Annons:
Etikettung-kvinna
Läst 5090 ggr
Anonym
Anonym
2/11/18, 5:42 PM

Oönskad graviditet

Börjar med att säga att jag inte alls vet vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske få lite tips och få skriva av mig lite. Okej så problemet, jag är en tjej på 20 år som har träffat en 10 år äldre kille. Vi har typ bott ihop sedan vi träffades (dvs 6 månader sedan) och har varit officiellt i ett förhållande i 4 mån. Sedan början har han pratat om barn, hur gärna han vill bli pappa och att han gärna vill ha ett barn så snart som möjligt. Han har pratat om barn så pass mycket att jag ett tag började undra om han är tillsammans med mig bara för att jag skulle ge honom ett barn. Hur som. Fått höra under hela tiden vi vart tillsammans att ”det är dags att få barn nu” & ”åh hoppas att din mens sätter igång som vanligt så vi kan skaffa barn”. Han visste att trots att jag har PCO som gör det svårare att bli gravid, att det inte är en omöjlighet. Dock valde vi att inte skydda oss minsta lilla för att båda så gärna ville ha barn. Nu plussade jag igår och han har helvändt. Nu tänker han bara på hur han vill resa, plugga vidare och ordna sitt liv och ser bara nackdelarna med barn sedan vi fick veta att jag är gravid. Nu är jag extremt osäker/ rädd och förvirrad och vet inte vad jag ska göra. Bara gråter och när jag inte gör det så existerar jag bara som ett tomt skal. Vill egentligen inte göra någon till förälder om denne inte vill, men samtidigt är jag rädd att detta är min enda chans till att få ett barn utan hormonbehandlingar och ivf osv. Som det ser ut nu är första steget att göra ultraljud för att se om fostret lever och mår bra. Mitt hopp just nu är väl att han ska ändra sig när han ser den lilla krabaten. Men vad gör man om jag vill ha kvar men han inte vill??

Annons:
Tjeja
2/11/18, 6:23 PM
#1

Du behåller barnet!  Detta är din chans till barn! alla andra alternativ kommer du ångra! Själv har jag inget barn och jag försökte i 20 år med 3 olika män. Det blev inget, nu orkar jag inte försöka mer. Adoption är inte heller något alternativ nu längre på grund av min ålder och mitt mående.  Hur mycket önskar jag inte att jag hade fått behålla något av mina barn från mina graviditeter?

Gubben kan komma igen med tiden om du har tur, eller så gör han det inte. Oavsett, DU och ditt BARN i magen, vill INTE missa den här möjligheten! ❤️

Du har varit med om ett mirakel och gubben är bara omskakad när det nu plötsligt är allvar. Troligtvis kommer han ändra sig med tiden igen. Skit samma vilket för din egen del.  Du har vunnit mirakellotteriet och du har fått möjligheten att få ett barn du kanske aldrig skulle fått annars!

För övrigt är du inte säker i hamn än heller, du skall först igenom 9 månader. Själv förlorade jag mina sista i vecka 20. Så ropa inte hej innan barnet faktiskt är här! Var rädd om dig och extra rädd om din mage och graviditet!

Gubben kommer älska barnet sedan oavsett hur han reagerar nu. Har har en önskan om att bli pappa, den kommer inte från luften, utan när han får knyta an till sin bebis kommer hans kärlek vakna oavsett om han är biologiskt normal! 😉❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[rumelle]
2/11/18, 6:31 PM
#2

Om DU känner att du vill ha barnet så ska du följa dina egna önskningar. Visst är det en underbar bonus om pappan vill finnas med i bilden, men det måste han få bestämma själv. Det finns många ensamstående mammor som klarar allt utmärkt, och det finns många män därute som gärna tar hand om barn som inte biologiskt är deras egna. Du måste göra det som känns rätt för DIG.

Anonym
Anonym
2/11/18, 6:35 PM
#3

#1 Tack så mycket för att du ville dela med dig av dina erfarenheter 💐 Jag hoppas att någonting inom sambon händer om/ när han får se ultraljudet. Just nu har jag inte ens ork till att prata med honom. Det har blivit så kallt mellan oss nu, vilket förmodligen inte hjälper our case. Men hur kommer man förbi det faktum att partnern nästan tjatat på barn och sedan blir tvär negativ när det väl händer?

Anonym
Anonym
2/11/18, 6:41 PM
#4

#2 Har flera vänner som blivit mamma i tonåren (runt 16/17 års ålder) alla ensamstående och klarat sig utmärkt på egen hand. Jag har vuxit upp med tanken att jag måste få en bra utbildning och ett bra jobb så att jag har råd att ta hand om ett barn själv, men efter flera månaders dagligt matande av målande bilder på oss två som tar hand om vårt/ våra barn så känner jag mig så ensam och svag. Men tanken på att behålla och sen eventuellt bli ensamstående har slagit mig.

Tjeja
2/11/18, 6:42 PM
#5

#3  Du låter tiden gå bara, vänta ut hans känslosvall bara. Förr eller senare landar han ur choken och då kommer han kunna hantera detta mer objektivt än nu och förhoppningsvis med större lugn.

Låt honom bara vara nu och låt tiden gå och se vad som händer. Sedan får du ta det därifrån. Att pressa honom att ta ställning eller något just nu blir inte bra i alla fall. Så sök familj och vänner som stöttar dig och dela din glädje med dem så länge! Du kommer klara det hela jättefint oavsett om han är med på tåget eller inte!

Vaknar han till och ändrar sig igen så är det som #2 skriver en underbar bonus för er men framför allt en vinst för honom. Det är han som förlorar på att inte vara med i det som händer under graviditeten. Låt det inte hindra dig från att njuta och att glädjas över din juvel i magen! ❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

tlover
2/11/18, 6:58 PM
#6

Många män får en mindre eller större kris då dom får reda på att dom ska bli pappa. Min man förstod inte riktigt det helt förrän dottern var här även om han hela tiden ville ha barn (nästan, nått vacklande tillfälle fanns det och då hade vi försökt i 3 år innan).

Männen kan ju inte känna graviditeten på samma sätt så det är inte så konstigt egentligen om dom inte kan förstå det direkt, jag som kände av graviditeten sedan jättetidigt tyckte det var overkligt ibland och ibland hade man små kriser pga den stora omställningen.

ang om du ska behålla eller inte så är det du som ska bestämma det, inte din karl. Det är din kropp och du bestämmer över den helt enkelt. Det finns många ensamstående föräldrar där ute och dom får det att funka.

Har du någon annan familj? Varesig karln din stannar kvar eller inte så är lite gratis passning av mor/farföräldrar, syskon osv guld värt

l'm back

Annons:
Anonym
Anonym
2/11/18, 11:53 PM
#7

#5 hela hans kris ligger i att han är inte uppnått något i livet, inget körkort, inga högskolestudier samt att han hatar sitt jobb. Dessutom mår han inte jättebra psykiskt (ångest bl.a.) och älskar att resa och vill se hela världen vilket blir svårt med barn. Han vet att han skulle älska barnet när det väl kom, och han tror att han kommer direkt vilja behålla så fort han ser ultraljudet. Men han har väl också lite bråttom att göra detta ultraljud innan fostret börjar likna ett barn antar jag. Han har nu i alla fall sagt att inget är bestämt nu. Han öppnade upp sig mer och nu har det blivit varmare mellan oss. Men fostrets framtid är fortfarande osäkert.

Anonym
Anonym
2/12/18, 12:07 AM
#8

#6 Jag har mamma, syrran och 2 nära vänner så hjälp finns att få. Speciellt av lillsyrran tror jag. Vet inte hur många liknande trådar jag har läst och tänkt ”men Vadå? Barn > kille/sambo/man. Men nu förstår jag, för jag bryr mig väldigt mycket om denna människa. Och han är tyvärr ett special case. Jag vet att jag har fått honom att rycka upp sig och kämpa för framtiden, och det vet han också. Han är rädd att eventuellt missfall kommer få honom att ramla ner i samma gamla spår, och det är inte säkert att han kommer överleva denna gång.

Anonym
Anonym
2/12/18, 8:42 AM
#9

Uppdatering: Ringde mödravårdscentralen och berättade hur det stod till. Blev vidare skickad till abortkliniken. Väntar på att bli uppringd. Det känns så slutgiltigt att vända sig dit, som att det inte finns något annat val nu. Är så ledsen och vill bara gråta.

tlover
2/12/18, 9:15 AM
#10

#9 Jag har för mig att man pratar med en kurator där först, det är säkert därför du hänvisas dit. Men INGEN ska bestämma över din kropp, vill du behålla barnet så får du göra det.

Kanske skulle du må bra av att kontakta vårdcentralen om en kuratorkontakt?

l'm back

Sarah
2/12/18, 1:49 PM
#11

Om du vill ha barnet ska du behålla barnet. Punkt. 

Han är i chock, innan var det en fantasi och nu kan det plötsligt bli verklighet. 

Jag och min kille försökte länge att få första barnet, när jag väl blev gravid kände vi båda att vi var galna idioter som ens övervägde att bli föräldrar. Ända tills dagen innan hon föddes ifrågasatte vi vårat beslut att bli föräldrar. När hon väl kom, ja då var det en annan sak. Killen sa i förlossningssalen, en timme efter hon kom ut "när ska vi skaffa nästa". Så kär i sin dotter direkt. Det tar lite tid för vissa att fatta. 

Ibland kan jag känna att det skulle vara enklare att vara ensamstående. Inte egentligen kanske, men med ett mammigt barn och en kille som jobbar mycket vid sidan om att jag själv jobbar mycket, så är det enklast de dagar han är borta och jag inte behöver anpassa mig ngt :P Hade jag inte haft två hästar hade jag inte sett några som helst problem med att vara ensamstående, så länge man har familj som kan ge en lite egentid då och då.

oh-la
2/12/18, 2:23 PM
#12

Först måste jag säga att jag tycker det är fult av din sambo att sätta dig o den här situationen. Fruktansvärt fult. Har man gått in för att man vill ha barn som man på det viset tycker jag nästan det är en av de värsta saker man kan göra att önska abort när graviditeten är ett faktum. I dessa fall tycker jag mannen har avsagt sig lite rätten att säga något om saken. Det är Du som bär fostret, som måste genomgå aborten. Sker det av olyckshändelse är det en annan denna, men det här är liksom inte en fråga som man ena stunden kan vara för och driva, och när det blir allvar backa ur och kräva abort för att man helt plötsligt fick en lovsånger. Ursäkta, men sånt här gör mig småtokig. Jag kan säga att hade det varit jag hade jag hellre varit själv och fött barnet än gjort en abort. Jag vet att en abort skulle vara något jag skulle bära hela livet som en stor sorg. Skulle till på köpet hellre ha barnet i mitt liv än ingen av Den, för skulle någon som ändå drivit fram en graviditet sedan tvingat mig till en abort skulle jag aldrig kunna leva med personen utan att vara bitter. Jag kan också säga att små kriser är vanligt, både hos den blivande pappan och den blivande mamman. Det blir barn och familjen håller ihop ändå. Tänk inåt först och försök släppa din sambo ett ögonblick. Vad vill Du? Vad känns minst svårt?

Sarah
2/12/18, 2:56 PM
#13

#12 Kan bara hålla med. En relation där en abort framtvingas på det här sättet kommer inte hålla. Bitterheten kommer att ta över.

Annons:
Anonym
Anonym
2/12/18, 6:12 PM
#14

#10 Jag har en tid på vuxenpsyk imorgon, ska se vad de kan göra för mig där. Annars vänder jag mig någon annan stans för att få hjälp med detta. Så det blir steg nr 1. Steg 2 blir att berätta för mamma och hoppas på stöd. #11 jag har alltid utgått från att jag kommer bli ensamstående. Men denna människa har helt fått mig att ändra mig då jag blev matad av så många bebis videos, bilder och när han målade upp massa fina scenarier. Nu vet jag inte, tvivlar på mig själv och kan inte se ett liv utan denna människa men samtidigt har jag svårt att se en framtid med någon som svikit mig så. #12 Ja men precis! Han säger att ett missfall är värre än planerad abort, men för mig som möjligtvis vill ha barnet blir det samma smärta att ”förlora” det, då jag ändå förväntade mig att vi skulle behålla om jag blev gravid. Jag misstänker att jag kommer se detta som hans fel och inte kunna förlåta. Menar visst, hade vi skyddat oss och det vart ett barn ändå så hade jag ändå förstått. Men nu var fallet att han vart LEDSEN över negativt test sist jag tog ett. Det skyller han på att han inte var nykter och såg allting positivt då. Sedan kommer vi till mig då, vad vill jag? Jo jag vill få körkort, utbilda mig och köpa hus, resa runt och leva livet. Något som jag alltid tyckt att man kan göra när man har barn. Han tycker det då inte. Jag längtar lite i hemlighet efter att få en stor mage och känna sparkar, att få känna doften alla bebisar får. Att hålla en mini mig i famnen. Men samtidigt vill jag åka på en sista solsemester utan barn, att bara ta det lugnt och göra vad man än känner för. Jag är rädd att energin inte kommer räcka till att jobba, plugga, ta hand om lägenhet och vara ensamstående. Känner mig så liten och feg. #12 Det är det jag är rädd för. Men jag är ganska skadad psykiskt just nu, mina känslor har väl inte riktigt stabiliserats. Jag vet att jag borde vara arg, rosenrasande och har lust att slänga någon kruka i golvet och skälla ut sambon som han aldrig blivit utskälld förut. Men det som blir slutliga reaktionen är att jag gråter i tystnad, och försöker visa att det skulle inte bli han som får ta hand om allt om vi väljer att behålla. Igår trodde jag att vi skulle göra slut. Idag känns det ”bättre” mellan oss.

oh-la
2/12/18, 7:08 PM
#15

#14, det är väl kanske för att han då har någon inbillad kontroll. Lite som så att ska det skita sig kan han lika gärna ta kontrollen över skiten själv. En abort är ju inom hans kontroll, ett missfall är det inte. Hur som, skulle du kunna leva med en människa som först matar dig med bilder och fina scenarion för att sedan när du är gravid ta avstånd och mer eller mindre tvinga dig till en abort? Alltså, jag drar mig verkligen normalt sett från att skriva i affekt, men det här gör mig så heligt förbannad. Kanske för att det skulle vara det största sveket som jag känner att någon kunde utsätta mig för. Skit i vad du borde göra, skit i att du borde skrika och va förbannad. Skit i honom, vad du borde göra mot honom är på nått via oviktigt. Min man pluggade till läkare under sin tyngsta termin när dottern kom, det gick utmärkt! Vi flyttade 50 mil med en tre månader gammal bebis, det gick utmärkt! Vi planerade borde kortare resor (italien) och längre (usa) med henne innan hon va 1 år. Att livet tar slut när man får barn är nån bs han drar till för att berättiga sin önskan om abort. Nr, börja med psykologen och se om du kan få reda ut vad du vill. Skit i honom just nu, han har redan svikit på alla vis han ka n i frågan. Bestämmer du dig för att du vill, gå till din mamma och berätta vad du bestämt och att du vill ha stöd. Skit i att du borde, tänk på dig!

tlover
2/12/18, 7:15 PM
#16

Vi flyttade 70 mil enkel väg då dottern var 1½ , flyttade tillbaka 1 år senare och har nu flyttat igen.

Min man studerade dessutom på högskola under det år som vi bodde borta så mycket som tas upp som att man "inte kan" kan man faktiskt.

Dessutom så har vi båda startat företag från under graviditeten (jag) och då dottern var ca 8 mån (min man).

Någon solsemester har vi inte tagit med barn men då har vi inte tagit det tidigare heller så det är ingen förändring för oss.

Körkort håller jag på att ta också och köpa hus går definitivt att göra med en liten också

l'm back

oh-la
2/12/18, 7:21 PM
#17
Anonym
Anonym
2/12/18, 9:58 PM
#18

#15 ja men så är det nog, det är nog lättare att styra än att låta saker hända. Just nu har han fräsmst hakar upp sig på att vi inte känner varandra då vi bara varit tillsammans i 4 mån (5 om 2 veckor) och att han vill ha en kärnfamilj och därför vill vänta med barn tills vi verkligen vet att vi passar ihop, ”att vi är kompatibla”. Tro mig, jag är också arg och besviken, just för att ALLA i hans närhet har tydligen sagt att de tycker att detta är för tidigt, vilket det absolut är, men jag tvivlar starkt på att han tog upp att han VILLE ha barn, att han tänkt ut namn till vårt barn osv. Jag vet att jag borde skita i vad han tycker, men alla tankar på framtiden med barn har han byggt upp och jag har svårt att se det utan honom. Nu håller han på och planerar typ resor för nästa år, vill fortsätta bo väldigt litet och helst i en studio mitt i stan. Men han säger nu att han vill ha barn när vi har fått körkort och påbörjat utbildning, så typ vill han försöka igen nästa år???? #16 jag tycker också att allt detta går att göra med barn. Kanske lite kämpigare men det går ju. Om något så känns det som att barn ger en livskraft och ger en lyxen att ha något/ någon att kämpa för. Trots depression i 6 år har jag varit piggare är vanligt

Anonym
Anonym
2/13/18, 6:18 AM
#19

Vill bara skriva av mig: Har bara sovit 5h och är nu på väg till jobbet. Känner att jag är nära på att bryta ihop och börja gråta. Så stressad av situationen att mitt illamående är extremt. Vet inte hur jag ska klara av att jobba idag. Räknade ut att jag är i vecka 6 och jag kommer alltså vara i v 7 när ultraljudet görs. Med andra ord kommer fostret fortfarande inte vara utvecklad och se ut som ett barn. Mina chanser till att han kärar ner sig i den lilla bebisen och vill behålla är alltså minimala. Hoppet jag hade igår dog idag.

oh-la
2/13/18, 8:46 AM
#20

#19, allt du skriver tyder på att du vill behålla. Du hoppas att han sk ändra sig, att han ska fatta beslut om att behålla. Du hade hoppats att det skulle likna en bebis så han får känslor. För sjutton, du har ju redan känslor? Som sagt, du måste bestämma för din skull först! Skulle du ens kunna skaffa barn med den här mannen om han tvingar dig till abort? Vad säger att han inte får samma panik nästa gång? Självklart ska du avbryta graviditeten om du vill, men bara då! Sätt dig och bestäm dig själv för vad du vill.

Annons:
Anonym
Anonym
2/13/18, 10:57 AM
#21

#20 när jag läser det jag själv skriver känns allt så uppenbart, men jag har ännu inte börjat älska fostret ännu, är väl fortfarande i chock. Så känslorna är överallt fortfarande. Det som gör mig mest orolig är att jag rökte ett halvt paket åt dagen fram tills jag plussade (nu har jag självklart inte tagit i en cigg sedan jag fick veta), att jag drack någon öl då o då under tiden vi var bortresta (vart hemma i ca 3v) och att jag åt antibiotika mot uvi som man inte skulle ta som gravid. Känns lite som att man ”misshandlat” stackarn. Nu skrev killen att han hade ångest och jag frågade om det var pga risken att jag skulle behålla, men tydligen är det ”för att ta bort, även om jag tror att det är rätt beslut”.

powerade
2/13/18, 7:17 PM
#22

Jag känner att om han var väl medveten om att de var oskyddat sex så antar jag att han vet om vad som kan hända och därefter får man ju faktiskt ta konsekvenserna. Vill du ha barnet med eller utan honom så tycker jag du ska ta den chansen även om han ändrat sig nu. För han visste vad han gav sig in på! Sen tänker jag att det kan vara hans relativt höga ålder som gör att han kanske vill göra allt möjligt? Min pojkvän är 5 år äldre alltså 25 snart. Han vill köpa eget och tycker han snart är för gammal för barn o.s.v. nackdelen med åldersskillnaden tyvärr..

VeilofElysium
2/13/18, 9:43 PM
#23

Du känner själv vad du vill då det är din kropp! Men ja jag kan förstå att du vill om du vill att din respektive är med på det.  Jag har PCOS själv och har blivit gravid trots att jag gått på p-piller i många år och gjort abort, vi hade varit tillsammans 2-3 månader så det var otänkbart för min del då jag kände mig inte redo. Jag kanske inte heller kommer att kunna få barn på naturlig väg och behöver behandling i framtiden. Men ja när det väl är aktuellt så hoppas jag att det ska gå.

VeilofElysium
2/13/18, 9:43 PM
#24

Du känner själv vad du vill då det är din kropp! Men ja jag kan förstå att du vill om du vill att din respektive är med på det.  Jag har PCOS själv och har blivit gravid trots att jag gått på p-piller i många år och gjort abort, vi hade varit tillsammans 2-3 månader så det var otänkbart för min del då jag kände mig inte redo. Jag kanske inte heller kommer att kunna få barn på naturlig väg och behöver behandling i framtiden. Men ja när det väl är aktuellt så hoppas jag att det ska gå.

Sarah
2/13/18, 9:52 PM
#25

Oroa dig inte för cig som du rökt och druckit tidigare. Det har ingen påverkan så tidigt. Ni måste båda lugna ner er och andas. Det har gått några få dagar sen du tog testet. Ni har inte ens hunnit andas innan ni båda stressar upp er. Sov hos föräldrar /kompis /eget boende några dagar om du kan och få lite distans till allt. Du behöver inte ta ett beslut idag. Inte imorgon heller. Du had flera veckor på dig att fatta ett beslut.

Anonym
Anonym
2/14/18, 6:46 AM
#26

uppdatering: Vi hade ett bråk igår, där jag bland annat fick reda på att han pratade om detta med barn för att han anser sig inte vara något kap. Dvs att allt detta har han pratat om för att jag blev tydligen glad av det (jag vart egentligen glad över att det kändes som att han var seriös med förhållandet). Och att han kommer ihåg att jag berättade att jag gjorde slut med mitt ex efter att han sa att han inte ville ha barn. Så detta var alltså ett försök till att göra mig glad i förhållandet och hålla mig kvar. Och jag fick också reda på att han är rädd för att bli en dålig förälder som förstör barnet eller kommer råka ta ut sin ilska på det eftersom han har svårt att hantera den känslan (utreds för diagnoser just nu). Han har i alla fall sagt att han är nästan helt säker på att dagen hans barn i så fall föds kommer vara den bästa dagen i hans liv, men att han pga sina problem inte är redo för ett barn. Och att ta tid ifrån mig och lämna mig med en nyfödd är för honom otänkbart.

Anonym
Anonym
2/14/18, 7:41 AM
#27

#22 han var väl medveten om att jag inte hade något skydd och ville hellre köra på avbrutet samlag som enligt honom har fungerat i 15 år. Det övergick sedan till att bara köra på och hoppas att det blir något. Han vart också osäker på att komma i mig efter ett tag men var tydligen för feg för att säga som det är. Det är nog definitivt hans ålder som är och spökar, då han inte direkt har skött sig fram tills vi träffades i princip, och nu vill han ordna sitt liv och anser då att barn skulle göra det svårare. #23 Oj det verkar vara olika för personer med PCO! Från vad jag läst så verkar det som att PCO framförallt upptäcks när ett par försöker få barn, och att en hormonbehandling sätts in med en gång om en person med den ”diagnosen” försöker skaffa barn. Så med detta sagt har vi tom pratat om att sätta igång med den behandlingen. Håller tummarna för dig och att allt ska gå bra när det väl är dags. #25 tror också att vi behöver tid ifrån varandra. Kommer eventuellt att sova hos en kompis i helgen, mem eftersom jag jobbar blir det lite svårare.

Annons:
Anonym
Anonym
2/15/18, 11:32 AM
#28

Vill skriva av mig: Har nu läst på om medicinsk vilket var det jag vart erbjuden när jag beställde tid på kliniken. Tänkte att det kunde vara bra att veta lite hur det funkar så att man kan lägga ner tid på frågor som kanske inte är lika lätta att få reda på via nätet. Hur som stod det att piller nr 2 kan tas på kliniken men den går även att ta med hem men att man då behöver någon man känner sig trygg med hemma. Då insåg jag plötsligt att min kille är inte den personen jag vill vara hemma med i så fall, tänk om han än en gång inte ”orkar” finnas där för mig. Detta skulle förtära mig psykiskt. Tanken på att göra slut och börja om har slagit mig, men känslorna och förhoppningarna för framtiden finns ju dock fortfarande där. Så vilse och kluven.

Sarah
2/15/18, 12:01 PM
#29

#28 Som sagts tidigare i tråden. Jag har svårt att tro att er relation kan hålla om du gör abort nu. Hans svek är i mina ögon stort! Oavsett, förbered dig på det.

Jag gjorde abort när jag var 20. Visserligen en oplanerad graviditet och jag ville inte ha barn då. Men jag ville inte göra abort när jag väl var gravid. Gjorde det för killens skull. Jag kunde aldrig förlåta honom och relationen tog slut drygt ett år senare, på grund av det. Vi försökte, men det gick inte.

Anonym
Anonym
2/15/18, 1:57 PM
#30

#29 Oj jo det är det jag är rädd för. Att jag gör abort för hans skull, och kommer hata honom och vara arg på mig själv resten av livet. Nu känns det dessutom lite som att förhållandet ändå inte går att rädda. Men då är också frågan om jag vill vara knuten till denna människa för resten av livet. Jag vet att han skulle försöka kämpa för förhållandet om jag valde att föda, men samtidigt vill jag inte hamna i ett dåligt förhållande där man håller ihop pga komfort och ekonomi.

Sarah
2/15/18, 4:18 PM
#31

Samtidigt är jag sjukt lättad i efterhand att jag gjorde aborten då. Jag är glad att jag inte har barn med den killen, jag är glad att jag inte har en 16åring nu. Hade jag behållt barnet hade jag inte haft min dotter jag har nu, jag hade inte doktorerat eller fått det jobb jag har idag. Jag hade inte träffat killen har varit tillsammans med i 11 år osv

Anonym
Anonym
2/15/18, 4:37 PM
#32

Jag har blivit oplanerat gravid och resultatet sitter bredvid mig. Sambon bröt ihop totalt och vi hade tid för abort men jag bestämde själv att jag inte kunde göra en abort. Detta gjorde jag tillsammans med kurator. Vi är tillsammmans än idag och har nu två barn. :) Jag råder dig verkligen till att söka professionell hjälp!! Ni löser inte detta själva, det är så otroligt mycket känslor och tankar och ni är på så olika nivå när det kommer till garvidteten. Jag ser ju hur du talar för att behålla, hur du redan fäst dig vid det lilla livet i magen medan för honom är det totalt kaos! Han har ingen liten i magen och inget hormonpåslag…. han har panik. Så sök hjälp!

Tjeja
2/15/18, 4:38 PM
#33

Men hallå? Vad håller du på med?

Jo det som händer med dig är att du har hormoncirkus i dig på grund av graviditetshormonerna och din instabila pojkvän gör inte saken bättre.

MEN DU VILL JU HA BARN! Och allt detta grämande nu kommer kännas närmast obegripligt för dig efteråt när barnet är fött.

För din egen skull, för ditt barns skull och faktiskt, även för din sambos skull, Bestäm dig och gör klart för alla att nu är det så här! Barnet är i magen och är på väg! Så är det!  Allt som händer på vägen får man hantera när det kommer! - om det kommer något bekymmer alls!

Det kommer kännas så mycket lättare och du kommer få styrka av ditt beslut bara du beslutar dig att nu är det färdigvelat!

Har du berättat för din mamma än?

Vad gäller att samtala med familjeplaneringen/abortkliniken så kommer de bara jaga på för att du ska göra abort! De är i min erfarenhet ett uselt stöd för att behålla barnet. Emedan mödravården dit du går för kontroller etc kommer att peppa dig och stödja dig i ditt livs bästa händelse att ha barn på väg.

Era liv kommer få en djupare mening och ni kommer att mogna och växa med uppgiften på vägen! både du och din sambo! Kan kommer bli mer stabil i humör och allt annat med, söka hjälp för det han behöver söka hjälp för etc när han blir motiverad av den enorma kärleken som griper tag i en när man förälskat sig i sitt barn!

Lita mer på naturens gång i er!  Ni är skakade nu, men när barnet väl kommit kommer ni att landa i verkligheten med djupare mening än ni kunnat föreställa er i förväg.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[Thiah]
2/15/18, 5:15 PM
#34

#32 eller så är rätt beslut att denna gång göra abort, gå ifrån sambon och hitta någon att bygga en stabil framtid med för att sedan känna sig tryggare i att skaffa barn? Det är inte alls så lätt att behålla barnet bara för att man vill ha barn. Hoppas du TS kommer fram till något som är bra för DIG här och nu.

Annons:
Anonym
Anonym
2/15/18, 5:52 PM
#35

#34 det var inte det jag skrev. Jag ville bara ge en "solskenshistoria" och berätta hur det var för oss. Hur ts ska göra är upp till henne men jag råder att ta beslutet efter att de båda fått samtalshjälp.

Tjeja
2/15/18, 6:04 PM
#36

#34 Det enda som är säkert vad gäller framtiden är att just nu har hon chans att få barn. Sedan vet man inte.

Jag är inte ensam om att ha försökt att få barn i mer än 20 år och misslyckats. Tiden går och situationen blir aldrig perfekt så som man önskar eller vill ha den. Livet är nu! Nu har TS chansen! Sedan vet hon inte.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[Thiah]
2/15/18, 6:14 PM
#37

#35 förlåt menade #33

Aleya
2/16/18, 12:32 AM
#38

#36 fast man kan tycka att det inte är schysst att lämpa över vad DU vill och nästan låter förbannad på ts då du skriver. Om hon nu känner att saker inte funkar så måste det stå rör henne. Jag kan mycket väl förstå om du saknar barn. Men folk har rätt att bestämma hur man själv vill ha det. Om man så ändrar sig mellan abort och inte abort varannan dag. Och man behöver inte då sitta och försöka med vilje pressa dom till nått som du vill, men inte har rätt att ta beslut om.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Thiah]
2/16/18, 7:54 AM
#39

#38 tack, du tänker liknande som jag.

Aleya
2/16/18, 3:51 PM
#40

#39 ibland är det svårt att sätta ord på hur man känner. Hade själv tänkt skriva i denna tråden innan men visste inte vad jag ville få fram till ts. Till dig ts: oavsett vad du bestämmer dig för så är det du som ska vara trygg i ditt beslut. Du har bett om råd här, och ingen kan tvinga dig till att behålla eller göra abort. Folk kan säga sina åsikter gällande vad dom anser att du ska och inte ska göra. Jag hoppas att du kommer fram till nått som är bra för dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

VeilofElysium
2/18/18, 10:37 AM
#41

#27  

För min del var det cystorna, oregelbunden mens och kraftiga och förlamande smärtor vid mens.  Sedan har jag gått upp i vikt (10 kg) utan livsstilsförändringar och trots att jag tränar hårt, har ganska dålig hy och är mer tunnhårig än vad jag skulle önska så har väl egentligen de flesta problemen som PCOS kan orsaka :S Men ja det är väl olika, det är inte alla som har samtliga symptom. 

Tack så mycket! Hoppas det samma för dig!

#28  

Har du  noga funderat över det och känner att det är bäst så kan jag rekommendera att du tar den andra tabletten på sjukhuset eller med sällskap av någon. Jag var tvungen att åka in på akuten två gånger pga kraftiga smärtor och blödningar och fick även skrapas dagen efter, inte säkert att det går lika illa för alla. Men så att du har någon närstående med eftersom att det är både väldigt påfrestande fysiskt och psykiskt… Inget jag väntat mig efter gynekologens beskrivning.

Annons:
Surpan
2/18/18, 8:48 PM
#42

TS. Jag har vart i samma sits för två år sedan och har också PCO. Det var den värsta perioden i mitt liv och jag trodde inte jag skulle överleva ångesten. Idag är jag lyckligare än någonsin tidigare. Skicka ett PM så kan vi prata lite.

/Surpan

Surpan
3/2/18, 8:29 AM
#43

Jag fick aldrig något PM, men jag har tänkt på dig. Hur går allting?

/Surpan

Anonym
Anonym
3/2/18, 12:15 PM
#44

Hej igen! Det var ett tag sedan jag skrev här, men jag har varit inne och läst det mi skrivit, bara att jag inte haft någon ork till att svara. Såhär ser det ut idag: Vi har haft våran tid för ultraljud på abortkliniken och det visade sig att jag är nu i vecka 7+5. Han vart inte alls påverkad av ultraljudet, medan jag ville gråta. Direkt efter fick vi prata med en kurator (och en läkare under upplärning) och de båda hintde om att på grund av sambons situation så låter abort som ett bättre val. Några dagar senare pratade jag med mamma som sa att i princip att om detta hade hänt med mitt ex så skulle hon ha sagt att jag ska behålla, men att i detta fall, även om hon kommer hjälpa mig så mycket som möjligt, så är jag ensam ansvarig. Hon fick mig även att inse att även om sambon nu vill finnas där för mig, så är det en väldigt stor risk att jag blir ensam kort efter att barnet kommer. Efter att vi hade pratat var jag fast besluten om att det ska bli en abort. Jag var så besluten att jag slutade tänka att jag var gravid utan försökte se det som en jobbig mensvärk med illamående. Det som hände därefter var att sambon hävde ur sig ”x har första tjing på att bli gudfar”. När jag sedan sa att jag inte tror att det blir något så vart han typ förvånad och bara ”varför?? Jag som började vänja mig vid tanken”. Vi har haft många bråk och blivit sams sedan dess. Och han har sedan ca 2 veckor tillbaka sagt att han kommer finnas där för mig, men att han aldrig skulle tycka att det var rätt av mig att behålla. I förrigår kom jag hem trött och ledsen och började städa och laga mat fast han har vart sjukskriven i 2 veckor. Vilket självklart gjorde att jag lät irriterad och han brusade som vanligt upp då. Efteråt när han bad om ursäkt så bröt jag ihop totalt och för första gången kände jag stöd från honom i detta. Igår så var vi kärleksfulla mot varandra och jag berättade efter ett tag att jag börjat tvivla på att abort är rätt val (som för övrigt att planerad nästa måndag). Och han sa igen att han fortfarande inte tycker att det är rätt val, men han bad om ursäkt för att han betett sig illa och sa att han i alla fall inte tror att han kommer känna agg mot mig ifall jag behåller. Så nu sitter jag och önskar att jag hade mer tid på mig att bestämma mig. För att nu kommer jag att jobba fram till måndag då jag ska upp och gå till sjukhuset för att få tabletterna, och får ingen tid för att känna efter och tänka.

Anonym
Anonym
3/2/18, 12:39 PM
#45

#43 Tack så mycket för att du lagt energi på att fråga hur det går. Du gav mig kraft att uppdatera och ventilera.

Aleya
3/2/18, 1:10 PM
#46

#44 som jag ser det, och detta är skriven ur min synvinkel. Jag hade inte kunnat hantera en så labil person som skulle bli far till mitt barn. Han visar verkligen upp minst 5 olika sidor. Ni verkar bråka ganska mycket som jag fattat det. Och det lär nog inte bli bättre om det tillkommer sömnbrist och dylikt. Jag tycker därför: tänk längre framåt än nu. Är detta en person du orkar ha att göra med i sammanhang där ett barn dessutom är med i leken? Det är mitt råd och förslag. Tror du att det verkligen skulle funka med en så (ursäkta) labil person? Kan du se det hålla när det verkligen gäller? Kan du se han så stabil och kärleksfull då? Detta är bara tips att tänka på vill jag säga

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Surpan
3/2/18, 2:54 PM
#47

Vilken otroligt okänslig man du har. Han behandlar det här som en diskussion om vad ni ska äta till middag. Abort eller inte kan ingen lägga sig i, det måste komma från ditt hjärta. Men den här killen… Kommer du kunna förlåta honom? Är han verkligen bra för dig? Att ha barn själv som ensamstående är något som folk gör hela tiden. Men det är tufft att ha barn. Men det vet du ju. Jag är inte tillsammans med killen jag hade min graviditet med. Det är jag väldigt glad för. Men jag fick ett missfall. Jag fick aldrig göra något val och det var jag väldigt ledsen över. Sen blev jag gravid igen med min nuvarande karl och en sak det inte pratas så mycket om är att graviditeter är tuffa. Jag var helt knäckt många gånger och undrar om jag hade klarat det där vid min första graviditet. Mitt i en separation och allt. Det är skittufft. Så om du väljer att behålla är mitt tips att ta allt stöd du kan få. Din kille räcker inte. Jag skulle råda dig att ta hjälp av en kurator via mvc i så fall. Och kanske flytta hem till din mamma ett tag?

/Surpan

[Devya]
3/3/18, 9:23 AM
#48

Oberoende om du behåller eller ej så tycker jag att du borde avsluta det här förhållandet med honom. Orkar du faktiskt med hans konstiga humörsving sen då du väl har fått barn? Vill du verkligen utsätta ett barn för det här?

Jag personligen skulle inte våga. Han verkar så otroligt labil, med andra ord låter det inte som om han kommer att vara ett särskilt bra stöd för dig eller för barnet.

Sen har ni inte känt varandra särskilt länge. Vem vet vad för andra konstigheter som han visar sen då barnet har kommit. =/

Annons:
Anonym
Anonym
3/3/18, 2:41 PM
#49

#46 Nej jag har svårt att se honom bli far just nu. Men någonstans så hoppas jag väl på att han blir som han var innan jag blev gravid, och att han kommer komma ihåg varför han ville ha barn. #47 Ja jag kan tycka det vissa gånger. Blir alltid så stött när han säger ”Detta är ditt val, och jag kommer stötta dig oavsett vad du väljer MEN jag kommer aldrig tycka att det var rätt val/ men detta är inte rätt tillfälle.” För han styr mig ändå åt det hållet han vill. Jag kan tänka mig att det är tufft. Mådde jätte illa ständigt, hade ont i magen, ryggen och lederna förra veckan. Och jag vet att det bara var toppen på isberget av vad som väntar. I detta fall vill jag hellre få missfall, för då är det inte mer med det, och jag gjorde inte det aktiva valet att döda embryot/ fostret. Som det ser ut nu så känner jag att abort är det enda rätta, trots att jag är extremt rädd att jag kommer ångra mig när jag väl tagit den andra tabletten. Jag flyttar hem till mamma måndag- torsdag så en liten paus från varandra får vi. #48 Jag har ju funderat på att avsluta förhållandet pga hur han betett sig. Det svåra är att fram till graviditeten var detta förhållande verkligen drömmen. Så mycket känslor har jag aldrig haft för någon innan och då har jag ändå bott sambo i 2 år innan. Jag hoppas väl också på att när han fått sin adhd utredning att han ska få hjälp och stöd att förändra sitt liv så att han slutar må dåligt. Just nu känns det bara som att jag får ta en sak i taget. Först ta mig igenom aborten och sedan se vad jag känner när alla gravid-hormoner släppt. Även om jag inte till 100% önskar detta.

Aleya
3/3/18, 3:42 PM
#50

#49 nu kanske jag låter som en olyckskorp. Men det är först efter ett par månader och någon slags kris som en person visar vem dom är. Jag får obehagliga vibbar av denna personen. Men det är som sagt ditt val. Men personligen hade jag hellre gjort allt för att inte ha kontakt med denna mannen eller band. Varför? Jo han börjar direkt tjata om barn och sedan beter sig vidrigt då detta väl sker. Ne jag tror ärligt att du måste försöka hålla din syn klar genom detta. Låt han inte spela på känslor som att han verkar gullig och sådant i stunden. Fundera noga.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sarah
3/3/18, 5:06 PM
#51

Tycker oxå att han är obehaglig, eller rättare sagt, hans beteende. Hur blir det i nästa kris och nästa? Det är tungt att lämna stora känslor, men oftast blir varje ny relation bättre än den innan. Jag hoppas att du ger dig chansen att hitta en bättre kille. Instabilitet ger starka känslor per automatik, men det betyder inte att det är en bra relation. Det låter som att abort är det bästa valet. Lycka till och försök se fram emot en stabil relation med någon annan i framtiden, som du kan få barn med och samtidigt ge barnet en mer stabil uppväxt än vad det blir med den här killen som pappa.

Anonym
Anonym
3/3/18, 6:07 PM
#52

#50 Jag förstår vad du menar. Hela detta önskande om barn kommer egentligen ifrån hans period på gräs. Vilket han slutade med för lite mer än 2 mån sedan. Han är vad man kallar missbrukare då detta är hans längsta period som ren, dvs runt 3 månader när han missbrukat i över 15 år. Man brukar ju säga att personer som börjar röka tidigt stannar i utvecklingen, och det har känts som att jag är tillsammans med en 15 åring vissa gånger. Ändå är det det där jäkla hoppet om att det blir bättre, som håller mig kvar. #51 Håller med om att det blir starkare känslor av instabilitet, men jag inbillar mig att det blir bättre när han fått sin utredning, och fått börja plugga. För han försöker ju faktiskt förbättra sin situation. Självklart har man någon jäkla turn bad boy into Good önskan också. Jag vet inte om jag svartmålat honom här, eller om jag lever på hopp. Men jag vet att de 4 månaderna vi varit tillsammans har vart helt fantastiska mestadels av tiden.

Aleya
3/3/18, 6:30 PM
#53

#52 du har nog inte svartmålat han. Det är nog du som inte ser klart hur han beter sig. För du är kär i han. Det är inte vi som läser detta. Det är nog hoppet som får dig att tycka att allt är bra. När man får perspektiv så ser man att allt inte var så rosa och gulligt som man trodde då.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Surpan
3/3/18, 7:01 PM
#54

Oj jösses. Jag undrade vad alla snackade om och var tvungen att läsa igenom tråden igen. En tio år äldre missbrukare som manipulerat dig och skitit i dina känslor? Alla kan ha det bra i fyra månader. Det betyder inte att man kan leva ihop.

/Surpan

Sarah
3/3/18, 11:21 PM
#55

Men kom igen, är han missbrukare också. Gör abort och lämna killen genast. Det här är inte vad du vill vara fast med.

Annons:
Anonym
Anonym
3/4/18, 12:33 PM
#56

#53 Jag har börjat ta avstånd emotionellt känner jag. Han sa flera gånger idag hur mycket han gillade mig, men jag kunde inte säga samma tillbaka. Även om han har vart elak så har han även varit väldigt gullig med, och brytt sig om mig ändå. Oroat sig för att jag inte ätit och för att jag rasat i vikt. Känner också att han börjat ge mig stöd sedan chocken släppte. #54 Ja när man säger det så, så låter det illa. Och det har ju vart illa med. Och på sätt och vis är det väl fortfarande illa då jag inte alls kan se honom som far till mina framtida barn längre. Men som tidigare nämnt så har han, när han inte panikerat över graviditeten, sitt mående, ekonomin och hans jobb, oroat sig för min hälsa och försökt få mig att äta osv. #55 Ja han är missbrukare, då han bara vart ren i snart 3 månader. Men han försöker verkligen hålla sig ren. Han har tid på beroendecenter och längtar efter att få göra en Adhd utredning och få börja studera och få ett jobb som inte kommer ge honom diskbråck inom några år. Men han säger själv att han försökt ta tag i sitt liv tidigare men inte lyckats. Antar att jag vill stanna och se honom klara detta.

Aleya
3/4/18, 1:28 PM
#57

#56 jag vet inte om jag ärligt själv skulle stanna som sagt. Men jag själv skulle inte dra in ett barn i spelet. Så han får ytterligare en bricka i sitt spel. Och bara för att man hållit sig ren i 3 månader så slutar man inte vara missbrukare. Har man missbrukat så är man tyvärr missbrukare resten av livet. Men skillnaden är att man kanske inte missbrukar mer. Men 3 månader är för kort för att säga att någon är en "ren" missbrukare.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Amorell
3/4/18, 1:42 PM
#58

Usch jag lider verkligen med dig. Den mannen har satt dig i en fruktansvärd situation. Ni har tillsammans tagit beslutet att skapa ett barn och nu när det är en verklighet drar han sig ut och tvingar dig att ta ett beslut du måste leva med i resten av ditt liv.  Sedan tvingar han dig i den riktning han vill, och när du äntligen tagit det beslut han önskar (som du inte ville från början) så gör han sken av att han inte riktigt vill det och får dig att vackla i det beslut som du äntligen landat i. Det är helt fruktansvärt vilken omogen människa du haft oturen att träffa på (jag ifrågasätter dock att ett par ens pratar om barn när en av parterna i relationen missbrukar droger, men det är en helt annan diskussion..)

Ett barn är inget skämt, inget litet han kan leka bort och inget han kan besluta kring i någon jävla drogdimma. En abort är inte heller något litet beslut som görs utan vidare, särskilt inte när man längtat efter barnet och skapat det i samförstånd! Hans inställning säger ju tydligt vilken skadad personlighet han har.

Det finns så många olika faktorer man kan väga in i ett sånt här beslut. "Typ "jag kommer inte ångra barnet jag längtat efter när det är här och jag ska jobba så hårt som möjligt för att skapa det liv önskar åt barnet", "jag har stöd från min familj och mina vänner - jag kommer klara detta", "jag klarar det ekonomiskt", "jag kommer vara knuten till denna man hela livet genom barnet", "är det rättvist till barnet att få en missbrukande mansbebis till pappa?"

I slutändan tror jag verkligen att det är ditt hjärta som måste landa i ett beslut. Man behöver komma till en plats där man känner sig så trygg med beslutet som man tror man kommer kunna bli. Du verkar mer och mer landat i ett beslut om abort och då är det rätt beslut för dig och din framtid. Se bara till att du inte tar beslutet endast för hans skull och på grund av hans ord för då kanske det blir svårare för dig efteråt sedan. 

Om du vill bolla tankar om att vara ensamstående kan du PM:a mig, jag är ensamstående med min 11 månader gamla dotter.

Vilket beslut du än tar önskar jag dig verkligen lycka till. Jag hoppas också att du snart slipper den där mannen som verkar vara drogskadad, omogen och utan någon mer omfattande kapacitet till ansvar och medkänsla.

~ Ysmn

Anonym
Anonym
3/4/18, 3:05 PM
#59

#57 skulle inte säga att han spelar spel, men ja han känns inte som en lämplig far just nu. Dock finns detta lilla ”men tänk om han blir en superbra pappa när barnet väl kommit” i mitt huvud. För han är inte en hemsk människa även om han gjort en del dumt. Ja precis, han kommer förmodligen alltid att ha sug efter substanser han brukat. Det är väl det han vart orolig för mest. För jag anser inte att det är ett liv att ständigt vara påverkad av cannabis, och han känner att han orkar med jobb och att hålla i sitt liv när han brukar det. Och att inte få göra det gör att han vantrivs något extremt på sitt jobb och han är livrädd för att behöva vara ren OCH sitta fast på sitt jobb till pension. Vilket han är nästan säker på kommer hända om jag valde att behålla barnet. #58 Han har ju tvivlat på om abort är rätt även innan jag sa att jag ville göra abort, men ja, han vacklar ju själv. Jag personligen ser cannabis likställd med alkohol. Några bloss en fredagkväll efter jobbet tycker jag han kan få, typ istället för ett glas vin. Men när det blir bloss från morgon till kväll och för att kunna sova så blir det ett missbruk. Likställer det med att dra en vinflaska per dag från morgon till kväll. Dvs helt oacceptabelt, speciellt som förälder. Och han vet att jag tycker att vi har haft det mycket bättre sedan han slutade. Jo han är nog väldigt drogskadad, vilket han vet om. Och ja självklart ska inte ett barn planeras under drogpåverkan, men jag var så nykär att jag tänkte inte på att det var det han var. Jag vet dock att han inte gör detta för att jävlas eller för att han tycker detta är kul. För jag känner igen en början på en depression då jag varit där så många gånger förr. Och jag förstår hans oro, kanske för att den smittat av sig på mig. Jag har knappt haft tid till att känna efter eller tänka. Jag har jobbat en massa och han har varit sjukskriven så jag har inte haft en enda stund för mig själv för att landa och känna efter. Sa detta till honom imorse och han sa ”det är ju som sagt ditt beslut, och känner du att du behöver mer tid, så avboka tiden”. Men problemet är att jag näst- nästa vecka är i v9 vilket då innebär skrapning. Så han är inte längre oförstående och jag känner mig inte lika pressad till att göra abort från hans sida. Och slippa honom är jag inte säker på att jag vill, även om jag stänger av mina känslor mer och mer efter varje bråk. Känner också att jag är väldigt lättpåverkad av tex vad mamma säger, kör väldigt mycket på logik och lite på känslor så med de rätta argumenten går det nog att prata mig ur vad som helst. Annars är jag nästan 100 på att jag hade sagt ”det löser sig” och fött detta barn.

Anonym
Anonym
3/4/18, 3:15 PM
#60

#57 skulle inte säga att han spelar spel, men ja han känns inte som en lämplig far just nu. Dock finns detta lilla ”men tänk om han blir en superbra pappa när barnet väl kommit” i mitt huvud. För han är inte en hemsk människa även om han gjort en del dumt. Ja precis, han kommer förmodligen alltid att ha sug efter substanser han brukat. Det är väl det han vart orolig för mest. För jag anser inte att det är ett liv att ständigt vara påverkad av cannabis, och han känner att han orkar med jobb och att hålla i sitt liv när han brukar det. Och att inte få göra det gör att han vantrivs något extremt på sitt jobb och han är livrädd för att behöva vara ren OCH sitta fast på sitt jobb till pension. Vilket han är nästan säker på kommer hända om jag valde att behålla barnet. #58 Han har ju tvivlat på om abort är rätt även innan jag sa att jag ville göra abort, men ja, han vacklar ju själv. Jag personligen ser cannabis likställd med alkohol. Några bloss en fredagkväll efter jobbet tycker jag han kan få, typ istället för ett glas vin. Men när det blir bloss från morgon till kväll och för att kunna sova så blir det ett missbruk. Likställer det med att dra en vinflaska per dag från morgon till kväll. Dvs helt oacceptabelt, speciellt som förälder. Och han vet att jag tycker att vi har haft det mycket bättre sedan han slutade. Jo han är nog väldigt drogskadad, vilket han vet om. Och ja självklart ska inte ett barn planeras under drogpåverkan, men jag var så nykär att jag tänkte inte på att det var det han var. Jag vet dock att han inte gör detta för att jävlas eller för att han tycker detta är kul. För jag känner igen en början på en depression då jag varit där så många gånger förr. Och jag förstår hans oro, kanske för att den smittat av sig på mig. Jag har knappt haft tid till att känna efter eller tänka. Jag har jobbat en massa och han har varit sjukskriven så jag har inte haft en enda stund för mig själv för att landa och känna efter. Sa detta till honom imorse och han sa ”det är ju som sagt ditt beslut, och känner du att du behöver mer tid, så avboka tiden”. Men problemet är att jag näst- nästa vecka är i v9 vilket då innebär skrapning. Så han är inte längre oförstående och jag känner mig inte lika pressad till att göra abort från hans sida. Och slippa honom är jag inte säker på att jag vill, även om jag stänger av mina känslor mer och mer efter varje bråk. Känner också att jag är väldigt lättpåverkad av tex vad mamma säger, kör väldigt mycket på logik och lite på känslor så med de rätta argumenten går det nog att prata mig ur vad som helst. Annars är jag nästan 100 på att jag hade sagt ”det löser sig” och fött detta barn.

Aleya
3/4/18, 3:20 PM
#61

#60 nu låter detta säkert hårt: men allt jag läser från dig gällande han är att du kommer med bortförklaringar. Sådana som man läser från en kvinna som blir misshandlad. Och då menar jag inte att du blir det. Men du kör med samma tankesätt. Exempelvis att du skyddar hans missbruk. Bortförklara att han betett sig illa. Skit i vad din mamma säger. Skit i vad han säger. Du gör ditt val. Me jag tycker att du borde börja fundera på varför han är nått att hänga i granen och varför du ska skydda allt han gör. Han är vuxen. Men han beter sig inte som en vuxen. Jag känner inte dig men jag blir ändå orolig

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

pyromanen
3/4/18, 4:34 PM
#62

Att både ta hand om ett barn och få en relation med en missbrukare på köpet… Är mer än någon fixar.

Annons:
pyromanen
3/4/18, 4:34 PM
#63

Att både ta hand om ett barn och få en relation med en missbrukare på köpet… Är mer än någon fixar.

tlover
3/4/18, 4:47 PM
#64

#56 Missbrukare är man resten av livet, tråkigt men sant.

Jag rekommenderar att du genast går med i en stödgrupp för medberoende för även om du mot förmodan inte skulle vara medberoende än så kommer du att bli det så att skaffa stöd i såhär tidigt skede är bra för dig.

Faktiskt, det här låter kanske hemskt men det kan vara bäst för alla om du lämnar honom nu, även för honom, en missbrukare fortsätter tills h*n har nått botten, har dom tur tar dom sig upp sen. Om h*n inte når botten så kan h*n vara ren ett tag men sedan falla tillbaka. Var botten är så är det individuellt.

Tänk iallafall över noga om du vill leva resten av livet med en missbrukare, för som sagt, även om han inte använder droger kommer han alltid vara missbrukare (det är något ni måste acceptera för att han ska kunna bli nykter missbrukare).

Jag säger det av egen erfarenhet, min pappa dog pga missbruk (alkohol) och länge mådde jag dåligt men när jag sa upp kontakten* så blev det bättre.

Kom ihåg du är värd att sätta dig själv först ibland också.

*Vi pratade ju om vi tex träffades på stan men när mina systrar for till han så stannade jag hos mamma eller for till kompisar.

l'm back

Anonym
Anonym
3/4/18, 4:54 PM
#65

#61 Antar att det blir så när det gäller någon man gillar. Men även om han inte beter sig exemplariskt så brukar han inte vara elak och skulle han lyfta på handen så skulle jag redan vara utanför dörren innan den ens hann träffa mig. Den gränsen har jag satt tydligt just för att jag vart med om misshandel i familjen. Och det är något jag absolut inte tolererar någonstans. Jag antar att jag skyddar honom för att jag vet att han mår dåligt, och för att jag ser att han försöker. Hade han inte sökt hjälp och försökt förbättra sitt liv så hade jag inte stannat. Jag hoppas att från och med nästa månad så är jag mer på egna ben. För då bör ekonomin ha blivit mer stabil. Jag kommer förmodligen att fortsätta hyra ut min egen lägenhet och tar det slut mellan oss så bor jag hos mamma tills jag skaffat lite sparkapital och flyttar sedan tillbaka till min lägenhet. Problemet är då att vi i så fall fortfarande kommer bo grannar resterande tiden tills kontraktet går ut (korttidskontrakt som sträcker sig några år).

tlover
3/4/18, 5:09 PM
#66

#65 Fast att skydda en missbrukare är varken bra för den beroende (Han) eller den medberoende (du).

l'm back

Anonym
Anonym
3/4/18, 5:13 PM
#67

#62 Kan tänka mig att det blir allt annat än lätt. Jag befarar inför sommaren då alla hans vänner sätter igång och festar och folk kommer självklart att försöka få med honom ut. Och som den missbrukare som han är, kommer han ju vara sugen på att dra ut. Festa varje helg som singel kan jag tycka är lite ”:|” i den åldern, ännu värre ifall personen har barn. #64 Det lät som ett väldigt bra tips! Vet du vart man ska vända sig för att få stöd för medberoende? Vi har försökt att bryta tidigare innan vi blev tillsammans, men det gick inte alls. Vi drogs bara tillbaka till varandra. Att han för alltid kommer vara missbrukare har jag redan accepterat. Min närmaste vän har missbrukat och vänt sitt liv 180 grader men säger fortfarande att hen dras mot skiten ibland. För det är ett sätt att fly på. Dock har denna person brukat i alla fall 10 år mindre än sambon gjort. Jag har brutit med massor av folk för att de fått mig att må dåligt. Men de människorna har fått mig att bara må dåligt. Sambon får mig att må bra också, och det är det som gör det så svårt.

Anonym
Anonym
3/4/18, 5:21 PM
#68

#66 Jag förstår det, men det är svårt att inte skydda någon man tycker om. Även om denna har gjort fel

tlover
3/4/18, 5:24 PM
#69

#67 Närmaste AA borde veta var du kan få kontakt, du kan även kolla med din närmaste kyrka, dom hjälper ofta till med exempelvis lokal så dom har säkert koll.

Minns jag rätt fick vi hjälp via kyrkan men det var nästan 20 år sen nu

l'm back

Annons:
Anonym
Anonym
3/4/18, 5:26 PM
#70

#69 Oj jag vet inte alls vart den närmaste kyrkan ligger. Får googla lite på det. Tack så mycket för tipset!

tlover
3/4/18, 5:26 PM
#71

#70 varsågod

l'm back

Sarah
3/4/18, 8:12 PM
#72

Det är en sak att stanna själv, det påverkar bara dig. Men ett barn… Om du väljer att stanna med honom, bestäm dig för ex, ren i 5 år och hittat ett sätt att hantera sitt liv. Sen kan ni planera för barn.

Anonym
Anonym
3/4/18, 8:19 PM
#73

#72 Ja det får bli något sådant. För jag har sagt från dag 1 att ingen påverkad får hantera mitt barn. Oavsett om det är alkohol eller någon annan drog. Jag ville egentligen vara en yngre mamma, men det får vänta tills jag är runt 24-25. Har dock fortfarande panik då och då inför imorgon. En del av mig vill föda ungen och uppfostra hen själv. Men en del av mig inser att jag inte kommer kunna ge det barnet det liv jag vill ge hen. Så det blir att genomföra denna abort.

Aleya
3/4/18, 8:41 PM
#74

#73 klart att jag kan förstå att du har panik. Och det är inget fel i att ha panik då ditt liv är som det är just nu. Och om han dessutom håller på med alkohol också så kan jag förstå om allt är bara kaos. Tillåt dig att vara ledsen och arg. Och prata med kurator efter detta. Jag tror att det kan hjälpa dig. Sköt nu om dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anonym
Anonym
3/5/18, 12:10 AM
#75

#74 Alkohol sysslar han inte med alls. Hans kropp kan inte bryta ner det så han måste ta andra saker om han dricker. Och han har hållit sig från att dricka mer än typ en öl då och då under våran semester. Skulle inte alls säga att allt är kaos, det är mest att jag är on the edge till att bryta ihop och börja störtgrina. Annars så kan han få mig på bättre humör och tom skratta medan jag gråter typ. Anledningen till att jag känner att allt är kaos är för att jag alltid haft minst 1-2 månaders hyra + räkningar sparade på kontot, och efter en depressions episod där jag var arbetslös i 2 mån och resa nästan direkt efter (i hopp om att solen skulle få mig att må bättre) så har jag inte alls denna ekonomiska säkerhet och det är väl det som oroar mig mest. Sedan det att jag bara har 2 år kvar att bo i min lägenhet innan kontraktet går ut och jag måste flytta till föräldrarna, köpa lägenhet eller bo i andra hand. Alla dessa alternativ är enklare när man inte har barn och har deras förskola/ skola att ta hänsyn till. Alltså har jag just nu ingen stabil grund. Men tanken var att sambon har goda möjligheter att få en lite större lägenhet så det skulle bara vara att flytta innan lillen kom. Så hade han velat ha detta barn så skulle det mesta gå att lösa inom några månader. Men nu ser det ut som det gör. Jag har tid hos psyk innan aborten och lär boka tid så fort som möjligt även efter. Tack detsamma 🌷

Anonym
Anonym
3/5/18, 12:10 AM
#76

#74 Alkohol sysslar han inte med alls. Hans kropp kan inte bryta ner det så han måste ta andra saker om han dricker. Och han har hållit sig från att dricka mer än typ en öl då och då under våran semester. Skulle inte alls säga att allt är kaos, det är mest att jag är on the edge till att bryta ihop och börja störtgrina. Annars så kan han få mig på bättre humör och tom skratta medan jag gråter typ. Anledningen till att jag känner att allt är kaos är för att jag alltid haft minst 1-2 månaders hyra + räkningar sparade på kontot, och efter en depressions episod där jag var arbetslös i 2 mån och resa nästan direkt efter (i hopp om att solen skulle få mig att må bättre) så har jag inte alls denna ekonomiska säkerhet och det är väl det som oroar mig mest. Sedan det att jag bara har 2 år kvar att bo i min lägenhet innan kontraktet går ut och jag måste flytta till föräldrarna, köpa lägenhet eller bo i andra hand. Alla dessa alternativ är enklare när man inte har barn och har deras förskola/ skola att ta hänsyn till. Alltså har jag just nu ingen stabil grund. Men tanken var att sambon har goda möjligheter att få en lite större lägenhet så det skulle bara vara att flytta innan lillen kom. Så hade han velat ha detta barn så skulle det mesta gå att lösa inom några månader. Men nu ser det ut som det gör. Jag har tid hos psyk innan aborten och lär boka tid så fort som möjligt även efter. Tack detsamma 🌷

Annons:
Gaara
3/5/18, 11:26 AM
#77

Jag tycker du gör rätt när du säger att det lutar åt abort. Självklart tycker jag att du har rätt att få skaffa barn, men barn väljer inte sina föräldrar. Jag skulle aldrig utsätta ett barn för en förälder som tar droger. Ni har dessutom känt varandra alldeles för kort tid. Du säger dessutom att ni försökt bryta redan innan ni blev tillsammans… Alltså, ni har känt varandra i ett halvår om jag förstår saken rätt? Ni försökte bryta redan innan ni blev officiella, ni tjafsar och bråkar och har inte ens varit tillsammans i ett halvår och han började förhållandet med en lögn om att han ville ha barn bara för att hålla dig kvar hos honom… Ert förhållande kommer aldrig att fungera ens om han slutar helt med drogerna. Han är opålitlig och ni har inte känt varandra så länge. Varningsklockorna ringer. Utsätt inte barnet för ett liv med en manipulerande missbrukarfarsa. Du säger att han är snäll och får dig att må bra också. Det är så det fungerar. Han är hemsk mot dig men sedan snäll och stöttande så du inte ska gå. Och att du skriver att "Självklart har man någon jäkla turn bad boy into Good önskan också." Ja och det är såna människor den här sortens personer utnyttjar… För de vet att de kommer stanna. Du säger dessutom att dina känslor för honom har svalnat efter allt detta. Varför drar du dig inte bara ur detta förhållande då? Vill du verkligen att ditt barn ska behöva ha denna pappa? Jag tror ärligt talat inte att denna man är lämplig.

Anonym
Anonym
3/5/18, 6:10 PM
#78

Tack för alla svar! Tog det första pillret idag och tar nästa imorgon. Fick panik när jag skulle ta tabletten, men nu har jag väl landat i mitt val. Känner självklart sorg över att jag aldrig kommer få träffa denna individ, men detta är nog det rätta. Hur det blir med killen får tiden utvisa. Börjar med ett problem i taget.

pyromanen
3/5/18, 6:46 PM
#79

Klokt att ta en sak i taget. Styrkekram Tycker det låter som att du tagit rätt beslut.

Tjeja
3/5/18, 8:21 PM
#80

Men hjälp! Han är missbrukare! Han har bara varit "ren" i 3 månader. Han är mycket äldre än dig och ändå så omogen! Glöm allt jag skrev i #1! Du gör helt rätt som du gör nu! Det är stor skillnad på att ha en frisk och normal men för tillfället omtumlad människa att "dela " sina barn med och en missbrukare med eventuella psykiska diagnoser! Dvs en far som är frånvarande eller en far som är till ständiga problem och bekymmer. Nej då är det bättre att det blivande barnet slipper ett liv fullt av sorger och missbruk! Håller tummarna för att du ska träffa en bra och stabil kille och att du blir gravid igen med honom istället! Om ingen bra kille dyker upp är det bättre att skaffa barn själv! Lycka till och stor KRAM!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Tjeja
3/5/18, 8:21 PM
#81

Men hjälp! Han är missbrukare! Han har bara varit "ren" i 3 månader. Han är mycket äldre än dig och ändå så omogen! Glöm allt jag skrev i #1! Du gör helt rätt som du gör Nu! Det är stor skillnad på att ha en frisk och normal men för tillfället omtumlad människa att "dela " sina barn med och en missbrukare med eventuella psykiska diagnoser! Dvs en får som är frånvarande eller en får som är till ständiga problem och bekymmer. Nej då är det bättre att det blivande barnet slipper ett liv fullt av sorger och missbruk! Håller tummarna för att du ska träffa en bra och stabil kille och att du blir gravid igen med honom istället! Om ingen bra kille dyker upp är det bättre att skaffa barn själv. Lycka till och stor KRAM!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Surpan
3/6/18, 7:22 AM
#82

Starkt av dig att ta det beslutet. Hoppas allt går bra för dig.

/Surpan

Gaara
3/6/18, 10:21 AM
#83

#78 Starkt av dig! Du kommer nog känna en del sorg och det är inget fel. Ta den tid du behöver till att sörja. Tycker du tog helt rätt beslut och jag hoppas du kan bli gravid på nytt när tiden är rätt. <3  Man ska alltid tänka på barnets bästa när det handlar om att skaffa barn, inte på hur mycket man själv längtar eller hur stora ens chanser för att få barn är. Du tog som sagt rätt beslut även om det var svårt och kommer kännas jobbigt kanske en lång tid framöver. Stor kram till dig!

Annons:
Anonym
Anonym
3/13/18, 5:42 PM
#84

Vill skriva av mig men vill inte starta en ny tråd: Det har nu gått exakt en vecka sedan aborten. Ångern och sorgen var djup de första dagarna och jag var verkligen nere. Någon dag senare var jag helt känslolös hela dagen och då kände jag mig lite lättad. Kanske för att jag lät bli att läsa om andras graviditets historier och liknande på Facebook. Men eftersom jag är med i flera stora tjejgrupper där så dyker inlägg om graviditet upp flera gånger per dag. Idag läste jag om en tjej yngre än mig väntade sitt barn, och ångesten rann över mig. Sorgen över att jag inte fick ha kvar det barnet jag i hemlighet länge längtat efter tynger ner mig. Så länge jag trycker bort tankarna, så länge jag tvingar mig själv att inte känna något så mår jag okej. Men jag får inte känna- eller tänka efter för då kommer smärtan. Så just nu är man på jobbet och kämpar med att upprätthålla leendet, att trycka bort tårarna som så gärna vill komma fram. För just i denna stund, känns det inte alls som att jag valde rätt.

tlover
3/13/18, 5:48 PM
#85

#84 Har du någon du kan prata med? Kurator eller liknande? Sånt där ska inte pressas undan.

Jag har själv ingen personlig erfarenhet av abort men när jag fick tidigt missfall hjälpte det lite att tända ett ljus varje dag för det liv jag mist. kanske kan det hjälpa dig också

l'm back

Aleya
3/13/18, 6:14 PM
#86

#84 låter som att du behöver någon att prata med. Var ledsen, förbannad och vad du vill vara. Men du kanske behöver hjälp för att börja sörja detta?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anonym
Anonym
3/13/18, 6:32 PM
#87

#85 Jag går på samtal hos en sjuksköterska i väntan på terapi men det hjäper inte särskilt mycket. Att tända ljus låter fint men samtidigt dras jag från att göra det. Känns väl lättare att låtsas som att detta aldrig skedde. #86 Jo det känns som att du har rätt. Jag har så mycket ilska inom mig just nu. Nästan så att jag vara vill ge upp allt och låta allting rasa omkring mig. Men samtidigt vill jag gärna ordna upp mitt liv så fort som möjligt så att jag kan stå på egna fötter och ta hand om ett barn själv, och samtidigt leva istället för att bara överleva.

Aleya
3/13/18, 7:06 PM
#88

#87 låter som att du går igenom en kris. Men bra att du pratar med någon. Men det tar tid att smälta saker. Och det är inget fel med det heller. Så tillåt dig själv att känna.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Aleya
3/13/18, 7:07 PM
#89

#87 låter som att du går igenom en kris. Men bra att du pratar med någon. Men det tar tid att smälta saker. Och det är inget fel med det heller. Så tillåt dig själv att känna.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sarah
3/13/18, 7:41 PM
#90

Det är tungt och måste få vara det. Jag tyckte att det var jobbigast runt då när barnet hade kommit om jag behållt. Sen släppte det. Sorg får ta tid <3

Annons:
tlover
3/13/18, 8:07 PM
#91

#87 Även om du kanske vill förtränga det så gör du dig nog en otjänst om du gör det.

Gör du det så kommer det komma nån dag, kanske inte nu men nån dag då du minst anar det och kanske inte har hjälp

l'm back

Anonym
Anonym
3/13/18, 8:21 PM
#92

#88 Så kan det vara. Är så orolig inför framtiden att en del av mig vill kämpa och stå stadigt på fötterna medan den andra delen vill festa, utsätta mig för fara i olika former och bara släppa lös. Sedan hyser jag nog fortfarande agg mot sambon, och det känns bättre vissa dagar och sämre andra. Så allt detta blandat med att jag hatar mitt jobb får mig att vilja ge upp. För jag har inte längre någon att kämpa för. #90 Kan föreställa mig det. Därför ser jag inte till 100% emot våran ett års dag. För runt däromkring skulle lillen komma. #91 Jag kan inget annat. Det är såhär jag har överlevt hittills. Förtränger tills allt bubblar upp till ytan, bryter ihop och förtränger mer tills det brister nästa gång. Hoppas att terapeuten kan hjälpa mig med detta med.

tlover
3/13/18, 8:41 PM
#93

#92 bra att du har hjälp snart för jag talar av egen erfarenhet, det gör det bara värre

l'm back

Upp till toppen
Annons: