Annons:
Etikettsjukdomar
Läst 3236 ggr
[Toretto]
2016-11-04 23:02

Hur ska jag kunna vinna..

Hej jag har haft aneroxia sedan jag var 12 år men min ätstörning började när jag var 8 och idag är jag 26år. Min hälsa ser inte alls bra ut mina lever värden är väldigt höga, jag har benskörhet, min hjärtrytmen ser inte heller bra ut, jag har anemi, jag har massa liggsår som blir infekterade för att jag har så dåligt immunförsvar och det gör verkligen jätte jätte ont jag ligger på massa täcken på soffan och sängen för att det gör så otroligt ont att ligga eller sitta ner. jag har väldigt lite hår på huvudet som gör att jag använder peruk eller något annat som döljer håret varje gång jag går ut det är några av alla hemska saker som kommit med min aneroxia. Idag väger jag 31 kilo och jag kan jag inte börja äta och min sambo är så rädd att jag ska dö att han kollar att jag andas varje natt och ligger jag på soffan och sover djupt så kan han väcka mig i panik för att jag inte vaknade dom första gångerna han försökte väcka mig och det gäller även på natten. Aneroxia är en vidrig sjukdom som är väldigt svår att vinna över jag har självklart gjort många tappra försök att vinna över min sjukdom men jag har nästan aldrig lyckats gå upp i vikt det är några få gånger men dom har jag gått ner fortare än jag gick upp dom förutom en gång då jag inte gick ner allt det var då jag var som sjukast och vägde 25 kilo till mina 164cm det var då jag blev inlagd på sjukhus för att jag var så svag att jag knappt orkade röra mig och fick mat intravenöst och blev sedan inlagd på en anorexia enhet när jag fått mer kraft och gått upp lite i vikt. när jag var på aneroxi enheten hade jag ingen kontakt med omvärlden vilket har hänt en gång tidigare när jag kom till aneroxia enhet var jag fortfarande så svag att jag ofta inte orkade gå och blev buren dit jag skulle. varje gång jag blev tvingad att äta grät jag hysteriskt och gjorde allt vad jag kunde för att slippa äta och så var det flera gånger varje dag och allt var bara ett rent helvete. jag har varit inlagd flera gånger på olika enheter men den gången var den absolut värsta och det jag har fått gå igenom önskar jag inte min värsta fiende och jag önskar att personer kunde se den mörka sidan av anoroxia för det är en hemsk sjukdom som bara orsakar ett rent helvete och massa smärta. Jag vet inte vad jag ska göra jag kan inte äta mer än vad jag gör nu varje gång jag har försökt så får jag hemsk ångest och panik och gråter mig till söms i flera dagar bara för att jag åt den extra tuggan den dagen. när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara allt äckligt fett jag måste gå ner och blir så äcklad av att se mig själv spegeln att jag vill slå sönder den och det ger sån hemsk ångest. jag vill inte gå upp i vikt jag är livrädd för det och jag tänker aldrig mer hamna på någon ätstörnings enhet aldrig. Finns det någon här som har aneroxia som är på bättringsvägen eller som faktiskt blivit frisk som kan ge mig råd hur ni vann över er aneroxia eller någon som kan ge mig råd hur jag ska kunna vinna över min värsta fiende aneroxian? jag vet verkligen inte vad jag ska göra jag vill så gärna bli frisk ha barn med min älskade sambo. och få slut på allt lidande jag vet bara inte hur efter alla dessa år

Annons:
Aleya
2016-11-05 08:52
#1

Tack för att du delar med dig av detta. Hemskt att läsa men nyttigt. Jag kom att tänka på: näringsdryck? Är det lättare att dricka saker än att se mat och behöva äta det? Jag tänkte att om det är så så kanske du borde testa näringsdryck så att du börjar få energi. Att du kanske gör egna drycker men att du lägger till fett (typ grädde)? Skulle det kunna vara lättare för dig? Jag kan säga att jag har aldrig haft ätstörning eller varit med och behandlat folk för det. Men folk med olika problem att äta p g a olika sjukdomar har jag varit med och hjälpt. Och näringsdryck har varit ett plus i dessa fall.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Aleya
2016-11-05 09:00
#2

Och det finns ätstörning här på iFokus också som du kan gå in på.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Toretto]
2016-11-05 16:06
#3

näringsdrycker är minst lika illa det är en fet kaloribomb. grädde och fett är min värsta mardröm när det kommer till mat det äter jag inget alls av men tack snälla ändå för tipset. jag har blivit tvingad i mig några klunkar av näringsdrycker när jag har genomgått stora operationer och jag har varit nära att dö en gång av dom operationerna. jag har läst en del på ätstörning iFokus men har tyvärr inte hittat något som hjälper mig jag vill verkligen inte ha det så här mer men vet inte vad jag ska göra jag har haft min sjukdom i 14 år och jag har provat mycket för att bli frisk men inget har hjälpt. jag blir så ledsen när min sambo ofta säger att han är så rädd för att hitta mig död och att jag måste bli frisk men inget hjälper mig.

Aleya
2016-11-05 16:47
#4

#3 din räddning nu kanske tyvärr skulle vara att ligga inne. Men du måste ju som vilja själv bli frisk och övervinna dina tankar. För tyvärr är det ju som din sambo säger: att fin kropp håller på att ge upp. Jag såg en dokumentär med en tjej som hade samma problem som dig. Ångest av maten och att äta. Tillslut blev hon tvångsmatad där hon fick behandling då hon inte höll "avtalet". Och sen satt personalen med henne och såg så att hon åt. Hon låg inne i 7 månader tror jag, och hon självskadade sig med. Men hon blev frisk. Nu var detta en minderårig och detta var i England. Jag vet inte om det är tillåtet att göra samma i sverige. Men jag skulle nog för din skull rekommendera att du åker in på en klinik och ger dig tusan på att ta emot hjälpen och ändra ditt beteende med maten. Och jag tror absolut att du klarar det. För det är inte lätt att lösa dessa problem själv. För jag tror att du måste ändra ditt synsätt på maten. Och det måste du nog få hjälp med. Men det du behöver vara är öppen för behandling och villig att gå emot dina demoner.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Honestyisdead
2016-11-05 16:53
#5

Som jag ser det har du inget val. Du måste läggas in.  Annars lär din sambo tyvärr inte kunna väcka dig en dag.

[Toretto]
2016-11-05 17:49
#6

#4 det var det som hände mig när jag vägde 25 kilo och en gång innan det det spelade ingen roll hur många timmar jag satt och vägrade äta och grät hysteriskt och jag kunde till och med ta till våld när jag var i tonåren för att slippa äta och då blev jag under ett par månader tvångsmatad. under många år hade jag ett gravt självskadebeteende som har gjort att hela mina armar ben mage och rygg är fulla av både brännskador och jätte stora breda höga ärr så det känner jag till mer en väl. jag vet att det låter konstigt att jag inte vill gå upp i vikt men så gärna vill bli frisk men det tillhör sjukdom. jag har blivit utsatt för övergrepp på en av enheterna och det rev upp allt mitt förflutna som resulterade i ett självmordsförsök och efter det tänker jag aldrig hamn där igen aldrig. jag har försökt ta mitt liv många gånger och har varit väldigt nära att lyckas men det var ett par år sedan det sista självmordsförsöket var och för en gång skull vill jag leva jag vill ha barn med min sambo och bli gammal med honom men jag vet inte hur jag ska vinna över min sjukdom.

Annons:
Aleya
2016-11-05 17:55
#7

#6 tyvärr kommer du inte kunna bli frisk själv. Och du kommer inte kunna bli frisk om du inte går upp i vikt. Och samma gäller det för att kunna få barn. Om du inte går upp i vikt kommer du inte kunna få en ordentlig menscykel och ägglossning. Sen kommer inte din kropp orka bära ett barn som det är nu. Det skulle nog vara risk för ditt liv om du redan har börjat få organsvikt. Så mitt råd är: ta hjälp av vården.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Devya]
2016-11-06 10:33
#8

Det här är ju otroligt svårt. Det är inget man bara kan vinna över bara sådär utan det tar tid och du måste verkligen vilja kämpa för att bli frisk och för att få ett normalt liv.

Jag har tyvärr inte svaret för hur du lär vinna den här kampen. Min syster har haft bullimi och det enda vi kunde göra där hemma var att vara jättestrikta och övervaka allt hon gjorde. Vi fanns där för henne och det tog sin tid men i slutändan så blev hon frisk. Jag tror det som hjälpte var att det alltjämt fanns någon där hos henne, alltjämt någon som kunde kontrollera vad hon gjorde. Hon ville inte ens bli frisk i början utan det kom senare. Hon är idag tacksam över att vi var så envisa. Dock så hade hennes sjukdom inte hunnit pågå väldigt länge, tror det var 6 månader. 

Du har haft din sjukdom väldigt länge och det tycks ju vara så att du inte klarar det här på egen hand. Du behöver helt klart hjälp. Kanske du och din sambo kan försöka kolla upp vilken klinik som skulle vara bra för dig? Eller hur fungerar det i Sverige? I vissa landsting kan det ju vara så att ni själva kan uppsöka ätstörningskliniken men i andra fall så kan det hända att du behöver en remiss från din vårdcentral.

Har du läst om andra människors kamp mot anorexian? Kanske det kan verka lite inspirerande för dig eller har det helt motsatt inverkan?

pyromanen
2016-11-06 10:50
#9

Hemskt att läsa om din sjukdom och vad den gör med dig! Du behöver läggas in en längre tid och få professionell behandling. Se till att inte hamna på det samma ställe där du fick dåliga erfarenheter. Det sjuka i dig vill inte gå upp i vikt men friska spillrorna vill leva ett fullvärdigt liv med sambo, barn osv. Ge dig faan på att du vill låta den friska vinna. Det finns många som lyckats, du kan också. Men det är inget du kan fixa själv. Var förberedd på att sjukdomen kommer få dig att kämpa emot behandlingen eftersom det ingår i behandlingen att du ska lära dig äta och formodligen gå upp ganska många kilon. Alternativet är tyvärr otroligt sorgligt för din sambo och andra anhöriga.

Maria
2016-11-06 10:55
#10

Du är ju kroppsligt döende när man läser det du skrivit i #0

Trotts detta så ser du dig själv som tjock. Du vill inte gå upp i vikt samtidigt som du skriver att du vill bli frisk.

Du måste bli inlagd med någon form av tvång för du kommer inte att överleva detta på egen hand.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Jojaton
2016-11-06 12:08
#11

Jag har en gammal klasskompis som led av ätstörningar väldigt länge. Kände inte henne under tiden det var som värst - men hon har skrivit en bok som heter "Från dödstankar till Livsglädje" av Malin Rosén (finns att köpa på tex Akademibokhandeln) Där kan du säkert en del tips och inspiration om att bli frisk. Men tror också att du behöver fysisk hjälp - det är inte många som klarar av att bli friska på egen hand, speciellt inte när man varit ajuk så länge som du har varit.

Johanna - Instagram

[Toretto]
2016-11-06 23:55
#12

jag har varit inne på flera olika kliniker i Sverige så jag vet precis hur det fungerar och ingen har riktigt hjälpt mig utan det har bara gjort saken värre dom flesta gångerna och två av gångerna var jag helt bortkopplad från omvärlden jag fick inte ens ha en telefon. min familj har gjort allt dom kan för mig och under en längre tid var jag under uppsikt dygnet runt hemma för att dom ville hjälpa mig men det funkade tyvärr inte och det var ibörjan av min anorexia. jag önskar att jag hade mod att lägga in mig men jag vet precis vilket helvete som väntar i så fall och det är därför jag inte har gjort det. den ena stunden vill jag göra allt för att bli frisk men en liten stund senare så kommer alla hemska tankar om vad som kommer hända när jag börjar gå upp i vikt och då sätter ångesten igång jag har tankar om vad som skulle hända om jag gick upp vikt jag tänker att folk skulle vara så äcklade av att se mig och tänka hur jag vågar gå ut när är så fet och äcklig och kanske till och med skrika det i mitt ansikte och skämma ut min sambo. sen är jag så livrädd efter det som hände mig på enheten jag har fortfarande mardrömmar om det och det har satt sina djupa spår. sen har jag haft ett helvete till barndom det helvetet fick ett slut precis innan jag började få min ätstörning men det jag inte visste då var att det helvetet bara var början och att det helvetet inte skulle sluta. jag har läst en del bloggar om folk som har lyckats blivit friska och jag blir så avundsjuk och jag önskar att jag kunde vara lika stark som dom och jag har verkligen försökt tänka på andra sätt men det går inte en men som andra har sagt så är det upp till mig om jag vill ta hjälp av vården eller inte och alla enheter fungerar olika och på ganska många enheter genom åren har jag blivit släppt för att jag har vägrar äta och då har dom sagt till mig att det finns andra som faktiskt vill ha deras hjälp och sedan låtit mig gå. det som skulle kunna hjälpa mig mest med att bli inlagd skulle vart om min mamma fick vara med mig där för att jag iallafall skulle känna mig säker och trygg men en så länge har vi inte hittat någon enhet som accepterar det tror ni att det finns någon sådan enhet?

