Annons:
Etikettsingellivet
Läst 26256 ggr
Anonym
Anonym
8/2/14, 10:23 PM

Ni med datorspelande pojkvän

Nu undrar jag hur det fungerar hemma hos er som har killar som spelar spel mycket? Tex datorspel. Min kille är lite "peroidare" med datorn och när han spelar så är det sådana där multiplayer online-games. Grejen är att när han börjar med spelandet så försvinner han liksom in i en annan värld. Han sätter sig vid datorn all ledig tid, det blir inte mycket gjort hemma och han blir som utestängd från mig. Han är på g in i en sådan period just nu, och jag hoppas att han inte blir lika djupt fast som han varit periodvis tidigare. Jag blir så ledsen och det skapar konflikt. Klart att jag tycker att han kan få sitta och spela ibland, men när det går ut så mycket över vårt liv tillsammans så blir det jobbigt. När han kommer in i en sådan här period så minns jag sällan vad vi brukat göra annars (vad det är vi egentligen går miste om), inte säker på att det är så mycket annat egentligen, men på något sätt så blir jag så ensam när han börjar med sitt spelande. Dels glömmer han ofta bort tid och rum vilket gör att jag är den som helt ensam står för att fixa och tala om att det är mat-tid. Han är svår att kommunicera med då han är så inne i spelet och blir avskärmad. Han finns inte riktigt tillgänglig om jag behöver hjälp med något. Han umgås inte med mig. När han inte spelar och sitter vid datorn så kan vi ändå kommunicera mycket, men när han spelar så är han avskärmad och totalt osocial. När jag föreslår annat som vi kan göra tillsammans så känner han sig tvingad och ofta blir han sur för han vill spela.

När han är som värst så går han upp före mig på morgonen och sätter sig vid datorn, kommer och äter sina måltider efter mycket tjat, och jag får ensam gå och lägga mig på kvällen och han kommer in i sovrummet en bra stund senare ofta när jag redan somnat. Så jag känner ibland att jag lever med en tonåring, som dessutom är tjurig när man pratar med honom under dagen för att han blir störd i sitt spelande. Så långt har det inte gått nu denna gången (än), men jag vet ju hur vi hade det sist och jag känner redan nu ensamheten trots att han sitter här i vardagsrummet och jag känner hur tjurig han är när jag försöker prata med honom och jag upplever att det tär på vår relation. Just nu är jag dessutom lite extra känslig.

Behöver väl mest få skriva av mig. Men hade varit lite intressant att höra ifrån någon annan som har en spelande pojkvän hur det fungerar hos er? Hur löser ni spelandet och samvaron med varandra?

Annons:
Anonym
Anonym
8/2/14, 10:47 PM
#1

Jag har också en spelande sambo. Jag förstår dig och håller helt och hållet med dig. Det tär på relationen och är otroligt jobbigt. Man blir helt åsidosatt och bortglömd. Man kan fråga en enkel fråga som "Vad vill du äta till middag?"
"Sötis… ? .. *viskar försiktigt* "Vad vill du ha till middag?"
Så får man som svar "VAAAD ÄR DET?!?!"

Det som räddar vår relation..  Att prata om det är givetvis mycket viktigt, men att båda är förstående nog ännu viktigare. Jag förstår att spelandet är hans sätt att koppla av, och koppla av måste man få göra. Samtidigt som min sambo förstår att det är helt galet att sitta i flera timmar vid ett spel när man är 26 år och att flickvännen behöver sin tid också. Jag brukar säga åt honom rakt ut när jag behöver honom, "Älskling, nu behöver jag mysa och prata om dagen med dig, kom till sängen". Han vet även det att, den dagen han kommer välja spelet framför mig, då ger jag mig av. 

Prata med din pojkvän och visa att du är förstående och vill hitta en lösning tillsammans.

Josephiine90
8/2/14, 11:33 PM
#2

Jag har också en spelande sambo, han är 32 år, dock är han inte helt isolerad från resten av världen när han spelar. Jag har sagt att han får spela på dom villkor att han faktiskt hjälper till hemma när jag vill ha hjälp med tex städning, och att han sover på nätterna. Han vill vara hemma mycket och följer inte med så ofta på aktiviteter som jag och mina kompisar med partners gör. Vi pratar mycket om det och jag vet att han är en riktig hemmamänniska och han vet att jag inte kan sitta hemma på arslet utan gärna är ute och far och flänger. Men om jag är borta en dag och han är hemma så brukar det oftast vara diskat och undanplockat hemma så kan inte klaga på att han inte gör något utan order från mig. Men han kan fastna vid spelet, dock ingen riktig lanare. Prata med din partner och förklara hur du känner och gör klart för honom att det faktiskt är allvar. Fråga om han kan dra ner några timmar på spelandet, att han får spela bara han har tid för dig ett par timmar iallafall per kväll? Jobbar han på dagarna eller är han hemma?

Evilina
8/3/14, 12:58 AM
#3

Min sambo spelar i perioder. Vissa spel, tex. wow började jag spela för att ha ett gemensamt intresse med honom, tyckte inte att han skulle behöva göra allt jag tycker är kul hela tiden men jag aldrig gav det han gillade en chans. Så jag började spela och blev faktiskt riktigt bra, jag älskar det. För tillfället spelar han ett spel jag inte finner något intresse i och då låter jag honom spela medans jag gör annat men jag har som lite "krav" att han kommer och äter mat om han inte är uppe i nåt jätteviktigt, samt går och lägger sig om klockan är mycket och så. Man får kompromissa helt enkelt. Han spelade innan han träffade mig, då kan jag inte ta det ifrån honom.

Men prata med honom och kom överens om vad som gäller, kanske kan bestämma att han inte ger sig in i stora fighter efter 9 på kvällen så han kan komma och lägga sig med dig :)

Fridaaaa
8/3/14, 9:01 AM
#4

Har en sambo som spelar mycket tv-spel. Han spelar också mer i perioder. 
Men vi kompromissar hyfsat bra vilket man måste kunna göra som ett par.

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Michiis
8/3/14, 11:56 AM
#5

Har också en pojkvän som gillar att spela dataspel/cs, nu dock sålde han sin dator för ca 2 år sen så har varit utan det där ett tag och det har varit såå sköönt!
Och nu ska vi snart flytta ihop och så har jag precis börjat få höra av han att han  nu har planer att skaffa sig en dator igenn så han kan börja spela.. Inte glada miner från min sida kan jag lova (Man trodde ju liksom han växt ifrån sig de där nu, men nejnej). Alltså jag fattar verkligen inte det här roliga med att sitta spela. Så ja såklart blev det lite konflikter och sådär, eftersom jag tyckte det var så drygt innan när han höll på. Men så är det, vi prata om det, och bara det inte går ut över förhållandet och spelas med måtta så får han hålla på. Han har sina intressen, jag har mina :) det får man respektera. 
Så ni lär prata om det och komma på en lösning. Det är det enda liksom, Tyvärr går det ju inte få dom att sluta och man kan ju inte tvinga dom att göra det heller, men man kan ju få det att funka ändå men då måste man prata med varann.

