Annons:
Etikettung-kvinna
Läst 2013 ggr
[postmortum91]
2016-10-30 23:26

När är det dags att lämna?

Jag och sambon har varit tsm i 8 år och har en dotter på några månader. Vi har perioder som är bra men samma problem dyker upp och det blir aldrig bättre. Jag älskar honom men kanske hade jag mått bättre utan honom… Nu när vi har barn är det ju värre. Jag vill ju inte att hon ska leva med skilda föräldrar, då har jag misslyckats känns det som. Nu till problemet: i alla år har sambon var och varannan dag pikar mig, sagt vad jag inte gjort tillräckligt bra. Vad jag kan göra bättre. Han berömmer mig kanske 10 % av gångerna, resten är bara gnäll. Han backar sällan upp mig om jag berättar något för att få stöttning. Vi har aldrig skrattat mycket ihop och vi pratar typ ALDRIG på ett djupare plan. Bara ytliga saker. Vi är dåliga på att samarbeta. Det känns som jag alla år lagt så mycket kärlek på honom, gjort uppoffringar och stöttat inom allt men han är helt tvärtom. Ibland droppar bägaren över för mig, när han pikar tillräckligt. Då blir jag asarg och ledsen och då brukar han be mig "skärpa mig" och att det är inget att bli arg över. Då blir jag ännu mer arg och kan då säga saker för att såra samtidigt som ALLT kommer samtidigt så det bara väller ur hur elak han är mot mig och att jag förtjänar bättre. Jag vill att vi ska kunna lösa det men efter 8 år känns det som något oåtkomligt och förstår inte varför jag är kvar. Sen när vi inte bråkar vill jag att vi ska skaffa hus ihop, skaffa fler barn och bli gamla ihop. Vi är kära i varandra och älskar varandra men vi trampar vatten

Annons:
Agafia
2016-10-30 23:31
#1

Kanske dags för lite parterapi så det lossnar ?

[postmortum91]
2016-10-30 23:34
#2

Tror du det går att fixa?

[Toretto]
2016-10-30 23:43
#3

när det gäller parterapi så skulle det absolut kunna göra saker bättre men då måste din sambo vara villig att jobb på problemen och med sig själv tror du att ha är villig och göra det?

mangemani4
2016-10-30 23:46
#4

inget förhållande är ju perfekt, alla har ju sina upp och nedgångar, bråk och gnabb, speciellt när nykär känslorna har börjat att svalna och den vanliga, gråa vardagen kommer krypandes inpå en allt mer och mer, helt naturligt och vanligt och det är vanligt att tankar om att gräset är grönare på andra sidan stängslet kommer krypandes. vissa väljer att kämpa, mjölka ur varje alternativ som finns för att hålla förhållandet vid liv och andra går på den gamla och uttjatade klyschan och gör slut.

jag personligen tycker inte du ska lämna. Agafia kom med ett bra förslag, kör på det och kämpa.

To be a good soldier you must love the army. To be a good commander you must be able to order the death of the thing you love.

http://nostalgiminnen.fria.ifokus.se/discussions/57f19cd5ce12c43ad8000dd6-valkomna-till-nostalgiminnen?readstate=false

Temmy
2016-10-30 23:55
#5

Parterapi låter som en bra början om ni båda är genuint intresserade av att verkligen försöka. 🙂 Sedan vill jag bara inflika att du absolut inte ska känna att du har misslyckats ifall det nu inte skulle funka, barn mår inte heller bra om det är ostabilt hemma så då är det egentligen det mest ansvariga man kan göra i en sådan situation för allas skull.

Kalli
2016-10-31 00:25
#6

En relation ska göra ens liv bättre, inte sämre. Oavsett om ni vill fortsätta eller separera är dock parterapi eller familjerådgivning en bra idé. Ni har ett barn tillsammans, ni kommer behöva lära er att kommunicera vad som än händer.

Annons:
[PeterTM]
2016-10-31 01:05
#7

Parterapi kanske är vägen att gå förutsatt att din sambo är öppen för det.  Annars behöver din partner få höra att han är orättvis från någon annan än du, idealet vore om någon kompis eller annan person som han gillar eller litar på öppnar hans ögon.

millan21
2016-10-31 07:31
#8

Undrar faktiskt hur det kommer sig att ni tog beslutet att skaffa barn ihop. Om detta pågick redan innan planerna på barn (han har pikat dig i alla år skriver du)

Men jag håller med övriga. Parterapi kanske kan hjälpa.

Sarah
2016-10-31 08:41
#9

Alla relationer går väl att fixa, om båda parter verkligen vill. Parterapi låter som ett bra förslag. 

Att han säger skärp dig etc är en väldigt otrevlig härskarteknik, han trycker ner dig och tar inte dina känslor och dina åsikter på allvar.  Om det inte förändras är det en seger för din dotter om du lämnar. Hon ska inte behöva växa upp och se sin mamma bli nedtryckt av pappa. Det kommer öppna upp för att hon själv hamnar i en liknande relation i framtiden (tror jag) och det är knappast det du vill för ditt barn.

pyromanen
2016-10-31 12:16
#10

Du frågar när det är dags att lämna. I en relation med barn tänker jag att man har extra stor skyldighet att ta tag i saker som inte fungerar och sköta om relationen. Mao tycker jag som många andra i tråden att terapi är en bra ide. Om man försökt både själva och med hjälp och det fortfarande inte blir bra tycker jag det är dags att lämna. Tänker också på att du skriver att barnet bara ör några månader. När jag hade bäbisar på några månader var jag trött o sliten och om det är samma för dig nu kanske det påverkar även din syn på relationen nu?

OlgaMaria
2016-10-31 13:31
#11

Tycker du att ni har det bra med varann då ni inte bråkar? Det låter som att du trivs med stora delar av ert förhållande?

Sen låter det som att ni har saker att jobba på. Kanske ni kan skriva ner tre saker som ni tycker den andre kan bli bättre på, samt vad ni tycker att ni själva kan bli bättre på, och sen diskutera det med varann. Man kan lösa mycket men det kräver att båda verkligen vill lyssna på varann och jobba på relationen. Man måste ta den andres synpunkter på allvar. Många känner sig dock så värdelösa när de får någon kritik att de inte klarar av att ta det till sig och tänka att de ska kunna förändras, så då skjuter man det bara ifrån sig och ignorerar. Så det är inte alltid enkelt att komma med någon kritik, hur välbehövligt det än kan vara. Det är också något att jobba på - att leverera kritik på ett sätt som får den andre att lyssna OCH känna att den kan förändras.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Stallmima
2016-11-02 20:22
#12

Hjälp utifrån som de ovanstående föreslår kan hjälpa att bearbeta…..

[postmortum91]
2016-11-02 22:22
#13

Vi ska ringa den här veckan till parrådgivningen. Vi har haft kriser förut som denna, men kommit ur dem tillsammans vilket vi ska göra nu med. Den här gången ska vi dock få bukt med de bakomliggande problemen istället för att skrapa på ytan. Tack för allas råd, känns bra att ni inte dömde ut vårt förhållande även om jag trodde det

Annons:
[postmortum91]
2016-11-02 22:22
#14

Vi ska ringa den här veckan till parrådgivningen. Vi har haft kriser förut som denna, men kommit ur dem tillsammans vilket vi ska göra nu med. Den här gången ska vi dock få bukt med de bakomliggande problemen istället för att skrapa på ytan. Tack för allas råd, känns bra att ni inte dömde ut vårt förhållande även om jag trodde det

OlgaMaria
2016-11-03 09:43
#15

Så bra att ni tar hjälp! Heja!!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Sindri
2016-11-03 15:25
#16

Bra att ni tagit det steget. Ett förhållande är ett projekt! Man kan inte ta något för givet utan man får jobba och utveckla både sig själv och resten av familjen. Hela tiden.
Läste någonstans att majoriteten av alla förhållanden som spricker gör det under första barnets första levnadsår, och det är ju en enorm omställning där mycket ställs på sin spets.

Under mer än 30 år och fyra barn hinner man med en del kriser, men idag kan jag säga att det varit mer än värt att jobba med förhållandet och få det att fungera och nu uppleva en enorm samhörighet och glädje och ha så himla roligt med varandra, i förvissningen om att barnen är vuxna och klarar sig själva (för det mesta i alla fall….)

Så - en sak att tänka på är; vill jag åldras med denna person? Känner man att man vill det så har man ju ett mål att ta sig mot. Iland går det upp, ibland ner, två steg fram och ett tillbaka, men varje gång man kommit över ett nytt hinder känns det så himla bra. Det är en härlig resa och jag önskar er lycka till!

Thotis90
2016-11-04 09:18
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#17

….

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Gaara
2016-11-04 16:33
#18

#13 Gud vad bra. :D Jag tycker att folk ger upp allt för lätt nu för tiden. Klart man ska gå skilda vägar om man har olika framtidsdrömmar som inte klaffar med varandra. Men om man älskar varandra och VILL dela livet med varandra så tycker jag att man ska jobba på det. Man måste kunna kommunicera och sedan diskutera fram lösningar. :) Jag tror på att det mesta går att lösas i ett förhållande så länge båda vill jobba på det. Så hurra för er som kämpar för ert förhållande. :)

mangemani4
2016-11-04 18:06
#19

#17 beror helt på vilken person det riktas till, jag menar, vissa tycker att helt vanliga bråk(som uppstår, oavsett om man vill det eller inte, under ett förhållande) är droppen och suger ur en kraft direkt, anser att det var sista droppen och vill lämna medans andra bråkar mer men lyckas göra förhållandet starkare pga det.

ett fullt normalt förhållande, är inte en dans på rosor, det är inte som i en film där allt är uppåt 99% utav tiden och typ 1% seriöst/bråk, ett fullt normalt förhållande har betydligt mer upp och nergångar än så, fyllt med bråk, tjafs osv, går man och inbillar sig att det ska vara perfekt genom ett helt förhållande, ja då kommer det med största sannolikhet att ta slut, men är man medveten om att bråk är normalt(och nyttigt då man får ventilera), så gör det förhållandet starkare i slutändan.

To be a good soldier you must love the army. To be a good commander you must be able to order the death of the thing you love.

http://nostalgiminnen.fria.ifokus.se/discussions/57f19cd5ce12c43ad8000dd6-valkomna-till-nostalgiminnen?readstate=false

Thotis90
2016-11-06 09:25
#20

#19 Jag menar i det stora hela med bilden och inte bara för stunden. Jag riktar den också till just TS och hennes beskrivning av situationen,.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Annons:
mangemani4
2016-11-06 14:08
#21

och det var just det jag menade, i det stora hela, i det långa loppet;). ett förhållande är kantat utav upp och nedgångar, svårigheter och besvär, vissa ger upp vid minsta lilla motgång och tycker att det suger ur en all kraft och vissa inser att ett förhållande inte är perfekt och stannar kvar och kämpar:)

To be a good soldier you must love the army. To be a good commander you must be able to order the death of the thing you love.

http://nostalgiminnen.fria.ifokus.se/discussions/57f19cd5ce12c43ad8000dd6-valkomna-till-nostalgiminnen?readstate=false

Upp till toppen
Annons: