# Förtvivlad Author: Anonym Hej, jag har varit i en relation med min sambo i 5 år och nu för ca en månad sedan har jag börjat tvivla stort på om jag vill fortsätta relationen. För att göra göra en lång historia kort så berättar jag ytterst lite. Jag har alltid varit lycklig med honom, vi har ett bra sexliv och jag älskar honom fortfarande. MEN det känns som att han inte förtjänar mig längre. Det känns som att jag ger 90% i vårt förhållande, jag tänker på honom varje dag, varje sekund på honom, på vad som skulle få honom att må bra. Om han bråkar med en vän, så stöttar jag honom till 1000%, jag engagerar mig fullt ut i hans jobb, hans mående, relationer, ja allt. jag har letat jobb åt honom, jag funderar på hur hans ska få bättre självkänsla, jag berömmer varje steg han tar för att han ska känna sig uppskattad. I alla mina handlingar har jag ALLTID honom i mina tankar. Dessvärre känner jag inte detsamma från honom. Om jag hade gått ut och sprungit 1 km och kommit in och sagt: Nu har jag sprungit 1 km. Han hade svarat: Det räcker inte med en gång i halvåret.  Häromdagen hade jag tillbringat 6 timmar och 3000 kronor på att handla saker till vår nya lägenhet, och när jag äntligen kommer hem med alla grejer så är det första han säger: Vad ska du ha mattan till? Det kommer komma massa hundhår på den, och vad ska du göra när det regnar med mattan till balkongen? Innan jag träffade honom hade jag starkt självförtroende och stark självkänsla, men nu har jag börjat tvivla på mig själv och på vårt förhållande. Han har själv alltid haft dålig självkänsla och jag förstår att det är därför han har svårt att ge beröm och uppskattning till andra när han fått lite av det själv i sin uppväxt. Men jag orkar inte leva såhär, hur ska våra framtida barn ha det med en förälder som är cynisk i allt de gör? Samtidigt älskar jag honom fortfarande, vi har ändå tillbringat 5 år tillsammans, och vi bor ihop och har en hund, det är inte så bara att lämna honom heller. Det är ett helvete! Jag har pratat med honom om detta, jag har till och med sagt att jag funderar på att lämna honom, men han förstår inte. Han säger att han förstår i samma stund som han säger att det är onödigt att börja gråta när vi har folk som sover över i samma lägenhet. Det känns som mina känslor inte är viktiga för honom, som att jag sällan duger, när solen skiner så ser han alltid något negativt. Men han är såklart en jättesnäll kille också, jag har ju varit lycklig fram till för en månad sen, det var då en viss händelse väckte liv i mig, om hur dåligt han behandlar mig jämfört med hur jag behandlar honom.  Jag har börjat drömma om mina expojkvänner, jag dagdrömmer om att vara singel och kunna flirta runt och dejta igen. Jag drömmer om när män riktade sina blickar mot mig, och hur jag kände bekräftelse från okända killar/män och hur jag kunde leka fritt med att flirta runt eller dejta och testa mig runt. När jag träffade min sambo var jag 17, och nu är jag 22, jag är inte ung så mycket längre när det gäller att kunna festa, flirta runt etc. Men jag vill ju inte lämna honom heller. F\*N vad ska jag göra? 5 år är inget jag bara vill slänga iväg, och i två dagar har jag känt mig lycklig, vi har kyssts och haft mysigt och kärleksfullt men samtidigt längtar jag tillbaka till singellivet och det har jag aldrig gjort under våra 5 år. Jag har alltid varit 100% på honom, att vi ska gifta oss, skaffa barn, flytta till hus och ha ett Svensson-liv. Nu har min värld vänts upp och ner, jag vet inte vad jag vill längre. Tänk om han visste hälften av vad jag skriver här och hur jag verkligen känner... Parterapi har jag tänkt på, men jag tror att det är hans självförtroende som är problemet och jag vet inte ens om jag känner att jag vill reparera detta. Dessa känslor har bara spökat i en månad, men jag är rädd att de inte går över, att det inte bara är en kris utan något större. Vad tror ni, kan du ge mig råd och tips? ## Comment 1 Author: Mabrotnosh Stick iväg en vecka eller två. Packa dina grejer och dra. Säg att du vill fundera på hur du vill ha det. Kanske lite distans i förhållandet kan få er på rätt köl igen. Och ge tusan i att ge honom allt du gett honom, visst kan du ställa upp. Men du själv då? Du kanske har glömt bort att du själv har en egen vlja och egna känslor och tala om för honom att du blir besviken på hans svar. Det är tröttsamt att bara ge och ge och aldrig få tillbaka något. Så strunta i det, leta inte jobb åt honom det kan han göra själv. Genom att han får fixa grejer själv kanske han får bättre självkänsla när han vet hur han ska handskas med det som dyker upp. Packa väskan och flytta hem till mor och far om det är möjligt. Förklara för dem att du vill fundera en stund bara. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Om det vore så väl, jag har inga föräldrar att flytta in till =/ Men jag gillar din idé och det känns som jag skulle behöva det, verkligen. Då kanske han även skulle förstå allvaret och sluta ta mig förgivet. Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen, jag får fundera på det. Tack för tipset :) ## Comment 3 Author: Mabrotnosh Har du ingen vän du kan knoppa hos en vecka. Eller var tokig och boka en sista minuten. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag har en vän som bor i Dubai, kan ta en sista minuten till henne och slå två flugor i en smäll kanske, beroende på flygpriset... ## Comment 5 Author: [Borttaget] haha fail att jag la upp inlägget anonymt när jag glömde göra mina kommentarer anonyma xD ## Comment 6 Author: Gronstedt Jag skulle bli galen på en partner som var mot mig som du beskriver att du är mot honom och jag skulle göra allt för att få en sekunds andrum. Jag har alltså den största förståelse för att han inte trivs i förhållandet utan blir kantig och otrevlig. Ni kanske är alltför okompatibla? ## Comment 7 Author: [Borttaget] Förlåt mig men när jag läste det du skrev  så kände jag å herre.....om jag var din kille så skulle jag kanske känna mig kvävd. Utifrån din beskrivning så förefaller du vara den som har svagt självförtroende, bekräftelsebehov och har honom som någon typ av projekt. Låt honom finna sina egna vägar till att växa upp, förvänta dig det. Du är inte hans mamma. Att finnas som ett stöd för varandra är viktigt, att älska, men att fullständigt förlora sin identitet i den andre. I mina öron verkar du vara på en farlig väg. Vad vill du i livet? Vad är dina egna intressen? Kan du stå på sjäövständig fot. I mina öron tycks du söka bekräftelse från andra män för att fylla dig själv. Jag tror att ni skulle må bra av terapi och då inte bara han utan du med. Du är en egen person! ## Comment 8 Author: pyromanen Jag skulle antingen dra eller så skulle jag vara ärlig - d.v.s. berätta i stort sett allt det du berättat i tråden. Vill man ha en bra relation i många år framöver med svenssonliv, giftemål och allt du nämner då måste relationen vara ärlig. Du skriver att du har pratat med honom när något inte varit bra. men samtidigt så har du ju dels stannat kvar dels fortsatt ställa upp till 100%, det signalerar ju att när du säger ifrån så behöver han inte ta det så allvarligt - du finns ju ändå kvar och allt är som det brukar för honom. ## Comment 9 Author: PogoPedagog Hmm....om min partner spenderat sex timmar och 3000 spänn på shopping på saker som inte var absolut nödvändiga hade jag oxå ifrågasatt det.  I övrigt tycker jag att du måste säga precis vad du känner till honom. Jag får känslan av att du är en sådan person som "lider" i det tysta och inte säger något förän efter mycket lång tid och då får den personen du blivit arg på en störtskur av anklagelser mot sig. Börja påpeka varje tillfälle du saknar stöttning istället för att samla på dig. Känner du med en gång när du t.ex varit och sprungit att du vill ha peppning säg det i det ögonblicket " Jag känner mig duktig nu och jag skulle verkligen vilja att du uppmuntrade mig lite". Lägg inte fram det som en anklagelse dvs"Du är så taskig, du stöttar aldrig mig" utan fokusera på vad du känner och vill. ## Comment 10 Author: Anonym Ni missförstår mig. Idag har min sambo jobb, men det hade han inte för tre månader sedan. Och det är lätt för er att säga att jag agerar som mamma åt honom. Testa själv att bo ihop med en kille som söker ett jobb på tre månader och sedan sitter och gnäller på att det inte finns jobb. Och jag överdrev inte när jag skrev ETT jobb på TRE MÅNADER. Och sedan ska ni ensamma betala alla räkningar, hyra, mat etc med ert studielån. Då borde ni förstå själva varför jag efter 6 månaders arbetslöshet och inget jobbsökande letar mig mot nätet och letar upp jobb som han kan söka. Jag har bra självförtroende och bra självkänsla, självförtroendet i träning kanske inte är det bästa men utöver det så mår jag bra i mig själv, även fast jag väger 10 kg övervikt och är kortvuxen med korta ben och breda höfter. Mitt yrkesval kräver att man står helt blottad framför 25 skolelever mellan 10-12 år och ska dagligen bli granskad. Då krävs det att man tror på sig själv och är trygg i sig själv. Varför ska det vara fel att jag bryr mig om min sambo? Anledningen till att jag är "översnäll" som ni verkar gnälla på är väl för att jag tar honom inte för givet. Jag har förlorat båda mina föräldrar och levt upp i förhållanden som man lär sig att leva för dagen och uppskatta allt runt en. Det är det jag gör med min sambo, jag är rädd om honom. Om han är ledsen så blir jag minst lika ledsen.  