# Vet inte vad... Author: LitenPyssling Ja, jag vet inte var jag ska börja eller någonting. Känner mig bara så tom, ensam och oförstådd, känner inte att jag har stöd någonstans och jag vet varken ut eller in just nu. Jag kan inte prata med mamma, henne har jag inte förlåtit ännu tack vare hennes drickande. Jag kan inte prata med pappa, han går inte att prata med. Allt jag säger är fel och allt det han säger är korrekt. Alla funderingar kring hästarna, pappas hästar. Varför är det alltid jag som ska råka illa ut när det kommer till hästarna? Varför är det alltid jag som ska få höra de otrevliga meningarna när det kommer till hästarna? Pappa anser att han alltid har rätt, så varför ska jag yttra mig? Just nu har vi 4 hästar, två fjordingar och två nordsvenskar. En av fjordingarna har jag haft i 5år innan pappa berättade att vi inte kunde ha kvar alla tre hästar utan måste bort med en för att ekonomin inte håller. Då hade vi en nordsvensk och två fjordingar. Jag blev så klart förkrossad, jag vet ju att det var min käraste 7åring som skulle få åka eftersom hon var den häst som var av värde. En annons lades ut och hon åkte 2 veckor efter att annonsen lagts ut, hon åkte ner till Dalarna till en jätte trevlig tjej som jag verkligen litar på och har förtroende för. Strax efter att 7åringen, vill inte säga namn, åkte så lades ännu en annons ut. De var den andra fjordingen, en 4åring, som skulle säljas denna gång. Men denna gång av den anledning att pappa skulle köpa in en ny nordsvensk för att han ska få göra det han ville - köra par. Trots att 7 och 4åringen gick super i par, men de gick för sakta enligt pappa. En vecka efter att annonsen på  lades ut så åkte hon ner till Mora, hon kom hem två månader därefter och var en helt annan häst. Hon hade blivit negativt förändrad så jag var tvungen att börja om från ruta 1. En månad efter att 4åringen kom hem åkte pappa och köpte en nordsvensk till, som troligen varit drogad när han hälsade på för denna vallack blev en totalt annan häst när han kom till oss - rädd för allt! Tanken var att jag skulle rida in denna vallack, jag vägrar! Kommer jag inte överrens med honom ifrån marken så blir det livsfarlig att börja på med inridningen. Det ska funka på ruta 1 först! Igår sa pappa att vi måste försöka få bort 4 åringen, det börjar bli dyrt att betala för hästarna nu. 13 åringen står dessutom bara i hagen, säger pappa. Jag säger emot och berättar att jag har ju börjat sätta igång henne igen, pappa bärjar skratta och säger: Och hur mycket då? Du är ju i stan hela veckan. En tanke går snabbt igenom huvudet - jag har ju skola, jag måste! Men hade jag sagt det hade pappa blivit arg, trots att han själv påpekar att jag ska vara i stan för att få sova ordentligt då jag har väldiga sömnsvårigheter. Ändå klagar han.. Jag känner mig besviken, jag får en flashback där pappa bekräftar det jag trodde ifrån början när 7åringen åkte. Vi hade inte en dålig ekonomi, han ville sälja 7åringen för att kunna använda de pengarna till att köpa en ny häst. Han ljög för mig! Min psykolog kom med en fundering om att pappa valde att skylla på ekonomin istället för att berätta sanninge då han visste att jag skulle släppa 7åringen "lättare" om det var pga. ekonomin eftersom att jag tidigare sagt (1-2år innan) att jag kan gå med på att sälja henne om ekonomin inte håller - han utnyttjade det! Pappa kommer, mitt under mina funderingar, fram med att 13 åringen dessutom ska ut på foder eftersom hon inte används något - trots att jag berättade att jag bärjat sätta igång henne. Jag påpekade det igen och pappa blir arg och jag svarar snabbt: Jag har fokuserat på 4åringen för att hon ska bli enklare att sälja! Jag håller på att träna henne så hon ska bli bra och bli enklare att sälja! Pappa blir tyst och sen arg, han kommer in på vad som hänt i veckan - som vanligt byter han samtalsämne. Han berättar hur arg han varit och sen kastar han ur sig: Jag kan lika gärna sälja bort alla hästarna nu, det är inte kul längre!! Och han kollar stint på mig samtidigt. Jag tänker - som om jag bryr mig. Du har kommit med det där förr... I det läget gick det upp för mig, jag bryr mig inte längre. Jag tränar dessutom 4åringen för att vi enklare ska kunna sälja henne - så jag slipper ha dåligt samvete. Visst, det är pappas hästar men 4åringen skiter han totalt i. Hon, liksom 7åringen, är min i praktiken eftersom att det är jag som tränar upp henne... Jag känner mig så lurad, pappa kommer med hot om att sälja djuren - det är inget nytt.... Dessutom märkte jag att han hade Det humöret, Den sidan var framvänd.. Vilket betyder att han snart lär hota med det han tidigare hotat med 3ggr - att ta sitt liv. Han hotar sin 17åriga dotter med att ta sitt liv! Sjukt.. Dessutom vet han att jag själv har självmordstankar - väldigt allvarliga dessutom. Jag vet att han med har det, han började berätta för mig hur han mådde när jag var 14år... Han vet om hur jag mår, men enligt honom så är det inte så allvarligt. Det får mig att känna mig lämnad, jag känner mig inte viktig någonstans. Nu ringde nyss min storasyster, hon pratade om hästarna och jag berättade hur jag upplevde den nya nordsvensken, vad som hänt i stallet när jag ska gå in till honom på morgonen och släppa ut honom, hur han reagerar konstigt på mig även fats jag är jätte glad. Skrev ett SMS nyss åt henne där jag skrev: _"Tack för att jag fick säga allt det där, känns jätte jobbigt att inte kunna prata med pappa om de. Han bli alltid jätte arg på mig när jag försöker berätta hur jag upplever saker... Kändes bra att få prata lite om det där och dessutom utan att få arga och höga toner eller hot tillbaka. Tack!" _Syster blev jätte glad över SMS:et. Sitter just nu och gråter, känner mig lättad över att få berättat för någon utan att få mothugg. Jag frågade henne sen om jag fick fråga en sak, hon svarade ja. Och jag frågade om hon blivit hotad av pappa och svaret blev nej, han har bara blivit sur och frågade varför jag undrade. Jag berättade nu att pappa hotat mig med sitt liv 3ggr. Svaret blev att han skulle inte göra så, annars hade han inte sagt det. Samtidigt som jag känner mig lättad så gråter jag för jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig inte viktig för pappa, enbart lämnad och lurad. Jag skulle egentligen ha gjort en gynundersökning igår, men det slutade med att jag och hon pratade i en timme om hur jag hade det. Hon är den första som reagerat på mina självmordstankar, inte ens min psykolog har reagerat i närheten av detta. Det blev på tal om att läggas in på psyke, en fundering gick upp i huvudet: Pappas 17åriga dotter ska kanske läggas in på psyket... Och efter en stund kom en annan tanke upp, jag tror inte han bryr sig. Hade han brytt sig så skulle han ha agerat och reagerat när jag berättade om mina självmordstankar både när jag var 14, 16 och nyligen 17 år.. Förlåt om allt blev svamligt, men vet inte vad jag ska göra.. Detta är bara en liten liten bit ut av allt det som händer. ## Comment 1 Author: [Borttaget] hmm..okej....jag lyssnar...tänker inte säga att jag förstår allt...känns som om hästarna har blivit ngt negativt mellan er...att de blir något att fokusera på positivt, men oxå uttnyttja mot varandra...just nu dig...när han vill ngt. Han mår uppenbarluigen dåligt och då blir man väldigt självcentrerad....kanske skaffar han nya hästar...nya utmaningar för att slippa fokusera på sig själv och er relation. Tänker också att du är för beroende av honom...att du kanske behöver flytta...förstår om hästarna håller dig kvar...men du har ju ett långt liv framför dig(JA DET HAR DU!!!!) kanske ska du fokusera på det....det finns fler sätt att vara nära hästar än att äga dem själv...om det gör att du fastnar och inte kan ta dig framåt! Förstår att du älskar din pappa, men ibland behöver man andrum och tid att tänka...och se till att vara tydlig med din psykolog..att hon lyssnar..annars får du byta! ## Comment 2 Author: LitenPyssling Jag pratade med syster en stund efter detta inlägg, och om inte pappa blir bättre snart så skulle hon se till att få honom tvångsintagen. Känns bra samtidigt som jag har tänkt i cirka en månad på att jag vill att han ska börja gå till psyket igen, minst. Det är inte friskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka längre, sålde dessutom nyss en kanin som jag haft sådan ånger över att jag måste sälja. Men OJ vad dde nya ägarna hjälpte mig, direkt när de kom så kände jag hur rätt det var att de fick ta honom. Det hjälpte en hel del. Men jag känner att jag saknar något, jag är inte hel i mig själv för fem öre. Jag har tusentals känslor som jag inte kan tyda, jag börjar gråta bara så där, jag kan bli tvär glad över ingenting och sen sekunden efter så är jag djupt sorgsen igen. Mitt liv har aldrig varit