// Michis

mollyt
8/3/14, 2:22 PM
#6

Min fästman är föredetta datorspelproffs och spelar fortfarande mycket datorspel. Går lite i perioder men det är en stor del av hans liv. Mitt tips är att ni kan prata om er vardag. Att han inte vill följa med på aktiviteter får du nog acceptera tänker jag, det kan lika gärna vara så att han hade en annan hobby som han föredrog att göra? Min sambo/m2b följer inte heller med mig och mina tjejkompisar på det sättet.

Vi har frukost, middagar och kvällsmys "obligatoriskt" hemma hos oss. Vår vardag liksom. Sedan har jag nästan alltid under alla våra år tillsammans gått och lagt mig före honom, så han "nattar mig" där vi pratar om dagen, myser och ser på tv/läser högt, har sex osv. Sen när jag går för att sova så går han ofta upp och spelar lite mer. Detta är helt okej för mig, för jag har fått min närhet och jag får sova gott. 

Om ni inte är samspelta med hur vardagen fungerar så gör upp ett schema - ansvara för middagen varannan dag eller att ni har någon "spelfri" dag i veckan där ni har dejt eller gör något roligt tillsammans. 

Försök att ha en egen hobby att göra samtidigt - så får ni ut det bästa av tiden! Inte att du bara sitter hemma och "tittar på" och väntar på att din sambo ska vilja umgås…

Annons:
[Thiah]
8/3/14, 2:49 PM
#7

#5 jag är 31 och småbarsmor och har ändå inte växt ifrån spelandet…

Min man har det ganska bra då jag själv är en storspelare trots att jag inte nuförtiden sitter hela helgerna som vi kunde göra innna sonen kom. 

Min man har så smått lärt sig att själv reglera sina timmar när han är väldigt inne i ett spel sen har jag lärt mig att ha förståelse för de helger han vill sitta och spela, speciellt med kompisar. Vi har lärt oss att kompromissa, ibland har jag spelat för mycket, ibland han.  Ett tag hade vi så att vi ALLTID tittade på american idol på lördagarna tillsammans. Då var det spelstopp  från klockan 21 och oftast resten av kvällen. 

För mig är spelandet en lika stor del av mitt liv, i perioder, som att läsa böcker eller att se en serie och jag ser inget fel med det så länge det vanliga livet fungerar. 

Gör det inte det får man sätta ner foten men man måste komma ihåg att det ska kompromissas om en lösning. Kanske är det spelstopp klockan 19 varje lördag? Är man beredd på att stoppet kommer så blir man inte för involverad i nått uppdrag i spelet precis innan och kan då ha lättare att avsluta.

Anonym
Anonym
8/3/14, 3:10 PM
#8

Vill inte vara otrevligt nu, men ni behöver inte tala om för mig hur jag/vi ska göra, det blir bara väldigt tokigt och ärligt talat så passar dom flesta av era påståenden och tips inte in för fem öre på mig och min sambo så det känns mest tråkigt att läsa/inte det jag är ute efter. Jag undrar bara hur andra med spelande pojkvänner har det och hur ni löser det. Jag vill höra både _att_ andra har det såhär och hur ni själva gör. Ni vet inte hur vår situation ser ut så det hjälper mig inte nämnvärt att ni försöker tala om vad jag ska stå ut med och hur vi ska hantera/lösa det. Däremot är det väldigt intressant och avkopplande för mig att få läsa att andra har liknande situationer och höra hur ni löser det för er egen del. Är skönt att få känna igen sig och se hur ni gör, men det känns bara konstigt när ni försöker tala om hur vi ska göra eftersom det mesta inte stämmer. 

#1 Känner igen mig i det där med att han snäser ifrån trots att man mjukt och försiktigt frågat en enkel och vänlig fråga. Jag kan ju liksom inte veta när det passar honom att jag kommer med frågan.

#2 Jag stör mig bara på att man ska behöva "be om hjälp", det är väl lika mycket hans hushåll? Ska han slippa ta ansvar och bara göra det jag ber om? Det är lite grann det där som gör att jag upplever det som att bo med en tonåring när han är i spelperiod. Han gör det han blir tillsagd men inte mer, och oftast med lite stön och gnäll. Det drar dessutom ofta ut på tiden då det inte passade in i hans spel/han drar sig för det då han hellre vill spela.

#3 Jag känner också så att man inte kan ta det ifrån honom, och det vill jag inte. Han gillar att spela och det är helt okej. Men ändå blir jag så ledsen när en period startar. Vi sitter båda mycket vid datorerna oavsett om han har spelperiod eller inte, men när spelperioden börjar så blir han så isolerad och kommunikationen försvinner. Och jag känner att det liksom blir konkurrens med hans dator om hans uppmärksamhet. Jag har alltid accepterat att han spelar och har låtit honom ha kompisar här och att dom kan ha spelkväll ibland, ser inget konstigt i det. Men det är just det här när han går så upp i det att det sker så många timmar att all övrig verksamhet slutar fungera. Att han tappar ansvarskänslan.

#7 Hur gör ni nu när ni har småbarn? Turas ni om att spela då? Sitter han och spelar och du tar hand om barnet? Eller hur fungerar den kombinationen? Är lite rädd för det eftersom vi ska ha barn ihop om ett tag. Jag är väl inte rädd egentligen för jag vet att det löser sig och han skulle aldrig prioritera datorn framför mig och än mindre framför sitt barn. Men jag undrar ändå hur det ska fungera och hur det kommer att bli. För han missar tid och rum totalt och lämnar jag honom ensam med hunden under spelperiod så kan jag räkna med att han totalt missar att gå ut med hunden så såklart blir man ju lite orolig för hur ansvarskänslan kring barnet kommer att se ut under spelperioder.

[Thiah]
8/3/14, 3:14 PM
#9

#8 Det har faktiskt löst sig av sig själv nu efter tre månader. Han kan ta hand om Joel medan jag spelar men vi har båda mindre spel tid i allmänhet nu. Det är så mycket annat man vill hinna med medan ungen sover ;). 

min sambo kan också glömma tid och rum, helt plötsligt är klockan 04.00 och han ska upp och jobba snart. Men sonen glömmer han aldrig och han skulle inte sätta sig i den sitsen (i spelstolen) om han är helt ensam hemma med Joel. Han kan spela lite fotboll för det är sådant som snabbt går att pausa. 

Spelar man online spel så är det svårt att pausa därför har vi haft en allmän stoptid, då hinner man avsluta det man gör och ställa sig säkert så inte gubben dör.

Hanna
8/3/14, 6:07 PM
#10

Här fungerar det så att jag spelar spel minst lika mycket. 😇

Sajtvärd på reptiler ifokus.
Medarbetare på leopardgecko ifokus

Ladydragon
8/4/14, 12:37 AM
#11

Jag är tämligen säker att det egentligen inte alls faktiskt handlar om spelandet…utan att det handlar om att vid problem oavsett om det är förhållandet,jobbet,vänner m.m så gömmer man sig…man orkar inte ta itu med problemet och istället tar man till något så man slipper ta itu med det jobbiga
i din pojkväns fall så är det spel

tror det är tämligen omöjligt för dig att ändra på honom om han inte inser problemet och aktivt gör nåt åt

arandeira
8/4/14, 1:59 AM
#12

Min pojkvän spelar och kan ha, precis som din, spelperioder när han kan vara helt off. Ärligt, jag tycker att det är jättejobbigt när det händer och ibland när jag verkligen inte står ut kan jag riva upp himmel och helvetet över det. Oftast är det också det som hjälper för han fattar inte att jag känner mig bortglömd innan jag säger det rakt ut (som sagt han förlorar tidsuppfattningen och helt plötslig går det flera dagar och vi knappt pratar alls). 

Han spelar och jag är totally fine med det, men när det går överstyr säger jag ifrån (ordentligt) och det brukar följas av lite bråk för att sluta med att vi försonas och blir starkare. Han spelade bra mycket mer när vi träffades och genom åren har vi (han) lärt oss (sig) att kombinera förhållandet med hans spelande. Visst, det kommer perioder när han faller tillbaka, men för det mesta är det bra mycket bättre nu. Jag förstår honom och han förstår mig. Om vi hamnar fel så pratar vi ut :)

Cahira
8/4/14, 3:56 AM
#13

Jag är en gamer med gamervänner och ex och nästan alla jag känner som spelar fastnar lättare i spelen när de mår sämre IRL. Ett sätt att fly stress eller depression/ångest. Att försöka tjata eller kräva en person ur sånt kommer inte hjälpa, tvärtom. 

Jag har inget hjälpsamt tips att ge.

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Annons:
Bananbullar
8/4/14, 7:51 AM
#14

Mitt ex spelade väldigt mycket dator och jag känner igen mig väldigt mycket i ditt inlägg. I början accepterade jag det, men tillslut gick det inte längre. Hör väl till att han även var överbeskyddande. Så även om han satt inne och spelade hela dagarna, fick jag inte alltid göra det JAG tyckte var roligt pga att han inte gillade det jag ville göra. 

Idag har vi gjort slut och jag är tillsammans med en annan kille som inte spelar datorspel alls. Jag saknar inte alls det där datorspelandet, när man inte får kontakt, att ligga och vänta i all oändlighet för att han ska sluta. Det är nu jag har insett hur mycket det där faktiskt påverkade vår relation. 

Jag har tyvärr inget speciellt tips att ge dig. Kanske om ni kan prata och komma fram till att någon dag ska ni göra något tillsammans? Planera upp veckorna? Har ni pratat om hans datorspelade och att du tycker det är jobbigt?


Lojs
8/4/14, 9:22 AM
#15

Även vi är gamers båda två, så det funkar riktigt bra. Men i alla fall, en aspekt är som #13 säger att spelande kan vara en hjälp när man har jobbiga perioder ur andra perspektiv, så det är något att tänka på med, det kan ligga andra saker bakom, typ en jobbig period på jobbet, extra svårt socialt osv. Man skaffar ju även mycket vänskaper via spelen, för oss är den sociala biten en stor del av spelandet, att umgås med andra utan en massa andra sociala krav. 

Mitt enda tips är det gamla vanliga tråkiga som ni säkert redan gör. Prata om det. Prata om hur du känner det, verkligen få honom att förstå, och sedan lyssna riktigt noga när han berättar sin sida, försök gräva i det underliggande och förstå varandras perspektiv och arbeta aktivt att gemensamt få ihop en lösning som är bara eran egen, som båda kan leva med och trivas med. 

Annars, börja spela själv, det är roligare än vad man kan tro. ;) (skämt, alla är vi olika och gillar olika saker såklart).

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

Anonym
Anonym
8/4/14, 11:50 AM
#16

Och åter igen så vill jag dra upp att tråden INTE skapades för att JAG ska få tips. Utan jag vill helt sonika läsa om andra som har datorspelande pojkvänner och hur det fungerar hemma hos er. Mest bara få tjattra av sig lite och prata om det. Det här är inget "problem som ska lösas" som ni ska komma med det ultimata svaret på. Jag ber inte om er hjälp öht, jag ber bara om andras historier om hur ni har det med era datorspelande pojkvänner.

Inlägg som analyserar mig och min sambo och vårt liv undanbedes! Snälla acceptera det.

Anonym
Anonym
8/4/14, 11:53 AM
#17

Kan också nämna att vi varit tillsammans länge, det här är inget nytt. Vi har gått igenom det här x antal gånger och det är inget vi behöver hjälp med. Men det kan ändå vara jobbigt när det uppstår och man kan ändå vilja prata med likasinnade om det. Utan att behöva bli analyserad.

jossa5
8/4/14, 11:57 AM
#18

TS, du skrev i slutet på din tråd att "Men hade varit lite intressant att höra ifrån någon annan som har en spelande pojkvän hur det fungerar hos er? Hur löser ni spelandet och samvaron med varandra? "
Då är det flera som svarat hur dom har det, och hur dom löst det, med kompromisser. Och jag (och säkert fler med mig) tolkar det som att du skulle vilja ha tips på hur man kan lösa det, varav folk skriver att ni borde prata och kompromissa.

Både jag och min sambo spelar, och ibland kan det väl vara tråkigt när han sitter och spelar hela dagen, men jag vet ju att det är hans intresse, och ibland behöver han spela hela dagen, för det har varit jobbigt på jobbet.
Och jag själv är likadan. Ibland sitter jag hela dagen. Men vi gör ju grejjer här hemma (fixar å sånt i hemmet), och gör saker tillsammans. Ibland spelar vi tillsammans med, för att det är trevligt.

Mvh,
Jossan                         Medarbetare på Svenska Hamsterföreningen.ifokus

jossa5
8/4/14, 11:57 AM
#19

TS, du skrev i slutet på din tråd att "Men hade varit lite intressant att höra ifrån någon annan som har en spelande pojkvän hur det fungerar hos er? Hur löser ni spelandet och samvaron med varandra? "
Då är det flera som svarat hur dom har det, och hur dom löst det, men kompromisser. Och jag (och säkert fler med mig) tolkar det som att du skulle vilja ha tips på hur man kan lösa det, varav folk skriver att ni borde prata och kompromissa.

Både jag och min sambo spelar, och ibland kan det väl vara tråkigt när han sitter och spelar hela dagen, men jag vet ju att det är hans intresse, och ibland behöver han spela hela dagen, för det har varit jobbigt på jobbet.
Och jag själv är likadan. Ibland sitter jag hela dagen. Men vi gör ju grejjer här hemma (fixar å sånt i hemmet), och gör saker tillsammans. Ibland spelar vi tillsammans med, för att det är trevligt.

Mvh,
Jossan                         Medarbetare på Svenska Hamsterföreningen.ifokus

Anonym
Anonym
8/4/14, 12:09 PM
#20

#18 Precis som jag skriver så vill jag höra hur NI löser samvaron, hur NI har det hos er. Skriver ingenstans att jag vill ha tips, men förstår att folk har missuppfattat det och gjort egna tolkningar, därför skrev jag först en vanlig enkel och vänlig kommentar som redde ut det hela och förklarade att jag inte tycker det är trevligt med den typen av kommentarer. Men ändå får jag fortsatt flera inlägg som är direkta analyser av mig och min sambo, och vad vi ska göra eller vad vi har för problem. Till och med inlägg som inte ens tar upp sina egna erfarenheter utan bara går in och analyserar och försöker lösa min och min sambos liv. Därför skrev jag ytterligare en kommentar som förhoppningsvis än tydligare undanber fler sådana inlägg.

Vill också tillägga nu att jag fått flera trevliga inlägg som varit bra att läsa som handlar om just egna erfarenheter. Men det är så tråkigt att inte alla kan respektera att man inte alltid vill bli analyserad och att forum inte alltid går ut om att komma med "det ultimata svaret" och "lösningen på TS problem". Ibland kan man vilja bara få tjattra av sig med andra likasinnade.

Annons:
Anonym
Anonym
8/4/14, 12:15 PM
#21

Jag kommer inte att kommentera alla inlägg. Men ni som skriver om er själva ska vet att det är skönt att läsa om hur andra har det och känna igen sig att andra har samma/liknande situationer. Veta att man inte är ensam om situationen och känslorna. Även om inte allt stämmer in precis så som det är för oss, så är det ändå skönt att läsa om era situationer.

[Thiah]
8/4/14, 12:16 PM
#22

Ni som inte spelar har ni inget ni vill göra när livet är lite jobbigt? När ni bara vill fly undan en stund? Dra er tillbaka till sovrummet med en bok? Gå ut och gå, träna? Baka? Träffa vänner? Mecka på bilen?

Jag kan streckläsa en bok under en dag. Då ligger jag enbart i soffan och läser, läser och läser. Jag läser medan jag  går till toaletten och när jag är där. Min make tycker det är jättejobbigt för jag är knappt kontaktbar på säkert 12 timmar.  När jag berättar det för folk tycker dom att det är helt okej, jag är ju duktig som läser så mycket. Men säger jag att jag spelat dataspel i samma timmar så rynkar folk direkt på ögonbrynen och jag måste försvara mig.  Känns inte roligt efter 10 gången…

Förstår inte alls varför det ska nedvärderas så fort det gäller dataspel. Jag har många vänner som knappt träffar sina respektive i perioder för att de har tidskrävande hobbys men så länge det inte är dataspel så verkar allt vara i sin ordning…

Anonym
Anonym
8/4/14, 12:34 PM
#23

#22 Nej det har jag inte. När mitt liv är jobbigt så vill jag vara med min sambo, göra något kul/avkopplande ihop. Jag gör något aktivt för att komma ur situationen. Alternativt lägger jag mig i sängen och gråter, men då mår jag ju bäst av att sambon kommer in och hjälper mig upp. Har nog aldrig någon period i livet då jag känner att jag vill vara isolerad eller göra något som gör att jag blir grinig på sambon, något som gör att min sambo inte kan kontakta mig. Och helt ärligt så tror jag inte min sambos datorspelande alls handlar om "jobbig period" utan det handlar om att han gillar att spela dator. När det blir för mycket så pratar vi om det och han släpper spelandet för han inser att det gick för långt. Så går det en tid, så kommer han av uttråkning på att han kan sätta sig med den där gubben igen, så börjar han lite smått att spela. Sen efter en tid så börjar han bli mer och mer fast, och vips så är han isolerad pga att han är så inne i det han håller på med.

Visst, vi sitter båda mycket vid datorerna till vardags. Jag sitter med forum och han sitter med spel, fast då i vanliga fall så är det inte dom här online-spelen med gubbar och uppdrag, utan då är det sånt som han spelar och kan avbryta när som helst, sånt som typ candycrusch och liknande kort-tids-spel eller vad man ska säga. Då är han fullt kontaktbar (njae, såklart kan han vara mitt upp i något men det varar så kort tid då), vi kan prata och han är aldrig sur och grinig. Han sitter inte i timmar och missar att en dag har gått även om vi båda kan ta en slappardag vid datorerna någon dag ibland. Men det är skillnad mot att med dom här online-spelen bli sittande i veckor i sträck och missa att det finns ett liv utanför datorn. 

Oavsett om det var datorspel, bokläsning eller vad som helst så hade jag tyckt att det var oerhört jobbigt att leva med en människa som man älskar och normalt sett har ett väldigt uttrycksfullt och utbytbart liv med men som i perioder, veckor i sträck, slutar prata med mig, snäser åt mig när jag är vänlig mot honom, sitter här framför mig men inte är närvarande. Ja någon timme eller två då och då, kanske någon dag om man behöver, såklart får man lov att vara för sig själv ibland. Men när det går veckor, då blir det psykiskt tärande.

[Thiah]
8/4/14, 12:47 PM
#24

#23  menade kanske inte riktigt dig med mitt inlägg då din sambo verkar totalt försvinna och det är ju fel. Tappar man kontakten med verkligheten/sociala livet i flera veckor är det något väldigt extremt och aldrig vettigt överhuvudtaget, vilken hobby man än har.

[Tuulikki]
8/4/14, 1:52 PM
#25

Min kille spelar då & då. Oftast CS med sina kompisar och då kan man ju inte pausa hur som helst. Jag själv spelar lite Minecraft och mina bröder har spelat under hela min uppväxt så jag är lite insatt och i vissa fall intresserad jag med. 

När min pojkvän spelar pysslar jag med hundarna, läser, slösurfar, spelar MC, städar lite, tar en långdusch eller vad jag nu känner för.

Vi är dock rätt jämna i spelandet, eller ja rent allmänt också. Tycker lika om städning, matlagning, tvättning etc, så vi har aldrig bråkat eller varit osams pga spelandet. Kanske någon gång jag sagt att jag behöver närhet och då har han skyndat sig för att komma och kramas lite :)

[Yllhilda]
8/4/14, 2:23 PM
#26

Hemma hos oss har jag känt mig bortglömd, oviktig och där datorn var en rival. Han inte verkade förstå, han spenderade hela helgen och varje kväll med att spela, insisterade jag på att göra annat blev han irriterad. Men efter att ha pratat med parterapeut insåg han att det var så lite kontakt mellan oss pga datorn att vi lika gärna kunnat vara inneboende, och han förstod även varför han satt där så mycket. Sedan dess blev det så mycket bättre, såpass att hans spelande inte stör längre. 🙂

Jag känner andra som haft gamerpartners åt det extrema hållet(icke att förväxla med vardagsgamers). Antingen har dem själva varit gamers eller fått anpassa sig runt sina heltidsspelande partners och sätta sina egna önskningar och behov åt sidan för att få det att funka.

bouldergirl
12/28/15, 4:18 PM
#27

Hej Trådstartaren, har verkligen letat över hela internet efter någon som upplever/upplevt lika i s+pel förhållanden, 
Jag förstår att du kanske inte är aktiv här, då tråden är ganska gammal, men jag försöker iaf. Jag är nyfiken på hur det gick? Pratade ni med varandra, fick ni förståelse för varandra? 

I över 4 år har vårat förhållande pågått och vi bor ihop i gemensam villa,  Han spelar i perioder och blir också verkligen fast, äter inte i tid, tar inte för sig att göra saker. Känns som om att jag måste peka med hela handen för att visa vad som behövs göras! Då vi har en egen villa som behöver skötas om med pannrum och diverse, så finner han inget intresse för det alls, jag är så trött på allt spelande och att han aldrig tar tag i  något i vårat hem.  Vi har pratat tusentals gånger med varandra med 'resultat' som snabbt avtar då spelperioden kommer fram.  Detta är så tröttsamt psykiskt sett på våran relation och vilket som har resulterat att det har tärt på mina känslor..

Hittade ni någon lösning? 
Kram

Annons:
Aleya
12/29/15, 7:55 PM
#28

Vi löser det rätt bra. Vi båda spelar och spelar tillsammans. Vi bor på olika orter för tillfället. Och om jag är hos han en längre tid så händer det att han ibland spelar då jag är där. Men jag ser antingen på eller gör något annat. Så känner ingen irritation.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

mollyt
12/30/15, 8:42 PM
#29

#27 Tråkigt att läsa ditt inlägg om hur ni har det. Jag kan förstå din frustration.

Min man spelar inte alls så mycket längre - av dåligt samvete tror jag. Han säger att hans spelande inte känns lika roligt längre utan att han hellre vill vara med mig. Jag fick först lite dåligt samvete (då det var hans största hobby) men nu är jag mycket tacksam för att vi spenderar tiden tillsammans istället. Vi har börjat spela desto mer tv-spel nu tillsammans - vilket jag inte gjort tidigare. Men då får han ändå spela och vi kan umgås samtidigt. Det har fungerat bra för oss.

cookies1994
12/31/15, 10:16 PM
#30

Jag och min sambo spelar lika mycket så för oss är det inget problem man kan väl kalla oss gamers, vi sitter många timmar vid datorn varje dag och spelar/sitter vid internet självklart har vi många andra intressen också 🙂

Såg nu att denna tråd var gammal alltså Ts skrev detta under 2014

LinaLj
1/1/16, 5:52 PM
#31

I mina förhållande är det ofta jag som har varit den som sitter framför ett spel. I mina förhållande har vi löst det så att jag har haft avsatt tid för att sitta och spela och övrig tid har gått åt till gemensamma saker. Jag tycker inte det är annorlunda mot om jag tex hade haft häst. Då hade jag varit i stallet en viss tid varje dag och min partner hade då fått göra vad han ville den tiden och när jag sedan kom hem så får jag ta itu med mina sysslor och vi får gemensam tid.

Jessicahagstrom94
1/2/16, 10:37 PM
#32

Jag lever med en som sitter vid datorn i stort sett hela hans vakna tid trots att han kan göra mycket annat som att SÖKA JOBB!! Som jag tjatat om det alltså! 😡

Jag finns inte när han spelar, jag är bortglömd. Känns det som. Har funderat mycket på att byta lösenord på datorn… Så tråkigt!

Rainee
1/2/16, 10:54 PM
#33

#32 Om han sitter där hela tiden, hur får du någon tid med honom då? Har själv en kille som spelar mycket dator men jag kommer alltid i första hand! Jag skulle aldrig tolerera att bli så pass åsidosatt som ts eller du beskriver det. Du ska liksom inte behöva byta lösenord eller tjata på honom att söka jobb, han måste ta ansvar för sig själv och sätta dig framför datorn när det behövs!

Aleya
1/3/16, 12:42 AM
#34

#32 då kanske det är dags att ställa något slags krav på han. Man kan inte förändra något om man bara hänger med och blir irriterad. Och minns jag rätt så har du även försörjt denna snubben själv. Han är vuxen och måste ta ansvar.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Anonym
Anonym
7/22/16, 10:47 PM
#35

#27 Vi pratade om det många gånger. Tiden har gått och saker har förändrats, kanske inte så mycket av att vi pratat dock. När vi pratat säger han att han gillar att spela och det vet jag ju. Han vill inte bli fast men han kan liksom inte hjälpa att han tappar tid o rum.

Nu har vi barn ihop (var gravid när jag startade tråden) och det har förändrat mycket. Ingen av oss sitter med datorerna längre. Min dator har gått sönder och vi har valt att dela på sambons dator som ändå ingen av oss använder mer än någon enstaka gång för att kolla på film. Bådas telefoner fungerar tillräckligt bra för den datoranvändning vi önskar. Det gör såklart att livet fungerar annorlunda. Han spelar fortfarande, på telefonen. Det gör att han inte är låst på samma sätt. Men ja han är fortfarande lite osocial då o då. Tex är han i en spelperiod just nu. Det innebär att han spelar mycket men inte ens i närheten av vad han gjorde förr. Nu är det mest när vi kollar på film så spelar han samtidigt. Han har även ett heltidsjobb nu som tar mycket tid, barnet tar tid på kvällar o helger (fast ja,. han sitter ibland o spelar medan han "passar" barnet om barnet leker nåt sånär självständigt). Vi bor också i hus och det är mycket att greja med.

Jag tänker att han helt enkelt har för mycket annat i händerna nu för att bli totalt lost. Han är också mer medveten nu och förstår att det inte alls går när vi har barn. Han tillfredställer sitt spelbehov med onlinespel på telefonen. Dock kom det en kommentar igår om att han måste testa spelet från datorn för det var nåt med att alla andra gick till nåt ställe där inget händer så han tänkte det var annat från datorn. Han lovar dyrt o heligt att inte bli fast. Men jag är rädd att om han får access till mer funktioner från datorn så kommer den att komma upp oftare igen. Jag håller tummarna att det ordnar sig, vårt liv är ju utformat på ett sätt som gör det svårt att spela några längre stunder.

[Morfalum]2
7/23/16, 11:31 PM
#36

#0 Herregud vad värdelöst. Går det ut över vardagslivet, hemmaarbete och relationen så är det ju inte acceptabelt. Vad är det för beteende? Det är ju inte som att man måste spela, att det är något som man har rätt till att göra, särskilt inte i alldeles för stor omfattning. 

Jag spelade en del när jag var yngre, på det sättet som din pojkvän spelar, men när jag fick jobb, eget hem och nu dessutom barn så finns det ingen tid för detta. Finns inte en chans att jag skulle prioritera spelet framför verkligheten, min fru, mitt hem och mina barn. Då är det nog sannerligen dags att växa upp, tycker inte någon ska stödja sin partners spelande genom att laga mat och fixa annat som den andre egentligen skulle gjort.

Ta ett rejält snack med era partners, verkligheten knackar på.