Det är han som har dåligt självförtroende, därför mår jag dåligt när jag kritiserar hans beteende eftersom jag är livrädd att hans självkänsla ska sviktas trots att jag dagligen försöker få honom att känna sig bra i sig själv. Han har fått höra under sin uppväxt att ingenting är tillräckligt och att han inte är smart och haft en förälder som verkligen agerat som stormamman. Än idag lägger hon sig i om vad vi gör, om hur vi sköter om vår hund, om vilka gardiner vi handlat etc.  Anledningen till att jag känner ett behov av att flirta och träffa andra (vilket jag aldrig skulle göra) är väl för att jag vill bli sedd från någons perspektiv som inte alltid är kritisk i allt jag gör.  Jag har intressen och stora drömmar om livet, jag är passionerad i mycket och studerar just nu till lärare. Jag vet hur det ligger till, det är bara svårt att beskriva på internet hur ens 5 åriga relation fungerar. Det är så mycket som är omöjligt att skriva för det skulle ta för lång tid.  Men han har alltid varit cynisk och ifrågasättande. Men på senare tid märker jag hur mycket jag vill kunna förlita mig på att jag ska kunna söka tröst, stöd och stöttning hos min partner, som jag inte får nu. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Jag arbetar som pedagog med elever i tonåren. Visst är jag trygg i mig själv idag, men det har jag inte alltid varit. Man kan vara trygg i sitt yrke, men inte vara klar med sig själv på alla plan. Jag menar vem är någonsin det? Jag förstår dina behov, men kan han ens om han ville fylla allt det hos dig? Jag tror ju att terapi kan vara bra ur många perspektiv. Dels för att fina vad ni båda kan göra för att få er situation bättre. Dels för att göra klart för dig om det här är en relation att fortsätta med. Jag uppfatatr verkligen att alla försöker att ge dig stöd. Jag upplever dock att om det är så att din partner inte söker jobb, lever på dig och du känner dig utnyttjad, så kanske det är dags att vara särbo ett litet tag, för att hinna tänka. Nu har han jobb och det är ju kanon, men jag tror att ni båda behöver söka i er själva. Jag är medveten om att jag ibland söker saker i min partner som anske faktiskt är orimliga, då jag kanske har sårbarheter, som ibland skapar svårigheter. Jag önskar dig lycka till! ## Comment 12 Author: FunkyShrimp 11# jag tror du kanske läste hennes inlägg som hans? ## Comment 13 Author: Mabrotnosh Jag har märkt att man efter några år också börjar leta efter saker hos sin partner för att den där lilla gnistan utav nykärhet som fanns i början av förhållandet inte finns längre. Jag menar jag har varit tillsammans med min sambo i fyra år nu och måste medge att vi har rätt trist ihop mesta dels, men jag har kommit underfun med att jag kanske inte vill ha tråkigt med någon annan. Man kanske bara behöver distans för att se vad man har och att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan och vissa gånger blir man så satans hemmablind att det är tråkigt. Med hemmablind menar jag att han kanske visar uppskattning på sitt sätt, han kanske gör något varje dag eller någongång ibland där han lägger ner tanke och kärlek bakom, men det har pågått i så många år att man inte märker av det längre. Jag har turen att min sambo åker bort på tjänsteresa vissa veckor om året då upptäcker jag saker som han faktiskt gör som jag inte tänker på när han är hemma. Sen har jag också märkt att det är ganska viktigt att helt out of the blue och spontant hitta på någonting, som att istället för att dega hemma bara gå ut på bio i lördag och bara ta något att titta på även fast det verkar kasst, eller bara äta något speciellt eller på något speciellt ställe. Bara för att bryta gamla mönster och invanda spår. Vi går faktiskt i nästan samma cirkar och stigar hela tiden. Jag råder dig fortfarande att antingen försöka på distans och få sakna honom längta efter honom eller bara inse att den där lilla grejen han gör varje dag gör han för att han gillar dig. Sen kan jag också tycka att det är lite taskigt att hoppa på TS hon frågar ju om råd och tips på bar hon ska göra, inte på hur hon ska bete sig. Vi vet ju inte hela historien och då kan vi ju inte säga de saker vi gör. Jag vet inte heller hur det egentligen ligger till eller hur hennes sambo upplever det, men jag kan iallafall komma med tips istället för att halshugga ts. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #12 nej. #13 viktigt när man ger råd att se det ur många perspektiv. Bra tankar där. ## Comment 15 Author: [Borttaget] #13 Tack för ditt genomtänkta råd, jag har tänkt som dig och hoppas att det är så. Och förhoppningsvis är detta vara en av flera relationskriser.