det bästa men nu, sist jag hade en sådan här period var när pappa och mamma skildes och då var jag 5-6år gammal. Det var även då mina tankar kring döden började, jag kände att allt var mitt fel även om jag idag vet och känner själv att det inte var mitt fel. Men det har spårat ut så nu känner jag verkligen för att lämna allt tack vare allt som händer och sker. Jag är inne i en sådan här djup svacka igen där mina tankar är som allra värst, jag funderar på olika sätt, olika ställen och hur avslutet ska se ut och vad jag ska lämna efter mig. Samtidgt försöker jag fokusera på allt det bra, just nu betyder min lillasyster, pojkvän och mina djur allra mest för mig. Jag vill ge min lillasyster den framtid jag aldrig fick, jag vill vara personen som jag alltid behövde men aldrig hade - den som hon kan gå och prata med när hon vill och om vad hon vill. Jag ska vara hennes förebild och hjälpa henne genom livet. Pojkvännen har alltid funntis för mig sedan vi blev tillsammans, även om han av någon anledning har börjat kliva över mina psykiska gränser mer och mer trots att han vet hur jag reagerar på det han gör, så betyder han mycket för mig. Det har gått upp för mig, jag är inte kär i honom längre, jag behöver honom inte i mitt liv. Jag älskar honom och jag måste ha honom i mitt liv, vi är beroende av varandra. Vi hjälper och stöttar varandra så oerhört. Djuren har alltid hjälpt mig, de var de som hjälpte mig när det först blev jobbigt och sen dess har de alltid funnits. Speciellt min katt, han har funnits hos mig sedan jag var 4år gammal, i 14 hela år har han funnits hos mig. Han är min bästa vän! Nu blev det ett jätte inlägg igen, men jag vet inte riktigt vad jag gör eller ska göra. Jag bara sitter här och trycker ner mina tankar, allt runt omkring mig försvinner och jag har ingen som helst uppfattning om vad jag gör och inte gör. Jag är helt borta! Förstår om ni som orkar läsa allt detta tycker jag överdriver, jag tycker det är överdrivet men av någon anledning verkar det vara mitt liv. Jag har aldrig känt mig viktig, jag har svårt att ta åt mig när människor reagerar på hur jag har det. Det är den bilden pappa gav mig - jag betyder inget. ## Comment 3 Author: LitenPyssling **#1** Jag kan faktiskt inte säga att jag är beroende av honom, jag har alltid skött mig själv. Den enda hästen som håller mig kvar är 4åringen, men när hon säljs så försvinner även jag. Jag vill inte ha något med detta ställe att göra längre, förut var jag stolt över att kalla det mitt hem. Men inte nu. Jag kan verka som om jag överreagerar men det är så jag känner nu. Jag kan däremot säga att det är pappa som är beroende av mig, han gillar inte alls att jag sprara pengar för att flytta, han villa att jag ska jobba hästarna. Jag vill enbart härifrån, men 4åringen kan jag inte släppa här nu. Hon är egenuppfödd och jag känner stort ansvar att hon ska komma till ett gott hem innan jag lämnar detta hem - hon ska inte finnas kvar. Hon kommer säljas i sommar troligen, pappa tog upp det igår att hon måste bort. Så snart flyttar jag med tillsammans med min pojkvän. Känner att jag svamlar otroligt mycket, men kan inte få det i mer klartext än så här + att jag har skrivsvårigheter som kan göra det värre. Men jag gör mitt bästa! ## Comment 4 Author: [Borttaget] mmm...känns som om du behöver sortera och  bearbeta och det tar tid..vill bara säga att det blir bättre....har en del tuffa upplevelser själv..men idag e jag väldigt trygg och bekväm i mig själv. Gör upp en plan....vad vill du....hur ska det gå till och ta hjälp av din omgivning....du kan kanske också få hjälp av socialen..om inte annat ekonomiskt...gå på magkänsla....och din styrka..för den tror jag att du har! mmm..tror att han behöver dig...men han är ansvarig för sitt mående..och han är förälder...och om det är väldigt illa, så behöver även han hjälp, men tillåt inte att han drar ner dig..svårt....men strider man tillräckligt länge och fortsätter sakta framåt..så brukar man finna svaren! ## Comment 5 Author: Cindy Jag tror att du skulle må bäst av att komma hemifrån ett tag, och lämna alla måsten och krav för att fokusera på att hitta ord på dina känslor igen. Det din pappa utsätter dig för är psykisk misshandel, man hotar inte sitt barn att ta livet av sig, man tvingar inte sitt barn att ta ansvar för djur utan att vara ärlig och ta hänsyn till hennes känslor. Du har rätt att slippa det! Han kommer inte att ta livet av sig, människor som hotar med det är för självupptagna och självgoda för att faktiskt vilja dö. Ibland är det ett äkta rop på hjälp, men då brukar personen sen också göra ett misslyckat självmordsförsök om ingen rusar till hjälp. Vad gäller dina ansvarskänslor för din lillasyster så förstår jag dig verkligen mer än du förstår. Men du hjälper inte henne genom att låta bli att hjälpa dig själv, och hur hårt det än låter så kan du inte skydda henne. Du kan finnas där och lyssna, men om situationen i er familj är så svår att den skadar er så är det vuxna som måste reda ut situationen och hjälpa er båda. Jag vet att du inte vill höra det, för jag vet att du just nu överlever genom att vara så viktig för andra att du inte får lämna dom (syster, pappa, hästarna...). Du ÄR viktig! Du har ett långt liv fyllt med lycka framför dig! Tro mig, jag vet. Men du måste hjälpa dig själv. Släpp hästarna, det skär i hjärtat men du är inte frisk nog att ha råd att lägga så mycket energi på dom och du kan hitta ett underbart hem åt fyraåringen. Släpp din pappa, han är vuxen och du är inte hans förälder. Hjälp din lillasyster genom att prata med BUP och be dom gå in och hjälpa henne. Sen måste du rädda dig själv. Det finns inget svårare än att sluta ta hand om andra för att slippa ta hand om sig själv, men det går. Det är jag ett levande bevis för och jag menar verkligen att bortom din depression finns ett lyckligt liv. Gör inget dumt mot dig själv. Känner du att dina självmordstankar blir så intensiva att du är rädd att du ska skada dig själv så be din psykolog att lägga in dig. Du är det viktigaste du har, och vi får bara ett liv att leva. Kasta inte bort det! Massor av kramar från en medsyster som överlevde. ## Comment 6 Author: LitenPyssling #4 Jag jobbar väldigt mycket med allt som händer, går på BUP sedan 8år tillbaka men får inget vidare stöd av hon jag pratar med gällande mina självmordstankar, hon reagerade knappt. Men som tur är har jag både min lillasyster som jag vill kämpa jätte mycket för, min pojkvän som ställer upp för mig och så djuren, mina älskade djur som alltid funnits för mig. Jag vill att pappa minst ska bärja prata på psyke igen, min syster sa igår att hon och jag skulle fixa detta - att få pappa att må bättre. Om det nu skulle vara så illa att han till och med blir intagen, igen. Syster sa att om han inte blir bättre så ska hon ordna så han bli tvångsintagen, det kändes ganska lugnande att ha henne att prata med så förhoppningsvis blir det lite enklare nu. #5 Jag sparar till att flytta då det gick upp för mig förra året att jag måste bort ifrån det här om jag ska kunna bearbeta allt ordentligt. Så just nu är min plan att försöka fixa så jag kan ta med mig kaninerna till lägenheten som jag och pojkvännen har tillsammans så jag slipper känna krav att komma hem. Hästarna är pappas, inte mina. Dock känner jag att för 4åringen bästa och mitt bästa så måste jag träna henne tills hon hittat nytt hem, jag mår jätte bra med henne så hon är enbart ett plus. Men de andra två för pappa sköta själv. Pappa har berättat hur han har försökt tagit livet av sig, han har hamnat på psyke en gång pga att han inte orkar. Jag vet att han mår dåligt, men tror inte han kommer göra det. Jag vill finnas för henne, hon är 4år nu och jag vill inte se henne växa upp på samma sätt som vi gjorde. Vilket hon inte gör nu, men jag vill kunna finnas där för henne och jag mår bra av att se henne skratta och ha kul - speciellt när hon är med mig. Men det är sant det du säger, jag lever för andra och inte för mig själv. Jag har aldrig levt för mig själv, har egentligen alltid haft tankarna i huvudet att allt skulle gå åt skogen om jag inte hjälpte till hemma och liknande. Men det är sant det du säger, det skadar mer i längden. Jag har funderat mycket på att be om att läggas in, jag måste få komma bort men det som hindrar mig är just detta, jag måste ta hand om djuren och jag har skola som jag måste sköta. Undanflykter kanske är rätta ordet, men av någon anledning hindrar detta mig starkt. Jag har aldrig lyckats tänka på mig själv någon gång. Dina ord värmer väldigt mycket! Du skriver riktigt bra och det hjälper mig mycket att läsa vas du och andra tycker och tänker och vad ni har att säga. Det får mig mer att inse, även om det går riktigt sakta att inse allt så går det ändå fram. Tack!