Nu har jag ingen mammakropp, men jag har en enorm samling av bristningar lite varstans på kroppen, dom flesta finns att skåda på mage och höfter. 
Vikten skenade i puberteten och åren därefter hade jag inte de sundaste matvanorna så antalet bristningar ökade i takt med kilona.

Har nu gått ner ca 20kg och jag kommer säkert ha en del sladdrig hud på magen sen även om jag blir mer musklad. 
Efter min mastektomi (är transperson) har jag också två rediga ärr över bröstkorgen, men det är inget som berör mig det heller, bara att lägga till samlingen av andra ärr jag har. Det syns att man har levt. 

Jag är 32år och har nog aldrig känt mig så nöjd med min kropp som jag gör nu ändå.
Min make tycker jag är fin som jag är och det räcker gott för mig. Om andra ser mig som attraktiv eller inte skiter jag i. Vill inte folk se kroppar som min får dom väl titta åt ett annat håll.😛 (Kanske bäst att förtydliga att det gäller besök på strand, bad eller omklädningsrum, jag springer inte runt utan kläder i tid och otid.😃)
Jag har en massa ärr i huden - so what?
Blir jag en dag singel och en dejt inte vill vara med mig pga det så säger det mer om den personen än om mig tycker jag.

Du har inga andra i kompisgänget som fått barn och som har en accepterad mammakropp du kan få stöd av?

Det är en process. Jag födde för snart 15 månader sedan och jag har börjat acceptera mer och mer nu. Jag vill gå ner mer i vikt, men samtidigt stolt att jag lyckats gå ner mycket av det. 

Hängmage och bristningar kommer jag inte bli av med, så försöker liksom tänka att de har kommit utav någonting bra. Och att det är lika naturligt som alla andra kroppar. Alla kroppar är fina på sitt sätt! Och försöker tänka att mycket i media är fejk av de som kommer upp som "gå ner i vikt på 4 veckor" och modeller mm. De ger fel bild helt enkelt. Det är inte lätt men mycket sitter mentalt

Tack för era svar :)

Jag blir glad av det ni skriver. Jag tror att när andra är positiva så smittar det av sig i alla fall lite grann.
Innerst inne vet jag att det mesta bara sitter i mitt huvud. Jag jämför mig ofta med sådana som har det jag inte har och jag kan ofta tänka att undra om dom vet hur bra dom har det? 
Jag själv tycker alla är fina som dom är. Oavsett hur man ser ut och det finns ju egentligen inget vackrare än människor som bär upp sig själva med stolthet och bra självkänsla. 

Att kroppen skulle förändras i och med graviditet visste man ju men den förändringen för min egen del blev väldigt stor och det har jag haft svårt att tackla. 
Social media och media överlag är ju en riktig råttfälla för en som har låg självkänsla och en obekväm inställning till kroppen. Varje dag kan jag ramla ihop till en blöt fläck på golvet när jag ser någon lägga upp en bild på sig själv med den där kroppen som inte har en endaste bristning på magen…då känner jag mig ännu mer ful.

"Du har inga andra i kompisgänget som fått barn och som har en accepterad mammakropp du kan få stöd av? "
Jag har flera vänner med barn men jag har på något vis lite svårt att prata om detta. Dels för att jag inte känner någon som gjort samma kroppsresa som mig själv men också för att jag är lite rädd för att någon skall tycka synd om en.

Jag har även vänner vars kropp inte ändrats alls. 
Bla en nära vän som fick tvillingar. När hon kom hem från BB var hon lika vältränad som innan graviditeten och inte en endaste bristning alls.
Jag är inte missunnsam mot henne. Att vissa kvinnor ser ut så är ju inget fel för vi är alla olika men samtidigt kan jag ju inte sticka under stolen med att det finns en uns av avundsjuka och en känsla av orättvisa. Varför blev jag så här?
Lättare blir det ju inte heller av att kvinnor som tex min kompis får en sorts superkvinna stämpel som att hon är något alldeles extra för att hon fått barn men fortfarande har värsta drömkroppen. Hur ofta läser man inte om "supermammorna" i tidningar tex? 
Samma med reklam osv…jag ser aldrig någon kvinna som ser ut som jag gör och på nå vis känns det lite som att om man ser ut som tex min kropp så ska man inte  visa sig.

När min äldsta dotter var liten gick vi på babysim. Jag minns att jag inte riktigt kände mig 100% bekväm med det men tänkte att om det är någonstans som det finns andra kvinnor som ser ut som mig så är det ju där.
Så döm om min förvåning när alla mammor i omklädningsrummet såg ut som bikinimodeller….jag skämdes så otroligt mycket och kände mig uttittad. Som elefanten i rummet.

Vi pratade om det hemma och jag sa att det där med att många kvinnor får bristningar är bara bullshit. Jag har ännu inte stött på en endaste kvinna hittills som har en mage och lår lika randig som min. Min man sa då att många av dom kvinnorna tänker säkert som mig, att dom inte vill visa sig eftersom jag själv inte gör det.

"Det är en process. Jag födde för snart 15 månader sedan och jag har börjat acceptera mer och mer nu. Jag vill gå ner mer i vikt, men samtidigt stolt att jag lyckats gå ner mycket av det. "

Fridaaaa: Glad för att du kommit så långt på vägen :)
jag födde min äldsta för 8 år sedan och jag har fortfarande inte accepterat mig själv. Jag tänkte som du att det är en process och att det nog blir bättre med tiden men jag står fortfarande kvar och stampar på samma ställe.

Jag vill inte vara så här. Jag vill verkligen tycka om mig själv för den jag är men det känns snudd på helt omöjligt. 
En dröm vore att sätta på en bikini och verkligen känna sig bekväm och fin i den.
Att känna sig attraktiv och sexig vore underbart.
Det måste vara en underbart känsla att tycka om sig själv för dom människor som gör det så syns det verkligen på och det är väl alltid attraktivt med människor som tycker om sig själva.
Vad omgivningen tycker och tänker är inte så viktigt förutom att jag inte vill visa mig i bikini i tron att folk ska bli äcklade av mig.
Däremot så kan jag ibland tänka att det är synd att min man måste se på mig. Det är ju för honom  (förutom för mig själv) som jag vill vara och känna mig fin/vacker/sexig. Det är ju ingen annan som jag visar mig naken för än honom.
Sedan vi blev föräldrar så har ju inte hans kropp ändrats på samma sätt som min. Jag har så svårt att förstå att han kan tycka jag är vacker och när han ger mig komplimanger så tar jag inte alls till mig det fast jag borde.

Ni som hänger på sociala medier; det måste väl finnas tex olika hashtags om och för just supermammor som stolt visar upp hur deras kropp har förändrats sedan familjen utökades? Annars är det definitivt dags att fler såna taggar startar. 

Nu vill jag inte gå för mycket utanför ämnet, men att media och reklam inte visar upp naturliga kroppar är en stor del av deras affärsidé - "Se ut så här annars duger du inte! Köp våra produkter så blir du lite mer värd!" Att spela på folks osäkerhet om  deras yttre är en fruktansvärd kassako. 😟

Min f.d. hyresvärd var en av de kvinnorna som såg vältränad ut genom hela graviditeten och knappt fick en gravidbula ens. Hon var så besviken över att inte få den där efterlängtade gravidmagen, hon var så avundsjuk på andra gravida kvinnor för det.

Jag tror absolut inte din man ger komplimanger "för att" eller säger saker han egentligen inte menar fullt ut. Tack vare dig har ni det barn ni har.❤️ 
Att din kropp förändrades på den resan tror jag han ser som en piss i Mississippi jämfört med vad ni fick ut av det.  
Nu lägger jag ännu fler ord i mun på din karl, men även gubbarna kan ha ordentliga kroppskomplex när dom blir äldre, eller iaf passerar 25. Min egen tex har berättat om saker han nojjar över hos sig själv som jag inte ens märkt. Visst, det är inte lika stora förändringar som en del kvinnor får efter graviditet men för en del män är även små förändringar i deras eget yttre ett stort komplex. 

Just ja, en psykolog jag gick hos tidigare när jag tampades med ångest, depression och en väldigt låg självkänsla, tipsade om boken Höj din självkänsla med KBT. 
Jag har inte läst boken själv ännu, men har tänkt införskaffa den att ha i beredskap när man känner att man stöter på bakslag.

#4 Ja det finns många, både mammor och icke mammor, många bra konton :)

"Nu vill jag inte gå för mycket utanför ämnet, men att media och reklam inte visar upp naturliga kroppar är en stor del av deras affärsidé - "Se ut så här annars duger du inte! Köp våra produkter så blir du lite mer värd!" Att spela på folks osäkerhet om  deras yttre är en fruktansvärd kassako. "
Sant.  Dom lyckas verkligen också.

Nej jag tror väl inte om jag ska var helt ärlig att han bara säger för att. Det är nog främst bara det att jag har så svårt att förstå hur han kan tycka det när jag inte kan tycka så om mig själv men man behöver inte hålla med om allt 😉
Såklart är han lika lycklig och tacksam som jag över barnen och att det nog för honom känns värt det.
Jag känner mig så otacksam som fått så fina barn och inte kan se på kroppen med stolthet över vad den presterat.
Vi har förstås pratat mycket om kroppens förändringar och min man var ärlig med att han nog inte innan graviditeten visste hur det kunde bli efteråt men han har aldrig kommenterat mitt utseende på något negativt sätt eller undrat om det går bort osv…han har accepterat läget. 

Terapi har lite funnits i mina tankar. Jag behöver nog hitta verktygen att försöka bygga upp min självkänsla.  Jag är imponerad över alla er som trivs så bra i era kroppar. Det är så onödigt att lägga negativ energi på något jag inte kan ändra på.

Eftersom min självkänsla är så låg så blir mitt tänkt så svart eller vitt. dvs ettdera är man vacker eller ful. Inget däremellan.
Så är ju inte verkligheten för en som har bra självkänsla.  Det spelar inte så stor roll i vilket sammanhang jag befinner mig, jag är aldrig tillräckligt bra.

Jag hade turen att bara få lite bristningar på höfterna och där hade jag bristningar från tidigare (från puberteten) så det stör inte mig. Min mage är inte lika fast som tidigare men jag bryr mig inte om det. Det är en småsak i mina ögon.  Mina bröst är också bra mycket hängigare än tidigare men det finns ju bhn som lyfter upp dem och min man bryr sig inte alls om de är hängiga. Faktum är att det tokstollet tycker om hängiga bröst, vilket jag även råkat se från hans webhistory. 😂

Det som är jobbigt är mina lår då jag har en massa celluliter. Det hade jag innan jag fick barn och jag har jämt haft dålig självkänsla pga det och undvikit kjolar, klänningar och shorts hela mitt liv.  Det är jobbigt då det blir över 40 grader varmt och man envisas ändå på att ha på sig byxor, men jag kan inte komma över hur hemskt det ser ut med celluliter (skyller på sociala medier).

Så jag har komplex även om det inte riktigt hänger ihop med graviditeten och vad den gjorde med min kropp. Jag var faktiskt ganska nöjd med min kropp efteråt fast jag såg ut att vara gravid i sjätte månaden! Nu har jag dock gått ner alla kilon förutom ett kg som ännu hänger kvar. Så det är ju trevligt men jo mina gamla kroppskomplex sitter ändå kvar.

Så jag förstår hur du kan tänkas må. Det kan bli otroligt tungt vissa dagar. Jag själv funderar på terapi då jag har i princip lidit av det här kroppskomplexet sedan tonåren.

Tro dock på det din man säger. Misstro honom inte för det är inte i bra för ert förhållande i längden. Sen så är det fint om du försöker hålla dina negativa tankar om din kropp för dig själv, och inte säga sådant inför din man. Jag har slutat med att göra det för jag ville inte att han skulle börja se alla fel jag hittade. För om jag inte sa något så lade han inte ens märke till det.

Ja det verkligen jobbigt när man känner att man kört fast och inte kommer någonstans. 
Börjar man i huvudet att hitta fel så slutar det aldrig utan maler på om och om igen och fler fel hittar man.
Tror inte terapi skulle skada, man vill ju ändå må bra och leva livet och inte gå runt och hänga upp sig på detta.

hade jag haft massor med pengar hade jag förmodligen inte tvekat att operera mig. Känns ju också som en viss överdrift. Nu är inte läget så utan nu måst jag lära mig gilla läget som det är.

Det där med operationer tycker jag har gått till fruktansvärd överdrift… För vad gör det med oss egentligen? Jo, de som är naturliga (mer eller mindre degmage, bristningar, hängande bröst, celluliter mm) skyler sig, och de som har turen att slippa detta eller råd att fixa det visar glatt upp sina kroppar. Och vad gör det med idealen vi  matas med genom reklam, TV, sociala media mm? Jo just det; cementerar dem. Och gör det ännu svårare för de superfina, vanliga, normala, men enligt ett sjukt konstgjort ideal inte helt perfekta människorna att visa sig…

Och när vi mammor och flickvänner/sambor/fruar inte ens visar oss för våra barn och respektive, vad händer då? Jag är övertygad om att det skadar våra barn och att förhållanden far illa av det (inte nödvändigtvis alla barn och alla förhållanden så klart)! Inte  för att vi inte är "perfekta", utan för att vi far illa av det och försöker dölja oss…

Visst är det så.

Normerna och idealen vi eftersträvar håller många i ett hjärngrepp. Hur många går inte runt och har hjärnspöken om att en skönhetsoperation är lösningen på allt?

Sedan finns det kanske skillnad på vem som gör en och varför. Gör man en för att behaga någon annan så blir man förmodligen inte så nöjd ändå men om man gör en för sig själv för att man mår  väldigt väldigt dåligt så kanske det är något som faktiskt höjer livskvalitén även om det är en drastisk väg.

Jag tycker som du, jag vill ju lära och visa mina barn att dom duger som dom är. Jag skulle aldrig vilja överföra mina egna tankar på mina barn men det är nog onekligen svårt… är man inte bekväm så blir det konstlat ändå.
Jag är tyvärr dålig skådis när det kommer till att bara försöka släppa loss.
inför mina kan jag visa mig som jag är men det är nog mer mot min man det blir svårare. Då gömmer jag mig gärna. Jag blir obekväm när han tittar på mig. 
Anledningen till det är väl att när jag själv står framför spegeln så ser jag en hel massa saker jag inte tycker om. Det är så JAG ser på mig.
Han ser mig säkert på något annat sätt.
Har vi sex undrar jag ibland om han tänker på att min kropp ä någon annan kvinnas kropp. Ja ni hur, det är sjukt egentligen hur jag tänker.
Hur svårt ska det vara att acceptera och faktiskt tro att när min man säger att jag är fin så tycker han verkligen det.
Istället för att tänka att han säkert måst säga sådär…jag är ju hans fru, vad ska han annars säga?

Del av min mammakropp, 15 månader efter fl. 
Försöker tänka hela tiden att det är naturligt och alla kroppar är ju faktiskt fina oavsett hur de ser ut. Alla kroppar är unika. Och ja kroppar ändras efter graviditet många gånger. Få personer det inte syns på att de fått barn.

Jovisst är det så.

Du är verkligen fin. Jag skulle verkligen hellre se ut som dig.

Jag har verkligen försökt acceptera läget men jag har verkligen svårt att sluta fred med mig själv.
Att skämmas över sig själv är en tung känsla.
Jag är nog rätt så skadad pga media osv som jag skrev om ovan.
Sedan så hade jag i tonåren killar som kritiserade mitt utseende så det där att man duger är inget jag känt så mycket av men jag har ändå trivts med mig själv ändå tidigare.

Kan garantera dig, att det finns miljoner kvinnor som sitter och tänker precis som du. Jag kan även lova dig, att ingen kommer dömma din kropp på stranden. Dessa ord kanske bara är en fis i rymden men de talar sanning också. Komihåg att de modeller du ser på tv har även de celluliter och flaws. De är inte perfekta, det är deras redigerare som tar bort det dom inte vill se i tidningen. Ett tips är att börja följa kvinnor i ALLA former på Instagram, som visar upp sina kroppar utan redigering. Då ser du även att den smala vältränade mamman från yogaklassen har bristningar och celluliter. Sen, om du inte är nöjd med hur du ser ut, kan du alltid göra något åt det. Klipp och färga håret, fixa en hudvårdsrutin så ev blemmor eller porer försvinner. Fyll i ögonbrynen osv. Men innan du gör detta ska du såklart acceptera dig själv först. Jag var 12 år och vägde 82 kg och var 174 cm lång. Kortklippt pagefrisyr med lugg (som gjorde mig ännu rundare i ansiktet) och bara hängiga kläder. Tvättade aldrig ansiktet, och hade aldrig fått en komplimang från någon. Detta fortsatte tills jag hade fyllt 14.. Sen bytte jag ut mina kläder, vita blusar och svängiga klänningar fick fylla ut de tomma platserna. Sparade ut mitt hår och sket i luggen. Gick straight till kicks och bad om hudvård och en mascara. Raderade Instagram och Facebook från mobilen och började gå ut i naturen istället. Inte nog med att jag gick ner till 60 kg, vilket var mitt mål. Fast tro inte att detta skedde över en natt, det tog lååång tid. Men varje dag gick jag upp och kolla mig i spegeln, beslutsam att säga minst 4 riktiga komplimamger till mig själv. Sen vart det 5, och 6, och 7… Det är en lång väg, men det går.

Jo jag vet att jag knappast är ensam om att känna såhär och vissa dagar är sämre än andra. Nu har det varit en längre sammanhängande period men sedan så tycker jag det blir lite värre när sommaren kommer.

Jag följer lite olika konton på tex instagram. Jag älskar att styrketräna så jag följer många fitnesskonton  och tyvärr är dom väl inte dom bästa men jag får och andra sidan inspiration till min träning därifrån så det blir lite både ock.

WOW vilken resa du gjort. Imponerande.

Ytligt sett så försöker jag nog, fixar hår och naglar..tränar och försöker se fräsch och fin ut och där sitter inte riktigt mitt problem. 
Jag har nog helt enkelt hakat upp mig för mycket på sådant som är permanent och inte går att göra något åt.
Det är väl där skon klämmer att jag inte kan acceptera att det är så här nu och det inte är något man kan göra…tex bristningarna är ju där, tro mig jag har googlat allt om laser, hur man kan bleka dem, krämer osv osv och satt en hel del pengar på dyra oljor osv..så det känns som jag gjort allt och då borde man väl bara ge upp inse att man helt enkelt får gilla läget och det väl dit jag har en lång väg kvar ännu.

#14 Då är det precis som du säger, att gilla läget :)! Det kommer ta lång tid att acceptera det. Men tänk även att livet har så mycket mer att erbjuda än bara en spegel, så fruktansvärt mycket mer man kan tänka på än att man inte ser ut som en fotomodell i kroppen. Livet erbjuder så mycket, reser du något? En vanlig tripp till en vacker skog för att plocka Svamp kan verkligen ge en annan uppfattning. Man har bara ett liv, så passa på att lägga tid på annat istället ;)! Låter hård, men det är sanningen tyvärr..

Lycka till! Jag tror på dig och du är himla vacker precis som du är ❤️!

Jag har varit väldigt överviktig och har under många år, och under alla år mina barn var små vägrade jag bada med dem. Otroligt synd kan jag tycka nu… Det som fick det att vända var när sonen gick på simskola i badhuset. Han var med min i damernas omklädningsrum (jag bytte inte om) och då såg jag hur folk faktiskt ser ut!

Det var nog mycket tack vare att jag inte hade min egen kropp att fundera på som jag insåg att så gott som alla har övervikt, bristningar, hängande bröst, olika stora bröst, bortopererade bröst, you name it! Inte allt på en gång så klart, men mycket få har en fotomodellskropp. Försvinnande få faktiskt!!!

Tyvärr är ju det man ser på stränderna inte en normalfördelning av kroppar. För sorgligt nog är det många många som aldrig klär av sig offentligt. Vilket späder på normen, vilket får färre att klä av sig vilket…..

Tack Linn, det var snällt sagt!Skall försöka ta till mig det :)

Katti:
Ja jag blir så arg på mig själv som stoppar mig själv från att leva ett vanligt liv. Tänk att en sådan sak som att simma med sina egna barn skall vara så svårt.

Förra sommaren kände jag mig i toppform eftersom jag tränat rätt hårt och bestämde mig en dag för att sätta bikini på mig under mina kläder och att jag skulle sola och bada i bikini precis som dom andra mammorna men sedan gick det bara inte…jag vågade inte. Är ju inte heller kul att känna sig obekväm.
Som du säger så är det nog sällan så att man ser sådana kvinnor som mig på ha bikini på stranden av samma orsak som jag inte har det.
Visst är det synd och visst säger det något om hur vi ser på norm och ideal?

Känns om så meningslös tid av ens liv att ägna tid åt att vara så ytlig. 
Det viktigaste är nog inte att vara snygg utan snarare att känna sig snygg och bekväm i sig själv för då blir man säkert snygg  i sina egna ögon.

#17 Att gå från påklädd till bikini är ändå ett stort steg att ta, har du provat att bryta ner det i flera små steg? 
Tex. "Idag ska jag ta mig ner till stranden med bikini under kläderna och iaf ta av mig byxorna men sitta med en stor t-shirt, blus eller liknande och bara se hur det känns". Nästa steg kan vara att ha en sjal om axlarna, börja med en som är lite tätare och mer täckande och avancera ner till en mer skir och luftig för att sen kanske börja våga låta den falla av axlarna ett par minuter osv.

Måste tillägga att du borde åka till den strand som jag brukade gå till! Där såg man minsann kroppar som var långt ifrån perfekta och det var så underbart att se. Mitt hjärta fylldes med glädje då jag såg hur många modiga kvinnor som fanns där som inte brydde sig ett piss om de hade hängiga magar och bröst, celluliter, håriga ben, bristningar över hela kroppen osv. Det gjorde mig så gott att gå dit att jag även själv vågade ha på mig bikini!

Där jag bor nu ser man knappt några av dessa människorna så nu vågar jag inte riktigt mer… Typiskt. Jag gissar på att de gömmer sig precis som jag!

jo jag kanske kunde göra så, att stegvis gå framåt.
Borde även i så fall satsa på en bikini som även sitter bra på just min kropp.

Jag tycker också det är häftigt att se alla kvinnor som bara är sig själva. Som strunta i allt bara är..oavsett hur dom ser ut. 
Jag har ju hängt upp mig själv väldigt mycket på bristningar och det kanske skulle vara befriande att se någon annan som har lite samma som mig…för dom har jag inte sätt ännu, så den dagen jag möter en annan kvinna med hela magen full med bristningar och skrynklig mage så kanske jag ser det som ännu ett steg framåt.
För jag kommer aldrig vara den som vågar först…