[postmortum91]
7/26/16, 11:23 AM
#37

Skaffa er inga games om ni tycker det är så jobbigt. Jag blir provocerad att läsa vad en del skrivit. Man växer inte ifrån det då det är ett intresse. Jag och sambon är båda gamers och jag vet inte hur det skulle funkat om jag var tillsammans med någon som inte fattade sig på mitt intresse. Det finns så mycket negativa åsikter om folk som spelar men ni borde respektera deras intresse. Skulle era intressen vara bättre än deras? Vill man inte ha en sambo/partner som lägger mycket tid på spelande så skaffar man sig inte en gamer. Vill man inte ha en sambo/partner som lägger mycket tid på träning så skaffar man sig inte en elitidrottare.

[postmortum91]
7/26/16, 11:23 AM
#38

Skaffa er inga games om ni tycker det är så jobbigt. Jag blir provocerad att läsa vad en del skrivit. Man växer inte ifrån det då det är ett intresse. Jag och sambon är båda gamers och jag vet inte hur det skulle funkat om jag var tillsammans med någon som inte fattade sig på mitt intresse. Det finns så mycket negativa åsikter om folk som spelar men ni borde respektera deras intresse. Skulle era intressen vara bättre än deras? Vill man inte ha en sambo/partner som lägger mycket tid på spelande så skaffar man sig inte en gamer. Vill man inte ha en sambo/partner som lägger mycket tid på träning så skaffar man sig inte en elitidrottare.

Aleya
7/26/16, 12:07 PM
#39

#38 det har du ju helt rätt i. Var på ett bröllop i helgen(min kille var med) och då började en tjej till hans kusin klaga att ja men han är så osocial när han spelar och jag är glad att pokémon go har kommit ut så att han följer med ut och promenerar. Ja jag vill bara att våra nya telefoner kommer så jag och min kille kan spela pokémon tillsammans. 😂 Men som sagt, vet man att någon spelar och man inte fixar det så då får man fundera innan om man klarar att vara med en som spelar. Spel är för mig en avkoppling. Eller nu en träning med hjälp av pokémon go. Och min kille spelar och jag ser på om han spelar och han ser på om jag spelar. Det är vår symbios. Hemmet förfaller inte p g a detta och jag tror det blir mer jämställt nästan. För det är inte bara en som gör maten osv. Nu vet jag inte hur det blir då man väl har barn. Men den huvudvärken kommer sen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[postmortum91]
7/26/16, 12:19 PM
#40

Jag och sambon har en dotter nu på 5 månader. Vårt spelande har blivit lagt på hyllan dock spelar vi pokemon go tillsammans när vi är ute på promenad. Sedan när dottern blir lite äldre kan han ta med henne en natt till sin mamma eller kompis så kan jag få spela och tvärtom. I helgen åkte han bort en natt till en kompis för att spela och fiska.

[Thiah]
7/26/16, 4:11 PM
#41

Och jag har en son på 2 år och min man kunde ändå sitta 88 timmar med the witcher utan problem. Vi har ett gemensamt fotbollslag i pes som vi jobbar på då när sonen sover.

Annons:
oh-la
7/26/16, 5:25 PM
#42

Här hemma spelas det också på båda håll. Min man spelar mycket online, mest dota nu. Ps4 är mitt och min avkoppling. Vårt hem förfaller inte, vi försummar inte varandra, ibland sitter jag bredvid och tittar när han spelar. I perioder när nya spel kommer sitter vi fast längre. Men det sammanfaller sällan. Vi väntar barn och jag har inga problem med tanken på att vår lilla tjej också blir en gamer. Tyvärr finns det otroligt mycket fördomar mot gamers. Att dom är asociala, försummar verkligheten och sin familj. Självklart finns dom också, missbrukaren, men de flesta gamers har det som ett stort intresse och ett sätt att slappna av. Hade det gällt ridsport, att man spenderar många timmar i stallet, hade färre reagerat. Detsamma med hundsport där jag också har många vänner. Där är det nästan självklart att släpa med bebis och ställa vid sådanna man tränar. Spelande är däremot lite fult. Min man säger många gånger, då han har många kompisar med ett stort spelintresse som inte får spela för sina respektive eftersom det är "onödigt", "tidskrävande", och "nått man borde växa ifrån", att han är otroligt glad att han lever med någon som spelar och förstår. Och jag förstår honom! Jag vet inte vad jag gjort om jag levt med någon som inte låtit mig spela. Visst, jag hade ju överlevt, men jag hade fått lägga en stor del av mig själv åt sidan, kanske en för stor del av mig.det hade varit en otrolig uppoffring, lika stor som att begära att jag aldrig skulle ha djur, inte få hålla på med hästar eller liknande som också är stora intressen.

[Morfalum]2
7/26/16, 10:50 PM
#43

#38 

Ta detta med en nypa salt, jag har väldigt negativa attityder gentemot att alltför många lägger alldeles för mycket tid på spelande. Nu slänger jag ut precis som du tycker och du får gärna berätta varför jag har fel.

Det är faktiskt synd att gaming inte är verkligheten. Då hade man ju faktiskt kunnat göra något på riktigt de många timmar man la på spelande. Om jag jobbar heltid och har några ynka timmar på kvällen och två dagar på helgen (många har redan för dåligt med tid att hinna med saker de vill på fritiden). Hur ska jag med många timmars gaming i veckan ex. hinna med verkliga saker som att: 1. Utveckla verkliga färdigheter som spela ett instrument, bli duktig på en sport, läsa böcker och utveckla mina kunskaper om verkligheten 2. hinna träffa nära och kära 3. Vara med min familj och mina barn 4. Motionera. 

Människor som prioriterar spel framför dessa ovan nämnda saker som tillhör verkligheten tycker jag personligen är helt ute och cyklar, och är losers som förstör sitt liv. 

Problemet är att gaming är något som en majoritet ägnar sig åt alltför stor del av sitt liv och ingen problematiserar detta. Det är något man gör bara. Ska bli intressant att se de långsiktiga effekterna av detta destruktiva fritidsintresse.

[SuperNaturalBeing]
7/27/16, 2:06 AM
#44

#43 måste säga att jag inte alls håller med dig. Bara fr att du inte är intresserad av spel brtyder inte det att det är destruktivt och ett slöseri med tid. Att spela instrument kan också ses som slöseri med tid om man inte tänker bli professionell. Varför ska man lägga massa timmar på något man inte kommer h någon användning för? ( Jag övar själv instrument 7 timmar per dag och tänker inte bli prfessionell och nog fan ser folk i min omgivning det som onödigt och tyckrr att det "finns väl mer nyttiga saker du kan göra"). Och läsa böcker? Ja okej, faktaböcker kan ju vara bra då eller möjligtvis biografier kanske, men vad har man för användning över huvud taget av att läsa skönlitterära böcker ? Det är ju också onödigt? Att bli duktig på en sport är också helt onödigt om man inte tänker bli proffs. Visst, man får motion, men det finns andra sätt att få motion på också så varfr ska man lägga ner massa timmar på att bli en bra fotbollsspelare t.e.x endast för den sakens skull? Osv osv. Min poäng är att man kan argumentera mot nästan alla hobbies och säga att de är slöseri med tid och även "destruktiva" om man lägger, det som folk utifrån ser som, "för mycket" tid på den. Men det betyder inte att det är så. Att spela spel lär faktiskt hjärnan saker såsom koordination, logiskt tänkande, ökar reaktionsförmågan osv. Man kan även lära sig en massa fakta så som historia eller geografi eller vad som helst egentligen beroende på vad man spelar. Finns även spel som aktiverar kroppen så man får motion (många wii-spel t.ex). Finns också många spel där inte bara kan spela med andra men även chatta och prata med dem samtidigt , vilket inte bara är socialt men även lär en teamwork. Osv osv. Jag kan fortsätta i oändlighet med exempel. Är för trött för att skriva en bra och välplanerad text, men allvarlgt talat. Bara för att DU själv inte har något intresse av en sak betyder inte det att är det är en dålig sak att syssla med och "destruktivt." Ja det KAN bli destruktivt, precis som att ALLTING kan bli destruktivt om man gör det för mycket. Även t.ex. sk nyttiga saker som att typ motionera.

[postmortum91]
7/27/16, 9:18 AM
#45

#43 intressen har man väl inte för att det är nyttigt? Intressen har man för att dem får en att må bra. Dessutom blir gamers många gånger väldigt duktiga på engelska. Det har gjorts studier som även visar att fps spel förbättrar reaktionsförmågan. Spelandet för mig har varit mer än ett intresse. Det har hjälpt mig bearbeta min mammas död och pappas missbruk genom The sims. Där har jag kunnat spela mitt liv annorlunda eller gjort om och "gjort rätt". Jag har kunnat processera de tuffa ämnena. Att du anser att gamers är losers berättar mer om dig än om oss. Du verkar ha behov av att höja dig genom att sänka andra så du kan känna dig bättre. Jag läste även någon studie att Spelandet bidrar till problemlösning. Gamers är problemlösare och är kreativa i sitt sätt att tänka ut lösningar.

[Tibonnanj]
7/27/16, 10:36 AM
#46

Jag tycker det här är ett så sjukt intressant ämne. Det finns definitivt 2 eller ännu fler sidor och sätt att se på spelande. Saknaden av mänsklig kontakt i verkligheten kan göra att gamers blir deprimerade men samtidigt har de mer social kontakt än många andra som inte är gamers. Min sambo och lillebror är båda gamers. Min lillebror har en lite tragisk historia. Han går inte i skolan längre och sitter hemma och spelar. Det beror på händelser när han va yngre så de skulle lika gärna kunnat gå ut över alkohol och droger men nu är det datorspel ( vilket vi ändå är tacksamma över). Det är 8 års skillnad på oss och han har alltid haft samma nivå på engelskan som mig och jag har lätt för språk. han är bättre än de flesta jag känner oavsett ålder, yrke och bakgrund. Han är dessutom sjukt bra på matte och nu är jag bara 24år men än så länge är engelska och matte det enda som jag haft nytta av från skolan i yrkeslivet, synd bara att han inte får med det i betygen från skolan.

Min sambo spelar på fritiden för att varva ner och prata med vänner och syskon som bor i andra städer. Jag läser bloggar och sitter här ( kanske lite för mycket). Vi har valt att ha hans stationära dator i vardagsrummet för att det är där jag sitter med min bärbara, på så sätt umgås vi även om vi gör olika saker. Hans andra hobby är golf och det är mycket jobbigare och tråkigare än spelandet då han åker iväg och inte är hemma med mig.

Vi väntar också vårat första barn och vist är jag lite orolig när han har svårt att slita sig från ett spel eller att komma ihåg att göra saker utan att jag måste tjata men jag tror att han kommer skärpa till sig. Han ser så mycket fram emot att bli pappa och säger själv att han kommer prioritera om.

Skulle spelandet bli för mycket eller att han blir irriterad för att jag stör med saker som måste göras så skulle jag trycka på strömbrytaren till datorn. Sambon har förklarat hur mycket det kan förstöra inte bara spelet utan allt i själva datorn ( mjukvaran?). Så han brukar lyssna på mig när jag ber honom göra något :P

Aleya
7/27/16, 10:44 AM
#47

#43 bara för att du inte vill prioritera att spela så betyder inte det att du inte har ett intresse du lägger en massa tid på. Så vad är skillnaden? Jag har lärt mig att fatta vissa språk bara för att jag har spelat spel. (Jag är då en sådan person som lär mig när jag har kul bäst) Jag har skaffat pokémon go. Det är en jäkla motion. Och vill jag motionera mer och spela samtidig så finns det fler sådana spel. Men dom är tråkigare tycker jag. För då stannar du inne. Så därför drar jag vändor med pokémon go. Sen är helgerna fria för mig oftast. Detta då jag ändå inte gillar krogliv och sådant. Det är skit och man förlorar bara pengar. Du låter bara bitter för att du inte hittat ett bra spel än.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

oh-la
7/27/16, 11:24 AM
#48

#43, jag kan bli så trött på vårt eviga jagande efter prestationer. allt vi gör måste resultera i något. allt ska vara mätbart. med den definitionen av "fritidssysselsättning", att allt måste optimeras, lämnas inte mycket utrymmen för intressen som i dina ögon inte är för losers. för vem för starka muskler av frimärkssamlande? vem optimerar sin tid med modellbygge? är inte tanken med ett fritidsintresse just att det ska få oss att må bra? att det är något som vi gör för oss själva? inte ens mitt andra stora intresse, som jag för övrigt delar med många andra, nämligen fiske, skulle vara en värdig fritidssysselsättning. nej, det är inte socialt, jag sitter inte och tjattrar, jag umgås inte med någon, jag får absolut ingen motion, jag utvecklar inget annat än möjligen min förmåga att kasta.

om vi nu ska prata om vad man vinner i spelande… ja, jag kan säga att jag är otroligt glad över mitt spelande, främst i mitt yrkesliv. jag har haft stora språkfördelar eftersom jag tidigt har fått läsa och prata engelska med människor runt om i världen. jag har också utvecklat ett intresse för system och systemutveckling vilket jag haft enorm nytta av i mitt yrke, och också kunnat tjäna extra på.

spelande utvecklar även vår förmåga mellan hand, öga och exempelvis pekare på en skärm. den förlängda armen, att kunna styra något som inte är vi själva. vad vinner man på det? inom sjukvården har man sett vilken otrolig fördel den yngre generationen, som spelat mycket, har gentemot de som aldrig spelar. förmågan att kunna styra något utomkroppsligt som en förlängning av sig själv, som du gör med en tvspelskontroll, eller en datormus, är inte något vi har i oss. det måste läras ut och förfinas. i grunden är det en otroligt komplex förmåga som kräver massor av träning. i och med att fler och fler komplicerade ingrepp idag sker med robotar som styrs just på det sättet, men joystick, hand-öga-extern kroppsdel kan man se att det är just unga personer, eller personer som under många år tränat hemma med tv-spel, som är utan konkurrens de bästa på detta. var heller inte många veckor sedan som SVT visade (vetenskapens värld tror jag, kan ha varit en repris) hur spelande och denna träning med joystick kunde hjälpa gamla och personer med olika kroppsliga nedsättningar efter bland annat stroke att träna upp kopplingar i hjärnan och träna upp både sin analytiska förmåga, sin motorik och sitt logiska tänkande.

