Det finns tvångsyndrom/handlingar man kan leva med, problemet blir när vardagen och livet påverkas negativt utav det. Det är väl mest det som avgör om man behöver hjälp med det eller inte. En bra hjälp är KBT behandling. Där man lär sig att tänka på ett alternativt sätt samt får jobba med att bryta sitt beteende. Hoppas nån annan kan svara på övriga frågor su har :)

1. Antingen "gör du det bara". Ring vårdcentralen för en första kontakt (så skickar de dig vidare) innan du hinner stressa upp dig. Eller så tar du hjälp av någon du litar på, en vän eller förälder eller liknande.

2. Går du privat kostar det mycket. Går du via vården kostar det högst 1100 kr per år. De tar emot under sommaren men tyvärr får du nog vänta dig väntetider på några månader :(

3. Det görs en utredning, bland annat hur mycket det kontrollerar ditt liv och därifrån utgår behandlingen. Det finns båda terapi, t.ex. KBT, och medicin, t.ex. Sertralin, som hjälper mot tvångsbeteenden.

4. Det pratar du med personen som gör utredningen om så löser ni det.

Hur gammal är du? Om du är under 18 kanske det inte kostar, jag vet faktiskt inte.

#1 ok tack för info #2 ok tack för info är det någon skillnad mellan privat och genom vården? Jag är 16 år Men vet inte, är liksom rädd för att det 'egentligen inte är något' och att jag bara inbillar mg att något är fel

#3 Ja, om du går privat och kan betala för det får du snabbare hjälp och förhoppningsvis (men det är bara min egen fördom!) en mer engagerad person som hjälper dig.

#4 Ja, betala för det kan jag inte, så får se vad jag gör

#5 Eftersom du är 16 behöver du inre betala för det. Antingen går du till ungdomsmottagningen (de kan skicka vidare dig om de tycker att det behövs) eller så kan du också gå via vårdcentralen. Jag började hos UM, sen blev det BUP och tillslut barn och ungdomshälsan. För tvångstankar är det nog främst samtalsterapi som erbjuds, i alla fall till en början för att se om det räcker. Jag förstår också din känsla av att det hade varit skönt att få det bekräftat, men jag vill också trycka på att man inte behöver få en diagnos för att man ändå ska behöva hjälp. Även om du inte får diagnosen så kan du ändå behöva hjälp med tvångstankar. Bara så att du inte känner dig helt vilse om de kommer fram till att du har själva diagnosen. Dina tankar och känslor räknas ändå!

Jag har haft tvångshandlingar hela mitt liv. Det var värre när jag var yngre men jag har kvar tendenserna fortfarande.

Jag har aldrig sökt hjälp för jag känner att jag ändå haft det under kontroll så att säga. Det har påverkat mig i perioder men aldrig så att jag känt att det hindrat mig från att göra saker och ting.

Märker man att det tar alltför stor plats i ens vardag så är det dags att söka hjälp.