Annons:
Etikettvåld-mot-kvinnor
Läst 2202 ggr
Anonym
Anonym
2017-09-21 18:15

Tagen mot min vilja

Det är snart den tredje Oktober. Jag, jag blir då ett mörkertal.Vad jag var med om preskriberas då.

3/10-07
Jag är 14. och jag vill inte gå till DBT:n, vill inte höra samma sak om och om igen.
-Kan jag följa med dig hem?
En stunds fundering och ett jakande svar.

Du bär dina inlines när vi går hem till ditt boende. Vi är tysta i trappuppgången, för egentligen får du inte ha besök innan 15:00
Det luktar inpyrd cigarettrök, och askkopen, ja den gömmer du i högtalaren.
Ordvalsen kan börja.
- Du vet att om du ska vara här så ska vi ha sex
- Jag kan inte, jag är oskuld och jag har en flickvän, ljuger jag.
- Du vet vad du måste göra.

Två klädhögar på golvet och vi befinner oss i din säng. Du ska till att penetrera när jag säger ett klart och tydligt
- Nej, jag kan inte.
Sedan fryser min kropp samtidigt som du spottar och slickar mig mellan benen. För jag är snustorr.
Du penetrerar mig, jag ligger fryst och försöker minnans texten till "En kungens man",
den som min mammam så ofta sjöng för mig när jag var liten.
Det går tid, men tiden står still. Till slut är det över. Tror jag.
- Ta mig i munnen, jag kan inte komma. På ren autopilot tar jag kuken i munnen, men mina kräkreflexer äcklar honom.
- Kläm ihop brösten runt min kuk. Jag lyder fortfarande, funderandes över texten till sången,
och i ett fryst läge som gör mig oförmögen att inte lyda.

Du kommer över mina bröst, reser dig upp och hämtar mig toalättpapper.

- Torka av dig.

Jag torkar så hårt att jag river hål i papperet och huden blir lätt rodnad.

- Du kan gå nu, du kanske hinner till din DBT.

Jag blir upplockad av behandlingsassistensen. Genast när jag satt mig i bilen säger jag till henne,
- Vi hade sex
- Vi får prata mer om det här efteråt.

Jag citerar nu från min journal "På DBT:n gråter ….."

Och jag gråter. Men tårarna tar slut och till slut är bara tomheten och skammen var.
När vi kommer tillbaka till behandlingshemmet på kvällen blir jag tillsagd and antingen ringer jag
mina föräldrar själv och berättar, eller så ringer personalen.
Jag ringer själv, nämner aldrig mitt nekande utan slätar över det med ett; "Han kom ju i alla fall inte i mig."
Det är ingen som kontaktar polisen. Man ger mig ett dagen efter piller, man kontaktar skolan.
Ser till att vi inte ska ha lektioner samtidigt.
Det blir vuxenvärldens lösning på ett problem de inte vill ha.
Jag gick aldrig någonsin till skolan igen.
Jag var 14, han var 19.

Jag blir ett mörkertal, men jag finns och det som hände mig är inte okej någonstans. Det måste finnas ett slut. Jag vet att jag inte är ensam om en händelse som den här. Jag hoppas att många av er andra vågar anmäla, det gjorde inte jag.

Annons:
Sjuttan
2017-09-23 11:30
#1

Känner djupt med dig! Önskar verkligen att du orkat anmäla våldtäkten. Men förstår att du inte orkade. Först och främst för att du inte fick stöd av någon! Dessutom hade han väl knappast erkänt. Det hade stått ord mot ord och han hade inte kunnat fällas eftersom övergreppet inte kunnat bevisas! Alldeles förfärligt, men hur åtgärda detta svårt skamliga problem i samhället? Jag instämmer i din uppmaning att alla våldtagna ska anmäla. Även om det inte blir fällande dom så blir övergreppen åtminstone kända/uppmärksammade. Våldtagna måste spotta upp sig o bli förbannade i stället för att skämmas. Men hur lätt är det?

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting".
Oscar Wilde.

Lona
2017-09-24 20:30
#2

TS, fruktansvärt! :-( Med tanke på hur media och, inte minst, de rättsliga myndigheterna hanterar Våldtäkter och sexuella övergrepp ("är du tjej får du skylla dig själv", i princip) så förstår jag att det är så få som vågar eller orkar anmäla. Att det dessutom skrämmande ofta är så att inte ens anhöriga tror en, ja, det är verkligen hemskt.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: