# Tappat livslusten Author: Anonym Jag vet inte varför jag skriver det här, och kommer antagligen ångra mig imorgon, men jag behöver få ur mig det här någonstans där man kan vara anonym, därför valde jag Kvinna, eftersom jag är en kvinna, Jag är 18 år, går sista året på gymnasiet. Och jag har tappat livslusten. Inte så att jag vill ta självmord, men om jag skulle dö, jag skulle inte bry mig. Jag känner att jag har inget att leva för, inget just nu. Jag känner mig som en zombie, jag går upp på morgonen, försöker hänga med i skolan och går och lägger mig. Det är verkligen så min dag är. Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka ha ett leende när jag inte orkar mer. Jag orkar inte med skolan, jag orkar inte med livet, allt jag vill är att stanna inomhus och inte göra någonting. Det har varit såhär i några månader nu, men blivit värre den senaste månaden. Jag vet inte vem jag ska prata med. Någon, ingen? strunt samma. Jag har UNDERBARA vänner som jag älskar över allt annat, jag kan prata med allt med dem, men inte det här, jag vet inte det känns som om de skulle dömma mig. Jag har alltid varit tjejen som inte kan må dåligt. Jag kan inte mer, jag kan verkligen inte mer. Jag kan inte leva som en zombie. Min största utmaning i livet just nu är att orka gå till skolan, orka ha ett leende. Jag vet att jag måste hitta något som gör att livslusten kommer tillbaka, men jag vet inte vad. För just nu känns det omöjligt att hitta. Jag sitter här och tjuter nu, jag ville väl bara skriva det här för att kunna få någon lugn så att jag kan sova, på något sätt erkänna för mig själv att jag mår dåligt. Ni kan radera det här inlägget om ni vill, jag ville bara skriva av min anonymt någonstans där ingen vet vem jag är. Nu när jag fått ur mig det här hoppas jag kunna sova. God natt ## Comment 1 Author: Heidi Vill bara ge dig en styrkekram! Har också kännt sådär. Du skulle förmodligen behöva prata med en psykolog eller liknande. Försök även komma på något som du kan se fram emot, något som kan ge dig en mening. Någon speciell resa du vill göra, skaffa ett husdjur, något projekt du vill genomföra eller liknande. ## Comment 2 Author: Jenna_Nord Vet precis hur du känner dig.. De enda jag i princip lever för och som gör att jag går upp på morgonen är mina hundar. För dom måste ut, dom måste ha sällskap, kärlek och omtanke. De gör att man lägger ner sin energi och tankar i något annat än att grubbla. Iaf för det mesta.. Så säger precis som #1, försök hitta något som skulle kunna få dig att känna att du har en anledning till att stiga upp. Några andra bra tips har jag tyvärr inte.. Styrkekramar till dig! ## Comment 3 Author: enmanik Jag kände precis likadant som du gjorde när jag gick i gymnasiet, visserligen hände det lite saker hemma i samma veva för mig. Men de är skitjobbigt att känna så och jag kan tyvärr inte ge dig några bra tips. Det som gjorde att jag mådde bättre var när jag flyttade hemifrån, fick återlivat mitt intresse för mina hästar och fick pojkvän. MEN, det är inte först förens nu ett par år senare när jag är singel igen, slutat käka massa hormoner och har hittat mig själv (bland annat) som jag kan säga att jag faktiskt mår bra! Jag gick även och pratade med in psykolog ett tag, det var nog det som var vändningspunkten för mig. Säger som de andra, styrkekramar till dig! ## Comment 4 Author: ettlitetalias Skickar en stor kram! Vet precis hur det kanns! Far jag fraga om du anvander nagot preventivmedel? Jag vet att jag tappade livslusten helt (och aven blev sjalvmordsbenagen) nar jag knaprade hormoner... Det ar ju redan mycket hormoner i en som 18-aring, och en extra dos kan verkligen vara droppen som far bagaren att rinna over ibland. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Kan säga att jag också vet hur det känns! Var less på livet i ca 3 månader, orkade inte gå till skolan ens, ville bara vara hemma och sova. Grät väldigt mycket gjorde jag också, jag vet dock inte vad som hände jag började bara må så fruktansvärt dåligt. Efter dom 3 jobbiga månaderna hände något och jag blev helt plötsligt på bättre humör igen. Känner dock fortfarande bara för att vara hemma för det mesta, men jag orkar att gå till skolan och hitta på roliga saker ändå. Så förhoppningsvis försvinner det här för dig också! Annars kan du gå till någon psykolog eller liknande och prata ut. Dom ger dig tips och bra saker där. Har själv gått hos en och började tänka på ett bättre sätt efter det. Eller skaffa dig något djur om du nu har tid och intresse såklart! Min hund har i alla fall hjälpt mig massor! ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag känner även igen mig. Jag hade sådana tankar från åldern 6-20. Lite skrämmande att idag tänka på att då jag var 6 år gammal så önskade jag varje dag att jag skulle bli påkörd av en bil. Jag har fortfarande sådana tankar och jag känner att jag skulle inte ha något emot om jag plötsligt råkade ut för en olycka och dog. Det här är väldigt konstigt eftersom jag har ju faktiskt ett bra liv. Men jag har alltid varit sådan här så det går inte att göra så mycket åt det. Ibland har jag sämre dagar och ibland bättre dagar. Jag får dock bara bita ihop och försöka se det positiva i livet. Försök fylla dina dagar med sådant som gör dig glad. Som någon skrev här -skaffa ett djur om du är en djurmänniska. Det kan göra stor skillnad på känslolivet. Själv har jag börjat motionera vilket har inverkar väldigt mycket positivt på hur jag mår psykiskt. Skulle gärna vilja hitta en annan hobby som jag verkligen tycker om och kunde spendera min tid på. Jag hoppas att du kommer ur din svacka så småningom. Det är tungt att gå omkring och känna sig så där. ## Comment 7 Author: galentjej Har också en liknande period som dig just nu. Går för övrigt i nian, och känner bara panik och ångest inför allt. Gymnasieval tillexempel. Plus att jag ganska nyss blev dumpad via skype av min pojkvän, sedan dess har jag bara deppat. I skolan kan jag liksom skratta och försöka tänka på annat, men jag tänker hel tiden på livet och hur gärna jag bara vill komma bort från allt och slippa alla problem. Inte självmordstankar, men ja.  För något årsedan hade jag däremot en period som du har nu, den varade i typ ett halvår. Mådde piss, slutade umgås med mina vänner. Bara gick till skolan, kom hem, sov. Livet var piss helt enkelt. Men jag tror som många andra säger att ett husdjur kan vara något för dig, om du är djurintresserad dvs! Det skulle nog hjälpa mig då jag i 3 år har varit riktigt ledsen över att jag inte har fått skaffa ett visst djur av min mamma. Men har tappat hoppet över att få det djuret nu, och bara för det så börjar mamma bli intresserad utav det djuret nu så vi ska antagligen skaffa det snart. Typiskt, för jag har tappat intresset en aning, hoppas att intresset blomstrar fram snart igen. Då kanske jag får ett hopp och dröm om livet och framtiden igen! Styrke kramar till dig! Hoppas du hittar något som du tycker om, du kanske är intresserad av något helt annat än djur. Kanske att sy, eller teckna? Kanske nageldesign eller något? Eller att bygga saker? Börja göra något som du tycker är kul och engagera dig verkligen i det, då tror jag att det kommer bli mycket bättre! Lycka till! :)<3 ## Comment 8 Author: Anonym Tack för alla svar ! Det är ju då jag som är TS. Jag har en hund och det är honom jag lever för, men jag träffar bara honom vissa helger. Han är familjens hund och jag bor i staden jag pluggar. Problemet är att jag bor i andra hand och får inte ha husdjur och var tvungen att göra mig av med mina råttor. Och jag tror helt enkelt att där började allt, när jag förlorade det jag levde för. Dock kommer jag vara akuthem åt en liten råtta ett tag, så jag känner redan nu att man mår lite bättre iallafall. Har pratat med min mentor också så hon vet också om detta och förstår. Det känns långt ifrån bra, men det känns liiiiiite bättre iallafall. Och jag har ett avtal med mig själv att jag ska överleva dessa tre veckor tills praktiken