Annons:
Etikettung-kvinna
Läst 1560 ggr
TummenUpp
2/5/17, 9:17 AM

När alla hatar en...

…för det är så det är.

Jag är 24 år och känner mig som den ensammaste människa i hela världen.
Och jag vet inte alls hur jag ska kunna förändra det 😕
Man kan ju inte direkt tvinga någon att tycka om mig.

Jag får mer eller mindre dagligen stå ut med svek och elakheter.
Jag får ofta höra saker som ni inte ens kan föreställa er.
Och nyligen blev jag även uppmanad att ta mitt liv.

Hela livet är emot mig och ju mer jag önskar någonting, desto mer motgångar får jag tillbaka.
Pojkvän är ju någonting som bara har kunnat vara en dröm. Har aldrig ens varit i närheten av en.
Men man tycker ju att en vän inte vore för mycket begärt…

Jag har börjat plugga i olika skolor osv bara för att få kontakter, men det är exakt samma visa överallt. Även om jag anstränger mig, så slutar det med att jag får sitta ensam i ett hörn medans alla andra umgås.
Min dolda talang är nog att jag sänder ut så extremt mycket negativ energi i min omgivning att ingen vill ha med mig att göra 😕

Jag har haft EN vän i mitt liv….men hon gick sin egna väg för snart 10 år sen.
Sen dess har jag suttit ensam.
Jag mår som allra sämst under högtider som Nyår och Midsommar. Dagar som egentligen folk älskar.
Men jag rent ut sagt HATAR dessa dagar då det är  fruktansvärt att behöva sitta ensam hemma mot sin vilja bara för att man inte har en kompis 😕
Har liksom aldrig ens gått på en fest eller kunna åka utomlands.
Vanliga 20-åringar lever ju livet fullt upp, men jag är som en fånge i mitt egna hem.

Och allt detta har ju bara gett mig en negativ syn på folk.
Det känns som att alla människor hatar mig och därför undviker jag dom på senare tid. Jag känner mig bara som en börda för folk och jag litar inte på någon.
Jag litar inte alls på psykologer och liknande heller, så det är totalt meningslöst att ens prata med någon sådan längre.

Det känns som att hela livet rinner ifrån mig och min stora dröm om att en dag få bilda min egna familj förblir en dröm. Om jag inte ens kan finna en vän så kommer jag definitivt ALRIG finna en normal människa som orkar stå ut med mig dygnet runt, så som en man hade tvingats göra.

Kände att jag bara behövde skriva av mig denna dystra morgon….

Annons:
Calcifer
2/5/17, 9:24 AM
#1

Jag har EN vän, som jag verkligen kan prata med om allt och som alltid finns där. Utöver det har jag kompisar. Och alla är online, även min bästa vän som bor i USA. Där jag bor har jag ingen. Träffar mamma 1-2 gånger i veckan utöver det är jag ensam. Jag träffar de som jobbar på coop oftare än jag träffar mamma… Det som är min räddning är just online, där är det lättare att hitta likasinnade, som delar ens intressen och om man har en viss problematik brukar man ändå kunna hitta de som är lika en där också. 

Har för övrigt också blivit ombedd att ta mitt eget liv, säkert över 100 gånger vid det här laget med en start sen jag var 7. 

Det jag vill med inlägget är att du är kanske ensam och inte har vänner, men du är inte ensam i din situation. För min del hade jag t:ex ganska nyligen tre kompisar här, som jag känt i 15 år, men alla tre dumpade mig samtidigt. För att "vi har vuxit isär", vilket egentligen bara var en ursäkt för att de har jobb, sambo, lägenhet, vuxenliv och jag är sjukskriven, ensam, gör ingenting på dagarna, osv. Där vi hade vuxit isär var alltså att deras liv blev lyckade medan mitt inte blev det.

Sök dig till forum där folk delar dina intressen. Det är inte alltid det räcker, jag känner mig t:ex extremt ensam, men om jag inte hade mina kontakter via forum hade jag varit helt vilsen.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[EM L]
2/5/17, 9:39 AM
#2

Det FINNS någon där som nog älskar dig.

Som vill ha en person som du=)

/ Med vänlig hälsning

från trettonåriga EM L

Åsa S
2/5/17, 9:40 AM
#3

Man kan ju även börja söka sig mot hjälporganisationer och hjälpa andra ofta mår man bättre när man hjälper andra + man fokuserar inte på sig själv hela tiden det är lätt man förstorar ev. problem då man bara sitter hemma och tänker på sig själv och det blir bara mera en negativ nedåtgående spiral. Det behöver inte vara några avancerade saker både kommun, kyrka, röda korset har såna arrangemang och de behöver ofta volontärer. Det kan vara enkla saker som att gå till gamla på ålderdomshem eller i deras bostad och bara sitta och prata ett tag eller hjälpa dem ut på en promenad i rullstol el dyl. Kanske servera mat på stan till hemlösa. Kan ju även vara att hjälpa flyktingar att komma in i samhället mm. Och inte bara att man mår bra av att hjälpa andra man kommer ut och möter nya människor även om de kanske mest blir bekanta och inte nån bästa kompis är det en första start och många vuxna har nog mera bekanta än bästisar i sin omgivning. Man kan även engagera sig i nån förening, styrelse el dyl. Jag engagerade mig i hembygdsföreningen när jag flyttade hit alla var väldigt mycket äldre än mig men det var ett steg in och jag hade rätt snabbt några att säga hej till när jag rörde mig på bygden.

Maria
2/5/17, 9:50 AM
#4

#0 Min dolda talang är nog att jag sänder ut så extremt mycket negativ energi i min omgivning att ingen vill ha med mig att göra 

Du kanske redan har hittat det stora problemet i denna meningen. Det kan ju vara en början att starta med att försöka reda ut varför du är så negativ och att du får en samtalskontakt inom psykiatrin.

Ensamhet är tärnande. Kan du inte försöka hitta något forum där det finns människor som delar dina intressen. Det kan vara både på nätet och i verkligheten.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Herveaux
2/5/17, 9:50 AM
#5

Jag får upprepa en del av det som Calcifer skriver här ovan.

Jag är också väldigt ensam, och har väldigt svårt för att lära känna nytt folk.
Att kallprata och vara trevlig är en sak, men att våga släppa dom närmare och prata om mig själv, näe, där blir jag mer som en vaksam kaktus just nu.
Just pga dåliga erfarenheter (trasslig barndom, mobbning osv…).

Sen jag började hänga här på iFokus så känner jag mig dock inte lika ensam längre, visst, jag är lika ensam rent fysiskt, i den riktiga världen, men här inne så kan jag vara lite social iaf. Prata och diskutera med folk som har samma intressen är en bra start för att hitta tillbaka, iaf för mig. 🙂

TS, har du några intressen eller hobbies?
Finns säkert iaf några forum här som intresserar dig och som har folk som gärna vill prata med dig om just ert gemensamma intresse!

Jag förstår verkligen känslan av att alla hatar en, men så tror jag inte är fallet, visst, med vissa så skär sig personkemin, så är det för oss alla.
Tror det är vanligare att folk inte riktigt vet hur dom ska närma sig en person som är ganska sluten och "skör".

Det är iaf min egen erfarenhet av att börja på gymnasiet och vara den där dystra, tysta, ledsna som gärna håller sig på sin kant, men som egentligen vill vara med.
Folk försökte få med mig i gänget, men jag var livrädd rent ut sagt och stretade emot, vilket gjorde att dom lämnade mig ifred, för dom trodde det var vad jag ville.

När jag har en riktigt bra dag och träffar någon som just är ganska sluten och dämpad så kan jag känna att jag går fram som en ångvält på stackar´n.
Personen verkar bli obekväm med mig, så därför backar jag undan igen.
Kan säkert ha varit detsamma för en del nytt folk du träffat.

Summa summarum; när man känner att man kört fast som du troligen känner just nu, så tar det tid att ta sig upp igen, det går, bara man är förbannat envis och verkligen vill ha en förändring.

Prova att skrota runt här på iFokus, kasta ut en kommentar här och där när du hittar någon intressant tråd, eller prova att skicka ett PM till någon du tycker verkar vara trevlig att surra med. 🙂

Styrkekramar!