personligen förstår jag mig inte på fotboll. jag tycker det är helt meningslöst, fullkomligt bortkastad tid. jag kallar ändå inte de som ändå håller på med fotboll för losers. jag förstår att olika människor finner olika saker givande. huvudsaken är att det är något vi mår bra av, som får oss att slappna av. det finns inget rätt eller fel bland fritidsintressen, inga intressen som är mer eller mindre värda. man måste inte tjäna på det mer än i eget välbefinnande. och oavsett om jag håller på med hästar (vilket jag gör, det tar en jäkla tid!! min man förstår det inte alls, men han förstår att jag behöver det för att må bra), frimärkssamlande, gamla bilar eller liknande kommer det alltid att gå ut över tid vi kunde gjort något produktivt med.

och vad är egentligen skillnaden mellan att läsa en roman och att spela ett storylinespel? du lever dig in i en karaktär, i en fiktiv värld, du sitter ofta still, och mer än att du faktiskt läser ord och därmed tränar meningsuppbyggnad och språk (beroende på språk du läser) går du inte därifrån vare sig klokare eller mer bildad.

jag tycker det är tråkigt att man väljer att döma människor som losers utefter ett fritidsintresse. det är hårda ord enbart baserat på att man inte själv förstår det.

Annons:
[Thiah]
7/27/16, 1:21 PM
#49

#48 tummen upp!

Agafia
7/30/16, 11:55 AM
#50

#48. Bra skrivet .

[Tibonnanj]
7/30/16, 7:05 PM
#51

Min teori är att de som ser ner på människor som spelar eller inte ser spel som en "godkänd" hobby/fritidsaktivitet inte har haft någon kontakt med den "kulturen" eller inte har någon i närheten som faktiskt spelar. Eller så är man lite bakåtsträvande och har inte förstått att vi rör oss framåt i utvecklingen och it och virtual reality är något som bara kommer komma fram mer och mer.

Det är ju ändå en av de mest troliga fritidsaktiviteter man kan ha som faktiskt kommer hjälpa en i yrkeslivet.

Honestyisdead
7/31/16, 11:25 AM
#52

Man måste ju göra skillnad på sjukligt spelande och vanligt. Så länge man inte försummar sin partner och tar tid från vardagssysslor som måste göras så är det ok. Men om man börjar strunta i saker som måste göras är det dags att söka hjälp.

Smultron2
11/10/19, 4:28 PM
#53

Nu är det ju såhär att detta bottnar sig i mer än ”bara” en hobby som alla andra. Jag hoppas att detta får er att tänka till lite mer och vara en ögonöppnare.

Här har ni en gamer själv som älskar allt vad det innebär med spelande framför datorn. Det är också en av mina hobbyn. Dock sitter jag inte som andra i flera timmar och mer (även om jag hade velat). Det är inte hälsosamt som vilken annan hobby att ägna all sin tid åt i timmar och som rutin. Man distanserar sig från verkligheten och allt vad det innebär (skola, jobb, hushåll, barnen, det viktigaste sin partner, sin hälsa) och då menar jag inte att man inte kan hantera dessa saker samtidigt. Det är självklart man kan balansera detta. Men när det blir som en rutin eller ett måste att så fort du kliver innanför dörren till ditt hem att du raka vägen tar dig till datorn och sedan sitter där i flera timmar ofta så bör man vara orolig. I mina ögon är det oerhört oattraktivt med en partner som gör på detta viset och inte ägnar sig åt annat i livet än datorspelandet. Det är en sådan turn off. Det borde komma honom helt naturligt att ta ansvar om exempel i hemmet, hans hälsa, partner mm och  inte prioritera det efter datorspel. Jag ska inte behöva påminna honom eller säga åt honom heller att börja ta tag i saker. Det ska han göra själv.

Det krävs två i ett förhållande att dansa tango och det ska vara en självklarhet att det ska falla honom NATURLIGT att ta hand om sitt liv, oss och hemmet.

Det är inte så kul att komma hem efter jobbet och mötas av att han sitter vid datorn och spelar i timmar. Det är inte så kul att man påpekar det ett par gånger för honom och han skärper sig under en kort tid och sedan går det tillbaka. Det är inte så kul när han efter jobbet kommer hem och sätter sig raskt framför datorn. Det är inte så kul att det inte faller honom naturligt att tänka i banor kring att ta tag i städning, tvätt, måltider mm när hans hjärna bara sträcker sig till att ta sig fram till datorn. Det är inte så kul att när man sedan har distans förhållande (pga studier) ringer honom och ser att han varje gång sitter vid datorn och spelar och samtidigt vill prata med mig på detta sättet. Det är inte så kul att man hela tiden måste kolla med honom först om han är tillgängligt och inte spelar just då man vill ringa honom.

Det är inte så kul att bara vara den som balanserar och prioriterar sin hälsa i form av gym och träning, pratar och går ut med vänner, studerar i skolan, ordnar upp i hemmet med hushåll och annat, har andra hobbyn där jag ängar lite tid åt också, lägger tid åt annat i livet och ordnar upp mitt liv på så sätt att det innebär att man hänger med i verkligheten och är närvarande och aktiv och UTVECKLAS. Men så har man en partner som gör inget annat än att sitta vid datorn. Det är i mina ögon inte attraktivt. Det är en turn off och det påverkar därför vårt förhållande och det sänker mig i mitt välmående då han inte gör annat än detta i sitt liv och då vantrivs jag i tillvaron.

Detta gäller alla som ägnar sin tid åt något som innebär att livet blir monotont. Så oavsett spelande eller annan hobby så sitter man inte timmar i sträck med det när man har det verkliga livet att ta hand om också. För mig är det en väldigt tråkig och sorglig person att ha att göra med. Det finns så mycket annat att ta tillvara på också, den verkliga kontakten med sig själv, människor och livet.  Den tycker jag tyvärr många går miste om när livet mestadels bara handlar om den digitala världen. Som sagt, jag är själv en gamer men jag tycker att någon måtta ska det fan också vara. När jag läser hur andra har det så blir jag oerhörd illa berörd. Detta är inte något man ska finna sig i alls och det är inte en sund livsstil. Jag har planer på att avsluta mitt förhållande på grund av detta. Min partner är helt underbar och gör mycket för mig men jag mår inte bra av att ha en sådan livsstil som är monotont och distanserade från verkligheten. Det finns säkert någon för honom där ute som gillar att ha en monoton livsstil bort från verkligheten, i den digitala världen. Det är inte jag, livet är kort och den vill jag uppleva tillsammans med någon.

Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: