Annons:
Etikettvåld-mot-kvinnor
Läst 1625 ggr
Luisa
12/28/15, 3:52 PM

Min uppväxt Skriva av mig (OBS lång text)

Hej!

Jag har varit på det här forumet länge, och många känner nog igen mig under användarnamnet sweetluisa.

Jag skriver detta för att skriva av mig, och kanske hitta människor som har varit med om liknande som vad man kan göra för att hantera detta. 

Så jag växte upp i ett annat land, med min mamma, mormor, morfar, moster som alla älskade mig. När jag var 5 flyttade jag och mamma till Sverige och flyttade ihop med min biologiska pappa(det tar emot att kalla honom det och därför kommer jag att benämna honom som fader). Något som jag idag nästan önskar att vi inte hade gjort. Redan första veckan skulle han leka pappa och uppfostra mig genom att skrika på mig och hota mig med att ta ifrån mig saker som var mina för att jag exempelvis inte åt upp allt på tallriken. Ett år senare föddes min lillasyster. All mammas tid gick nu åt henne. Hon var nu minstingen i familjen, men också favoriten. Ju äldre vi blev desto tydligare blev det. Hon fick allt hon pekade på, medan jag fick höra "Vi köper det nästa gång". Min syster var också stark och uttryckte gärna vad hon tyckte om saker med slag. Slog jag tillbaka, eller gjorde henne illa i självförsvar röt farsan på mig tills jag började gråta. Grät jag, så röt han på mig att sluta gråta. Mamma var inte diskret med vem som var hennes favorit heller. Varenda gång jag bad henne om hjälp för att systern (vi kallar henne Jenna) hade sönder mina saker, var allmänt aggressiv mot mig eller störde mig, så fick jag alltid höra "men Jenna är ju så liten". Tog jag saken i egna händer blev jag rejält utskälld. På grund av detta blev hon mer öppen, tog åt sig mer, medan jag blev mer och mer försjunken i mig själv. Mammas kompisar såg detta också, och trots att de påpekade det för min mamma ville mamma inte inse det.

Vid 11 års ålder hatade jag mitt utseende så pass mycket att jag bokstavligt talat mådde illa av att se mig i spegeln. Att vara med på bild var min största rädsla, för tanken på att mitt hemska utseende skulle förevigas på bild gjorde mig skräcklagen. Behöver jag säga hur jag mådde över att min pappa mer än gärna tog bilder på våran "familj" varje gång vi gick någonstans och att han självklart älskade att göra hemvideos. Jag blev såklart rejält utskälld för att jag helst inte ville vara med på bild. 

När jag var 14 år gammal, hade min far en affär med en annan kvinna vilket ledde till det kaos som fortfarande råder. Under 3 år kunde det hända att jag och lillasystern vaknade upp mitt i natten av att mina föräldrar slogs, kastade varandra mot väggar osv. Jag har tappat räkningen på antalet gånger det hänt, och antalet gånger polisen har varit hos oss. Under den här tiden försökte jag komma in på ett prestige-gymnasium. Allt omkring mig var kaos. Alla i min klass hatade varandra, hemma hos mig var stämningen fientlig. En blåslagen mamma som bröt ihop hela tiden. Min lillasyster som njöt av att hon kunde göra vad som helst mot mig för att båda föräldrarna ändå var på hennes sida. Ingen var heller intresserad av min sida av historien.

För att verkligen förklara hur min far är, kan jag berätta att han är sexistisk (anser att kvinnor inte är ens i närheten av lika mycket värda som män) min uppväxt präglades av sexistiska skämt som "en kvinna som kör bil är lika mycket att lita på som en apa med en granat". Om man sa emot han så fick man höra att man var onormal, dum i huvudet och allt där emellan. Om man ogillade att ett visst klädersplagg som ha gillade och ville att man skulle prova (låt säga lila fotbollskor med piggar, som även hade limegröna och neonorangea STORA detaljer) så var man onormal, hade ingen klädsmak och var allmänt konstig. I frågesatte man honom eller sa emot honom så röt han alltid "vem tror du att du är!? Tror du att jag är din kompis!? Jag är inte din kompis, jag är din pappa!. Och så en massa förklaringar på hur dum i huvudet jag var. 

All frustration och rädsla gjorde att jag började må ännu sämre psykiskt. Jag bad mamma boka mig en tid hos en psykolog otaliga gånger. Men hon bara viftade bort det och trodde mig inte. Någon vecka senare blev jag liggandes i sängen 2 veckor i sträck och mådde otroligt dåligt. Bara då började mamma att nästan tro på mig. 

Detta fortsatte tills jag själv äntligen vågade ta kontakt med bris eftersom självmordstankarna blev allt mer återkommande. Efter att de vid mitt senaste provmöte (man har ca 10 möten på mottagning för unga innan man skickas till bris eller vuxenpsyk) så blev det lite lättare för mig i någon vecka. Sedan blev allt som vanligt igen. Jag bröt ihop flera gånger per dag. 1 gång när jag förberedde mig inför skolan, minst en gång i skolan, och minst 1 gång på kvällen. Mammas kommentar till detta var "Ryck upp dig, du gråter ju hela tiden". Och när jag svarade att jag mår dåligt psykiskt så svarade hon "men va? du skrattade ju igår". Det hon inte visste att de leenden hon såg, och skrattet hon hörde var tomma. Det fanns ju ingen glädje bakom dessa, bara sorg.

Detta ledde till att jag flyttade ut tillsammans med min underbara pojkvän som jag hade träffat 1,5 år tidigare. I början var allt underbart och jag mådde bättre än någonsin. Sedan ringde min mobil mitt i natten. Min lillasyster skriker och gråter i luren att föräldrarna slåss igen men denna gång är mammas kompis inblandad i röran. Jag får prata i tel med min hysteriska mamma och lillasyster. Trots att jag befinner mig 1-1,5 h bort, är jag med dem, upplever skräcken de upplever, så som jag gjort många gånger förr. Efter detta krashade allt. Jag ligger efter i skolan vilket är extremt jobbigt då jag kom in på det prestigegymnasiet jag två år tidigare kämpat för att komma in på, och kraven på mig är höga. På grund av detta är ångesten tillbaka, men även självmordstankarna,till en viss del. 

Så då är min stora fråga, hur hanterar man det här? Jag har antidepressiva utskrivna som jag tar varje dag, och hade tidigare kontakt med psykolog varje vecka tills jag flyttade för långt bort. Ska man prova kognitiv terapi? Fungerar det ens? -och tvinga sig igenom att berätta det som gjort så ont att berätta om i onödan känns inte lockande. 

Jag vet att det är en extremt lång text, och jag tackar den som lyckats ta sig igenom den.

Annons:
Loris M
12/28/15, 7:31 PM
#1

Jag beklagar verkligen att de vuxna svikit dig och bidragit till att du mår så dåligt. Först och främst tycker jag att du ska vara stolt över dig själv för att du vågade ta steget att kontakta BRIS och söka hjälp på egen hand samt flytta ut från föräldrahemmet. Riktigt bra gjort! 👍🌺

När det gäller dina föräldrar så lever de i ett osunt förhållande men det är deras problem. Det är inget som du ska behöva ta ansvar för. Det är de som har misslyckat totalt med att skapa ett tryggt hem för er barn. Jag kan tänka mig att det var en stor omställning för dem också (för att inte tala om er barn) att helt plötsligt flytta ihop och leka mamma, pappa, barn. Din pappa missade dina första fem år vad jag förstår och hans misstag var att han trodde att ni skulle kunna bli en familj utan att han ansträngde sig för att lära känna dig. Det var egentligen det han borde ha gjort från början och inte leka pappa direkt. 

Det är svårt att veta hur du ska hantera det, men utifrån det du skriver skulle jag råda dig att tillfälligt ta avstånd från dem. Det kan låta extremt, men för att du ska må bra kan du inte ha människor runt dig som får dig att må sämre. Det verkar som att det förekommer mycket våld mellan dina föräldrar och om din lillasyster fortfarande är minderårig så skulle jag tycka att det vore bra om du kontaktade socialen och berättade om situationen. Det kan säkert kännas jättefel och jättetufft att "skvallra" på sina egna föräldrar, men det kan vara det bästa du kan göra för dem. Då blir de tvungna att ta tag i deras relation och antigen försöka bygga upp den igen eller gå skilda vägar.  Men framförallt, din syster förtjänar det. Annars kommer även hon att utveckla samma rädslor och få dåligt självförtroende som du. 

När du ringer till soc kan du vara anonym. Du behöver inte berätta att du är systern utan förklarar bara situationen. Egentligen är det inte så hemskt som det låter. Jag har jobbat som förskollärare och har varit tvungen att anmäla föräldrar till soc när jag misstänkte att något inte stod rätt till. Det de gör är att de går på besök och pratar med familjen. Det försöker hjälpa föräldrarna i fösta hand och barnet blir omhändertaget bara i fall det handlar om grov barnmisshandel, sexuella övergrepp eller liknande. Men annars strävar de efter att barnet bor med föräldrarna och att de får hjälp. Sedan följer de upp det med både anmälda och oanmälda besök. Det här kan vara det bästa du kan göra för dina föräldrar och din syster. 

Vad gäller ditt mående så tror jag att det kan vara bra som sagt att du för det första tillåter dig själv att fokusera på dig och ditt mående. Och att inse att det är inte du som ska ha ansvaret för hur dina föräldrar mår. Det kan vara bra att gå i samtalsterapi och de är ofta lyhörda. Känns det för jobbigt att prata om det du varit med om, så kommer ingen att tvinga dig till det. Då får ni prata om något annat och de får hjälpa dig att hitta strategier hur du ska hantera situationen. 

Önskar dig allt gott och hoppas att du hittar ett sätt att ta dig ur det här. 🌺

Luisa
12/28/15, 10:52 PM
#2

Tack så mycket för svar!🌺

Det håller jag helt med om. Det var svårt och jag var verkligen tvungen att fokusera på mig och inte tänka på resten av "familjen". Saknar min katt dock. 

Du har helt rätt ang det. Men han ser det inte så, han är en sådan som tycker att han ska få "respekt" (som han så fint kallar det) utan att göra någonting för att förtjäna det.

Mina föräldrar slåss dock inte ofta, det var under perioden när jag var 14-16 som det skedde oftare. Det har gått ca 1 år mellan den näst sista, och sista gången. Vi har haft kontakt med soc och de kan inte erbjuda mamma och min syster en egen bostad och min far vägrar flytta därifrån. Han är rädd att tappa järngreppet över dem.

Den här affären jag berättade att han hade när jag var 14, är aktuell än idag, och är anledningen till deras sista bråk. 

Det har gått ca 3 månader sen jag flyttade hemifrån. Relationen mellan mig och min syster har blivit mycket bättre. Har inte längre något agg mot henne då det inte var hennes fel att hon var som hon var. Relationen mellan mig och mamma är också bättre, dock tar hon fortfarande ut sin irritation och sitt missnöje på mig via telefon ibland. Fadern behandlar mig som luft när jag är där och hälsar på mamma, systern och katten. Han snackar skit om mig till min syster som han för övrigt har börjat misshandla psykiskt och trycka ner henne, precis som han gjort mot mig under hela min uppväxt. Meningar som "Du är en idiot", "vill du misslyckas i livet precis som din syster!?" har förekommit sedan jag flyttade hemifrån.

Mamma pendlar för övrigt mellan att tycka att det var jätte bra och starkt av mig att flytta hemifrån och bort från detta helvete de lever i, och ibland när hon själv mår dåligt är hon arg över att jag flyttat därifrån.

Tack för tipset! Jag ska se över det här med samtalsterapi.

Tack så jätte mycket än en gång ❤️

mollyt
12/30/15, 8:47 PM
#3

Usch vad tungt att läsa, det är verkligen ingen vidare situation du lever i. Hur gammal är du nu? Kan du inte flytta och starta ett eget liv utan honom?

Loris M
12/30/15, 9:59 PM
#4

#3 Hon har redan flyttat från pappan (om det är honom du menar) för tre månader sedan. 

Luisa,

Det var skönt att höra att du numera inte anklagar din syster. Precis som du skriver, det var inte hennes fel att hon var som hon var. Det är föräldrar som ska sätta gränser. Sen är det också jättevanligt att syskon upplever att föräldrarna favoriserar någon annan. Min syster och jag är båda över fyrtio år gamla och hon kan fortfarande beklaga sig över att mamma favoriserade mig. SkrattarSjälv tyckte jag alltid att det var så himla lyxigt för henne (och orättvist) att hon som tre år äldre alltid fick nya kläder medan jag ofta fick ärva hennes. Jag upplevde att de favoriserade henne. Skrattar

Ang. din mamma så tror jag att hon mår så pass dåligt att hon inte riktigt kan erkänna och känna stolthet över att du tagit ansvar för ditt liv och gått vidare. Någonstans känner hon kanske också att det är jobbigt att du kunnat ta steget men inte hon. Hon är fast i ett förhållande som inte fungerar. Riktigt dåligt och själviskt av din far att inte vilja släppa taget om din mamma samtidigt som han inte vill avsluta sitt förhållande med den andra kvinnan. 

Hoppas att du hittar kraften att ta dig igenom det här och att du vågar prioritera dig själv och ditt mående. Blomma

Kram!

Luisa
1/3/16, 12:52 AM
#5

#3 Som 4 sagt så har jag nu flyttat därifrån och tanken med detta inlägg var bla. att bearbeta det som hänt och det som fortfarande sker ibland. 

#4 Tyvärr fick jag alldeles för många gränser, medan hon inte fick några alls. För henne var det okej att slänga igen dörren och gå till sin kompis för att hon blir sur över att hon får en "utskällning", medan jag kunde bli rejält utskälld bara för att jag exempelvis fick nog och skrek "För att jag mår dåligt".

Sättet båda mina föräldrar favoriserade på handlade inte bara om kläder. Det handlade om att det bara var hennes del av historien som fick komma fram, det var bara jag som blev utskälld (det kunde exempelvis vara för att jag kom hem gråtandes som barn för att jag ramlat och gjort illa mig), så utskällningarna gick till överdrift på mig, och min syster fick som sagt ingen utskällning. Och när hon väl fick skäll ( notera hon fick ALDRIG skäll av far) så kom mamma springandes efter 2 min och bad om ursäkt för att hon höjt rösten 😟. Det var också fritt fram för båda föräldrarna att såra mig. Far lät mig aldrig glömma hur onormal och dum jag var. Från mamma fick jag höra saker som "Du mår dåligt för att du är svag", och "du är för smal, ät mer" (detta var bland det värsta någon kunde säga till mig som redan hade komplex över mitt utseende), hon sa tom emot mammas kompis när hon sa "Luisa är finaste tjejen i området" och svarade med att rabbla upp tjejer hon tyckte var finare. Hon var heller inte sen att påpeka att jag liknar en av mina fastrar som jag, mamma och systern HATAR (lång historia). Men nu har jag ändrats utseendemässigt och min syster har enligt mamma börjat likna den här fastern. Dagen hon sa det till mig, la hon till direkt efter "Men säg inte detta till Jenna, hon skulle bli så ledsen". Jenna är också väldigt lång för sin ålder och väger lite mindre än mig, men mamma själv och jag fick absolut inte säga någonting till henne för att hon då skulle bli ledsen.

Det som gjorde mig mest frustrerad var dock att hon fick göra PRECIS allt jag gjorde fast hon är 6 år yngre. Hon fick lägga sig lika sent som jag fast jag bönade och bad mina föräldrar att tvinga Jenna att lägga sig tidigare än mig för att hon gjorde saker med mening för att inte låta mig somna. Tex låtsas hostade, slog sig själv och sa " Luisa sluta slå mig", pratade fast jag bad henne vara tyst. Inte ens så mycket kunde föräldrarna respektera mig, för att Jenna skulle tycka det var orättvist att få lägga sig 30 min innan mig. Det slutade 5/7 nätter med att jag låg där arg och frustrerad och kunde inte somna för att hon hade gjort mig pigg, medan hon somnade inom 5 min efter att hon lugnat ner sig. Hur många gånger jag än bad de säga till Jenna att gå o lägga sig fick jag bara ett trött "Jenna gå och lägg dig säger din syster" utan att de ens kollade upp från sin mobil/datorskärm.

Min far finns det mycket att säga om, dock väldigt få grejer som faktiskt är positiva. Psykologen som fick berätta för honom att jag skulle flytta ihop med min pojkvän ringde mig senare och berättade allt som hade hänt och sa också att allt som jag hade berättat om honom hade hon nu fått bekräftat. Sammanfattningsvis är han en otäck typ.

Tackar så mycket ❤️

Upp till toppen
Annons: