Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 12338 ggr
Mli
1/28/15, 1:29 PM

Gråter ofta

Hej alla glada!

Jag är vanligtvis också en väldigt glad och positiv tjej. Har fått några kommentarer om att jag alltid är glad och lättsam. Men jag har märkt att jag gråter väldigt ofta och av väldigt små anledningar. Jag har även en stor anledning till att gråta (jobbig sak i privatlivet) som gör att jag gråter rätt ofta men ibland kan jag liksom börja gråta av nån annan anledning som inte alls är stor.

Till exempel, min pojkvän och jag spelade ett datorspel förut, nu spelar bara han eftersom att jag inte har en dator som klarar av spelet. Jag brukar låna hans dator ibland och spela. Nu gråter jag för att han spelar med personer (våra gemensamma vänner) och jag kan inte vara med, jag blir typ avundsjuk eller något. och gråter.

Jag kan även gråta om jag inte får lägga på luren först när jag pratar i telefonen, om jag hör "klick" ljudet när jag har telefonen mot örat så känns det som att personen bara slänger på luren liksom och då börjar jag gråta (även om vi sagt hejdå).

Varför händer det här och kan någon hjälpa mig att bli gladare? Inte alls kul att gråta för småsaker..

Annons:
ChristineL
1/28/15, 1:34 PM
#1

Tar du mediciner eller hormoner som kan ha påverkat humöret? Kan du vara gravid?

Niklas
1/28/15, 1:52 PM
#2

Det låter som stress.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

javetinte
1/28/15, 4:33 PM
#3

Jag har också så. Samma som du säger att jag har en större jobbig sak. Sen börjar jag grina av allt. Tror de kan bero på att man är extra känslig. Och då märker man och tänker extra på saker som egentligen inte spelar någon roll.

Dumpuck
1/28/15, 4:51 PM
#4

Jag var sådär förut, kunde börja gråta över absolut ingenting. Normalt har jag väldigt svårt för att gråta och kan uppfattas som kall och likgiltig trots mitt annars glada humör, varför jag började gråta var för stress. Jag var omedvetet så sjukt stressad den perioden att jag inte klarade någonting, var det för lite mjölk kvar så kunde jag sätta mig ner och stor gråta, slog jag i glaset så en droppe vatten rann över eller insåg jag att det linne jag var tänkt att ha, att det låg i tvätten så kunde jag sätta mig och gråta. Riktiga små saker alltså.
Gick på 3-4 samtal i veckan under den perioden, stressen var (för mig) en inkörsport till en depression som varade i 3år och från den dag som det började gå lite, lite uppåt så tog det ytterligare tre år innan jag var "frisk" igen men fortfarande väldigt nedstämd. Men jag kunde inte säga att jag mådde sådär dåligt eller att jag var deprimerad. Notera nu att detta med depressionen var det som hände mig, det betyder inte att det kommer hända dig.

Så jag håller på vad #2 säger baserat på det du skrivit och baserat på mina egna erfarenheter - du låter helt klart stressad.

Intehärutandär
1/28/15, 9:50 PM
#5

Kan vara stress som nämts. Innan jag blev utbränd så grät jag aldrig öppet och sällan. Då grät jag hela tiden. Var så himla trött och helt plötsligt hade jag gråtit på alla möten och hos alla vänner som aldrig sett mig gråta.

Lejonhund
1/29/15, 12:34 AM
#6

Hela hösten har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression (är på G tillbaka, studerar så var tvungen att gå från helt sjukskriven till 100% studier då man inte kan vara deltidssjukskriven som student). Var för mycket i plugget och för mycket jobbigt i relationer omkring mig, ihop med mitt ständiga behov av att se till att alla omkring mig mår bra och känner sig uppskattade. Funkar inte i längden, liksom.

Jag har aldrig varit gråtig innan. Men då allting föll under hösten, och fortsatt sedan dess gråter  jag för allt och ingenting. Minsta jobbiga grej bryter jag ihop över. 

Så gissar också på stress. Eller hormoner. Vilket ju i och för sig påverkar varandra ganska mycket.

Annons:
Mli
1/30/15, 3:27 PM
#7

Hej igen! Tack för alla svar. Ska försöka svara så gott jag kan.

1. Jag tar P-piller så jag får i mig hormoner där. Men det är inget jag vill sluta ta även fast jag vet att det har många nackdelar. Jag har för mig att jag var glad även när jag tog dom i början, har ätit P-piller i snart 2 år.

2. Stressad tror jag inte att jag är, men däremot kanske deprimerad på något sätt. Det här stora som gör mig ledsen är ganska omfattande och innefattar i stort sätt hela mitt liv och jag tänker på det varje dag. Har även brutit ihop i skolan pga det. Kanske kan man bli stressad av det? Jag har även nyligen insett att jag går omkring med en stor rädsla nästan hela tiden, som kommer från det här.

Jag gråter just nu när jag skriver detta, och jag har ingen aning om varför?  Känner mig så knäpp haha :) Vad ska jag göra? Jag har nog inte råd att gå i terapi eller något tyvärr

Scorpio97
1/30/15, 3:47 PM
#8

Min pappa dog förra året, vilket naturligtvis är en stor sorg för mig. I flera månader efteråt började jag gråta så fort något gick minsta fel, även om det inte alls kunde relateras till hans död. Började exempelvis storgråta när jag upptäckte att hamburgerbröden var slut och affären var stängd, när jag hade planerat att göra hamburgare. Även om jag inte ens var sugen på hamburgare. Eller om jag gjorde ett slarvfel på mattelektionen. Löjliga smågrejer alltså. 
Jag gråter fortfarande mycket enklare än vad jag gjorde innan, även om jag inte gråter för allting längre. 

Så jag tror du är känslig och stressad på grund av den jobbiga grejen och att det får dig att gråta . Sen kan ju hormonerna från p-pillrena också göra det värre. Har du någon nära du kan prata med?


//Jessie

OlgaMaria
1/30/15, 6:52 PM
#9

Så många mår dåligt av p-medel. Och det är inte så lätt att utvärdera om man inte testar att sluta helt. Blir så sorgsen när jag tänker på min vän som tog p-piller från 14 års ålder till 28 och efter att hon slutade upptäckte att hon var en glad människa med ganska gott tålamod. Hon hade fått en självbild av att hon hade väldigt dåligt tålamod och humörsvängningar, att det bara var sån hon var. Men så försvann ju allt det när hon slutade med p-pillerna, efter 14 år!!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Intehärutandär
1/30/15, 7:21 PM
#10

Det finns olika stress med. Yttre (att jäkta till bussen t ex) och inre ( dvs att känna sig pressad inför olika uppgifter i livet som man vill hinna med).  Den senaste är farlig om inte farligare än den synliga stressen.

OlgaMaria
1/30/15, 7:26 PM
#11

#10 Av det du nämner är inget mer eller mindre farligt och både sorternas stress sker på insidan. Stress är en naturlig del av livet. Det blir farligt när vi känner stress för ofta och det blir en kronisk del av vårt liv.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Intehärutandär
1/30/15, 8:19 PM
#12

#11 Håller inte med som utbränd och efter att ha gått i terapi för detta. Den synliga kan man få hjälp med för närstående kan bromsa det. Den inre kan enbart Du själv bromsa och sällan är Du såpass närvarande då att Du drar i nödbromsen. Att gå i skolan numer är mycket stressande jämnfört med då jag gick. Det finns ju mycket dokumentation på att barn i grundskolan mår dåligt pga alla höga krav. Min 15-årige son är en av dem.

Niklas
1/31/15, 8:13 AM
#13

#7: Termen för utbrändhet brukar vara utmattningsdepression. Så det jag kallar stress är förmodligen kopplat till en depression, men gå till en läkare och be om hjälp.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
Mli
2/1/15, 10:24 PM
#14

tack för alla svar!
Jag har tyvärr ingen alls att prata med om det här, då jag aldrig i mitt liv varit särskilt social har jag inte haft många vänner och jag bröt med min allra bästa vän för ungefär 2 år sedan. Min pojkvän kan jag inte prata med om exakt detta då det stora problemet innefattar honom.. det är komplicerat. men jag kan iaf inte prata med honom om detta.

Jag skulle vilja gå till en läkare tror jag, men jag har två problem med det. Det första är pengar, jag är student och har ej råd. och sen så tror jag inte att någon kan hjälpa mig med det stora problemet, däremot kanske de små.. åh va svårt det är!

Skogsraah
2/1/15, 10:38 PM
#15

Jag vet inte hur gammal du är, men det kostar ju ingenting att få en tid hus kurator på ungdomsmottagningen! Jag började där. Hade ångest för en massa olika saker och mådde riktigt dåligt. Efter några samtal tyckte hon att jag skulle kontakta vårdcentralen för att jag inte verkade arbetsför. Så jag gjorde det, blev sjukskriven och sedan remitterad till vuxenpsyk. Visst, det kostar lite, men det är verkligen värt det för sin psykiska hälsas skull. 

(Nu behöver du kanske inte så mycket hjälp, men så gjorde jag!)

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

Upp till toppen
Annons: