Samlevnad

Han ville inte mer än så

2019-02-01 21:51 #0 av: Anonym

Åh jag är så arg, ledsen och förtvivlad och jag måste bara få skriva av mig, måste få ur alla känslor innan jag kan börja bearbeta det.

Träffade en man för ca 4 månader sen, vi har hörts varje dag även om vi inte pratar i telefon så skriver vi konstant, vi har setts en del kanske 1-2 ggr per vecka och allt har varit så fantastiskt. Han är så snäll, omtänksam rolig, ja allt det där man vill ha. Jag föll inte direkt för honom i början, vi träffades genom en gemensam vän, hamnade i säng och jag trodde där och då att jag aldrig skulle vilja se honom igen, men vi höll kontakten och efter ganska kort tid så var jag förälskad. För någon månad sen så märkte jag att han ganska snyggt avböjde mina förslag till att ses, men vi fortsatte skriva. Tänkte väl att det stämde att han hade mycket med jobbet o resor o grejer. Jag tog upp det med honom och berättade att det besvärade mig eftersom att jag börjat få känslor. Då sa han att han hade märkt av det och fått kalla fötter och det var därför han distansierat sig. Så vi bestämde att vi inte skulle ses mer, han ville inte ge det en chans att utveckla sig och jag ville inte bli utnyttjad. 

Känns som om jag tappat hoppet för allt i livet, har dejtat sååå många killar men ingen jag känt att jag klickat med, jag är dessutom själv väldigt rädd för att binda mig så jag är helt ovan vid att det är JAG som får stå på andra sidan och verkligen blotta mitt inre. Är så arg, ledsen och besviken på mig själv som varit så, så naiv.  Så naiv att jag lurat mig själv att det skulle bli något mer än fina sms, samtal, middagar på restaurang och sex.  Jag är ledsen och frustrerad över att jag inte dög till något annat än det.

Och känns det så förbannat jävla tomt att sitta ensam i min lägenhet en fredagkväll. 

Om någon här vill dela med sig av något liknande vore jag otroligt tacksam, skulle kännas så skönt att få veta att det är flera som går igenom samma sak.

Anmäl
2019-02-02 11:24 #1 av: -Aida-

Jag kan definitivt relatera. Liknande har hänt mig flera gånger och tyvärr gör de ju så ont att man vill hoppa ner i graven direkt.
En snubbe jag träffade och blev upp över öronen förälskad i, vi pratade, skrev och träffades hela tiden, reste och dubbel dejtade med vänner. Jag började märka att han blev off och ville bevisa mig god för honom för att inte förlora honom, så jag tog hand om hela hans hem, hans djur, de va fint varje dag, sen avslutade han vår relation för han va tydligen inte redo ändå, varje dag kände jag mig som en zombie, kände mig död på insidan.

En annan gång jag träffa en snubbe, han hade de knaggligt med sin flickvän, ju mer vi träffades desto mer blev jag kär, vi umgicks dag som natt, gjorde allt tillsammans, han va där för mig och jag va där för han. Allt han hade sagt var dock lögn, hela min värld krossades och jag tålde inte se han igen, de fanns aldrig planer på att lämna hans flickvän från början tydligen.

En till gång hade jag fått till en relation med en snubbe, vi umgicks, sov tillsammans, hade de bra, sen blev han off och började undvika mig, jag konfronterade han och då blev jag dumpad. Där en till värld krossad, mitt husdjur dog samma vecka så de va ju bara perfekt....

Jag har fler på lager men idag är jag en lycklig sambo med en man som inte bara dumpar hur som helst, han är den som skulle ta till par-rådgivning om vi måste. Detta är något jag trodde aldrig skulle hända mig, nu vill jag inte ha något annat än de vi har tillsammans. Man vet inte när de kommer i livet men de kommer någång. Min mamma träffade sin sambo när hon va 55, min syster träffade sin man vid 27, min andra syster träffade sin man vid 34.

Anmäl
2019-02-02 12:28 #2 av: Anonym

#1 Tusen tack för att du delade med dig, det ger mig hopp! Hjärta

Anmäl
2019-02-04 11:18 #3 av: OlgaMaria

Du får inte vara arg och besviken på dig själv för att du vågade hoppas. Det var FINT - att du ville, att du hoppades, att du kände känslor. De flesta av oss har varit den som blivit ratad någon gång. Hur ska folk kunna bli ett par med någon någonsin ifall ingen vågar hoppas och satsa? Vad är så hemskt med att blotta sig? Det är ju fint att våga göra det. Tycker du ska vara lycklig över att du som inte vill binda dig faktiskt vågade. Kanske har allt detta hjälpt dig att i framtiden sätta värde på äkta känslor och när de är ömsesidiga? Var inte ledsen - sånt här som du beskriver är jättemänskligt och vanligt. Lycka till i framtiden. Hjärta

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.