Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 768 ggr
Anonym
Anonym
2019-04-28 23:45

Ingen motivation

Vet inte riktigt vad ska göra, men det känns som att något är fel med mig.. Jag har nästan ingen motivation till någonting längre. Detta hände efter någonting som påverkade mig, jag vet att det är något men kan verkligen inte komma ihåg vad. Bara det är lite läskigt för jag vet att jag funderat på det och vetat ungefär när det började, men kommer verkligen inte ihåg nu. Vet dock inte anledningen till det. Jag kan skjuta upp saker hur länge som helst, och har nästan slutat bry mig, på något sätt. Ett exempel är i skolan. Jag går på en väldigt bra skola med garanterat jobb osv. Det krävdes såklart bra merit för att komma in där så jag har ju alltid haft bra betyg och varit ganska bra i skolan. Men nu bryr jag mig inte alls.  Jag gör nästan aldrig klart uppgifter i tid, bryr mig inte om dom inte blir så bra, och blir inte heller glad om jag får högsta betyg. Jag bryr mig helt enkelt inte, även om jag har 100 anledningar att göra det. Just skolan kan vara lite att jag är trött på den och inte riktigt hamnat på rätt gymnasium, men det är likadant annars också. Jag har djur som jag älskar och alltid gjort allt för. Nu orkar jag knappt städa hos dom. Som att jag inte bryr mig om dom längre, samtidigt som jag älskar dom. 

Skjuter också upp saker verkligen in i det sista. Istället för att göra färdigt något på kvällen skjuter jag upp det så att jag blir tvungen att göra det på morgonen när jag måste gå upp tidigt. Det är liksom som att jag måste skjuta fram det så långt det går, för att göra det i absolut sista stund när jag verkligen är tvungen. Först då kan jag genomföra saker. 

Det finns fortfarande saker jag tycker är kul och som jag kan bli riktigt motiverad till, men i övrigt har jag ingen motivation alls. Varför har jag helt plötsligt slutat bry mig om mina djur som jag älskat i flera år? Varför bryr jag mig inte i skolan när det går så dåligt att jag riskerar att inte få betyg och inte kunna ta studenten?

Annons:
OlgaMaria
2019-04-29 04:11
#1

Tar du p-medel? De kan göra en lite apatisk och deprimerad. Du kan också ha brist på något, t ex d-vitamin. Kan vara bra att ta en bra multivitamin också.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Emptymoment
2019-04-29 15:47
#2

Jag får uppfattningen av att du arbetar ganska hårt med vad du än tar dig an. Kan det kanske vara så att du har gjort lite FÖR mycket under en lång tid? Det du beskriver låter lite som början på utbrändhet eller en depression.

Men jag vill inte oroa dig. Det kan mycket väl vara något som spökar med dina hormoner, med tanke på din ålder, samt att det är vanligt att känna sig lite "meh" när studenten börjar närma sig och man inte riktigt vet vart livet skall ta vägen.

Mina råd är: Vila så mycket du kan, sluta oroa dig över att du skjuter upp saker, gör saker som du åtminstone får lugn och ro av, även om du inte tycker något är kul längre. Lätt att säga, men sluta tänka på allt det du skrev om, i en vecka, och sänk ditt tempo på allt du gör i livet, för att se om känslan går över. Om inte, kanske det är dags för ett besök till vården :) Om du vill prata vidare finns jag på PM!

That body doesn´t have a Monado anymore, who knows how much life it´s got in it?

sp0ngeb0b
2019-04-29 17:53
#3

Låter precis som mig när jag gick i gymnasiet. Tappade motivationen till allt i princip och kände inte mycket känslor alls överhuvudtaget. Helt apatisk och omotiverad. Jag självdiagnosticerade mig själv som milt deprimerad. Träffade aldrig vänner, brydde mig inte om skolan, åt knappt någon riktig mat men åt dock stora mängder godis. Lyckades på något sätt ta mig ur det själv utan någon hjälp, vet inte riktigt hur jag gjorde det egentligen. Tror egentligen det som hände var att jag insåg att jag var deprimerad och försökte följa alla råd jag hittade på internet. Som att hålla igång träningen, äta bättre, försöka träffa vänner ibland. Även att fokusera på de få saker jag faktiskt fortfarande tyckte om att göra. För mig var det sporten jag höll på med då, och även min tränare. 

Kan även vara att du sätter för höga krav på dig själv, det är väldigt lätt hänt. Om det är så, försök att sänka kraven och förhoppningarna. Hellre låga krav och att lyckas bättre än man tror, än höga krav och sedan känna att man misslyckas. Det mår man bara dåligt av.

Om du vill PM:a får du gärna göra det 🙂

Upp till toppen
Annons: