Det beror förmodligen på att han är en bortskämd barnunge som alltid får göra som han vill utan att ta ansvar eller uppleva konsekvenser. När du envisas med att fortsätta ta upp samma saker, blir han trött på dig, eftersom du stör honom med dina krav.

Jag tror vi har samma pojkvän xD Nej men har du pratat med honom om hur du känner? Har ingen aning om vad det beror på eller några tips till dig. Jag har pratat med min pojkvän och han säger att han inte är så stöttande när jag mår dåligt pga att han lärt sig att man inte ska vara ledsen utan släppa det.

Jag försöker tänka lite i dessa banor… Skulle jag orka leva med den här personen resten av mitt liv? Är detta en person jag vill leva med? Mår jag bra av den här personen? Trivs jag? Är jag nöjd?

Sedan har jag lite överseende med att ingen är perfekt och tror inte jag riktigt har kommit i mål med det här utan det är en liten blomma som börjat växa inom mig. (dessa tankar och funderingar)

Problemet är att vi har barn ihop, och en till påväg. Jag vill så gärna att det ska funka. Jag har drömt om ett familjeliv hela mitt liv så skulle jag lämna honom så lämnar jag mitt mål och min dröm. Jag kanske är naiv och tänker att parterapi skulle hjälpa och om han fick bukt med sina demoner genom samtalskontakt.

Jag är lite lika din kille, jag har inte så stor förståelse för folk som mår dåligt. Folk som är negativa, grottar ner sig i sin ledsamhet och tycker synd om sig själva förstår jag inte, och har heller inte tålamod med. Jag är dock medveten om det, och gör i alla fall mitt bästa med att stötta min partner när han behöver det. Men i slutändan så sitter det så sjukt djupt i mig och är helt enkelt en så stor del av den jag är, att jag inte riktigt kan (eller vill) ända det. Så min poäng är, jag tror inte att din sambo kommer att ändra sig. Så enligt min åsikt så antingen accepterar du det och lär dig att leva med det, eller så lämnar du.

#5 "gottar ner sig i sin ledsamhet och tycker synd om sig själva."  Vilken vidrig attityd mot dåligt mående! Alla blir ledsna ibland , alla behöver stöd ibland. Det är mänskligt och ingenting fel på nått sätt. Du ska vara väldigt tacksam att du har lyxen att kunna  "inte ha någon förståelse " för sådant. Andra däremot är inte lika lyckligt lottade. 

Nej du ts , jag hade inte accepterat ett sånt beteende över huvud taget. En partner ska vara ens partner både i de bra stunderna och de dåliga och inte bara när det är bekvämt för en själv. Håller dock med #5 om att han förmodligen aldrig ǩommer ändra på sig. Vissa människor är helt enkelt bara okänsliga och det finns inget man kan göra åt saken. Du får bestämma om det är något du kan leva med eller inte.

#6 Lyckligt lottad? Jag har själv varit både deprimerad och självmordsbenägen, jag har ärr över hela armarna och har varit tvångsinlagd på psyk. Jag vet vad det innebär att må dåligt, men nej, jag har fortfarande ingen förstående för det. Men visst, kalla mig lyckligt lottad med en vidrig attityd du :)

Ja ni behöver hjälp, boka parterapi och individuella kontakter. Du verkar ha stannat med en kille som inte är snäll med dig (sen långt tillbaka vad jag läst) mer för att du vill ha en familj, istället för att du mår bra med honom och trivs i relationen. Ett till barn fixar inte problemet, snarare tvärtom, så ni borde prioritera samtal innan nr två kommer så att ni kan hantera att ha två små barn utan att må ännu sämre i relationen. Jag har också svårt att tro att han kommer förändra sig. Du är en osäker person och han trycker ner dig, varför ska jag ändra sig nu? Du måste tuffa till dig lite och få iväg er på parterapi.