Jag är barnfri, både jag och min pojkvän är nöjda med det. Mamma börjar lära sig att barnverkstan aldrig kommer att starta för min del, så får inte höra så mycket. Var mer innan för hon är nog rätt så barnbarnsugen 😃 Jag är inte inte i kontakt med så mycket människor som frågar om sådant, så är lugnt för övrigt.

Sterilisering är inget jag ens har funderat över. Tycker det fungerar bra med p-piller som skydd för egen del 🙂

Jag är lyckligt barnfri🙂

Har fått höra alla standardkommentarer, "du kommer ångra dig", "du kommer att bli ensam när du är gammal". Och Bla, bla.

Min mor och syster har äntligen insett att jag aldrig kommer att skaffa barn och slutat med sina kommentarer. Min far och mina bröder har aldrig haft något problem med det.

Sambon är så klart också okej med det.

Jag också frivilligt utan barn. Har många år fått höra att vänta du bara, du kommer vilja ha.

Nu börjar det lugna sig.

Samma här! Har bara fått höra de vanliga klassikerna "du kan inte veta nu att du aldrig kommer vilja ha barn, du kommer ångra dig när du blir äldre" och att folk liksom skrattar bort ens beslut som om de skulle veta bättre än en själv, ungefär.. Men har inte varit så farligt om jag ska vara ärlig, det märks att folks kommentarer drivs av samhällsnormer och inte egentligen har några negativa baktankar, det är mest sådant folk slänger ur sig tror jag. Mina föräldrar tjatar aldrig om det och min sambo är med på noterna, det är viktigast för mig.

Vad gäller sterilisering är det något jag eventuellt planerar att försöka få till i framtiden, men då jag fortfarande är väldigt ung så orkar jag inte riktigt ta tag i det nu, det är nog ingen ide. Men någon gång, troligtvis 🙂

Min syster är så kallad barnfri och hon fick inte höra några kommentarer av oss. Vi tyckte det var ett utmärkt beslut för hon är absolut inte den typen som borde bli mamma. Hon har för lätt till att dra andras barn i örat typ. :p Ibland har hon sagt att nu skulle det varit bra att ha barn så de kan hjälpa till runt gården. Alltså att de skulle vara bra för arbetskraft typ. 😂

Jag är än så länge barnfri och trivs bra med det. Men är en sån som ändrat mig. Så jag är glad att jag inte steriliserat mig än. XD Jag växte upp med en stark känsla av att aldrig vilja ha några barn och den enda som kommenterat angående det är min bästa vän, bara för att hon så gärna ville ha barn och ville att vi skulle ha jämngamla. Det kommer ju dock inte hända om inte hon skaffar ett till (hon har två redan) när jag väl får mitt första (om jag nu ens kan bli med barn). För mig så ändrades det hela när jag lärde känna min fästman och hans familj. De är fyra syskon varav den yngsta är en sladdis. Men de har alltid så trevligt ihop med sina föräldrar, på ett sätt som jag aldrig haft med min familj även om jag också har bra föräldrar och en bra bror. Men det var i alla fall då jag insåg charmen med att ha en familj. :) Men vi har bestämt oss för att vänta i ca 2 år till innan vi börjar försöka bilda familj och jag är 32 år just nu. Allt har sin tid och man ska ju vara redo OM man ska skaffa barn.

Tycker ni som inte vill ha barn gör helt rätt i att inte skaffa några. Det är ju något man verkligen måste tänka efter angående. Det är ju barnen som blir lidande om man skaffar när man egentligen inte vill. 

Jag kommer för övrigt sterilisera mig efter andra barnet. (Eller tredje om det skulle råka bli tvillingar på andra omgången) för jag vet att fler barn än så skulle jag inte orka med. 3 är verkligen maxgränsen. Helst vill jag ju bara ha två. :)

Men som sagt. Ingen annan än min polare har tjatat på mig om barn, men jag vet att hon även tjatade på mig om pojkvän när vi var i yngre tonåren med, som att det bara var nåt att skaffa. :P

Jag är också barnfri. Jag är 40 år och sedan 4 år tillbaka har jag heller ingen livmoder, så det blir garanterat inga barn här.

Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag inte vill ha barn. Jag vet inte varför. Jag tycker ju inte illa om barn. Det är något jag funderar på ibland, att jag aldrig någonsin känt den minsta lilla längtan efter barn. Kan det vara så att det fattas någon "mammagen" i mig.

Jag känner och känner till flera som sa när dom var yngre att dom absolut inte skulle ha barn. Allt från att dom inte gillade barn, inte var mammatyper, inte vill hindras att göra vad dom vill om dom skulle få barn osv. Men alla är idag mammor till en eller flera barn. Min brors fru sa när hon träffade min bror att hon inte vill ha barn eftersom hon aldrig tyckt om barn. Idag är hon mamma till tre fina flickor.

Så jag förstår det där med att folk kan säga att "du ändrar dig ska du se". Jag skulle aldrig sj'lv komma på tanken att så till någon. Varför liksom? Vill dom inte ha barn och dom håller fast vid det är det okej. Ångrar dom sig och får barn, är det precis lika okej. 🙂

Jag är barnfri och har inte fått höra något negativt från familjen om det. Inte så mycket från andra heller. Det värsta var väl när jag var 20 och min chef försökte övertala mig om att jag visst skulle ha barn. Han insåg inte att bara för att han har fyra barn så betyder det inte att alla andra vill ha barn också.

Jag är barnfri och har aldrig lockats av att ha barn. Det har varit en del tjat och frågor om barn från omgivningen genom åren, men efter att jag fyllt 40 så har det avtagit 😎

Jag är ganska ung, 23 år, men vet redan nu att jag inte vill ha barn. Det provocerar många… Men mina närmaste vet om det sedan länge och pratar inte om det. Men jag tror att min mormor förväntar sig ett barnbarns-barn snart haha.

Det kommer inte ofta upp på tal, men t.ex. ibland säger folk vad jag ska göra av mina katter när jag får barn (?!?!?!?!?!) och jag brukar skämtsamt säga att de enda barn jag kan tänka mig att skaffa är kattungar och folk blir på riktigt upprörda och flera har därefter börjat säga saker som att katter är äckliga, luktar illa, bajsar överallt etc, och jag sitter där och tänker på bebisars bajsblöjor och spyor och är ganska nöjd med mina "illaluktande" katter (mina katter luktar faktiskt oförskämt gott, thank you very much)

Har tänkt på sterilisering men dels får jag inte göra det före 25 år och dels är jag rädd för att behöva ha mens för jag har inte haft mens på måååååånga år och det är så skönt.

Jag är barnfri och visst har det tjatats en hel del genom åren. Speciellt när vi flyttade ut på landet i stor villa. Då var ju alla säkra på att vi väntade smått. Men det blev bara en massa djur :) Jobbigast har det varit med svärmor som varit övertygat om att jag "lurat" hennes ende son att avstå från det bästa som finns i livet. Och det faktum att hon bara har ett barn och då aldrig kommer få några barnbarn heller smärtar henne mycket.

När jag fyllde 35 steriliserade jag mig och sedan har det varit rätt lugnt.

Jag är barnfri och är säker på att jag kommer förbli det. Är ung (20 år) så det är sällan folk reagerar på det än så länge. Med mamma och syrran har jag haft en del diskussioner dock. Mamma anser att barn är meningen med livet och min syster har alltid haft en barnlängtan, så dom har väl lite svårt att förstå min inställning. Jag kan absolut tycka att barn är trevliga och söta i lagom mängd, men jag har absolut ingen önskan om att skaffa några och kan inte se en framtid där jag skaffar några. Jag vill inte skaffa barn om jag inte verkligen, verkligen har en stark önskan att göra det och dessutom tycker inte jag att jag är lämplig som föräldra-material (av olika skäl jag inte vill skriva här). 

När det råkat kommit upp med andra människor får jag också höra att jag inte kan vara säker på det, att jag kommer ändra mig osv. Det är olika om jag orkar ta diskussionen eller om jag bara byter ämne/går ifrån/slutar prata med personen.

Har funderat på sterilisering men det dröjer ju några år innan jag får det så jag har inte övervägt det seriöst.

Jag är barnfri än. (20år) kanske inte så konstigt. Dock så vill jag gärna ha det i framtiden :)

Jag är 26 år och barnfri, frivilligt. Alla i min familj skaffar barn hit å dit. Brukar säga till min mamma att "de sköter dom andra så bra redan." Om jag skulle få kommentarer om det.
Min sambo är en familje person och vill gjärna ha egna barn någon dag medan jag kanske inte vill det. Framtiden får avgöra helt enkelt.
Utöver de så har jag svårt att bli gravid, hade inget preventivmedel i 4 år utan resultat, känner inte direkt att de förstör mitt liv ändå, så de gör väl inget.😂
Om min sambo säger något om att skaffa barn brukar jag svara att han kan ju låna syrrans ibland.😂

Jag är 28 och barnfri. Har aldrig varit så pass länge i en relation att prat om barn har varit på agendan. Jag har PCOS och därför svårighet att få barn och jag är helt ok med det.  Jag har dessutom haft två missfall när jag blivit gravid av misstag. Jag vet inte ens om jag vill ha barn… Har inställningen lite att jag inte kommer att kunna få och därför är det inget livsmål. Den kärlek som jag har att ge ger jag hellre till ett hemlöst djur som behöver kärlek i sådana fall som min kattpojke som adopterades för en månad sedan. Blir åtminstone en till litet syskon till hösten. 

Min mormor vill gärna ha barnbarnsbarn.. och mamma tjatar annars så har inte någon sagt något inom familjen om att man borde fundera på barn snart.

Min syster är barnfri och har också fått höra en massa kommentarer om att hon kommer ångra sig, hon kommer ändra sig när hon träffar en man osv. Själv tycker jag det är ett klokt beslut! Barn kräver massor (har själv precis blivit mamma), och det krävs ju verkligen att man tänker till ordentligt innan man tar beslutet att skaffa barn, men av någon märklig anledning så ifrågasätter folk motsatsen. Jag har aldrig någonsin blivit ifrågasatt för min barnlängtan medan min syster fått stå ut med ständigt ifrågasättande för att hon valt bort barn. Märkligt, tycker jag!

#16 Det är ett känsligt ämne i mitt huvud och känns som att det är lättare att ifrågasätta varför någon inte vill skaffa barn jämfört med varför någon vill det. Känns nästan lite "tabu" att ifrågasätta någon som vill skaffa barn.

#17 håller med, det finns inte ens på kartan att ifrågasätta någon som vill eller ska ha barn. Det tycker jag är ganska fel av många anledningar, men kanske främst pga att barn inte är rättigheter och alla borde ju faktiskt inte skaffa barn.

Jag är 35 och har sedan jag var 16 sagt att jag inte vill ha barn. Det har inte ändrat sig än. Får ibland höra "du kommer ändra dig", "barn är det bästa som finns", "barn är meningen med livet", "det är inte för sent än", med mera, med mera. Min mamma har väl funderat på varför jag känner som jag gör och det enda svaret jag har är att längtan aldrig funnits. Träffar jag den perfekta mannen där allt känns rätt kanske jag ändrar mig, det vet jag inte. Men jag har svårt att tro det.

Jag är 17 år men är 100% på att jag inte lär ha några barn. Min utbildning kommer gå först och jag har stora drömmar vilket jag tycker bör gå före. Problemet är att pojkvännen vill ha barn (han är lite äldre än vad jag är, ett par år.) Vi älskar varandra otroligt mycket och så men detta är ju ett ganska stort problem som jag har försökt att prata om men han har lite svårt att acceptera det. Sen känns det som jag inte kan ta hans tid heller, om han nu så gärna vill ha barn. Då det kanske blir försent för honom sen. Vilka bekymmer jag har 🤔. Han säger också att jag kommer ångra mig när jag blir äldre (läs, runt ca 25 säger han..), men jag är verkligen inte barnkär och föredrar att ta hand om mig själv, hästarna och djuren överlag först.

#20 ja, du ska göra det du tycker känns bäst för dig själv. Det är ett stort beslut och någon skrev att vår kropp är färdigutvecklad vid ca 23års ålder (att det är bäst att skaffa barn som tidigast vid den åldern) så du har iallafall minst 6år på dig att fundera kring detta om du så önskar.

Jag vill inte ha barn, men jag har inte berättat det för någon än. Inte någon alls. Bara nämnt det någon gång i onlinediskussioner. Det är inte aktuellt än på några år oavsett hur det skulle bli, så ingen har liksom frågat. Och om någon frågar kommer jag säga som det är, men jag orkar inte dra upp det innan dess. Intressant att läsa här för att se vad jag kan vänta mig för reaktioner. 😃

Haft en krånglig graviditet som höll på och kosta mig livet, barnet dog. Jag kommer inte att försöka att bli gravid . i början var det jobbigt. Men nu så känns det lugnt.

Jag och min man har aldrig velat att ha barn. Vi har ju våra skäl, och det är att vi ej vill att barnet ska få alla hälsoprobelm som jag har t.ex. Jag och min man har smådjur som är våra pälsklingar istället, och med tanke på att det sket sig med att skaffa sig en hund nu igen, så har vi skaffat oss tamråttor igen. ❤️

Jag och min sambo är lyckligt barnfria och tänker så förbli. Sterilisering är på gång för min del (min sambo tyckte att han skulle genomgå den pga mindre risk och snabbare ingrepp men jag vill vara infertil). Helst hade jag velat donera min livmoder, men än så länge måste man tyvärr vara släkt eller nära vän med den som får livmodern. Så kanske i framtiden - hade ju varit skönt att slippa mensen!
Jag är i dagsläget 27 år gammal och hade tänkt vänta tills jag är 30 år med sterilisering mest för att bli tagen på allvar. Men jag beslutade mig i år att jag faktiskt bestämmer över min egen kropp och har rätt till att ta detta beslutet hur många som än dömer mig.

Än så länge har jag mest hört klassikern "du kommer att ändra dig" och (innan jag träffade min sambo) "tänk om din drömkille vill ha barn då?" - Svaret på andra frågan har alltid varit: "Men då är han inte min drömkille", svaret på första frågan: "Jag ångrar mycket hellre valet att inte skaffa barn, än valet att skaffa." Nu har jag på senare tid fått höra: "Tänk om din sambo ångrar sig och vill ha barn då?" - då sambon bara är 24 år har jag också tänkt lite på det. Men jag har kommit fram till att jag inte kommer vilja ha barn även om han i en framtid vill ha det. Ännu en anledning till att det är jag och inte han som blir steriliserad.

Jag känner mig helt nöjd med beslutet om sterilisering och att vara barnfri :) Varken jag eller sambon har någonsin haft barnlängtan och det räcker med att umgås med syskonens barn för en tid för att vi ska komma hem och vara såå tacksamma för tystnaden och lugnet. Vi har en massa djur på gården istället!

Glömde svara på en av TS frågor ang svårheten att få igenom sterilisering när man är barnfri!

Jag började med att ringa in till gynekologen och sa att jag ville sterilisera mig. Kvinnan som fick mitt personnummer kommenterade att sterilisering var permanent och gick inte att ångra, vilket jag svarade: "det är meningen".
Jag fick tid hos en barnmorska som berättade hur en sterilisering gick till och jag kunde få ställa frågor om jag ville. Hon skulle ge mig preventivmedelrådgivning (obligatoriskt innan sterilisering) men när hon frågade om jag tänkt på andra preventivmedel och jag svarade att jag inte ville ha hormoner eller spiraler/stavar och annat i min kropp, eller något som krävde ständigt användande (kondomer), sa hon att jag verkade vara väldigt insatt i det hela och vi pratade inte andra skydd efter det. Jag fick ett häfte med mer information om hur allt går till och tiden efter. Väldigt trevlig barnmorska! Inget dömande i blicken eller i sina ord. De är väldigt noga med att poängtera att det är permanent och inte går att ångra - vilket jag bara tycker är bra då det tydligen finns en hel del som ångrar sig efteråt och använder sig av IVF för att bli gravida trots frivillig sterilisering.
Jag var redo att svara på alla möjliga sorters frågor de skulle kunna tänkas rikta mot mig, men jag blev positivt överraskad! :)
Då det är semestertid måste jag vänta till början av september innan mitt möte med gynekologen äger rum (barnmorsketiden hade jag i slutet av juni), och därefter kommer jag vänta på remissen för operationen. Så än så länge har det gått bra, och egentligen är väl det "värsta" över när det gäller att bli ifrågasatt av vården då jag redan haft samtalet och skrivit på lappen att jag förstår vad sterilisering innebär.

När jag la fram till mina föräldrar att jag ville sterilisera mig blev mamma förskräckt medan pappa tyckte det var ett bra alternativ om man inte ville ha barn. Jag har pratat med flera av mina kollegor på jobbet om att jag ska sterilisera mig och de flesta är positiva till mitt beslut. Bara en som "allt skulle kunna göra människa av mig" (genom att övertala mig) men det sa hon skämtsamt, så jag tog inte så illa vid mig :)

#25 Du kan ju donera ägg innan steriliseringen om du vill.

Jag! 

Jag har alltid vetat att jag aldrig vill ha några barn, så det har aldrig varit någon fråga för mig. Samma sak för sambon - och det är ju tur. Jodå, det har nog undrats en del från omgivningen, men det struntar jag i. Det känns dock som att det inte är riktigt accepterat att ange "jag ville aldrig ha några" som skäl för barnlösheten. 

Mamma har ibland suktat efter barnbarn, men jag har alltid sagt att vill hon ha barnbarn får hon vända sig till brorsan.

Jag har i princip hela mitt liv sagt att jag inte vill ha barn, men upplevde det väl som mest ifrågasatt när jag var 20-25 år. Då var det lite som att det inte var okej att vara säker på sitt livsval utan barn. Nu är jag 30 och trots fast förhållande sedan 6,5 år tillbaka är det sällan någon som säger något om det längre utan de flesta har nog förstått att jag verkligen inte vill ha barn.

#27 - man kan donera ägg efter sterilisering också :-) Är mest att jag vill bli av med livmodern så man slipper mensen och kan ge den till någon som behöver den samtidigt :-)

#30 Aha då förstår jag.

Jag har en vän som jag tycker är jättefin som person och har en skön syn på livet. Hon är liksom inspirerande, snäll och rolig! Och hennes pojkvän är också underbar. Hon vill inte ha barn och jag som utomstående tycker det är synd och hoppas innerst inne att hon kommer ändra sig i framtiden. För jag tycker att hon och hennes pojkvän passar så bra och är så bra individer. Riktigt fina människor. Men jag respekterar hennes vilja och känslor och oavsett vad hon väljer så stöttar jag henne i det. :) Oavsett vad så kommer det bli bra! :)

Glömde skriva att jag blev lite ifrågasatt av gynekologen som jag träffade efter barnmorskan! Hon började med att "Jag som ju är lite äldre har svårt att förstå detta beslutet..", men jag log bara och gav några av orsakerna till att jag inte ville ha barn och hon undersökte mig till slut utan fler kommentarer. Jag behövde inte ens prata med en psykolog  som annars brukar vara obligatoriskt.
Igår när jag steriliserade mig frågade de bara lite extra om jag kunde säga mitt namn och personnummer, om det är jag som skrivit under pappret och fortfarande var säker. Inget dömande, bara säkerhetsåtgärder. :)

Efter min sterilisering så kom läkaren och pratade med mig innan jag blev utskriven. Berättade då att jag aldrig någonsin hade hört minsta tick från den så kallade biologiska klockan, så jag tror inte jag någonsin har haft någon. Det tyckte hon lät väldigt bra, och hon var inte det minsta fördömande. Tvärtom tyckte hon det var positivt att jag vågade erkänna att jag inte ville ha barn.

Har inte fått några kommentarer om mitt beslut, även om min mor nog tyckte det var tråkigt att inte få bli mormor. Fast hon sa aldrig något om det. Hon nöjde sig med att bli farmor istället. Har aldrig ångrat mitt beslut heller, utan mest känt lättnad att jag inte har några barn. Tycker inte illa om barn, men jag har aldrig varit intresserad av att ha några egna.

24 och barnfri, älskar barn och visst kan jag sakna att inte ha barn särskillt när kompisar får bebisar hit och dit xD men så tänker jag en gång till att barn är bakteriehärder… då brukar det lägga sig xD (Extrem bacillskräck när det handlar om sjukdomar, och tror ärligt inte jag skulle kunna ta hand om ett sjukt barn på ett bra sätt :p)