Surpan
2016-11-07 07:22
#13

Jag vet inte mycket om ätstörningar, men jag vet en del om hur det är att må väldigt dåligt. Min tanke när jag läser det du skriver är att du vill ha hjälp och stöd, men känner dig uppgiven över dina alternativ. Det verkar också som att du har en trygg relation med din familj och de verkligen vill hjälpa dig. Kan du inte flytta in till din mamma en period? Ni kanske kan bestämma tillsammans hur lång tid nu ska börja med att testa, sätta upp regler och komma överens om en plan. Om det sen inte ger någon effekt så kan ni ta det därifrån. Kanske kan det handla om att du bor där i 4 månader. Under den tiden så ska du två gånger i veckan smaka på livsmedel du normalt inte äter. Du kan också skriva en lista över saker som du känner får dig sämre eller utlöser ångesttankar. Gå sedan igenom den tillsammans och se vad ni kan ändra på (slänga ut vågen kanske är en bra början?).

/Surpan

Annons:
[Toretto]
2016-11-07 07:55
#14

jag är en person som håller det mesta inne och pratar nästan aldrig om hur dåligt jag mår eller hur jag känner och folk får oftast tvinga det ur mig för att få veta hur det verkligen är. att flytta till min mamma är inget alternativ jag har inte bott hemma på så många år så det skulle bli jätte konstigt för mig att flytta till henne och det skulle nog bara skapa massa bråk och osämja. det finns tyvärr inget hon kan göra det skulle inte funka att sätta regler hos henne det provade vi flera gånger när jag var mindre och under tonåren och det funkade inte en gång och dessutom skulle jag aldrig vilja var ifrån mina älsklingar här hemma så länge ( jag har katter) och min sambo det är mycket bättre för mig att bo med min sambo och det mår jag bäst av och han kan göra precis lika mycket för mig som min mamma. jag menade mer att min mamma skulle sova med mig på enheten och vara där en stund på kvällen för att jag ska känna mig säker och trygg iallafall någon gång i veckan. det med listan var en bra idé men skulle inte hjälpa mig jag har haft svårt ångest och panik attacker sedan jag var 8 så jag vet precis vad som triggar dom och vad som får ångesten att öka.

Surpan
2016-11-07 08:42
#15

Okej men du verkar ändå trots allt förstå att du måste göra någonting aktivt för att du ska bli bättre. Och det är inte lätt. om du vill vinna så behöver du kämpa. Så vad skulle du kunna tänka dig att ge upp för att må bättre? Någonting måste du rucka på tyvärr. Om det är att öppna dig för en psykolog fast du inte vill, lämna dina katter eller någonting annat. Du kommer aldrig att vinna utan att offra någonting tyvärr. Så du måste bestämma vad du är redo att offra just nu, under en kortare period. Alternativet är att inte göra någonting, och då offrar du hela din framtid. Du säger att du vet exakt vad som ger dig ångest - har du tagit tag i detta på riktigt? Har du en samtalskontakt? Jag önskar dig all lycka!

/Surpan

[Toretto]
2016-11-07 09:42
#16

jag har alltid varit emot psykologer och terapi och allt sånt och tyckt att det har varit skit snack att jag inte tror på sånt och att jag inte vill prata om mitt liv med en främling. men när jag blev äldre så träffade jag en psykolog halvt mot mig vilja under ett par år för att jag verkligen ville bli frisk dom första åren var det bara psykologen som pratade om allt och inget och jag bara lyssnade efter ett par år började jag prata lite grann och sen öppnade jag mig lite till och sen gick allt käpprätt åt helvete och jag försökte ta mitt liv och lyckades nästan två gånger under tiden jag gick till psykologen. jag är rejält traumatiserade och har genomgått och fått uppleva saker många inte kan tänka sig. jag har ofta långa perioder när jag har hemska mardrömmar som gör att jag inte vill sova jag vaknar då upp flera gånger per natt och gallskriker som att någon ska mörda mig och kan sitta och skrika i flera minuter ibland och kan skrika efter hjälp och andra ord också som jag inte vill skriva medans min sambo försöker väcka mig och lugna mig. det dom flesta säger är att jag behöver om programmera min hjärna för att bara att börja äta kanske inte räcker. jag har också haft otur att komma till enheter där folk inte ska jobba med människor det finns några få snälla och förstånde och sen finns det bara sura personer som inte har empati alls. om jag skulle komma till rätt enhet har jag hopp att jag skulle kunna bli frisk. en enhet minns jag mest för att det var en person där som jag verkligen tyckte om (vilket aldrig händer) även fast jag satt vid bordet i flera timmar och grät och skrek och sa att hon var den elakaste människan på jorden och att hon var sadistisk som gjorde så här mot mig och allt möjligt så var hon ändå alltid väldigt lugn hade tålamod med mig som ingen annan hade haft och väldigt lugn förstånde och vänlig jag hade övervakning dygnet runt då pågrund av mitt självskadebeteende och självmordsförsök och jag blev så glad varje gång hon skulle jobba natt jag frågade vilken dag hon skulle komma tillbaka och bad henne väcka mig på morgonen innan hon gick så jag fick säga hej då. jag saknar henne nu när jag tänker tillbaka. om det fanns en enhet men vänliga och förstånde människor så känns det som att jag har en chans att bli frisk men tyvärr känns det som ett önsketänkande för sen kommer alla tankar från alla hemska enheter och övergreppet.

Honestyisdead
2016-11-07 10:12
#17

#16 Det hade varit väldigt bra om du delade dina inlägg i stycken. Tyvärr klarar jag inte läsa dom ordentligt när det är en hel vägg med ord.

pyromanen
2016-11-07 10:16
#18

Tror ju inte du kommer bli ens någorlunda frisk utan bra terapi, men just nu finns nog faktiskt inte tid med att ta tag i dina trauman utan så som du beskriver ditt "skick" i #1 då är det så att prio 1 är att du får i dig näring. Nu. Det psykologiska får vänta. Och eftersom din sjukdom innebär att du kämpar med näbbar och klor för att slippa få i dig näring då behöver du hjälp.

Halvdansken
2016-11-07 20:54
#19

Det finns näringsdrycker som innehåller kolhydrater. Kanske det känns enklare att få i sig?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

[Devya]
2016-11-07 21:56
#20

#19 Det har redan nämnts och ts klarar inte av dem.

Annons:
[Toretto]
2016-11-08 00:46
#21

#17 jag ska dela upp mina inlägg det är första gången jag lägger upp ett inlägg här så jag vet inte vad som blir bäst att göra. #18 jag kommer ihåg hur nära jag var att dö när jag vägde 25 kilo jag blev körd i ambulans till sjukhus med blåljus så nära var jag att dö den gången. det känns som att alla tankar och smärtor äter upp mig inifrån och att allt är en mardröm som aldrig har något slut. jag blir så ledsen för att jag vet hur mycket det sårar min sambo både att se vad jag har gjort mot min kropp med alla ärr och brännskador och att han ser min sjukdom i ansiktet varje dag som han inte kan göra något åt ( hans ord). sen har jag genom gått två väldigt stora och allvarliga opertioner som han var livrädd att jag skulle dö av vilket var nära en gång. och när jag tänker på all smärta jag har orsakat honom så vill jag skada mig själv tusen gånger värre. Idag såg jag att jag har gått ner ännu mer i vikt och självklart blev jag över lycklig som vanligt sen gick jag och kollade mig i spegeln och blev så besviken på mig själv att det inte var mer och nu orkar jag inte mer det måste hända något. jag ska prata med min sambo imorgon och kanske börja ringa till olika enheter jag älskar min sambo över allt annat och han får redan bära mig till soffan när jag vaknar för att jag har blivit så svag och jag tror inte jag har så tur den här gången att jag över lever till 25 kilo jag hoppas att jag ska hitta en enhet som jag kan vara på på mina villkor och att jag kan få komma in nu i veckan om det finns någon jag är säker på.

pyromanen
2016-11-08 05:51
#22

Ja! Hitta en enhet och bli inlagd! Be din sambo om hjälp med detta? Och tänk på att det är mycket stor risk att det du menar med "på mina villkor" är att det sjuka i dig vill ha rätt att fortsatta bestämma hur lite näring du ska få i dig. På grund av din sjukdom är den kraften så stark att den kommer ta död på dig om den får fortsätta bestämma. Så leta inte efter ett ställe där du får bestämma, leta hellre efter ett med bra resulat? Där flest blivit bättre efter inläggelse om det finns sån information. Håller tummarna!

Maria
2016-11-08 09:00
#23

Jag håller med pyromanen.

Dina villkor räknas inte i det här fallet för under de villkoren kommer du att dö.

Vill du verkligen leva för din egen skull och din sambos så måste du underkasta dig vård snarast.

Håller också tummarna.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Halvdansken
2016-11-08 09:33
#24

#20 TS skrev "näringsdrycker är minst lika illa det är en fet kaloribomb. grädde och fett är min värsta mardröm när det kommer till mat det äter jag inget alls av men tack snälla ändå för tipset."

Näringsdrycker med kolhydrater bygger inte på grädde o fett o proteiner. Det var så jag menade.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

[Toretto]
2016-11-08 21:05
#25

idag har vi ringt runt till olika enheter utan bra resultat dom kraven jag vill ha har dom inte gått med på. jag är livrädd med tanke på att jag vet precis vilket helvete som väntar och jag vet hur illa det kommer att bli. ätstörnings vården är extremt dålig dom behandlar en som en påse skit därför vill jag verkligen inte ditt dom behandlar en som en sak som ska gå upp i vikt och sen därifrån så fort dom möjligt så dom kan ta in nya dom ser bara sjukdomen och inte personen bakom och ångesten fick jag ingen hjälp med att hantera heller det löste dom med att ösa i mig starka ångest dämpande. och efter övergreppet så lovade jag mig själv att jag hellre dör hemma en att hamna på en aneroxia enhet igen jag kommer ihåg när jag vägde 25 kilo pulsen var nästan borta och jag var helt borta i huvudet och jag svävade verkligen mellan liv och död och dom öste i mig näringsdrycker när jag kom ditt och trodde inte jag skulle överleva jag kommer nästan inte ihåg någonting av den försatt tiden på sjukhus en månad låg på sjukhus och jag hade ingen ork att röra mig alls och jag blev sondmatad flera gånger om dagen innan jag fick koma till enheten och där fick jag inte röra mig om jag ens hade orkat jag fick inte ens vika på mina tår och och jag blev buren dit jag skulle. jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka och att jag är i samma sits igen och vet vad som väntar😢😢 jag fick ligga i en säng och kolla upp i taket under en lång tid vilket kändes som en evighet. när jag hade blivit starkare så låste jag in mig på toaletten varje chans jag hade så jag kunde träna allt vad jag orka och gömma mig ifrån sondmatningen dom fick bryta upp dörren varje gång och så kom 6 män som fick slita mig till sängen medans jag slogs för mitt liv sen tryckte dom ner mig i sängen medans sköterskan matade mig via sonden och det var min vardag under en långtid och jag kan fortfarande känna hur dom trycker ner hela min kropp mot madrassen och trycker ner mitt huvud medans jag skriker halsen av mig tvångsmatning är det groteskt hemskt jag vill inte gå igenom det ingen jag kan inte jag vill inte jag gråter när jag skriver detta inlägg och skakar av rädsla vad som väntar mig om jag ska överleva. dom flesta gångerna jag har blivit inlagd har jag den första tiden fått ligga i en säng utan att få röra mig och blivit sondmatad och det kommer med största sannolikhet hände denna gång också allt är en stor konflikt just nu i mitt huvud som knappt fungerar bara att skriva detta inlägg tar en evighet bara för att jag behöver ta pauser och vila jag vill inte gå upp i vikt allt jag ser är fortfarande allt äckligt fett som jag måste gå ner och så kommer äcklad känslan över mig som gör att jag knappt står ut.

pyromanen
2016-11-08 21:17
#26

Inte konstigt alls att allt är en konflikt i ditt huvud. Någonstans har du en intelligent hjärna som vet du är dödssjuk och behöver näring och samtidigt har du sjukdomen som får dig att med näbbar och klor kämpa för att gå ner i vikt (och dö). Liv eller död i huvudet är inga små grejer! Dendär sjuka med näbbar och klor behöver kapitulera. Välj livet!

Maria
2016-11-08 22:10
#27

#25 Hela ditt inlägg talar ju om hur sjuk du är.

Någonstans så måste du bestämma dig för livet eller döden. Kroppen orkar inte hur många smällar som helst.

Det som hände dig sist är att du räddades tillbaka till livet och det enda som kan hjälpa dig igen är att du får i dig näring till din kropp och att du får arbeta med ditt psyke så att du kan bli vän med din kropp. Det finns liksom inga andra alternativ.

Vad är det för krav du har på klinikerna du ringt runt till?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
Jojaton
2016-11-08 22:58
#28

#25 de tvångsmatar inte dig för att de är elaka, de tvångsmatar dig för att du är elak mot din kropp. Förstår att ditt drömscenario hade varit att få hjälp utan att behöva äta - men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Undrar också vad det är för för krav du ställer på enheterna?

Johanna - Instagram

Halvdansken
2016-11-09 04:09
#29

Undrar ocks vad du egentligen vill.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Agafia
2016-11-09 04:30
#30

När du lider av anorexi Så leder näringsbristen till att hjärnan inte fungerar som den ska . Det första en ätstörningsklinik gör är att få i dig näring så du kan ta till dig behandlingen . En släkting till mig var mycket illa ute , tvångsmatades via sond , låst avd. Med ständig övervakning . Det som hjälpte henne var att ha kontroll , väga sin mat och öka på vartefter samt kontakten med Mando teamet. Idag har hon ett bra liv men är fortfarande mentalt skör .

Aleya
2016-11-09 06:13
#31

#25 du har ärligt inte råd att ställa krav i detta läget. För sina organ kommer sluta fungera. Och då kan inte vården rädda dig mer. Detta är tyvärr nog din sista chans. Det låter hårt men så är det. Så försök ge det en chans. Lägg in dig om du vill leva, för det verkar du vilja. Men det är ditt val. Man kan inte tvinga en vuxen till detta, så allt hänger på dig. Jag håller tummarna att du tar dig in. Och det snart.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Devya]
2016-11-09 07:38
#32

#25  Din sjukdom har verkligen gått långt.

Sen låter det också som om allt måste ske på dina villkor för att du ska vara nöjd men dina inlägg vittnar om att du kanske inte är i psykiskt frisk nog för att veta vad du borde ha för krav.

Du kanske tyckte det var hemskt det du fick genomlida men det du har gjort mot din kropp är faktiskt bra mycket värre faktiskt. De gjorde det så att du kunde leva, det du gör är att försöka ta livet av dig så som du behandlar din kropp. Med andra ord så är deras sätt bättre än ditt sätt att behandla din kropp,tyvärr.

Det är dock upp till dig om du orkar gå igenom samma sak igen. Som det nu låter så verkar det ju inte som om det här är ett alternativ, att du hellre dör än att du går igenom det en gång till. 

Jag förstår varför du inte vill men på andra sidan så finns det väl inte så många andra val om inte dina släktingar/familj/vänner ställer upp och tar över.

Aleya
2016-11-09 08:37
#33

Tillägg. Dom kommer behöva tvångsmata dig för att din kropp inte ska dö. Så det får du tyvärr räkna med i detta läget.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Toretto]
2016-11-09 09:04
#34

#27 jag frågade om jag kunde få någon slags kontroll över mitt matintag och börja äta i min egen takt och att det var klart att tvångsmatning inte var aktuellt.  jag frågade om min mamma kunde få sova några dagar i veckan hos mig och jag frågade även om jag kunde få permission några helger och över jul. 30 tack för ditt inlägg. låst avdelning är bland det värsta som har hänt mig det önskar jag inte någon och folk kan inte tänka sig hur hemskt det är. det där med att hjärnan inte funkar känner jag till mer en väl jag pratar ofta konstigt för att jag sätter ihop orden fel och jag glömmer saker hela tiden som att jag vore senil det är väl några av sakerna som man märker att min hjärna inte fungerar. kom din släkting till en enhet där hen fick väga sin mat och öka själv vet du vilken enhet det var och skulle du kanske kunna berätta för mig vilken isåfall? hur behandlade dom hen där? #32 jag tycker att du drar ganska stora slutsatser med att skriva så ja jag svälter mig men det är bra mycket värre det dom har gjort även om det är för att jag ska överleva som dom på enheten skulle gjort mycket bättre och förhindrat. eller du kanske tycker det är okej och bästa för någon och bältlägga någon och lämna personen där och komma in 6 gånger per dag för att sond mata personen och sen låta personen ligga där livrädd helt ensam för att en annan personen sedan ska komma in och vålta dig medan du inte kan göra ett skit. och att man faktiskt får vara bland psykiskt sjuka mördare det är några av alla hemska saker som hänt men det är mycket värre vad jag har gjort mot mig själv? skulle inte tro det det är mycket som händer på anorexia enheter och  tvångs inläggningar som är bra mycket värre en att svälta sig så tänk på det nästa gång du pratar med någon som varit inlagd. för att även om jag svälter mig så förkännar jag inget av det som har hänt mig på inläggningarna och då är tvångsmatning inte inräknat.

Annons:
OlgaMaria
2016-11-09 09:57
#35

Jag kan verkligen förstå din ovilja att bli inlagd igen, men alternativet är att du fixar det här själv. Om du ska slippa bli inlagd måste du bli frisk. Rätt vad det är kanske det händer något med dig som leder till att du måste in på sjukhus akut. Din sambo lär ju köra in dig om en akut situation uppstår, och då lär du bli inlagd igen. Om du inte vill hamna där måste du bli frisk. Att önska bort fettet på kroppen är inte så himla farligt, men inser du att din kropp håller på att äta upp varenda del i din kropp? Alla dina vitala organ, hjärnan, skelettet, hjärtat och allt - allt håller på att ätas upp. Om det finns ett uns fett kvar i dina fettceller spelar det ingen roll. Du kan inte överleva bara på det. Din kropp behöver mer näringsämnen och måste ta det från skelett, organ och hjärna. Studier har visat att anorektiker har en väldigt ensidig tarmflora, men om man lyckas med behandling och patienten går upp i vikt har också tarmfloran förbättrats och blivit mer mångsidig. Man börjar idag förstå mer och mer hur mycket bakterierna i våra tarmar kan påverka oss, vår psykiska hälsa och även våra tankar. Mycket talar för att bakterier i vår mage kan påverka vad vi vill och inte vill äta, och utifrån allt jag läst om sådant här verkar det mycket troligt att anorektiskt tvång och ångest kring mat och själva begäret till svält mycket väl kan bero på bakterier i magen som får för stor dominans. Det du måste göra för att vinna är att ge varierad mat till din tarmflora så att den kan bli mer varierad och hälsosam. Men det är inte konstigt om den tanken skapar stor ångest i dig, det skapar nämligen säkert ångest hos en viss tarmflora som inte vill bli utkonkurrerad - den vill fortsätta äta upp dina organ tills du är död. Men det jag vill föreslå, trots att detta är mina egna teorier, är att det inte är DU som vill svälta dig, det är en bakterie som vill svälta ihjäl dig. Och nu är det dags att börja lyssna på vad DU vill och du vill leva och vara lycklig. Då måste du sluta samarbeta med det som vill döda dig, sluta lyssna på den rösten. Börja lyssna på din egen friska röst, din egen själ som ropar på att bli hörd, den som vill leva och se drömmar bli sanna. Här är en bra artikel om vad vår hjärna behöver i form av näring http://mialundin.se/halsosam-mat-for-en-frisk-hjarna/ Vår hjärna består ju till stor del av fett och är i behov av fett från kosten för att inte bli sjuk. Att du i åratal förvägrar din hjärna näring i form av exempelvis fett gör din hjärna sjuk och i dagsläget säkerligen döende. En sked kokosolja och en sked smör varje dag skulle vara en bra början på din väg mot läkning.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Maria
2016-11-09 10:12
#36

#34 Du vill bli inlagd med egen kontroll över ditt matintag? Inser du inte det sjuka i det kravet?

Varför du bör bli inlagd är för att du ska överleva.Din magra döende kropp måste få lite energi och det är det som är det primära.

Sedan därifrån, när du fått lite mer ork, så kan man börja jobba med det psykiska kring denna sjukdom.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Surpan
2016-11-09 10:20
#37

Tyvärr så är det så att om du hade kunnat börja äta i din egen takt hade du inte behövts bli inlagd.

/Surpan

Halvdansken
2016-11-09 14:37
#38

" jag frågade om jag kunde få någon slags kontroll över mitt matintag och börja äta i min egen takt "

Men du vill ju inte äta, så hur skulle det fungera?
Och varför rädsla för att bli våldtagen och liknande? Har det hänt?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Aleya
2016-11-09 16:50
#39

#34 ja men om du inte äter så måste dom göra det. Om dom bedömer att det måste göras så kommer det göras. Tyvärr. Vem har skrivit nått om att bälta? Men du verkar inte alls vilja se allvaret i att du inte äter. Och att dom behöver göra saker emot vad du vill om du inte ska dö. För det är det detta handlar om nu liv och död. Jag har tyvärr sett folk som dött i denna sjukdomen. Och det är inte vackert. Så jag hoppas att dina anhöriga kommer inse att detta inte funkar mer och tar in dig på sjukhus så du får hjälp.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

obstitant
2016-11-09 18:21
#40

Jag förstår ditt dilemma - sjukdomen har dig i ett väldigt hårt grepp, och dessutom har du såna dåliga erfarenheter från vården, just där vården verkligen hade behövt vara superkänslig och omsorgsfull.

Det är ju så som har sagts redan, att det första som behöver hända är att du får i dig näring och går upp i vikt, eftersom andra insatser inte blir så meningsfulla när hjärnan inte riktigt fungerar. Och att gå upp i vikt är det som skrämmer dig mer än allt annat. Så för att kunna bli frisk måste du gå emot rädslan, tillåta dig att gå upp i vikt fast det känns så hemskt, och våga lita på att du kommer att kunna stå ut med ångesten du får när du går upp. 

Jag undrar om det skulle vara lättare för dig att ta emot hjälp om du intalade dig själv att det inte måste vara för alltid - att du ska testa att äta och gå upp i vikt under en period, som ett experiment, för att se om det blir så hemskt som du föreställer dig - och säga till dig själv att om det är helt outhärdligt kanske du kan hoppa av om ett halvår eller ett år och gå ner igen? Sen kanske du kommer att kunna skjuta på återinsjuknandet dag för dag tills du en dag inte ens är säker på att du vill det längre…

Om du gör så, och testar att söka vård och ta emot den (utan att ha full kontroll) så lovar jag att hålla tummarna jättehårt för att vården ska vara så bra och schysst som den bara kan vara, och att den friska delen av dig ska lyckas återta kontrollen från sjukdomen!

[Toretto]
2016-11-10 23:29
#41

#38 det jag skrev har hänt det är det övergreppet jag har pratat om i mina andra inlägg utan att förklara vad övergreppet handlade om. #39 ingen har skrivit något om att bli bältad förutom jag. det jag skrev i i inlägg nummer 34 är sant och vad som har hänt mig och jag tog väldigt illa vid mig när inlägg #32 skrev att jag kanske tyckte det var hemskt det jag fick genomlida men att det jag har gjort mot min kropp är bra mycket värre och det är inte sant och egentligen hade jag inte velat prata om dom värre saker som hänt mig som övergreppet där jag blev våldtagen några timmar efter att jag hade blivit bältad på enheten men tycker att man inte säger så till någon när man faktiskt inte vet vad personen har fått genom gå eller att faktiskt ha bott bland psykiskt sjuka mördare. #40 det är en väldigt bra idé du har men jag har som sagt gått upp i vikt på sjukhus och enheter förutom men har gått ner dom lika fort igen när jag kommit hem. det som har hänt mig under alla gånger jag har varit inlagd är groteskt hemskt jag har varit livrädd så många gånger och gråtit mig till söms så kudden har varit dyblöt. det har satt men för livet som att inte min barndom vore nog. jag kommer ihåg 2 av mina självmordsförsök där jag var kliniskt död i 2 minuter. och när jag vaknade upp såg jag min mamma sitta vid sängkanten helt rödgråten och livrädd att jag hade fått hjärnskador eller att jag faktiskt aldrig skulle vakna igen. och det ända jag tänkte på var all smärta jag hade orsakat henne och hur illa jag ville göra mig själv för att jag hade orsakat min mamma sån smärta. Jag vill verkligen bli frisk men jag har ett sånt motstånd från insidan och alla tankar öser över mig om skulle bli frisk skulle folk bli så äcklade att dom spydde av att se mig skulle min sambos familj tycka synd om honom för att vara tillsammans med en sån äcklig person som jag isåfall skulle folk våga gå med mig ute utan att skämmas. jag tänker ofta på hur mycket jag hatar mig själv och inte tycker att jag är värd något efter alla smärta jag har orsakat mina nära och kära med mitt beteende. är jag ens värd att vara frisk och känna lycka.

Annons:
Em_
2016-11-11 00:48
#42

Det är klart du är värd att vara frisk och lycklig! Och det är precis det som kommer göra din sambo och mamma lyckliga också :) Vad har du för saker som kan motivera dig att kämpa? Den här kampen låter inte lätt att vinna "bara för att" :) Du skriver om saker du vill undvika, att göra din mamma ledsen, att bli tvångsmatad. Du skriver om framtiden också, om din sambo, om att få barn, att bli gamla tillsammans. Jag vet inte om det hjälper att tänka t.ex. att varje extra tugga är ett steg bort från tvångsmatning och ett steg närmare att skaffa barn? Att ha något att jobba mot liksom. Inte ett så att det blir massa krav och måsten, utan mer som en dröm man vill uppfylla.


Aleya
2016-11-11 06:12
#43

#41 tänk nu logiskt. Det är dina hjärnspöken som talar. Varför skulle en människa spy för att dom ser dig? Det är din hjärna som tror det, det är knappast någon annan som faktiskt skulle göra det. Även vi som är friska kan såra personer i våran omgivning med val och beteende. Så jag tycker att du dömer dig själv otroligt hårt. Vad säger din sambo om detta? Vad tycker han? Har han typ nått förslag hur ni ska ta er igenom detta?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

FataMorgana
2016-11-11 10:35
#44

Jag lovar dig Toretto, att det inte finns en enda människa på jorden som kommer att tycka att du blir så äcklig att dom måste spy om du blir frisk, utan tvärtom kommer alla att tycka att du bara blir finare och finare för varje kg som du går upp. Det är verkligheten, medan dina tankar som du öser över dig inte är det. Om du vill att folk ska tycka att du är fin måste du gå upp i vikt och inte ner. Ju mer du går upp i vikt ju finare kommer andra att tycka att du blir. Det är en sanning du måste insé.

Om du inte vill lägga in dig på en enhet (vilket jag förstår att du inte vill efter allt du varit med om) måste du börja äta mer. Det är precis som Em_ skriver, att varje extra tugga är ett steg längre bort från tvångsmatning. Saken ligger nu i dina händer.

Sedan tycker jag att du absolut ska börja att jobba med din självbild och självkänsla, Du måste lära dig att älska dig själv. Älskar man sig själv tar man även hand om sin kropp och ger den, den näring som kroppen behöver.  Det finns böcker i psykologi och personlig utveckling, Du måste komma till insikt om att  dina tankar om dig själv inte är verkliga och att du är precis lika mycket värd som alla andra. Även meditation kan hjälpa dig där, men hur som helst måste du få i dig näring så att du överhuvudtaget kan jobba på dig själv. Och tro mig, alla människor kan lära sig att älska sig själva, så även du. Och när du äntligen älskar dig själv, skulle du aldrig kunna göra dig själv illa längre, utan då gör du allt för att ha hand din kropp och själ.

OlgaMaria
2016-11-11 12:14
#45

#41 Det är svårt att reparera en dålig tarmflora, speciellt om man bara gör det med mat från sjukhus och enheter. Du kanske skulle lyckas bättre om du också tog tillskott av probiotika och åt lite syrade grönsaker m.m. Och så behövs näring så att de snälla bakterierna inte dör på en gång. Biogaias sugtabletter är rätt bra för det är en bakteriestam som har väldigt lätt för att fästa hos oss människor. Den finns ofta i bröstmjölk och i mun och tarm (men inte så många är bärare av denna stam längre). Den har i alla fall lätt för att fästa hos oss till skillnad från många andra probiotika-stammar som kan ha betydligt svårare att etablera sig.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

obstitant
2016-11-11 22:41
#46

Och de där tankarna du skriver om i slutet av #41 är exakt det som är sjukdomen. Du vet egentligen att de inte är sanningar. De kan låta nog så övertygande och vara väldigt svåra att gå emot, men det är precis det du måste göra.  Svara dem att "jaha, det säger ni, men jag gör som jag vill. Och skulle folk till äventyrs börja spy när de ser mig får de väl göra det, deras problem. Jag kan räcka dem en hink.  ¯\_(ツ)_/¯ Själv ska jag leva."

[Toretto]
2016-11-12 23:04
#47

#42 det jag har att kämpa för är min sambo, mina katter, min mamma, syskon och syskonbarn. jag vill verkligen ha barn men jag vet inte om den chansen ens finns längre då anorektiker kan bli infertila och jag har inte haft min mens på många år heller. #43 jag tror att folk skulle bli äcklade och spy av att se mig för att dom ser hur stor jag skulle vara tycka att jag har noll kontroll över mitt matintag intag och bli så äcklad av att se mitt äckliga yttre att dom faktiskt skulle spy. sen kan jag inte äta framför människor min sambo och familj har försökt att få mig äta ute även om det är en gurk bit bara för att utmana mig men det skulle jag aldrig göra och har inte gjort det på massor av år jag försökte för några år sedan men då kom dom vanliga tankarna när jag har försökt hemma att folk tänker hur kan du äta som ser ut som du gör hur har du mage att äta som är så fet osv. jag och min sambo har varit tillsammans sedan vi gick i skolan och han är mitt allt. han vet det mesta som har hänt mig även och det har tagit massa år för mig för att kunna öppna upp mig. när jag fick ett av mina återfall med mitt självskadebeteende så mådde han jätte dåligt av att se mig. den perioden pågick ett par månader utan att någon märkte något och kanske en månad efter att jag hade slutat så hamnade jag på sjukhus med en väldigt allvarlig multi infektion och dom på sjukhus trodde inte sina ögon och dom förstod inte ens hur jag kunde stå upp och hade jag kommit in några dagar senare hade jag troligen varit död. och efter allt jag har gått igenom så säger alla läkare att det inte finns någon förklaring till att jag ens lever idag. Min sambo har fått stå ut med mycket och blivit utsatt för väldigt läskiga sitationer pågrund av mig vilket jag mår väldigt dåligt över och då kommer mina straff tankar han säger och har sagt länge att han är rädd att jag ska dö och väcker mig i panik när jag sover och har sagt ibland tänk om jag hade skadat mig själv som du har tänk om jag hade svält mig du har osv och det kan jag inte ens tänka mig hur det skulle kännas han och min familj har kommit på så många olika idéer för att jag ska börja äta men det har inte kommit någon vart och han pratar ibland om att han vill skaffa barn med mig men att det inte går så länge jag är sjuk och han säger att jag måste bli frisk men han vill inte att jag hamnar vart som helst med tanke på vad som har hänt mig. jag vill bara hitta en enhet som jag åtminstone kan vara säker på och att min mamma och sambo kan få sova hos mig. #45 jag har fått äta liknande tillskott förut pågrund av att jag ätit och fått hästkurer med antibiotika pågrund av alla infektioner pågrund av mitt självskadebeteende. Idag är jag vegan så jag äter inget som kommer ifrån djurriket och jag tror inte att det finns såna tillskott som är veganska eller vet du något liknande preparat som är veganskt?

Agafia
2016-11-12 23:21
#48

Toretto jag vet inte exakt hur hennes behandling gick till mer än att de behövde tvångsmata ( med sond ) henne för att hon riskerade att dö om hon inte fick näring i sig . När hennes kropp fick näring igen började hjärnan ta emot behandlingen mot Anorexin. Tillsammans med sin behandlare fick hon väga sin mat ( fortfarande inlagd på Mando ) för att ha kontroll . För det är det som får ångesten att minska . Hon fortsatte väga sin mat hemma hos sina föräldrar och var inskriven och uppföljd av Mando i fem år .

Annons:
Aleya
2016-11-12 23:25
#49

#47 dom kommer bli glad över att se att du äter och att du överlever. Det är det som kommer räknas för dina nära och kära. Och vad du gjort ligger i det förflutna. Det har varit. Du måste ändra ditt tänk och släppa dina skuldkänslor. Se på framtiden och se detta som att bli frisk och lämna skit som varit i det som varit. Det betyder inte att det som varit inte påverkar dig. För att kunna bli frisk måste du ändra ditt tänk över det som varit. Det kan inte längre skada dig. Tänk på det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Honestyisdead
2016-11-12 23:41
#50

#47 Spyr du när du ser normalviktiga och överviktiga personer? Dömer du folk efter hur dom ser ut?

[Devya]
2016-11-12 23:44
#51

#50 Det är det sjuka i henne som pratar. Det går inte att resonera med en som har så pass sjuka föreställningar, tyvärr. Det är det som gör den här sjukdomen så svår.

Honestyisdead
2016-11-13 00:47
#52

#51 Jag vill att ts svarar på mina frågor.

OlgaMaria
2016-11-13 07:27
#53

#47 Jag skulle tro att så gott som alla är veganska. Ibland står det mjölksyrebakterier men det har inget med komjölk eller någon mjölk att göra. Sen är det inte så bra att du inte äter något från djurriket för det gör det väldigt mycket svårare för dig att få i dig ens det mest grundläggande av ditt näringsbehov, men steg 1 är ju att du äter mat, vegansk eller inte. Sen angående tankarna att folk ska spy eller äcklas om de ser dig väga mer eller äta något, så tror jag du får tänka att det spelar ingen roll. Tänk att om någon skulle spy eller äcklas så är det något de får hantera själva. Du behöver faktiskt inte ta ansvar för det.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

[Devya]
2016-11-13 10:18
#54

#52 Ts bestämmer väl om hon vill svara eller ej, det är inte upp till mig.

Du får dock räkna med att dina inlägg kan även få kommentarer då det är ett forum.

Honestyisdead
2016-11-13 13:33
#55

#54 Mitt inlägg var riktat till en medlem. Det innebär att det är den jag önskat svar från. Inte att jag vill att du förklarar något jag redan vet. Precis som nästa inlägg var onödigt.  Jag kan tänka och har varit på forum väldigt många år.

Annons:
[Toretto]
2016-11-13 21:57
#56

#48 mando är tyvärr inte något för mig men tack snälla ändå för ditt svar. #49 jag är rädd att allt är för långt gånget att det är försent att inget kan rädda mig ifrån det här och att jag är ett hopplöstfall både jag min sambo min mamma och min sambos mamma har sökt på nätet efter olika ställen som skulle kunna passa mig men eftersom jag inte själv klarar kraven dom har på mig så blir det bara en krock och det finns tyvärr inte jätte många ställen att välja mellan då jag redan varit på så många och min mamma vill inte heller att jag hamnar vart som helst med tanke på vad som har hänt och sen börjar julen närma sig och då ska jag vara hemma. jag och min mamma pratade i telefonen igår och hon grät och sa bland annat att hon är så rädd att jag ska dö och att jag inte får göra något dumt och att jag måste vinna över det här inte bara för min egen skull utan för min familjs och sambos också. hon berättade för mig hur hon gråter sig till sömns för att hon är så rädd att telefonen ska ringa och att någon ska berätta att jag inte finns mer och ändå jag kan inte göra något jag har kämpat mot min sjukdom i 14 år och fortfarande kommer jag ingenstans. jag har känt mig ovanligt trött dom senaste dagarna och verkligen haft noll med energi och min sambo börjar misstänka att jag kanske har en infektion i kroppen och jag hoppas innerligt att han har fel. jag vill tacka er alla som kommer med olika förslag på vad som kan hjälpa mig och alla er som stöttar mig det betyder mer en ni tror.

Aleya
2016-11-13 22:09
#57

#56 men kan du ändå inte åka in på sjukhuset och försöka få hjälp med vad som är i din kropp just nu? För det låter verkligen inte bra alls. Om du nu inte känner att du vill göra det för din skull så för din sambo. Så han slipper känna skuld om nått händer. Du väljer. Men jag hoppas du åker in.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Toretto]
2016-11-13 22:23
#58

jag hoppas verkligen att det är något annat och avvaktar lite jag har sjukhus skräck men har det inte blivit bättre tills i slutet av nästa vecka så bokar jag en akuttid till vårdcentralen. men samtidigt så vet jag mer en väl att min kropp är extremt känslig för infektioner just nu och att en svår förkylning med otur skulle kunna ha död på mig.

Aleya
2016-11-14 06:14
#59

#58 jag hoppas att du gör det snabbare än så. För som det är nu kan saker gå fort utför. Tyvärr. Så vänta inte helst för länge.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

pyromanen
2016-11-14 11:54
#60

#56 du skriver du har kämpat i 14 år och inte kommer någonstans. Den insikten kan vara det som kan fp dig att förstå att "kämpa" inte hjälper när den som kämper på grund av sjukdomen i sjålva verket kämpar emot att bli frisk. Du behöver hjälp. Av nån som kan denhär sjukdomen riktigt bra och som lyckats hjälpa andra i samma situation som dig. Sluta "kämpa".

[Toretto]
2016-11-15 23:13
#61

Det har blivit värre nu och jag misstänker att det kan ha med njurarna att göra då det gör ont på sidorna av ryggslutet och sen har även mina andra symtom blivit värre och jag sover större delen av dygnet. Jag är alltid extremt frysen men även det har blivit värre den senaste veckan och nu räcker inte ens mina fyra värmefiltar så min sambo åkte och köpte en till värmefilt efter jobbet. Jag har en så länge inte åkte till läkaren men ska troligen göra det imorgon då min sambo är så orolig för mig att han har tagit ledigt från jobbet för att följa med mig för han vill vara säker på att jag går på läkarbesöket och sen är jag för svag för att komma dit själv. Jag börjar bli orolig för vad läkaren kommer hitta och hur hen kommer se på mig då det inte är säkert att jag får komma till min hus läkare när man bokar akut tid.

OlgaMaria
2016-11-16 10:03
#62

Får du i dig något saltrikt? Salter är ju livsviktiga för oss, kan tänka mig att du får brist på det, bland allt som du lär lida brist på. Men saltbrist kan bli livsfarligt ganska fort.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Honestyisdead
2016-11-17 01:37
#63

#61 Hur har det gått? Kom ni iväg till läkaren?

Jag hoppas verkligen det. Låter som du är nära döden och du måste ta dig bort från den. Ta dig mot livet.

Läkaren ser förmodligen en väldigt sjuk person som behöver akut hjälp. Precis som din pojkvän ser. Och som en liten del av dig också ser ibland.

Aleya
2016-11-24 02:11
#64

Hur har det gått?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Omorika
2016-11-24 22:36
#65

Jag har inga tips att ge men hoppas av hela mitt hjärta att du kan bli frisk och finna glädjen i livet så att alla dina drömmar blir verklighet.

mollyt
2016-11-25 22:19
#66

Åh jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg TS! För mig hjälpte det verkligen med behandling med en Mando (https://mando.se). Innan det hade jag gått i flera olika terapier men inget som kändes bra eller hjälpte. Jag är idag friskförklarad och mår bra, jag är gift och har en dotter som är 8 månader gammal. 

Jag vill bara ge dig en stor kram och säga att det går att bli bättre! Från ett liv där allt kretsade kring mat till att jag idag inte alls styrs av mat utan njuter av att planera, handla, laga och äta mat! All värme och lyckönskningar till dig! ❤️

Upp till toppen
Annons: