Annons:
Etikettmammarollen
Läst 1406 ggr
[Starcrow]
2018-05-10 21:47

Förlora sig själv?

Hej!
Jag har alltid velat ha barn, jag är väldigt barnkär av mig, likaså min sambo. Nu när den tiden i livet har kommit så är jag helt plötsligt livrädd - rädd för att förlora mig själv när jag väl blivit mamma. 
Min sambo frågar väldigt ofta om jag inte vill skaffa barn start. Jag upplever det inte som att han pressar mig eftersom även jag så gärna vill. Men på något sätt så vågar jag inte ta klivet över tröskeln så att säga. 

Vi lever ett bra liv med stabilt förhållande, ekonomi och boendeform. I princip alla våra bekanta har redan hunnit med 2-3 barn.
MEN jag är så rädd, så rädd, så rädd…
Det kommer inte längre att vara bara vi, vi välkomnar in en helt ny liten människa till vårt liv, aldrig mer bara vi. Ingenting kommer längre att bli som "förr".
Jag har absolut ingenting emot en ny människa i vårt liv, det vore helt fantastiskt underbart och jag är säker på att jag kommer att älska denna lilla individ hutlöst mycket under resten av min livstid (i all oändlighet om det finns något efter detta), men det är förändringen och allt vad det innebär som skrämmer mig.  
Sen all denna oro, att ständigt leva med hjärtat utanför kroppen resten av sitt liv, rädd för att något ska hända ens älskade barn… 
Hur klarar man av att leva med den skräcken?

Jag kan verkligen se mig själv som mamma, föreställer mig ofta hur livet skulle se ut. Nu vet jag ju att livet sällan blir så som man föreställer sig, men jag tror ni fattar grejen 😉
Jag drömmer såå otroligt ofta att jag är gravid, flera gånger per vecka, och jag vaknar upp med en sådan besvikelse varje gång när jag inser att det bara varit en dröm. Det är psykiskt påfrestande.

Finns det någon här som känner igen sig och som kanske verkligen vågat ta steget?

(Jag är självklart medveten om att det inte ens är säkert att vi kommer kunna få barn över huvud taget, detta är inget som jag tar för givet)

Annons:
Scorpio97
2018-05-11 00:10
#1

Har ingen erfarenhet själv eller någon hjälp att ge, men tänkte bara tipsa om att fråga inne på barn iFokus samt gravid iFokus också :)


//Jessie

[Starcrow]
2018-05-11 11:48
#2

#1 Tack, ska testa där med 🙂

Fransu
2018-05-11 13:16
#3

Nu har jag själv inga barn, så jag är väl inte den bästa att komma med råd.

Men jag tror att det är fullt normalt att ha sådana funderingar du har. Att få barn är något bland det största man kan vara med om. Så jag tror dina tankar är helt sunda och normala. Nu säger jag inte att du måste skaffa barn. Men det är väldigt få som fått barn som ångrar att dom skaffade barn. Det brukar snarare vara det bästa dom hänt dom.

"Grief is like the ocean; it comes on waves ebbing and flowing. Sometimes the water is calm, and sometimes it is overwhelming. All we can do is learn to swim."

Kalli
2018-05-11 17:52
#4

Det finns de som ångrar att de skaffat barn, även om de kanske inte ångrar sina barn. Däremot är det tabu att prata om. Annars tror jag att det är normalt att oroa sig över en så stor förändring, men att man inte ska låta det gå till övrrdrift. Känner man att man fastnar i negativa tankar kan det ju vara bra att prata med någon för Ts verkar ju ändå vilja ha barn.

nypisnina
2018-05-12 11:58
#5

Jag känner igen mig i det du känner. Jag är också rädd att ta steget även om jag tror att jag skulle vara lycklig om jag fick barn. Jag tror att det är som med allt annat att man anpassar sig, att det finns positiva och negativa sidor av vad man än väljer. Men jag vet ju vad jag har nu, men vad kommer jag att få och hur kommer det att bli? Tänk om barnet inte är friskt? Tänk om jag blir själv? Jag har en miljon "tänk om" tankar men jag vet innerst inne att jag vill ha barn, de här tankarna är bara oro över sånt jag inte kan styra över. Det ger sig tänker jag. Jag vill dessutom inte låta min rädsla styra mitt val, för jag tror att det positiva med ett få barn övervinner det negativa, det är vad alla föräldrar säger, att det är värt det även om det är svårt och jobbigt ibland.. Jag vill inte gå miste om att känna en sådan kärlek för att jag är rädd. Jag vågar därför ta steget även om en stor del av mig är rädd. Men jag har dessutom tiden emot mig och om jag senare i livet kommer på att jag vill ha barn så kanske det är försent och då kommer jag ångra mig. Men jag skulle aldrig ångra mig, för innerst inne vet jag att jag vill ha barn.

[Starcrow]
2018-05-13 21:44
#6

Tuuuusen tack för era svar! Känner mig verkligen säkrare med lite mer kött på benen, och så himla skönt att få bekräftat att man inte är ensam om dessa tankar 🙂

Annons:
OlgaMaria
2018-05-14 09:34
#7

De där 9 månaderna man är gravid är verkligen så extremt långa, speciellt med första barnet. Har aldrig upplevt 9 så långa månader någon annan gång. Haha. Man får tid att vänja sig och längta ihjäl sig. Jag tror kroppens hormoner hjälper till också med de olika faserna - man blir så trött på att vara gravid till slut och längtar så mycket efter förlossning och bebis. Hursomhelst så är det bra att det tar sån tid att få en bebis - det ger både mamma och pappa bra förutsättning att hinna förbereda sig inför det nya. Såklart man missar en massa genom att få barn, precis som man också missar en massa genom att inte få barn. Det låter som att du längtar så pass mycket efter barn att sorgen över att aldrig få det kanske betyder mer än sorgen att förlora ditt barnfria liv. Att få barn innebär helt klart en uppoffring. Jag tror det kan vara skönt, om man väljer att få barn, att liksom acceptera den uppoffringen - att acceptera sin nya lott i livet som innebär att vara mamma. Jag hade en sån liten minikris när jag fått mitt första barn. Jag tänkte på att jag förlorat min självständighet, att jag inte längre kunde tänka på mig själv först, att jag var tvungen att vänta på att min man skulle komma hem för att kunna ta en dusch (vissa dagar i början). Minns att jag stod i duschen någon dag och var ledsen över allt det, men att jag valde att acceptera mitt nya liv, min roll som mamma. Det var skönt på något sätt. Det tar så mycket energi att sörja sina uppoffringar. Att känna mening med det liv man har och den roll man har här och nu, att känna att man gör ett val att leva livet efter de förutsättningar som är här och nu kan ge frid och lycka.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Upp till toppen
Annons: