Jag har haft ålderskris sen jag fyllde 20. Nu är jag 24. Det känns som att jag missade att vara tonåring för jag var för deprimerad för att hinna med det jag tyckte man skulle hinna, och nu för varje år som går känner jag mig ännu längre bort från den jag känner mig som. Jag känner att jag börjar bli gammal, jag känner att jag står still i livet och jag känner mig stressad över att känna att min ungdom rinner mellan fingrarna på mig. Men äntligen börjar jag må lite bättre, och då kan jag också få en chans att börja vända på mitt liv i den riktning jag vill. Att kunna släppa 17-åriga tonårs-jag och släppa in 24-åriga sambo-jag. För trots allt är det ju egentligen den jag vill vara. Jag tror man får försöka finna sig själv och acceptera den man är just nu och glädjas över sånt man äntligen kan få göra tack vare det där extra året på jorden.

#1 Det har sett likadant ut för mig. Jag har känt att jag missat min ungdom på grund av min depression. Depressionen har gjort att jag inte har hunnit med det jag tänkt att man ska hunnit göra när man är 20. Jag känner också att min ungdom bara rinner mellan fingrarna på mig heller. Jag känner inte heller att mitt liv blir mer stabilt med tiden, snarare tvärtom. Min psykiska ohälsa blir bara värre och värre för varje dag känns det som.

#2 Då tror jag absolut att du kan landa mer i din ålder om du får hjälp med depressionen. Får du någon behandling nu?

#3 Jag går i terapi hos psykolog men går inte på någon medicinering. Min psykolog är emot antidepressiva och anser att dessa inte fungerar. Så jag går i terapi men inte på någon medicin, Jag har allvarliga problem med panikångestattacker och då känner jag att jag kanske skulle behöva något lugnande.

#4 Då kanske du skulle byta psykolog! Många blir otroligt hjälpta av mediciner, och jag hade aldrig klarat mig utan mina. Ångestdämpande är också en räddare när jag får panikångest. Självklart måste man inte äta mediciner, men om man vill göra det så ska det ju vara en möjlighet. Jag skulle absolut byta psykolog direkt om jag hade haft någon som inte verkade förstå innebörden av sitt eget yrke.

#5 Har haft denna psykolog i flera år och enbart terapi har inte hjälpt mig. Min psykiska ohälsa är värre nu än innan jag började gå i terapi så du har nog rätt att jag borde testa att gå till en annan psykolog. Har också hört att många blir hjälpta av mediciner. Framförallt att man kanske kan vara nedstämd utan att bryta ihop totalt. I nuläget är mina känslor helt okontrollerade och jag kan bryta ihop när som helst, för i stort sett vad som helst.

Allt nytt har redan hänt? Hehe, nej då, så är det inte. Du kommer uppleva nya spännande saker i säkert 70 år till. Sen är barndom och tonår bara en del av ungdomen. Jag är 36 nu och fortfarande ungdom, trots barn och villalån och kontorsjobb :)

Hade en liknande kris då jag fyllde 20. Men jag kände mer att allt stod still och inget hände. Och mådde skit över det.

Jag kände mig gammal när jag skulle fylla 17 och det är enda gången jag har känt så. Nu i maj fyller jag 32 och känner att jag är i den bästa tiden av mitt liv. :)

Jag hade en också en kris i din ålder. Perioden mellan 16 och 21 är så intensiv, det är gymnasiet, körkort, krogen, egen lägenhet, första jobbet. Sen när allt det är avklarat så fick jag en liten "jaha.. och nu då?". Ingenting nytt kvar att göra.

Men för två år sen fyllde jag 25 helt utan att ha ångest över det och visst, jag kan känna att det är lite läskigt att närma mig 30 men jag känner mig helt okej med att bli äldre.

För vet du? Att vara 27 är tusen gånger bättre än att vara 17. Ångesten blir mindre, självförtroendet bättre. Relationerna enklare och vardagen tryggare.

Nu har jag en fin liten familj och lever varje dag. Förut så var livet bara en väntan på semestern, nytt jobb, ny lägenhet, en rolig fest eller någon aktivitet. Nu är livet varje dag. 🙂

Jag är 56 år och min enda ålderskris jag haft var när jag fyllde 30 år. Då tyckte jag att ungdomen var över trots att jag både var gift och hade en son på 8 år.

Under resten av livet så har jag aldrig känt någon ålderskris mer än att tiden går fort och jag är förvånade över att jag har blivit så gammal😃

Jag är snart 20 och har grym ångest över att bli gammal. Jag känner mig alltså inte direkt gammal än så vi är inte riktigt i samma situation tyvärr, men jag avskyr att fylla år och bli äldre för då kommer jag närmare att bli gammal. Jag tror att det är en sådan sak som man får trycka ner och acceptera helt enkelt, precis som alla andra existentiella grejer som vi inte kan göra något åt. Att oro sig och må dåligt över något vi inte kan förändra suger bara ur massa lycka ur livet, och jag lovar att du kommer att uppleva saker som du inte upplevt förut!

Varken vid 20 eller 30 kände jag något speciellt. Det är först nu när jag passerat 40 jag faktiskt på riktigt börjar inse att jag inte är ung längre. Visst kan jag fortfarande känna mig som 20 ibland men när jag ser mina syskonbarn som är 18 och 23 så känner jag mig verkligen gammal. Och det värsta är att det känns som tiden bara går fortare för varje år. Och vips så är man 50..

Du har livet framför dig, så du har mycket kvar att göra och uppleva. 

Själv hade jag en kris när jag skulle fylla 30. 29 år lät ju fortfarande "ungt", men 30 då är man ju "gammal". 🤪

Är idag 54 år och inte haft någon kris sedan dess. 

Har också själv haft en tragisk barn och ungdom så jag fick bli vuxen fort, för fort, men det går att leva med det också. Man kan ha mycket roligt när man blir äldre också!

#4 Jag håller  fullt ut med din psykläkare att mediciner inte hjälper. Jag är levande beis för detta. Jag var deprimerar i många år och åt antidepressiva mediciner i många år, utan att depressionen försvann. Medicinen kan dämpa depression, men det botar ta mig tusan inte depressionen alls. Jag skulle rekomendera dig att du börjar kombinera din Terapi med meditation. När du mediterar så kan du gå i det undermedvetna och sortera ut tills du hittar ROTEN till din depression. Sedan börjar du bearbeta det, med att se skiten i vitögat och börjar radera bor det en bit åt gången, sedan skall du se att du kommer att börja må betydligt bättre. Jag började meditera år 2012, slutade med antidepressiva medicier och ågest mediciner efter som det inte botade min depression och ångest alls, bara dempade dem lite, samt alla de där hemska bivärkningar som de gav kroppen. Jag är frisk från min depression och ångest idag, och det botade jag UTAN antidepressiv medicin och ångest medicin, med hjälp av meditation i komination med Terapi. Beroende på hur stor problemet är och hur trumatisk det är så kan dt ta up till 100 sessioner med terapi och maditation för att bli av med fanskapet som är roten till depressionen och ångesten, så man måste ha tålamod när det gäller terapi i kombo med meditation…men det är värt det, att vara tålmodig…

Så jag rekomenderar att forstätta med din psykolog och inte gå till en annan som kommer att laga dig till en livlös tom zombie med onödiga mediciner som ändå inte funkar och tar kål på roten till problemet. Istället rekommenderar jag dig att kombinera terapin med meditation. Det gjorde jag och  är idag fullt frisk och fri från både depression och ångest…

#15 Jag har hört av många att mediciner inte fungerar så har inte bytt psykolog. Jag har faktiskt aldrig testat på meditation. Problemet är väl att jag vet varför jag mår dåligt. Jag vet roten till alla problem som gör att jag mår dåligt. Många av dessa saker har jag dock ingen makt att själv lösa utan behöver hjälp från myndigheter etc för att lösa problemen. Ingen har väl undgått att Sverige är sjukt långsamma vad gäller byråkrati och långa vårdköer etc, detta har gjort att jag fått och får lida väldigt mycket. Jag tror att vissa av mina problem kommer lösas med tiden. Andra problem kommer nog att förbättras lite men inte försvinna helt. Vissa problem kommer aldrig att försvinna och det är väl detta som gör mig mest ledsen. Jag kämpar på i min vardag och klarar av mina studier. Jag är väldigt skötsam som person så folk utåt sett har nog ingen aning om att jag mår dåligt. När jag berättar att jag lider av en tung depression och ångestproblematik så känns det knappt som folk tror på mig bara för att det inte märks. Jag lider av psykisk ohälsa men folk saknar förståelse för sjukdomen vilket också är tråkigt. Vad skönt att du är fri från depression och ångest nu.

Jag hade ångest över att bli 20 det kändes så gammalt tyckte jag då. Nu är jag 28 och nu tycker jag 20 känns jätte ungt. Det är nu som livet börjar. Mellan 20 till 30 brukar man flytta hemifrån, skaffat första jobbet och gör sina första karriärs steg och du blir mer självständig. Det är en rolig tid du har framför dig. När jag tänker tillbaka på mina 8 senaste år så har det hänt så jätte mycket och det är nog mina 8 bästa år. Efter att jag fyllt 20 så glömde jag lite bort min ålder och har inte haft någon ålderskris förens nu när jag kom på att jag närmade mig 30.