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Maria
2/5/17, 10:04 AM
#6

Jag tycker också att iFokus är otroligt bra. Jag har t.om träffat "folk" på riktigt. Här finns så många intresseområden.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
TummenUpp
2/5/17, 10:55 AM
#7

Jag glömde nämna det att jag har testat många olika forum och liknande. Men det är lönlöst. Man kanske finner någon att kallprata med i någon dag, sen är det inte mer med det.

Jag har hjälpt väldigt många. Har fått många deprimerade människor att se en mening med livet…men ändå får jag bara skit för det.
Det är väldigt svårt att ge så mycket, men få så extremt lite tillbaka 😕

Jag hatar rent ut sagt mitt liv och jag frågar mig själv varenda dag vad jag har gjort för fel i mitt liv för att förtjäna det här 😕

Herveaux
2/5/17, 11:43 AM
#8

#7 Låter som att du skulle behöva prata med någon för att vända ditt negativa tänkande och bearbeta saker som har gjort att du känner så.

Tror de flesta av oss som mår psykiskt dåligt har träffat alltifrån 1 till 10 (20, eller tom 30) dåliga samtalskontakter/kuratorer/psykologer/etc. men vill man få en förändring och inte klarar av att få till det på egen tass så måste man fortsätta kämpa för att hitta någon som lyssnar och som man klickar med.

Den hårda sanningen är att inget blir bättre av att sitta och tycka synd om sig själv.

Edit: Jag vet inte vad kriterierna är för att få en, men kolla med din kommun om du kan få ett personligt ombud, då kan denne hjälpa dig att tex söka vårdkontakter och hjälpa till att föra din talan när du själv inte orkar stå på dig.

Det kanske också kan finnas en möjlighet för dig att få en kontaktperson som du kan träffa och få komma ut och göra saker tillsammans med.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Calcifer
2/5/17, 11:55 AM
#9

#7 Låter som att du bör söka hjälp för att hantera din negativitet. Ibland är man jäkligt negativ, jag kan också vara det, men problemet är att man ibland ofta blir otrevlig fast man inte menar det om man är negativ och man kan även skrämma bort folk i sin närhet som inte vet hur de ska bete sig omkring en. Jag klarar själv inte att ha nära kontakt med människor som alltid är negativa, varje ögonblick, kring varje detalj, och aldrig kan säga något som kanske inte är positivt men åtminstone inte negativt. Det tär på mig och drar ner mig och jag orkar inte helt enkelt. Som sagt kan jag själv vara negativ, men försöker ändå bemöda mig med att visa människor att jag har en positiv sida också. Dagar då jag mår bättre så försöker jag se till att de i mitt liv märker det. Dagar jag mår sämre vänder jag mig till platser som finns just för negativitet (t:ex specifika trådar på en del sajter).

Sen att säga att alla ger dig skit oavsett vad du gör att du kan vara jättesnäll men ändå är folk bara elaka det sänder inte direkt ut signaler som säger "kom, bli min kompis". Personligen skulle jag känna att jag inte vill lägga energi på en sån människa, om de redan innan vi ens pratat har antagit att jag kommer vara elak och behandla dem illa förr eller senare. Jag vill inte börja en vänskap med att känna att jag först måste bevisa till 100% att jag inte är ett svin.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

TummenUpp
2/5/17, 2:33 PM
#10

#9 Jag förstår hur du tänker…men jag inser då att det är totalt kört för mig.
Jag mår som jag gör just pga att jag har litat på människor som bara har ljugit mig rakt upp i ansiktet 😕
Och det har gått så långt att jag blir på riktigt sjuk när någon sviker. Blev nyligen liggandes med magkatarr pga en elaking.
Min kropp klarar inte av att bli sårad mer, därför vågar jag inte lita på folk heller.

Calcifer
2/5/17, 2:36 PM
#11

#10 Fast det är skillnad på att vara försiktig med vem man litar på och att utgå ifrån att alla man pratar med kommer svika en förr eller senare. Jag har inget problem med om någon känner att det tar ett tag innan de kan lita på mig. Men som sagt, jag har noll intresse av att vilja forma en kontakt med någon som redan bestämt att jag tydligen är en svikare som kommer göra dem illa.

Tror du behöver tala med någon inom psykiatrin om din självkänsla.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

TummenUpp
2/5/17, 2:39 PM
#12

Det är en sak om man blir sårad 1, 2 eller kanske 3,4 gånger.
Men blir man det av EXAKT VARENDA MÄNNISKA så är det väldigt svårt att ens tro något annat.

TummenUpp
2/5/17, 2:41 PM
#13

#11
Jag har pratat med utbildade personer, men det är bara svammel. Det enda jag fick ut av det var en tom plånbok.

Annons:
Calcifer
2/5/17, 2:57 PM
#14

Jag levde med mobbing i 13 år. Det är få människor som inte gjort mig illa. Men om jag tar för givet att alla är grisar som kommer behandla mig som skit förr eller senare kan jag inte klandra dem för att inte vilja bli mina vänner. "Hej, jag vet att du är snäll nu men egentligen är du ett arsel som kommer göra mig ledsen inom 2-3 år, ska vi vara vänner?" Inte direkt något som charmar byxorna av en…

Då har du inte pratat med rätt personer. Ibland måste man vara envis.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Åsa S
2/5/17, 4:08 PM
#15

Kanske även fundera på vilka människor man söker kontakt med man söker ju ofta kontakt med människor där man känner igen något det är ju därför en del misshandlade kvinnor går från ett dåligt förhållande till nästa där samma sak händer. Kanske man ska söka kontakt med nån man inte alls kan tänka sig kontakt med ex. nån som känns helt främmande ex. nån som är mycket äldre, kommer från annan social grupp, annan etnicitet mm. och se om det hjälper att bryta mönstret + åtminstone försöka att vara positiv själv när man är med andra. Det kan vara väldigt jobbigt vara vän med nån som ser fel och negativitet överallt. Har haft en bekant som haft allt, var en vit man med bra universitetsutbildning, växt upp i bra förhållanden, intelligent och fullt kapabel att skaffa ett bra jobb men som ändå var arbetslös. Han kunde aldrig säga nått positivt det var kvinnorna och invandrarna som stal alla jobb ingen ide söka några, allt var fel i livet, feta människor borde inte få visas på TV etc. Varje gång man träffat människan så kände man sig helt urlakad på positiv energi så det var ren självbevarelsedrift att man tillsist inte klarade av att umgås med människan

TummenUpp
2/5/17, 4:28 PM
#16

Jag förstår hur ni tänker, men jag känner mest bara nu att jag aldrig kommer finna någon då….för ni säger ju själv att ingen orkar vara med en sådan människa som mig.
Jag respekterar det.

TummenUpp
2/5/17, 4:34 PM
#17

Exempelvis när jag gick i gymnasiet så var vi en minimal klass.
Vi var 4 personer. Alla tjejer, var i samma åldrar, hade samma intresse osv.
Ändå slutade det snabbt med att dom andra tjejerna hängde tillsammans och jag satt utanför. Det var t.o.m så en lärare fick säga till dom att umgås med mig på rasterna….vilket dom aldrig gjorde oavsett.

Fick höra saker sen som att "Vuxenutbildningar är annorlunda".
Jag har gått 3 olika vuxenutbildningar, men det spelar ingen roll om folket är vuxna. Det är samma visa ändå.

Man känner sig bara misslyckad 😕Att man aldrig är värd någonting.

Det är inte naturligt för mig att umgås med folk.
Jag vet inte vad vuxna pratar om, hur man umgås och vad man hittar på osv.

Calcifer
2/5/17, 4:35 PM
#18

Nu är du lite väl melodramatisk. Det är ingen som sagt "det är hopplöst för dig, sluta försök", det folk har påpekat att ibland måste man först se efter vilka vibbar man själv sänder ut, innan man kan börja beskylla alla andra för att saker inte går som man vill. När jag mått som sämst har jag haft många vänner som till slut gått sin väg, för jag har varit negativ hela tiden och allt de säger är jag vresig och tvär till och kommit med anklagande kommentarer. Typ om de bjöd mig på fest "jaha, men ni bjuder mig ju bara för ni tycker synd om mig." Om de inte bjöd, "schyst att man blev bjuden, verkligen, tack.."

Klart som korvspad att omgivningen till slut ledsnar. Nej, vissa människor som man har ett starkt band med tappar man inte oavsett. Min närmsta vän nu, vi kan vara så otroligt kräknegativa ibland i våra konversationer. Verkligen "hatar allt, alla, allt är värdelöst, kommer alltid vara värdelöst, hela världen är vidrig" - men det är för att vår vänskap går så djupt att vi inte drar ner varandra. Vi slänger in positiva grejer eller helt absurda grejer (typ störd humor som vi delar) och lättar upp stämningen och stöttar varandra i allt. 

Men har man inte känt någon särskilt länge och märker att vad man än gör så är de arg och negativ och "ingen vill vara med mig ändå så varför ens försöka", då börjar man undra varför man själv ska försöka. Varför tvinga sig på någon som uppenbarligen inte vill?

Återigen, ta kontakt med någon professionell och ta tag i din självkänsla och din negativitet så att du kan börja få vänner. Att tycka synd om sig själv resten av livet skadar ingen förutom en själv.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Calcifer
2/5/17, 4:37 PM
#19

#17 Prata då med någon som kan hjälpa dig. Kanske är ditt sociala samspel inte så i synk med andra som du tror? Det kan du få hjälp med. Kanske sitter du och är så otroligt negativ att andra får uppfattningen om att du helst vill vara ifred och inte ha med dem att göra? Det kan du få hjälp med. Men att upprepa mantrat "alla hatar mig så jag tänker inte ens försöka" kommer inte lösa något, någonsin.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

TummenUpp
2/5/17, 4:43 PM
#20

#18 Jag kan ju säga som så att jag aldrig är negativ och vresig när jag får kontakt med någon. Tvärtom faktiskt…

Jag kan ju även säga att jag är uppvuxen med väldigt bra självförtroende.
Tyckte om mig för den jag var.
Men det var ju ingen skillnad då. Folk tyckte ändå inte om mig.
Jag brydde mig inte då, men för varje år dalar bara självförtroendet mer och mer.
Och det är ju inte konstigt när man aldrig får uppskattning.

Annons:
TummenUpp
2/5/17, 4:46 PM
#21

#19 Men att försöka är det enda jag har gjort åtminstonde dom 5 senaste åren.
Har gjort allt jag har kunnat komma på faktiskt.
Och det är så frustrerande att jag får kämpa som ett djur varenda dag för att ens finna en kompis i mitt liv.

Calcifer
2/5/17, 4:47 PM
#22

#20 Eller så har du inte full insikt i vilka signaler du sänder ut. Det tog mig många år innan jag förstod att trots att jag trodde jag betedde mig helt korrekt så gjorde min asperger att det gjorde jag definitivt inte. Inte så att jag betedde mig illa och jag förtjänade inte för fem öre att bli mobbad så våldsamt som jag blev. Men jag var annorlunda och kunde säga saker som faktiskt nu i efterhand är helt tokigt att jag sa och jag hade intressen som jag trodde matchade med alla andra men nej det gjorde de verkligen inte och jag tänkte inte heller som andra. Mitt sociala samspel var värdelöst, jag var skitkass på det, hade ingen aning om alla regler eller hur man skulle bete sig. Men jag visste inte det då, för det var ju sån jag var. Nu är jag helt annan, nu vet jag, och jag har insikt. 

Som sagt, sök någon att prata med som kan hjälpa dig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Calcifer
2/5/17, 4:50 PM
#23

#21 Okej. Men vad gör du då? Hur gör du? Hur agerar du? Vad säger du? Vad ger de för anledningar till att de inte vill vara med dig om de ger några? Hur beter de sig när de väljer att inte ha kontakt med dig trots att du påstår att du försöker? På vilket sätt visar du en positiv sida som inte anklagar folk för saker de inte gjort?

Det viktigaste jag lärt mig i livet är att man aldrig kommer någon vart med att döma nya människor för vad gamla människor gjort! Bara för att du träffat rövhattar och jag tvivlar inte på att folk gjort dig illa, det har de säkert. Men bara för att du haft kontakt med folk som betett sig så i ditt förflutna betyder det inte att nya människor som dyker upp ska bli dömda efter vad ANDRA gjort.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

TummenUpp
2/5/17, 4:54 PM
#24

Jag har pratat med både psykologer och kuratorer och mycket annat "normalt folk", men ingen förstår mig.

Jag har gett upp. Jag har kämpat tillräckligt, men nu orkar jag inte mer.
Det är sanningen.

Jag skrev inlägget för att få lätta på mitt hjärta och kanske få bra råd.
Jag har nu fått min bekräftelse på att jag inte är en person som man orkar med 😢

Tack för mig

Calcifer
2/5/17, 4:58 PM
#25

Tycker det känns lite halvt trist att jag försökt ställa frågor, ge råd, kommit med kritik i syfte att stärka inte nåt annat och ge lite självinsikt så blir svaret direkt självömkan och bortviftning…

Plus att du lägger ord i min mun jag inte sagt, står ingenstans att du är en person man inte kan orka med, däremot kanske du får ta ansvar över dig själv först innan du börjar lägga skulden på alla andra! Sånt kan ta tid. År. Men man uppnår det inte genom att tycka synd om sig själv och ignorera de som faktiskt tagit sig tid att försöka hjälpa.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Aleya
2/5/17, 5:00 PM
#26

Får jag undra ts varför du inte kan åka utomlands om du inte har en vän? Går utmärkt att åka själv kan jag säga. Och visst man går inte ihop med alla. Det är omöjligt. Men om man är exempelvis deprimerad så blir man mer negativ och det lyser igenom och folk känner inte för att vara med en då. Och om man spär dessutom på detta med att tänka: ingen vill vara med mig. Ja då strålar det ut ännu mer och folk verkar vilja gå ännu mer bort från en. Så testa att bygga på din självkänsla och ändra ditt tänk till: Jag är värdefull och värd att ha vänner. Kan ta ett tag men då kommer du utstråla nått helt annat.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

TummenUpp
2/5/17, 5:13 PM
#27

#23 Jag skrev det där inlägget när du skrev det andra så dom kom efter varandra.

Alltså jag vet inte riktigt vad jag ska svara på allt det. Jag vet vad jag gör, men vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt.

År? Så jag ska tvingas sitta såhär i flera år till?  Orkar inte en dag till.

Jag blir så sjukt less på allting. Ni verkar ju tro att jag har suttit såhär i 10 års, men det är totalt fel.
Jag har mått så här eländigt kasst åtminstonde det senaste åren.
Utöver det har jag alltid varit en positiv kämpe (om man kan säga så).

Men man kommer tillslut till en punkt då man inte orkar mer.
En punkt där man inser att man inte har fått någon lön för mödan. Att man inte har fått ut någonting positivt av allt slit.

En person sa till mig nyligen "Du förtjänar att lida" och det har eggat sig fast i mitt huvud. Kanske är det så. Jag förtjänar det här.

Annons:
Calcifer
2/5/17, 5:17 PM
#28

#27 Ja, det kan ta år när man påbörjat en process beroende på vart grundproblemen ligger.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

TummenUpp
2/5/17, 5:20 PM
#29
[EM L]
2/5/17, 6:19 PM
#30

TS Ge inte upp!

Du kan, det vet jag.

Du klarar det snart, visa för elaka mäniskor att du är tuffare än vad du tror och att ej är OK att vara elak. Struntar dom i det, då kan du säga "Det är ni som borde få lida! Jag får ju ingen respekt av er!"
Det finns någon som vill ha dig, jag vet det.

pyromanen
2/5/17, 9:29 PM
#31

Inte konstigt att det kör ihop sig nör du hamnat i en sån negativ spiral som du verkar ha. Jag fixar inte ens läsa alla inlägget i tråden för att den negativa energin typ suger ut energin ur mig. Hade det varit i verkligheten hade jag garanterat smitit också. Är alltså säker på att lösningen är att du på allvar tar professionell hjälp! Det blir lite (nej inte bara lite) moment 22 när du är så negativ att du inte ens kan tro på att det går att få hjälp och därför inte tar hjälp och bara "sågar" förslagen du får. Sök hjälp! Du är den enda som kan göra ditt liv bättre och du (alla) förtjäner att må mycket bättre än du gör.!

OlgaMaria
2/6/17, 7:40 AM
#32

#27 Varför sa personen så till dig? Och nej, du förtjänar inte att lida! Bor du kvar där du växte upp? Du kanske skulle flytta, och börja om…

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

[Devya]
2/6/17, 5:31 PM
#33

Jag var lite väl negativ som liten och tonåring. Jag sa jämt: "Jag kan inte! Nej, jag har testat det där redan, det gååååår inte! Jag har försökt med allt så nu ger jag upp!" Min mamma och även andra runtomkring mig blev så trötta på det här. I slutändan vaknade jag till och insåg hur otroligt tråkigt och irriterande det måste vara att umgås med mig då jag har en sådan attityd. Visserligen betedde jag mig endast så med min närmaste familj och släktingar och inte vänner, men likaväl så var det ju en jätteful attityd jag hade. Nu så är jag raka motsatsen och ser till att jag visst kan. 

Poängen är att du måste sluta tycka synd om dig själv och sluta säga att "du ger upp snart". Det är ingen hälsosam attityd. Vi alla går igenom tunga perioder i våra liv men det faller på vårt eget ansvar att se till att sparka oss där bak och gå framåt och inte ge upp. Om du ger upp så kommer du definitivt gå miste om fina saker.

Jag förstår att du är trött och negativ. Visst har du all rätt att känna så, absolut! Men vid något skede måste du sluta och börja bli positiv för att positiva saker ska hända. Det gör ju inte saken bättre om du sitter där hemma och surar och tycker synd om dig själv. Det är en den bittra sanningen. 

Om du vill snacka med mig så kan du pma mig. Jag förstår mycket väl hur negativ och uppgiven man kan bli om det inte går som man har tänkt sig. Jag vet också hur lätt det är att stanna kvar i allt det tunga mörka, tyvärr.

molam
2/9/17, 10:19 PM
#34

Jag förstår din känsla fullt ut! "/ Jag har känt mig som väldens ensammaste människa, Tills alldeles nyligenNu har jag 2 eller 3 PErsoner som är mina bästa vänner älskar dom av hela mig hjärta och vet inte vad jag kommer att göra om jag tappar dom, är själv 22 år och har aldrig haft problem med sociala Relationer. Jag har alltid varit annorlunda, jag har kunna sitta ute i 3 timmar i regnet med en Jacka hängande över en Ledsen igelkott som klasskamrater sparkat på så det skadat sig och rullat ihop sig, Jag spenderade unga år i en helt annan värld, där jag sket i allt. Just för att det har varit så ensamt, jag har Spenderat mina Dagar med ett leende på läpparna för att komma hem och brista ut i gråt för att man blivit så illa behandlad, Så hatad, och värst av allt hatat sig själv så mycket för att nått är fel på en, men trots detta så visade jag aldrig nått utåt, mitt ansikte har alltid haft ett leende på läpparna, för att en dag, då kanske Detta Falska leendet har Klistrat ett leende på någon annans läppar, allt har dock varit förgäves, men det har inte stoppat mig ^^ en av dom jag nu har som bästa kompis, henne har jag slitit Upp från Avgrundens botten hon var så långt nere och hatade sig själv så mycket att hon inte ville leva… hon var depimerad pga hur hon hade det hemma, hur hon hade det med killen och hur sviken hon blev av sina nära och kära. Hon är min viktigaste relation, tror dock inte hon vet det ännu men det är hon. Att jag kunde få henne att le, det fick mig att stika upp fick mig att orka fortsätta, nu för tiden är till och med vissa av mina leenden verkligen Äkta!

Om du vill prata, så är det bara att skicka iväg ett PM ^^ Jag skulle gärna kunna tänka mig att bli din vän, eller iaf göra ett försök om du tillåter mig ^^

~Sajtvärd på Disney ifokus och Leopardgecko ifokus~

*Medarbetare på Akvariefisk ifokus

Annons:
Aleya
2/9/17, 10:46 PM
#35

Kan meddela att ts verkar ha avslutat sitt konto.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

molam
2/10/17, 6:00 PM
#36

Ska det inte bli [ ] runt namnet då :o #35

~Sajtvärd på Disney ifokus och Leopardgecko ifokus~

*Medarbetare på Akvariefisk ifokus

Aleya
2/10/17, 6:58 PM
#37

#36 inte när någon av grabbarna raderat kontot. testa själv att trycka på namnet så blir det som när man raderats.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen
Annons: