# Längtan efter barn Author: RuiXue Nu börjar jag närma mig 25. Är gift sedan lite mer än 6 månader. Längtan efter att få barn börjar smyga sig på så smått. Både jag och min man vet att vi bör vänta tills han läst klart på universitetet så vi inte står där med nyfödd bebis och bara en inkomst (jag jobbar fulltid). Men på något sätt känns det ändå som om tiden är inne väldigt snart att börja tänka på familj. Känns minst sagt kluvet![Obestämd](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") Kanske är det "pressen" ifrån de gamla klasskompisarna ifrån speciellt gymnasiet. Har inte mycket kontakt med dom annat än att de är mina vänner på facebook. Men många av dom har redan nu minst 1 barn! Känns som om det är min tur snart. Min mormor har redan frågat när hon ska börja sticka babykläder också![Tungan ute](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") Får jag och min man bara en större lägenhet snart, så blir det nog barn inom en snar framtid! Bor man i en etta så finns det bara inte plats för ett barn också ![Rynkar på näsan](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Är det fler än jag som börjar längta lite efter att bli mamma? Hur tacklar du din barnlängtan om det inte är möjligt att få barn just nu? Gravid kan jag nog säkert bli, men det passar bara inte just nu speciellt med boendet i åtanke! ## Comment 1 Author: [Borttaget] Längtar lite gör jag, men jag väntar gärna några år till. Det finns så mycket jag och min pojkvän (vi gifter oss i sommar) vill göra som är svårt att göra med små barn - resa långt bort, t.ex. Det vore dumt att inte göra det nu när vi har dubbla inkomster. Vi har båda rest mycket innan och vet vad vi skulle offra och det är vi inte beredda att göra ännu. Att sova till 10-11 en lördag är dessutom underbart! ^^ Själv är jag emotionellt redo att ta hand om ett barn, men jag vill helst inte det just nu. Jag jobbar dessutom som förskollärare så jag träffar barn hela dagarna och ser hur människor med otroligt goda förutsättningar har det svårt att klara vardagen, vilket gör att man inte blir så manad. Min sambo är heller inte redo att bli pappa och det respekterar jag såklart. Jag vill att han också ska längta, inte att det ska vara mitt beslut som han bara går med på. Vi är båda födda 1984 så vi fyller 26 i år. Vi har flera vänner med barn, men det har inte gått så bra för dem. De har det svårt i relationen som vuxna och har dålig ekonomi. Om man jämför vår situation med deras är vår optimal att skaffa barn i nu när vi båda har heltidsjobb, bor i en stor trea etc, men det är ju upp till var och en att bestämma vad och hur måttet för när man är redo att bli förälder ser ut. I Uppsala, där jag bor, är det inte så vanligt med unga föräldrar, dvs att man får barn innan 25 så jag känner ingen utomstående press, varken från jämnåriga eller äldre i släkten för alla vet hur mönstren ser ut här. ## Comment 2 Author: Musiken Jag kanner barnlangtan, men det far nog vanta minst 4 ar till. Pojkvannen maste fa avsluta sina studier, och vi maste ha bra inkomst och bestamt oss for vart vi vill "rota" oss. Ar bara 21, men de flesta i min gamla bekantskapskrets har redan barn, och flertalet ar gifta eller kommer gifta sig i ar. Det pressar sa klart! Och inte blir det battre nar pojkvannens syster just fatt barn - och hon ar yngre an mig! Men det ar val bara en kansla man far sta ut med helt enkelt. Det blir nar det blir liksom. Ingen ide att stressa fram nagot som inte kommer fungera. ## Comment 3 Author: Tina-A Jag och min sambo längtar båda jättemycket efter barn! Vi är 21 & 24 år gamla, har varit tillsammans i 7 år, förlovade i 2 år och ska gifta oss i juli. Just nu arbetar jag heltid + pluggar heltid på distans (pust!) och han är arbetssökande. Visst att bebisen ligger 9 månader i magen och man har 9 månader på sig att "rätta till allting", men det känns så mycket bättre om allt är klart innan. Vi har sagt att när han fått jobb så kör vi. Vi är dock båda överrens om att vi helst sätter igång så snart som möjligt efter bröllopet, och absolut innan året är slut. Så vi längtar men väntar lite till! Dock skyddar vi oss inte mer än att vi har avbrutet samlag. Vi skulle självklart behålla om det "råkade" bli någonting nu, utan tvekan! Och så får han skaffa sitt jobb när jag är gravid helt enkelt. Det löser sig liksom. ## Comment 4 Author: pyromanen Han alldrig längta och definitivt inte känna någon press utan tvärtom. Blev oplanerat gravid då jag var 25 och ingen i bekantskapskretsen hade barn. Och jag betraktades närmast som ett ufo som valde att behålla barnet... det dröjde 10-12 år innan mina kompisar skaffade barn! ## Comment 5 Author: Tina-A #4: Verkligen? Vart bor du? Tänkte att det kanske beror lite på vart man bor.. Min mamma fick tvillingar när hon var 19 år. Flera i min bekantskapskrets har bart (lika gamla som jag, 21 år) och vissa av dom har 2 barn eller är gravida med 2a barnet. Jag bor i Stockholm. ## Comment 6 Author: pyromanen #5 Då bode jag i Köpenhamn och mina kompisar var såna som gick långa universitetsutbildningar, gjorde karriär och reste några varv runt jorden innan de skaffade barn...  Och mycket trolig att det hade kunna bli så för mig också.. om inte jag valt att behålla bäbisen..  Fast jag han precis med min examen (med mycket stor mage) och jag hade också hunnit étt varv runt jorden då jag var 18.., så jag känner inte att jag missat något viktigt. Och jag kan tänka att vad skönt det är, nu är mina barn ganska stora och änddå är inte jag jättegammal, livet är inte slut än.. men de av mina kompisar som har blöjbarn nu vid 40.... hur mycket ork kommer de att ha kvar när deras barn blir stora? ## Comment 7 Author: RuiXue Jag har själv gamla föräldrar så jag antar att det också ligger bakom min längtan att få barn snart. Jag vill helt enkelt inte att mina barn bara ska gå i mellanstadiet när jag och min man fyller 50! Min pappa fyllde 50 när jag gick i 5an och han är nu över 60! Mamma är 57 nu. Deras ålder ger mig ångest mer eller mindre var dag :( ## Comment 8 Author: SweGizmo Jag är också väldigt bebissugen:s Jag är 22 år. Jag och killen har vart ihop i strax över 5 år, förlovade sen 4 år men vet inte om vi kommer gifta oss, hehe, fattar lixom inte riktigt grejen med giftemål. Men iaf, många vänner och bekanta har barn så det kan nog vara därför jag känner mig efter:) Men jag har sagt att jag ska ha mitt första barn innan 25, that's it. Just nu väntar jag på att få ett jobb, killen har redan. Sedan flytta till en annan lägenhet. så kanske om 1-2 år att man börjar "avla";D ## Comment 9 Author: viktoria91 du är inte ensam! är 18 och blir nitton i sommar men längtat efter barn ett tag nu. snart varit tsm med killen i 2 år och han är otroligt fin mot sina systerdöttrar, önskar bara att han själv snart skulle inse det och han skulle bli en perfekt pappa vilken dag som helst. min mamma var gammal när hon fick mig, 31 år när hon fick mig och min pappa är 12 år äldre än henne. skäms alltid över mina gamla föräldrar önskar att dem var yngre. ska själv inte vara så gammal när jag får barn, vill vara mamma innan jag är gammal nog att bli mormor. ;P ## Comment 10 Author: RuiXue Jag och min man gifte oss för att alltid kunna vara tillsammans. Eftersom han är Kinesisk medborgare finns ju annars risken att han får svårt med visumet. Nu kan varkens Danmark eller Sverige neka honom visum eftersom vi är gifta (och jag är mer ursvensk än kungafamiljen). Hade vi båda vart Nordiska medborgare så kanske vi hade nöjt oss med att vara förlovade![Oskyldig](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") Jag vet att jag i alla fall vill bli mamma innan 30, men åren dit går ju snabbt nu! Vill ju gärna att mormor ska få bli gammelmormor också medans hon fortfarande är pigg och alert för att vara 80+ Och framför allt att hon får alls uppleva att bli gammelmormor! Jag är hennes enda barnbarn. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #9 Tråkigt att du skäms över dina föräldrar. Min pappa var 38 när jag föddes och jag är förstfödd. För mig har det varit en trygghet att ha en äldre pappa. Jag har alltid tyckt att han liksom verkat mer stabil än andras pappor. Så beroende på vad man som barn prioriterar kan det vara en fördel med en äldre förälder. Jag har istället haft svårt att lita på kompisars föräldrar som varit yngre och ibland gett ett barnsligt intryck, uppfattat det som att de inte är vuxna. ## Comment 12 Author: viktoria91 #11 andras föräldrar har varit yngre och roligare medens min pappa hade problem med ryggen, pga ålder bland annat, så han kunde inte vara med på mkt. inte kul alls. ## Comment 13 Author: [Borttaget] #12 Fast ryggproblem har inte med ålder att göra utan att man är otränad/utsliten p.g.a. felbelastning under en längre tid. Det är det flera som har där jag jobbar (på förskola) och de är 30-40 år. ## Comment 14 Author: viktoria91 #12 det var åldersrelaterat. ## Comment 15 Author: Maria Jag hade precis fyllt 22 när vår son föddes och vi bodde i en etta![Flört](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Ibland tror jag att människor planerar alldeles för mycket för när barnen ska komma. Visst svänger det om hela tillvaron att bli förälder men allting går om man bara vill. #10 Jag förstår att du tycker det skulle vara roligt för mormor och gammelmormor men det är ju inga bra premisser att skaffa barn på. Det ska ju vara du och din man som önskar er att bli föräldrar eller hur?![Flört](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Själv känner jag mig inte särskilt gammal nu och det är väldigt trevligt att ha en 26- årig son![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 16 Author: RuiXue Vi bor i en etta, men väntar på större lägenhet. Problemet är ju bara att vi inte vet när vi kan få något större. Kommunen jag arbetar i hjälper oss i och med att jag har lång resväg till jobbet. Har man lång resväg kan man i vissa kommuner komma före i kön plus att kommunen står för letandet. Vi vet ju bara inte NÄR det blir napp så att säga. Vore ju något att flytta när man är höggravid![Förvånad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") ## Comment 17 Author: Tina-A Universitetsexamen kommer jag också hinna ta innan jag blir mamma. Jag har pluggat 3 år på universitet och har ½ år kvar innan jag är helt färdigutbildad och får min examen. Började på universitetet (stockholms universitet) när jag var 18. Så bara för att man skaffar barn innan man är 21/22 innebär det inte att man inte hunnit ta en medellång universitetsutbildning. Att bli mamma som 22 som jag (förhoppningsvis) kommer bli tycker jag inte känns speciellt ung, kommer nog inte vilja klassa mig som "ung mamma" tror jag. Tycker det känns som en medelålders mamma. Vart går egentligen gränsen för ung förälder tycker ni? ## Comment 18 Author: Emelie-E #17 Sitter precis och funderar på det samma :P Jag tycker inte att det är ungt att få barn när man är 22. Men samtidigt så känner jag mig inte gammal. Och jag vet andra som ser sig som unga mammor och de var i min ålder när de fick barn. ## Comment 19 Author: RuiXue Själv tycker jag att en mamma som fick sitt första barn innan 20 är en ung mamma. Är man över 30 när man får sitt första barn så är man lite halvgammal![Foten i munnen](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-foot-in-mouth.gif "Foten i munnen") ## Comment 20 Author: xcess Jag läste någonstanns att medelåldern för förstfödeskor var ca 28 år? kan det stämma? ## Comment 21 Author: [Borttaget] #20 Genomsnittet för en förstföderska i Sverige ligger på 28,8 år. I Uppsala län ligger snittet på 29 år, vet jag. Det beror nog på att många skaffar sig en utbildning och vill etablera sig på arbetsmarknaden innan man skaffar barn. Det är ju inte **bara** att få ett jobb bara för att man har en utbildning. För mig är alla under 25 år unga föräldrar. Och det baserar jag dels på detta genomsnitt och på hur medelåldern för en småbarnförälder brukar vara på de förskolor jag arbetat på (i Hudiksvall och Uppsala) - det är få unga föräldrar. Men det beror säkert mycket på var man bor i Sverige, hur denna uppfattning ser ut. Jag kan dock säga att det är en klar minoritet bland min årskull, från Hudiksvall, som är föräldrar och jag är född 1984. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article206678.ab ## Comment 22 Author: pyromanen Tina A, det med universitetsutbidningar har ändrats en hel del senaste 20 åren. Då var utbildningrna nominerade till 4,5-5 år (det fanns inget kortre än masters) vilket i praktiken innebar i genomsnitt 5,5-6 år, vissa tog i snitt 7 eller 8 år!   De utbildningar man idag kan gå på 3-4 år på Uni låg då inte inom universitetet utan på vårdhögskolor, lärarseminarium och annat.  Min utbildning var nominerat till 4,5 år, jag tog den på 5,5 år vilket var ½ år snabbare än genomsnittet. Om man ska ett par varv runt jorden efter studenten först och börja på Uni vid 21-22 års ålder.. plugga i 5-6 år...och sen ha fart på karriären innan barnaskaffandet då är man över 30 .. Och visst kan jag se att jag sabbat det med att göra karriär ! ![Skrattande](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Jag tog alltså examen och fick första barnet 1994. Sen hade jag inget fast jobb förrän 1997!  Och inte direkt många jobb att välja på eftersom jag också köpt en liten gård och därmed inte var flyttbar.  En del av mina kompisar gjorde ju verkligen karriärer och satsade helt o fullt på detta. Jobbade dygnet om, startade egna IT-företag som växte från 3 till 45 anställde på ett år, blev börsnöterade....var på TV. Nån blev borgmästare i Köpenhamn före 25 års ålder..  en är skeppsarkitekt med eget företag mitt i London, flera är mångmillonärer idag. Medans lilla jag sitter här i skogen med 3 barn och ett helt normalt medelsvensson-jobb. Vad jag vill säga med detta är att har man jobbmässiga ambitioner och drömmar som sträcker sig långt utöver ett vanligt jobb, då har man inte tid med barn samtidigt (om inte man råker ha en parner som tar huvudansvar förstås, den varianten förekommer ju också) så det är förstås viktigt att ha med i ett beslut om att skaffa barn... för när man väl skaffat... då går det inte att ändra sig ![Flört](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") väljer man barn, då väljer man samtidigt bort annat. ## Comment 23 Author: Maria Min son är född 1984 och jag var yngst på BB avdelningen då (22 år) Vad som var jobbigt var att alla pratade om hur oerhört viktigt det var att vara mogen som förälder och hur bra det var att ha levt av sig och "landat" i livet. Jag kände mig totalt utanför. Min sänggranne var 42. Jag kan tycka att yngre föräldrar då som nu är bättre på det sättet att ingenting är några problem. De tar med sig sina barn överallt och allting löser sig. Äldre föräldrar är så totalt fokuserade på sitt föräldraskap och att allt ska vara så pedagogiskt korrekt att de glömmer att leva som vanligt. De behöver egentid och avlastning osv. Nu är ju detta grova generaliseringar och det beror ju helt på personligheten och inte åldern men lite så upplever jag det. ## Comment 24 Author: pyromanen Jag håller med dig bumbleboo, så har jag också upplevt det! Ett litet spädbarn bryr sig inte om det sover i en byrålåda från en loppis eller i ett komplett nyinrättat arkitektritat barnrum med alla pädagogiska leksaker hos en mamma som läst senaste boken om perfekt barnuppfostran... det behöver mat, närhet, ren blöja.... Sen vet jag inte om det är åldern på föräldern som gör det eller förälderns personlighet som gör det (och att de med den personligheten vänter till hög ålder)? Var ju altså 25 med den första och 33 med den sista. Och i alla fall för mig så var det extremet mycket lättare fysiskt (både graviditeten och ork med nattamning o sånt efter) då jag var yngre!!! ## Comment 25 Author: fotokrafs Nja, inget sug efter barn. Har ingen press från omgivningen heller. Mina bästa vänner i min ålder (27) är också barnlösa. Mamma har redan ett barnbarn och svärmor har flera så ingen press att föra vidare generna heller, även om morsan gärna vill att jag blir mamma :P Sen tror jag inte att jag är jättebra som mamma, så det är nog lika bra.   Min mamma var 43 när jag föddes och pappa 62.  Även om jag var ett "misstag" så var de glad. Och jag har aldrig skämts eller tyckte det varit jobbigt att de varit äldre. När jag var liten så reflektera jag aldrig över det, de var som vilka föräldrar som helst förutom att jag tyckte min pappa var schysstare. ;) Kan tillägga att jag har ett äldre syskon. ## Comment 26 Author: Cindy Min mamma var 19år när hon födde mig. Jag har sett henne kämpa år efter år med att få ekonomin att gå ihop och tiden att räcka till. Främst pga att hon varit ensamstående i omgångar, men också för att hon inte hade en bra ekonomi från början, eller utbildning så hon slapp jobb som inkluderade kvällar, helger och högtider. Visst har jag upplevt fördelar också när jag var 2-7 år (jepp, jag minns!) innan min bror föddes. Hon hade enormt tålamod med mig. Och som tonåring förstod hon mig bättre än många kompisars äldre morsor gjorde, eftersom hon mindes väl hur det var. Det viktigaste tycker jag är att man är trygg i sig själv, och inte skaffar barn för att reparera en relation, eller för att få "en mening med livet" eller "bli vuxen". Dvs att man välkomnar ett barn för att man vill bli mamma, och inte för att man inte vill vara den man är just nu. Om ni fattar vad jag menar. Och sen givetvis att man har råd. Jag snackar inte nödvändigtvis högskoleutbildad med knösuskonto, men att man inte får vända på varje slant. Barn är fruktansvärt dyra oavsett om man har dom i slott eller koja. Kärlek mättar inga magar... Jag fick veta redan i sjuan av skolsköterskan att jag behövde glasögon. Vågade aldrig ge den lappen till mamma, för jag visste hur ont om pengar vi hade. Köpte egna med första lönen jag fick när jag flyttade hemifrån. Givetvis hade mamma ordnat glasögon åt mig på nåt sätt, men som barn till nån som har det knapert oroar man sig alltid för ekonomin vad mamma än säger! På ett annat ifokus-forum skrev nån att man inte borde skaffa djur utan en buffert på 20000:- på banken. Tänkte då att hmm, undrar hur många föräldrar som har det? ## Comment 27 Author: SweGizmo Fick höra av min bästa vän idag att snart minsann ska dem försöka skaffa barn och jag blev jätte glad för hennes skull men också ledsen:( jag vill också ha barn och har längtat i flera år, nu känns det dessutom som om jag är den sista på jorden med att får barn:( suck. Ja ja, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge... ## Comment 28 Author: Tina-A #26: Jag tycker det är jättebra med en buffert, både för djur och barn. Jag och min sambo sparar 6000:- i månaden för framtida kostnader, och barn. Tycker det funkar kanon och det känns jättebra att ha mycket pengar undansparade! Det är jätteviktigt för oss som har 1 hund och 2 illrar att ha mycket pengar sparade då plötsliga veterinärkostnader kan skjuta i höjden rejält! Sen blir det lite över till framtida barn också :) ## Comment 29 Author: pyromanen #26.  Fast det med att barn kostar mycket har jag alldrig fattat!  (och jag har änddå 3 st)  -det finns barn som mår bra i länder där de har 1/10 av våra inkomster. Hävdar hårdnackat att det är föräldrarna som skapar barnens behov... i stor utsträckning.. när det handlar om saker som ska köpas för pengar och att stort sett alla i Sveriga har råd att skaffa barn. Första 3-4 åren jag hade barn kostade dom i stort sett noll.  Vi ärvte alla kläder från barnens kusiner, köpte en barnvagn på loppis för 90 kr (omodern men fräsh). Småbarn äter inte jättemycket och vi hade mycket tid och lagade all mat, bakade allt själva också. Numera finns två tonnåringar.  De får klädpengar 500 kr/månaden + fickpengar 300 kr, har var sin mobil och dator, går på musikskolan, behöver busskort, äter kopiöst mycket... nu kanske de kostar runt 2000 kr/styck i månaden.  Men hur mycket är det jämfört med vad folk lägger på sina bilar?  lite för dyr bostad?  och dom växer så fort så dom snart flytter...  känns som ett kort nöje ![Skrattande](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 30 Author: Maria #29 Jag kan bara hålla med dig![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 31 Author: Cindy #29 Har man tur så får man ärva från nära och kära, men långt ifrån alla har det privilegiet. Jag kan lova att min familj inte var slösaktig, varenda pantburk räknades och morsan snålade på allt hon kunde, men likförbannat gick hon på knäna ekonomiskt. Missförstå mig rätt, jag älskar min mamma och hon gjorde ett toppenjobb med de resurser hon hade, men det var faktiskt inte kul att växa upp och redan från lågstadieåldern oroa sig för pengar. Jag säger inte att man inte ska skaffa barn för att det är dyrt, givetvis är de värda pengarna. Jag säger att man inte ska underskatta vad de faktiskt kostar! "Det ordnar sig"-tänket är fint, men inte alltid praktiskt. Kolla själv in [Swedbanks kalkyler](http://www.swedbank.dk/sst/www/inf/out/fil/0,,788440,00.pdf) på vad barn kostar. De räknar med mat, förbrukningsvaror, kläder, utrustning, inkomstbortfall (föräldraledighet & VAB), större bostad o de medföljande ökade driftkostnaderna, barnomsorg, fickpengar, fritidsaktiviteter... - rubb och stubb helt enkelt! (Dock inte semestrar, sparande, dator, mobil och annan lyx.) Fram till att barnet fyllt 19 år kostar det i runda slängar **en miljon**, det kallar iaf inte jag gratis. Enligt deras uträkning kostar en tonåring 70 000:- per år, inte 24 000:-, så antingen räknar de helt uppåt väggarna galet, eller så har du missat nåt i din beräkning. P.S. Jösses vad torr och tråkig jag låter, får be om ursäkt för min praktiska syn på barnalstrandet och min brist på entusiasm. Som några av er vet står inte barn med på min att-göra-lista... Jag får lägga min mille på katterna istället! ![Flört](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 32 Author: Maria Jag var hemma med min son i fem år och min man tjänade inga stora pengar då och vi låg 1500 kronor under existensminimumnormen när jag kollade. Men som sagt mindre barn kostar mindre pengar. Begagnade barnkläder går alldeles utmärkt att köpa och barnvagnen var begagnad också och jag lagade all mat så det blev billigt. Vi hade ingen bil den perioden. Sedan så har vår son inte varit särskilt dyr. Inte haft några dyra fritidsintressen. Han gick i Judo och Scouterna. Men givetvis så var han "dyrare i drift" som tonåring men långt ifrån Swedbanks kalkyler. ## Comment 33 Author: pyromanen #31 Jag påstår definitiv inte att din mamma (eller många andra av de som upplever ekonomisk stress) är slösagtiga.  Självklart är det tightare för några än för andra. Men den allmänna "normen" här i Sverige för hur mycket pryttlar och material standar "man behöver", illustreras ganska bra av swedbankkalkylen du länkat till.  Om man inte tänker själv och tror det är detdär man ska leva upp till, ja då blir det tajt för dom flesta! Alla kanske inte ärver, men många skulle kunna om dom ville och fråga omkirng sig efte begagnade kläder.  Köpa begagnad kan dom flesta om dom vill. Men dom flesta vill inte. Nej, jag har inte räknad galet. Däremot så ligger jag/vi nog långt under snittet för en svensk familj. Vi jobbar halvtid båda två och har därmed ungefär hälften så mycket pengar som heltidsarbetande medelsvensson.  Änddå behver vi alldrig sitta o vända kronorna i slutet på månaden, det blir 5000-8000 över varje månad som vi sparar. (kanske blir nån resa för dessa pengar, husreparationer, "ny" bil lär behövas nångång, kanske körkort till barnen så småningom, kunna hjälpa med hyra när de börjar plugga... Sen tjäner man en del "indirekt pengar" genom att jobba halvtid: ingen eller bara lite barnomsorg, ingen färdigmat, lagar på bil o hus o sparar därmed hantverkare.  Och man tjäner mycket i livskvalité. En sak jag ser omkring mig (kompisar, bekanta, kollegor) är att man väljer en bostad som är i överkant för dyr.  Mer vanligt än ovanligt är detta, oavsett om man låner o köper hus eller bor i lägenhet... man låter bankens kalkyler hjälpa med att räkna... och går det igenom där så kör man.  Sen sitter man o behöver räkna varje månad och vänta på att lönen ska komma för att pengarna tar slut varje månad oavsett om man tjäner 15, 30 eller 45000 i månaden. Genom att välja en bostad som är mycket billigare så slipper man problemet att sitta varje månad o vända på kronorna...  Och att ett barn ska behöva  känna skuld över att "kosta" tycker jag låter riktigt hemskt! Oavsett om man har mycket eller lite pengar så tycker jag definitivt att ekonomin är dom vuxnas ansvar! En del jag träffar reagerar med att tro vi har jättehöga löner när vi har råd att jobba halvtid, mend et har vi inte.  Lösningen på mysteriet är billig bostad och nol lån. Och #28, håller med dig, jättebra med stor buffert! det ger frihet. ## Comment 34 Author: Cindy #32 & 33 Nån av er som är sugen på att skriva en artikel (alt spalta upp goda råd som jag kan göra en artikel av) om hur man kan spara in pengar som mamma? Tror att många skulle uppskatta goda råd! Dom som är fast i konsumera-hysterin vill nog inte vara annat heller, shopping är ju en hobby för många, men för dom som vänder på varje krona kan det ju vara skönt att få några handfasta råd... \*flörtar järnet!\* ## Comment 35 Author: pyromanen Tänkar o tänkar... och det är ju alltid kul att ha nåt o gå o tänka på... Tror att om jag ska skriva nåt så är det i såfall en inspirationsartikel/tankeväckar som handlar om hur man kan göra och hur man kan tänka för att slippa hamna i ekorrhjulet där pengarna tar slut varje månad... När man väl sitter där med problemen mer eller mindre fastkört och vändar på kronorna vet jag inte hur man gör... backar bandet ... ## Comment 36 Author: [Borttaget] #33 Om ni båda jobbar halvtid  - sparar ni då extra inför pensionen? Jag är 25 år och känner redan ångest gällande pensionsåren för att jag först nu kommit igång med att jobba. ## Comment 37 Author: pyromanen #36, men oj vad hemskt att gå o oroa sig för pensionen när man är 25!  tänk om du dör när du är 57... så har du oroat dig helt i onödan... Nej vi sätter inte in pengar på nån pensionsspar...  min åsikt är att det är riskabelt, det är pensionföretag som stressar upp oss och gör massor av reklam för pensionsspar därför att de vill tjäna pengar på folk.  Om man är 25 då är det närmare 40 år tills pensionen och vad som hälst kan hinna hända tills dess, t.ex. att ens pengar blivit värdelösa. Vi "förebereder" oss däremot ekonomiskt på annat sätt.  Genom att ha ett hus som är helt betalt (inga räntor) bra uppvärmningssystem (billig driftkostnad)  i bra skick (lite repationskostnader) och en bra  buffert på banken, så kan vi leva ett gott liv med en inkomst som motsvarer dagens garantipension.  Skulle vi bli så eländiga att vi inte klarar att bo kvar i eget hus då får vi sälja det och skulle då få riktigt bra ekonomi. (sen jobbade jag faktiskt heltid under 15 års tid, så lite tjänste pension har jag nog sparat ihop där också) ## Comment 38 Author: Bunn Fyller 25 om en dryg månad och har längtat efter barn i säkert 10 år. Kommer från en stor familj. Har sex st. syskon och ja, vi har alla samma både mamma och pappa ;) Min älsta syster fick sitt första barn när hon var 19 och de flesta av mina vänner/bekanta har _**minst**_ 1 unge och de flesta är betydligt yngre än jag själv. Tyvärr så verkar det som att jag inte kan få några barn.. i alla fall inte nu, men jag hoppas att det kommer ge med sig så småningom. ## Comment 39 Author: RuiXue #38 Oj vilken stor familj! Själv är jag ensambarn![Skrattande](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 40 Author: [Borttaget] #37 Jag litar inte riktigt heller på olika fonder etc utan föredrar att spara på vanligt konto. Om min relation håller så får vi ärva flera fastigheter, men jag vill ändå kunna leva ett bra liv i framtiden, även som ensamstående om det skulle bli så. Just gällande barn känner jag att man verkligen bör leva som du gjort - att ändå planera inför framtiden -om man ska vara hemma länge och inte tro att man kan leva på kärlek från barn och barnbarn som äldre. Jag kanske tänker lite väl cyniskt, men jag blir mörkrädd över att människor i min ålder inte jobbar mer - hur ska våra pensioner bekostas? ## Comment 41 Author: pyromanen #40 jag framförallt är det synd och dumt med alla ungdomar som faktiskt vill jobba och har svårt att få arbete! det är ju de som är unga o starka och har ork.  Vansinne är det när det samtidigt är alldeles för många som bränner ut sig och skulle må bättre av att kunna jobba lite mindre. ## Comment 42 Author: Cindy Tråden börjar glida OT. Starta gärna en egen om pensioner etc om ni vill. ## Comment 43 Author: [Borttaget] #42 Förlåt. men för mig är det en viktig aspekt när det gäller att skaffa barn - hur länge kan man vara hemma innan det kraftigt påverkar ens framtida ekonomi? När är det läge att skaffa barn för att kunna få en chans på arbetsmarknaden? ## Comment 44 Author: RuiXue Klart pension är en viktig aspekt också. Att skaffa barn är ju knappast något som påverkar livet kortsiktigt![Flört](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Men jag tror nog ändå att den mer ekonomiska delen kanske som Cindy säger passar bättre in i en ny tråd![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 45 Author: StickyKitten #9 Synd att du skäms! Jag skäms inte ett dugg för min gamla pappa, 44 år som han var när han fick mig ![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Mamma var bara 24 så han har varit en trygg punkt istället. Själv är jag 23 och längtar verkligen inte efter barn. Kan inte tänka mig att utsätta mig för den smärtan och påfrestningen, och sedan i princip slava för någon annan. Rent ut sagt skitjobbigt! Det längtan kanske kommer. ## Comment 46 Author: viktoria91 #45 hellre unga föräldrar än gamla som inte orkar riktigt att vara med på ens aktiviteter. ## Comment 47 Author: StickyKitten #46 Det finns nackdelar med att ha unga föräldrar också ![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Min mamma var 20 när hon fick sitt första barn och då var hon väldigt otrygg i sig själv. Hade hon väntat 10 år så hade hon varit en tryggare förälder. Och jag känner en 21-årig tjej som är likadan, otrygg och kass självkänsla. Hon fick nyligen en flicka. Men, hur ska unga kvinnor kunna lära sina döttrar att bli starka, självsäkra individer, när de själva inte hunnit bli det? Otrygghet och dåligt självförtroende smittar av sig på barnen. Så unga föräldrar kan vara sämre än äldre, det beror helt på. ## Comment 48 Author: viktoria91 #47 20 år att få sitt första barn är lagom tkr jag men det är från person till perosn också. ju äldre man blir dest riskablare blir förlossning för både barn och mamma och schansen ökar att barnet blir handikappat. jag är bara 18 men trygg i mig själv så det är väldigt olika. ## Comment 49 Author: pyromanen Tror inte det går att hitta én sanning om det med lämplig ålder.  För några är det dags redan vid 18 för andra är det helt rätt vid 42. ## Comment 50 Author: SaraC #49 Håller helt med. Jag har också börjat längta efter barn "på riktigt" nu, men vill vänta tills jag är klar med utbildningen och jobbat ett tag. ## Comment 51 Author: StickyKitten #48 Ja, det är väldigt olika. Men om du skäms för dina "gamla" föräldrfar så tänk på att alla unga föräldrar inte är perfekta bara för att de är unga ![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 52 Author: Cindy Precis som barn alltid hittar "orsak" att mobba varandra hittar de alltid nåt att skämmas för hos päronen... Det finns för- och nackdelar med både unga och gamla föräldrar. Alltså får man välja det som passar en själv bäst. Ska man ta hänsyn till vad barnen vill ha så är det nog väldigt få som är drömföräldermaterial... ## Comment 53 Author: viktoria91 #51 man är inte perfekt förälder bara för att man är 30 plus heller när dte stackars barnet dimper ner. ## Comment 54 Author: Cindy #53 Det har hon väl inte påstått heller? ## Comment 55 Author: viktoria91 #54 nej men det låter som att många tkr att under 30 så är man inte mogen eller psykiskt stabil att skaffa barn. ## Comment 56 Author: Cindy #55 Jag tycker att det låter som att de flesta i tråden är överens om att alla mognar olika snabbt och att det därför inte finns nån "rätt" ålder att bli mamma. ## Comment 57 Author: [Borttaget] Jag längtar otroligt mkt efter barn, drömde tom inatt att jag testade positivt på grav.test. :) Men jag har nyligen börjat nytt jobb och vill åtminstone bli klar med provanställningen på 6 mån. innan vi börjar bebisverkstad, men till våren 2012 vill jag börja tillverka, hoppas bara sambon känner det rätt då med. Han har en son sedan tidigare men vill ha fler men tycker som jag att jag bör stå stadigt på mitt nya jobb.