Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 971 ggr
anonymiz
9/16/17, 2:42 AM

Familjeproblem, mår piss

Jag är 17 år och pluggar i skolan, och jag har ingen att prata med så jag skriver här istället. Sjukt långt inlägg som ni kan se, men jag vore tacksam om någon vänlig själ kunde ta sig tid och läsa och lyssna på mina problem. Jag vet inte så mycket om det hela, men mina föräldrar bråkar mycket och det börjar tära på mig. 

Enligt min mamma är min pappa deprimerad och säger ibland att han är trött på att ta hand om min lillebror. Han vill att min mamma ska sluta jobba och vara hemma med min lillebror istället. Min mamma är sårad och ledsen för att hon känner att han inte bryr sig om henne. För några veckor sedan var hon med om en trafikolycka, då hon ramlade av sin cykel. Hon skrapade upp sig och fick sprickor i revbenen, dessutom märkte doktorn av att hon hade förändringar i brösten vilket gjorde min mamma väldigt orolig. Vi har forfarande inte fått reslutat och hon är rädd att hon har cancer. 

Några dagar senare efter olyckan fick hon ett psykiskt sammanbrott. Jag vaknar upp mitt i natten av att hon skriker på min pappa i hallen och säger att han måste lämna huset, först tänkte jag bara ignorera det och fortsätta sova, men sen hör jag ett ljud som att någon slår något (min mamma min pappa) så jag går upp. Det är inte första gången det händer utan det har hänt innan. Efter första gången löste det sig ett tag och vi tog aldrig upp det igen, fast det tog några dagar och jag och mamma grät nästan varje dag då.

 Hur som helst, min mamma ser mig och börjar säga saker, som "han ströp mig", "han slog mig" (vilket inte är sant), "han älskar inte oss" och så vidare. Hon ville att jag skulle ta sida och blabla, jag kommer inte ihåg vart enda ord hon sa. Min pappa kallade henne galen och jag vet att han säkert sagt andra elaka saker också. Till slut lugnar hon ner sig och börjar i stället trösta mig för att jag var trött på dem och skek på dem och började grina, jag var lite i ett hysteri och grät och skakade. Lite senare gick hon och la sig i ett annat rum. 

Så här i efterhand har min mamma sagt att pappa sårat henne så mycket att hon vill att han också ska känna smärta, där av hon slog honom. Hon bad också om ursäkt till mig dagen efter från dem båda och lovade att det aldrig skulle hända igen. Sedan dess har mina föräldrar låtsats som att allt är okej mellan dem, fast jag vet såklart att det inte är det. Speciellt min mamma har varit väldigt ledsen och det har hänt att de ibland säger passivt aggresiva saker till varandra.  

Jag försökte finnas där och inte ta någon ställning (har problem med att trösta folk och så så det är tufft för mig på den fronten), och fokusera på skolan. Jag har ganska mycket i skolan och det är lite jobbigt med kompisar för mig. Jag bråkade nyss med en kompis om en småsak, men hon kände sig sviken. Det är typ okej mellan oss nu och vi är som vanligt, men jag tror inte hon har förlåtit mig helt. Hon säger ibland saker som får mig att må dåligt och ha dåligt samvete och jag vågar inte berätt om det här. Förra gången jag berättade något personligt (om min depression i 7:an) tog hon det inte så bra och blev bara arg. Det som fick mig att bryta ihop igen var något som hände nyss dock.

Jag ligger i sängen och ska snart sova, när jag plötsligt hör att min mamma rusar ut från rummet och sen hör en hög duns. Jag tänkte att det bara var något som föll så jag reagerade inte först. Men det var helt tyst, hon gick inte in på toa och hon plockade inte upp något. Så jag går upp och ser henne ligga på golvet. Sen börjar hon gråta. Jag försöker trösta henne men får panik och hämtar min pappa som sover på övervåningen i ett annat rum. Jag väcker honom och han kommer ner. Han var inte till någon hjälp ärligt talat. Jag vet inte ens om han brydde sig eller om han bara mår så dåligt att han typ är trött på min mamma? Jag försökte ta hand om henne, tvätta av blodet på huvudet. Hon hade panik eftersom det blödde så mycket och hon hade/har väldigt ont. Vi har två förbandslådor och jag räckte en till min pappa för jag tänkte han skulle kanske hjälpa mig eftersom jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra och höll på att spy av oro eller var det är. Han tappade bara lådan och stirrade i tomma intet nästan. Ibland gnuggade han sig i ögonen. Jag var arg på honom och det är jag forfarande lite. Jag hittade kompress och plåster och försökte stoppa blödningen. 

Jag erbjöd mamma att sova med henne, men hon sa att hon lägger sig med pappa på övervåningen så det var det hon gjorde. Jag hörde senare att hon grät och sa saker men jag hörde inget svar från min pappa. Jag rigde 1177 i smyg men de sa bara att dem behövde prata med min mamma för att ställa en diagnos och hon ville inte prata, så det var inte till mycket hjälp. Det konstiga är att min mamma säger att hon inte har någon aning om varför hon rusade ut, hon sa bara att hon mådde dåligt och fick bråttom till toaletten.

Nu är det tyst och jag skriver det här med en klump i halsen. Jag tror en av de västa sakerna är att se sin mamma bryta ihop. Hon är en så stark person vanligtvis. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har bett dem gå till någon psykolog eller liknande eftersom de båda inte mår bra, men de vägrar, och jag förstår väl dem eftersom jag inte heller vill. Jag har svårt att prata med människor och det ger mig ångest att prata om mig själv, speciellt med någon jag inte känner. Folk är obehagliga och jag har svårt att lita på vissa. 

Wow, det blev en hel roman ju. Nu ska jag nog försöka sova. Tack för er som tog sig tid och läste.

Annons:
2Sirius
9/16/17, 4:05 AM
#1

Ibland är det lättare att prata med någon man inte känner. Och ibland som för dig att det är svårare om man inte känner den. Vet inte om jag kan vara till någon hjälp, men om du vill så skicka PM. Oavset vilket, så hoppas jag att det löser sig, för och för er…

!ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ?ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

SaraFag
9/16/17, 1:25 PM
#2

Finns det någon vuxen du känner, som du verkligen litar på? 
Kanske en lärare, eller en släkting etc? Det kanske finns någon vuxen i din närhet som märkt att saker och ting kanske är helt och hållet bra?

Försök hitta en person du litar på, oavsett om det är en psykolog eller någon annan, och försök prata med den personen! Jag tror det är viktigt för dig att ha någon att prata med! Eller kanske bara någon att skriva med? 

Jag hoppas att saker och ting snart ordnar upp sig för dig! Du ska se att med tiden blir allt lättare, livet är inte alltid såhär svårt. ❤️

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Upp till toppen
Annons: