha det, och jag vill ha det så. Min man jobbar i massor, över 60h gjorde han sista veckan innan semestern och har legat så sedan han började. Det är mycket jourer, eller operationer som drar ut på tiden. Han har pluggat i mängder och vill verkligen satsa på sin karriär. Jag älskar att sköta barn och hem och tar ut färre mammadagar med lägre ersättning samt går ner i tid när jag jobbar. Min man lägger undan för min pension under tiden. När han är hemma renoverar han vårt hus. Det är något han gör för oss. Jag visste redan innan att gan inte var intresserad av att vara hemma eller ta hand om barn. Jag ville det vilket jag var tydlig med. Skillnaden är att vi har pratat igenom vårt upplägg och vet vad vi vill. Vi har valt det här, det har inte du. Och ber jag om hjälp med barnen tar han dom direkt utan ett snack, så verkar det ju inte funka hos er heller.

Gick inte ni isär under graviditeten för att han var en stor skit, eller blandar jag ihop dig med någon?

Anmäl
2019-07-08 05:57 #6 av: Devya

Var barnet planerat och diskuterade ni isåfall hur det skulle komma att se ut med ansvaret sen då barnet var född?  Många tycks skippa den här viktiga delen. Det är viktigt att veta var man har sin partner och hur delaktiga de kommer att vara. Man skulle önska att det ska vara självklart men tyvärr är det aldrig det så därför är det ju viktigt att man vet hur det ligger till innan man skaffar barn.

Min man hjälper inte till, han tar sitt ansvar. Han gör minst lika mycket som mig då det gäller att sköta om vår 7 månader gamla dotter.  Han matar henne, han byter blöjor, han ger henne medicin, han smörjer in henne med en salva på hennes eksem utslag varje morgon, han borstar hennes två tänder varje morgon, han går omkring med henne om nätterna då hon är sjuk och kan inte sova , han tar med henne överallt då möjligheten finns och jag kommer inte ens med alla gånger utan han är självsäker och går själv vilket han har gjort sedan första veckan! Han tar henne till vaccinationer om jag själv råkar vara sjuk, han diskuterar saker och ting med dagiset om något behöver fixas och han sköter dessutom alla morgonturer då jag måste vara på jobb redan 6.30 och han åker först på jobb senare. Sen älskar han att gosa med henne och överösa henne med pussar och ha henne att flyga upp i luften. Han älskar att få henne att skratta för då smälter hans hjärta. Han älskar henne minst lika mycket som mig och allt det här är hur en pappa ska vara. Allt annat är inte acceptabelt i min värld. Jag vet att andra kvinnor accepterar bra mycket mindre, men det ligger inte för mig. Jag och min man är beslutade oss för att skaffa barn, han mer än mig och då är det självklart att han ska vara minst lika delaktig som jag.

Vi kom överens om hur det skulle gå till innan vi skaffade barn och lyckligtvis var han helt på samma sida som jag, sådär kunde jag pusta ut direkt för annars skulle jag aldrig skaffat barn med honom. För mig är det viktigt att min partner är ansvarsfull och har samma principer och värderingar då det gäller att ta sitt ansvar för sitt barn. Så han gör i princip allt som jag gör. Det som jag dock gör och som han inte beblandar sig med är hemlagad mat. Jag älskar att laga all mat själv medans han föredrar att vara lite lat och ta en burk. =P

Anmäl
2019-07-09 11:09 #7 av: -Aida-

Jag kan inte förstå varför pappan inte ska kunna ta hand om barnen lika mycket, det är fortfarande för mig extremt ologiskt... Väldigt många mammor har detta problem och en släkting till mig ska gå i parsamtal för att hennes man inte tog sitt ansvar heller. Jag sa de till henne innan: "lyssnar han inte på dig så får ni prata med någon han lyssnar på", som ett parsamtal hos kuratorn etc. Kuratorn kan också hänvisa till vart ni har parsamtal i eran kommun. Annars kan man ju undra vad han ska med barn till om han inte tänker sköta sitt jobb med dom. Det är så himla ologiskt! Jag förstår det inte!

Anmäl
2019-07-09 15:58 #8 av: Surpan

Om du pratat med honom om att du är trött och att man faktiskt måste ta hand om sina barn även om man är trött så rekomenderar jag att antingen ta med honom till BVC där sköterskan får förklara vikten av att du får sova ibland och få avlastning. Då kan han också ställa frågor, han kanske inte vågar ta hand om barnet? Är han inte villig ändå så skulle jag begära parterapi, för han verkar inte bry sig om ditt välbefinnande i så fall och det är oroande.

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2019-07-09 16:52 #9 av: Caeli

Det KAN vara så att det känns som en skrämmande upplevelse att det plötsligt finns en hjälplös liten människa som är helt beroende av er två. Han är kanske helt enkelt rädd att inte klara av sin papparoll. Behöver lite tid och eventuell en knuff i rätt riktning...

Om det blir bättre eller inte tror jag beror på hur ansvarsfull han är i övrigt. Och hur det fungerar med ansvaret för andra saker tex hus/hem och ekonomi.

10% av livet är underbart, 10% är svårt, 80% är vad du själv gör det till.
Anmäl
2019-07-09 22:32 #10 av: Milkshake

#9 Fast så känner väl 99% av alla nya föräldrar, allra minst mamman som oftast får ta största ansvaret. Då snubben inte ens bytt en enda blöja på dottern sedan hon föddes är det ju väldigt tydligt att han inte är "rädd att inte klara av sin papparoll" för han har inte ens försökt. 

Tre månader är väldigt lång tid när bebisen är så liten, speciellt för en mamma som behöver tid att läka och återhämta sig efter födseln. Det sista hon behöver är ännu en bebis att dadda med.

Anmäl
2019-07-10 12:43 #11 av: Maria

#0 Bor ni inte ihop? I så fall kanske ni behöver prata ut rejält med varandra om hur ni vill ha det.

/Maria

 

Anmäl
2019-07-12 00:42 #12 av: Sarah

Pappa ska inte hjälpa till, han ska göra sin del. Ja min kille gör sin del. De flesta är två om att skaffa barn och då är man också två om ansvaret, om inget annat uttryckligen diskuterats fram. Det kommer inte att bli lättare om du blir fast i kvinnofällan redan nu.

Anmäl
2019-07-18 11:03 #13 av: Fridaaaa

Ja det gör han. Hade aldrig varit tillsammans med någon sm inte hjälper till med barnen. Det är bådas ansvar. Jag har dock kontrollbehov kring det s¨jag gör mycket men ja han tar tex många nätter och såklart vardagliga med blöjor mm :)

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2019-07-23 15:50 #14 av: Lona

#5, Lite OT men du ser väl till att pensionssparande mm står på DIG? Alltför många kvinnor hamnar i fällan att de, visserligen frivilligt, är hemma och sköter hus och barn, kanske tom fixar ekonomin i början medan mannen studerar och sen gör karriär. Sen står alla kapitalvaror på honom och även om man har rätt till sin andel vid en separation så drar mannen oftast det längsta strået.
Det är klart att man inte ska förutsätta att ett förhållande spricker eller att någon beter sig som ett svin vid en skilsmässa men man bör absolut ha ordentliga papper på sånt.

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2019-07-23 16:35 #15 av: oh-la

#14, eftersom vi levt hela vårt vuxna liv ihop äger vi alla kapitalvaror gemensamt. Vinår till på köpet gifta så allt ingår i vårt gemensamma bohag. Dock inte arv. Arv är skrivna så att arv inte går in i det gemensamma bohaget utan är enskilt. Det vill vi inte bråka om vid eventuell skilsmässa och det hade varit skit om någon vill ställa till det och tvingar sig till försäljning av arv. Vi har papper på allt, skrivna i bra tider för dåliga tider. Vi anser att papper ska skrivas när äktenskapet är på topp. Jag skulle alltså gå ur en skilsmässa med säkrad pension, halva huset, hälften av två bilar och hälften av vårt bohag.
Med det sagt är jag helt insatt i mitt val, och skulle aldrig göra annorlunda. Precis som han älskar sitt jobb, älskar jag att finnas för barnen. Det är en gemensam överenskommelse, mest påhejad av mig. Jag har ett kanonbra jobb, med riktigt bra lön och goda möjligheter till framtida karriär så jag är inte orolig för min framtid om vi går isär heller.

Sedan blir jag lite provocerad av ”fällan”. Ja, om det är ofrivilligt. Jag ser jobb som en fälla. Tyvärr älskar jag inte att jobba så som min man älskar det. Jag ser snarare jobb som en fälla som tar min tid för alldeles för billigt. För även om jag tjänar bra, vad är egentligen min tid värd? Tid som jag vill spendera med det som är viktigast i mitt liv, mina underbara ungar. För mig är det bra mycket pengar som ska till för att göra det värt att bara träffa barnen ett par timmar på kvällen efter dagis. Jag är bara glad att jag har möjligheten att leva så, och ändå kunna ha det bra om vi går isär.

Anmäl
2019-07-23 16:48 #16 av: Lona

#15, Nej, det var kanske lite olyckligt uttryckt med "fällan". Absolut inte min mening att provocera, jag är för övrigt uppvuxen i en familj med det upplägget. Jag syftade inte på att det är en "fälla" att vara hemma, däremot att det i samhället och rent juridiskt sällan värderas lika högt som ett statusjobb.

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.