Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 2385 ggr
Anonym
Anonym
2016-08-02 03:03

Mamma som aldrig är nöjd

Oj oj. Jag vet inte vart jag ens ska börja detta inlägget. Men jag kan säga att jag är 30 år och har genom livet haft det problematiskt med min mamma. Hon är och har varit sedan jag föddes ensamstående. Hon har haft två relationer som gått åt h-vete när jag blev äldre. (Kanske var det så att min mamma är för krävande) Hon har bara mig som sitt enda barn. Hon gick igenom en depression när jag var 12. Detta då hennes mormor som var som en mamma för henne dog. Jag fick ha hand om min mamma under den tiden. Tills jag sa till min mormor att jag orkar inte mer. Några år senare gick min mormor och dog och det blev bara jag och min mamma kvar på den sidan av släkten. Min mamma har alltid ekonomiska problem. Hon tar lån osv. Och jag har försökt hjälpa, men det värsta är att hon har tagit pengar av mig när jag fick en del av ett arv efter min mormor. När jag bodde hemma mådde jag skit. Jag hjälpte med hyra och allt. Men ändå var min mamma aldrig nöjd. Jag var lat enligt henne och jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån enligt henne. Och att hon skulle få det så jobbigt osv. Men tillslut flyttade jag. Och skönt var det. För hon hade redan en gång fått mitt psyke att krevera då jag under ett sommarjobb kände att jag mådde inte vidare. Hade ångest och en massa skit. Och jag berättade för henne och hon vräker ur sig att jag bara gör till mig för att slippa jobba. (Då bröt verkligen hela min värld ihop) Nå men jag kom ur depressionen tillslut med KBT och bra hjälp. Så jag sökte en utbildning som låg i en annan del av landet. Och jag kom in. När jag är som gladast över detta vräker min mamma ur sig: vad tråkigt för mig. Då blev jag galen och sa att om hon ska hindra mig från min dröm så har vi inget mer att göra med varandra. (Skulle bara vara borta i 1 år) Nå men som om inte det är nog så har hon en ögonsjukdom som gör att hon har otroligt svårt att se. Och det gör ju henne ännu mer som ett offer. Om det var lite synd om henne innan så är det otroligt synd om henne nu (hennes egna ord) då hela hennes liv är förstört. Och som inte det är nog så bor jag 20 mil från henne och kan inte träffa henne varje helg. Men måste prata med henne varje dag. Nå men nu till saken som skett idag som fick mig att tappa hoppet. Vi brukar under semestern åka till ett speciellt ställe. Har gjort så i några år nu. Och min kille var den som körde. Vi har åkt buss innan. Och hela resan från hennes håll var nästan pinsamt. Jag hatar att säga det men jag orkar inte med min mammas blandade åsikter om utländska människor. Antingen är dom barbarer eller så är det synd om dom. Eller så är det klagomål gällande andra saker eller hur synd det är om henne som måste göra en massa saker. Sen var det inte nog med det, utan jag har en kronisk sjukdom som gör att jag får ont som bara den och blir därmed trött och kan bli irriterad. Ne då tycker min mamma att jag är så otrevlig när jag inte kan ha en glad och trevlig ton. (Är det så konstigt om jag har så ont att jag vill kräkas?) Men jag tyckte väl resan gick bra iaf. Men när jag pratade med min mamma ikväll så var hon bara missnöjd. Hon lät bara sur och menade på vad jag bryr mig om hennes liv osv. Jag känner ärligt att jag snart inte orkar mer. Jag har på diverse olika sätt sagt till henne att detta kan inte fortgå innan detta. Jag känner det som att jag älskar min mamma. Men att prata med henne och att umgås med henne börjar bli en pina. Är jag uppe kring där hon bor är det nästan obligatoriskt att jag ska komma till henne och göra saker. Om än jag åkt buss i så pass många timmar att jag har ont i hela kroppen så är det ett tvång. Jag känner mig hemsk och samtidigt slut. Jag känner mig som en svikare som inte ens känner ork att ha den som fött och uppfostrat mig i min närhet. Jag mår faktiskt ärligt skit just nu. Och det känns som ett löjligt problem. Men jag känner att mitt psyke orkar snart inte med att vara sjuk och ha ont nästan konstant och ha en mamma som är så krävande. Tack för att jag fick häva ur mig lite av detta iaf.

Annons:
Anonym
Anonym
2016-08-02 03:07
#1

Vill tillägga att just nu känns det bara som att jag orkar inte ens leva eller andas mer. Jag känner mig rätt och slätt hopplös i detta.

Namiko
2016-08-02 07:43
#2

Låter som att du behöver sätta gränser och sen jobba med att upprätthålla dom. Jag har själv rytit ifrån till min mamma när jag tyckte att hon var för på och hon tog ett steg tillbaka vilket räddade vår relation och idag jag har inga problem med att prata och umgås med henne, fortfarande i lagom mängd men det har gått från att vara irriterande när hon ringer och samtal som varade 5 minuter till att mamma säger att hon måste lägga på efter 1½ timme.

Förklara att du behöver lite andrum. Inte ringa varje dag utan kanske 1-2 gånger i veckan, bestäm en siffra som känns bra för dig och håll dig till det, för mig var det en gång varannan vecka med min mamma. Även om det känns obligatoriskt att åka till henne när du är i närheten, gör inte det varje gång. Säg ifrån och acceptera inte att hon klankar ner på dig. Förklara att det inte har att göra med att du inte älskar henne utan att du gör det för att på sikt förbättra er relation så att ni båda kan få ut mer av varandra för annars kommer du i värsta fall inte orka ha kontakt med henne alls. Det kan låta hårt, men ibland är det vad som behövs.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Åsa S
2016-08-02 08:12
#3

Japp låter som du måste sätta stopp du är ju vuxen och har ditt eget liv, du får bestämma hur du vill ha det och stå upp mot henne. +Det låter som din mamma behöver skaffa sig ett eget liv och det är HENNES ansvar inte ditt. Du ska inte få dåligt samvete för att du skaffar ditt eget liv och inte hela tiden ställer upp på hennes villkor.

Anonym
Anonym
2016-08-02 09:57
#4

#2 och #3 Tack för era svar. Dock har jag sagt detta mer än en gång till henne. Jag har försökt alla sätt att förklara det på att vi inte kan ha det på detta sättet. #2 jag har sagt nej flera gånger. Och detta med samtal. Ja hon ringer ju och då får hon "slösa" samtal på att jag inte svarar och då blir det gnäll om det. Jag har sagt att en gång om dagen räcker med samtal. Jag har sagt flera gånger att jag inte orkar ses om jag har ont efter att ha åkt buss. Men det går ändå inte in. Det blir för henne en aha-upplevelse konstant typ. Ja jag måste ju uppenbarligen prata om detta igen. Och det lär bli gnäll. #3 ja hon har ju få vänner. Hon umgås sällan med dom dock. Sen anser hon tydligen att man inte kan umgås med seende människor för att hon ser ju så dåligt. (Sa hon efter att hon och jag träffat min killes mamma och hennes nya man) Så hon klamrar sig verkligen fast i att vara ett offer. Och jag kan förstå att männen hon träffat har gjort slut om hon beter sig på detta sättet. Och jag känner nu att jag har tappat fotfästet helt sen jag blev sämre i min sjukdom och jag jobbar ändå 100%. Ja jag måste samla mig för att göra nått. Men tack för stödet. 💗

Namiko
2016-08-02 11:51
#5

#4 Lyssnar hon inte så gäller det bara att vara stenhård på dom regler du satt. Gnäller hon över att du inte svarar, påpeka bara att om hon inte tycker att ett samtal om dagen duger så behöver ni inte prata alls, det är upp till henne. Det låter som att hon behöver få strikta regler satta och bli påmind om det tills det går in även om det är jobbigt för dig. Men du behöver få andrum och fokusera på dig själv, då går det inte att hela tiden bära hennes problem också.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

[Indii]
2016-08-02 21:56
#6

Du behöver inte ha dåligt samvete för hennes skull. Det är ju det hon märker av och så länge du inte sätter ner foten så kommer hon att fortsätta att spela offer. Om hon t.ex.  för att prata med dig en gång / dag, inte fick prata med dig alls, så föredrar hon nog det förstnämnda, utan gnäll. Föreslå kanske att du ringer när du har tid och lust istället. Man behöver inte umgås med sina föräldrar bara för att de just är ens föräldrar.

Annons:
Anonym
Anonym
2016-08-03 10:39
#7

#5 ja det är nog det enda som funkar. Men just nu är jag för dålig i min sjukdom för att ens orka kriga. Efter att ha gjort saker för henne igår och jag åkte buss tillbaka så spydde jag under resan. Så jag sa åt henne att sluta klaga på att jag är så otrevlig osv när jag fan inte mår bra någonstans. #6 det funkar bättre så jag jobbar. Nu ringer hon nästan bara för att ringa. Eller för att hon har tråkigt på sin semester.

Upp till toppen
Annons: