# Inget att leva för! Author: Anonym Allt började för ca ett år sedan när min far gick bort i en bilolycka, 3 mån efter det gick min mor bort i cancer, 2 månader efter det gick min bästa vän och barndomskompis bort pga att hon blev överkörd, 5 mån efter det var jag och 4 vänner till mig med i en bilolycka där alla utan jag dog,  2 månader senare gick min syster bort pga: en misshandel  på en fylla, och för en vecka sedan dog min man av en olycka på jobbet. Så under ca ett år har min far, min mor, min bästa kompis, syster,  mina vänner och min man som även skull bli far till mitt barn som jag nu är i 2a månaden med. Jag har ingen kvar vid min sida, vet inte om jag vill ha barnet kvar då jag är rädd att även det kommer dö ifrån mig som dem andra som jag älskar, vågar inte älska någon mer för är rädd att förlora dem då med, jag vill inte leva mer,  vill inte leva i ensamhet utan familj eller vänner jag hatar verkligen mitt liv och önskar att jag inte fanns mer för vad har jag kvar att leva för? Varför dog inte jag i bilolyckan som dem andra gjorde så jag slapp leva ensammen. Jag har gått till fler olika psykologer och pratat med det hjälper inte känn som dem bara sitter där och lyssna för att dem ska få pengar. Jag begär inte att ni ska hjälpa mig eller tycka synd om mig men vill bara skriva av mig lite, jag valde att vara anonym för jag orkar inte att massa folk ska försöka få kontakt med mig ## Comment 1 Author: amanduss Förstår precis din situaion , har det likadant just nu, massor bortgångar ...  Om du vill snacka med någon som förstår är det bara att PMa Styrkekram! ## Comment 2 Author: pernillaa Jag har hittills inte mist någon som stått mig så nära som de personer du beskriver så just så kan jag inte dela med mig av några egna erfarenheter. Men jag vill skicka ett stort stort lass med styrkekramar till dig och säga att det du har varit med om, inte hör till det vanliga. Du är på den absoluta botten just nu. Kom ihåg det, att det finns ingen riktning att gå i nu, än uppåt och framåt. Djupare kan du i alla fall inte sjunka. Du har haft ett helt sjukt tufft år och det är inte konstigt att du står på knä. Alltså efter det du har gått igenom är det en enorm bedrift att överhuvudtaget stå på knä, för jag hade legat under jorden vid det här laget om jag varit du. Du är otroligt stark! OTROLIGT stark! Glöm inte bort det! Om du tar dig igenom det här kommer du bli helt otroligt stark i dig själv. Det kommer inte finnas någonting som kan få dig på fall sen. Man brukar ju säga att det som inte dödar, det härdar, och precis så är det. Försök att fokusera på ditt lilla ofödda barn och tänk att åtminstone det har du kvar. Du är inte helt ensam! Du och din son/dotter kommer ha något alldeles speciellt tillsammans och efter ett sånt här fruktansvärt år, är oddsen extremt små att något liknande händer igen. Du har nog förbrukat din beskärda del av förluster, allt på ett och samma år. Ta hand om dig själv och din kropp och barnet du bär på! Många kramar!