# Vad ska jag göra när jag inte orkar mer?
Author: Anonym

Mitt liv är komplicerat. Jag tror nog att det alltid har varit komplicerat. Jag har alltid känt mig annorlunda, mindre värd och hopplös. Har flera teorier till varför jag alltid känt så.  
Jag har inte varit ensam, har haft bra med vänner under min uppväxt!   
  
Enda sedan jag var liten har jag fått för mig att man inte ska gråta. Det var en dum grej mina föräldrar tyckte var gulligt när jag var liten. Hur jag kunde torka tårarna och le stort med ett rödgråtet ansikte. Någonstans inom mig fastnade det att man inte ska vara ledsen. Inte gråta.  
  
Jag gick i fyran då jag för första gången ifrågasatte varför jag lever. Varför måste jag leva? Har alltid trott att det var meningen att man skulle må sådär. Trodde att jag var glad när jag skrattade, trots att det inte kändes så bra. Hade ingen vilja i livet, inga drömmar, ingenting. Anpassade mig alltid och hade svårt att säga vad jag egentligen ville eller hade lust med. Gjorde allt för att inte vara ivägen eller till besvär.  
  
I åttan började jag skolka. Jag hade ingen ork till någonting, förstod inte ens varför. Sysslade med självskadebetéende när ångesten var som värst. Dock fattade jag fortfarande inte hur pass dåligt jag egentligen mådde. Precis under den perioden i mitt liv blev min hund påkörd mitt framför näsan på mig och jag gick i botten.   
Minns inte mycket av perioden efter denna händelsen, men har fått berättat för mig att jag hade ett sammanbrott. Låg och grinade och skrek på golvet i en vecka.   
  
Trots detta vaknade jag inte upp och förstod att jag inte mådde bra. Jag träffade min första pojkvän och allt var bättre än någonsin!! (Är nu 15 år gammal) Trodde jag.. Mådde riktigt dåligt utan att riktigt förstå det och detta gick ut över min pojkvän. Dålig självkänsla, svartsjuka, våld... Ja det var mycket skit han fick ta emot..  
  
För att ta ett hopp i historien (blir för mycket skrivande annars) så är jag numera 21 år gammal, har en ny pojkvän som inte är bra för mig. Skolan har gått skit enda sedan jag började skolka i åttan. Inte för att jag är dum eller så, tvärtom! Har ingen energi.. Ingen motivation. Ingen lust att leva. Det var längesen jag ville leva...  
  
Har försökt ta mitt liv (våren 2011) men hamnade istället på psyket. Fick chansen till hjälp men kastade bort den.  
  
I våren detta året blev jag utsatt för en våldtäkt där förövaren aldrig åkte fast. Går ständigt och oroar mig för att stöta på denna personen iom att vi bor i området där detta ägde rum.   
Jag har fått kontakt med psyk efter detta men det går långsamt, det var längesen läkaren skickade mig vidare till vuxenpsyk, men än har dem inte hört av sig.  
  
Efter våldtäkten har jag inte kunnat gå ut någonstans på egen hand då ångesten blir för stor. Jag får ångestattacker och börjar gråta och skaka bara jag vet att jag måste ut och göra något utan sällskap, dock så tar jag mig inte ut ändå..   
  
Tyvärr har jag upptäckt en enkel metod att förtränga mitt dåliga mående. Jag har börjat röka med min pojkvän. Vi röker i princip hela tiden och sitter hemma framför en varsin dator. Han mår inte heller så bra eftersom hans mor nyligen gick bort i cancer plus att han även blivit arbetslös igen.   
  
Nu tror jag att jag har fastnat i ett missbruk med min kille. Vi lever i vår lägenhet där jag känner hur jag blir alltmer isolerad. Det är meningen att jag ska vara i skolan nu under veckodagarna (startade studier förra veckan men har inte varit dit en enda gång).   
  
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Känner just nu att jag bara vill ha slut på mitt elände till liv, för jag orkar inte må dåligt mera.. Går jag en dag utan att röka så krashar jag innan den är slut. Jag tror jag har gråtit en liter tårar idag då jag faktiskt nu på kvällen fortfarande är nykter. Kommer nog att döva mig själv efter detta, iom att jag sitter i hysterisk gråt just nu. Det gör alldeles för ont för att jag ska orka med.  
  
Varför måste jag leva? Det känns som att det bara är för andra människors skull jag fortfarande är kvar. Men snart vet jag inte om jag orkar bry mig längre.  
  
Förlåt för ett så långt meddelande, men jag måste få ur mig detta någonstans. Det finns inte många jag kan prata om mitt missbruk med. När jag berättade för min kurator på skolan så blev jag avstängd därifrån och anmäld till polisen. Jag får ingen hjälp med någonting nu när jag fått en narkomanstämpel.   
  
Känner hur sista hoppet rinner ut i sanden för mig, jag har inte längre några möjligheter...

## Comment 1
Author: [Borttaget]

Det enda jag kan komma på är en nystart. Flytta ifrån karln din, ta det lugnt och kräv hjälp. Bara för att man behöver hjälp från psyk eller liknande så betyder det inte att man får det, man måste i regel kräva det :C

Om du är orolig över att du inte ska ha råd med eget boende så finns alltid soc, inte roligt att tvingas leva på dem (tro mig, jag har precis sluppit dem efter två år) men ibland måste man.

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Du lever för att det är meningen. Du ska sitta där som 85 en dag och titta tillbaka och ja, du kommer att ha funnit din väg! Ja, jag vet att det låter som en utopi just nu och du kommer att få kämpa, ramla och få resa dig igen, men det går, det är min fasta övertygelse.

Du har redan kommit till insikt, det är ju det viktigaste. Skriv ner delmål, exmpelvis:

1\. Ring vårdcentralen, begär hjälp. Det är ett stort första steg. Du kan  behöva kämpa för det. Blotta dig, visa på vad som hänt och vad du behöver. Spöken lever bäst i mörkret, i det outtalade.

2\. Du behöver ta dig ut, få luft och ljus, så fundera kring vem du kan ha med dig, för att känna dig trygg.

3\. Se var du kan finna en lägenhet, som inte är där våldsverkaren är. Det här är ett stort delmål, men om du finner en skrubb ngn annanstans, så är det värt det.

4\. Skriv varje dag ner ngt bra du gjort den dagen, ngt steg du tagit i rätt riktning... Försöka hela tiden ta små steg. Varje steg kan ta säkert 2-3 veckor att klara av, men låt det ta tid och uppskatta varje litet framsteg du gör, för de kommer!

Jag ser att du har en stor skriftspåklig kompetens, förmåga att uttrycka dig och reflektera, allt det är ju enorma fördelar nu när du börjar din resa uppåt! Skriv ett brev till dina närmaste, eller kopiera det du skrivit här, det finns massor av kraft att få av sin omgivning, men då behöver du visa dig sårbar och inte gömma dig.

Du kommer att klara det, du är människa född med kraft. Ofta är det när man minst anar det som man upptäcker hur stark man är, du står fortfarande på fötterna, så dags att resa dig och gå!

Kram M

## Comment 3
Author: Ijp

Jag känner igen mig mycket i dig, inte med missbruken, men jag har ifrågasatt många ggr varför jag lever, vad jag har för mening i livet osv. Jag har struntat i skolan, jag har isolerat mig, jag har ätit antidepressiva och jag har gråtit mig själv till sömns så många ggr att jag inte längre kan räkna gångerna.

Jag vet hur du känner när du säger att du inte har kraft till något, knappt ork att ta sig ur sängen ibland. Ibland har jag undrat vad jag har gjort för att förtjäna att må såhär. Jag kunde bli arg på folk som var glada, för varför ska dom få vara glada men inte jag?

Jag ville aldrig acceptera att jag mådde dåligt. Jag förnekade det och försökte gå runt med ett leende på läpparna hela dagarna. Ville inte att någon skulle se att jag mådde dåligt. När jag kom hem och var själv så bröt jag ihop. Fick panikångest och grät och grät så mycket att jag knappt kunde andas och sen var jag så utmattad att jag somnade.

Jag vet inte vad det var som fick mig att en dag ta tag i mig själv. Jag kände väl att "Jo, jag är visst värd att må bra, jag är visst värd ett bra liv, men det är bara upp till mig att göra något åt det".

Jag läste klart mina gymnasiestudier på en Folkhögskola(då gymnasiet gick åt skogen) där jag pratade öppet om hur jag mådde. Ju mer jag kunde vara ärlig och säga hur jag mådde så kunde jag själv acceptera att jag faktiskt mådde dåligt, men att jag inte ville göra det längre.

Att gå till skolan var en plåga. Att gå upp på morgonen kändes som det absolut svåraste man kunde göra. Men jag bestämde mig att nej nu får det fan va bra. Jag tog mig upp på morgonen fastän jag bara ville dra täcket över huvudet, jag gick till skolan, gjorde det jag skulle sen åkte jag hem och kände att Fan, jag fixade denna dagen och det gjorde mig glad. Jag klarade EN dag. Den lilla glädjen och stolheten det gav mig fick mig att gå till skolan dagen efter, och efter det igen. Jag fixade skolan till slut med bra betyg.

Jag tror det viktigaste är att tro på sig själv. Låt inte dina hjärnspöken ta över dig. Du är värd sååå mkt mer men du måste tro på dig själv. Prata med någon, vänner, familj eller någon du känner att du kan prata med. Sätt upp små mål varje dag. Det kan vara små saker som att bara gå ut och promenera en timme, gå och fika med en vän eller vad som. Inget stort, men när du gjort något litet så kommer du känna att du klarade det och du kommer vilja göra det mer eftersom det ger dig en positiv känsla. Tro på dig själv!

Det här med att du inte skulle va värd något eller att du inte ska leva osv, det är INTE så. Det som har drivit mig är att jag ska bevisa för andra som aldrig trott på mig att jag faktiskt KAN, och jag SKa klara det och jag KOMMER klara.

Du är stark annars hade du inte suttit och skrivit allt detta.