# "Jag gillar inte barn" - Katrin Author: [Borttaget] Apropå [denna](http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6008980.ab) artikel. Katrin Zytomierska väntar barn. Och eftersom hon inte gillar barn, anser _Aftonbladet_s relationsexpert Eva Rusz att hon borde ha steriliserat sig då det gör hennes olämplig som förälder. Personligen tycker jag att det är uppfriskande med någon som vågar säga sådant som inte är politiskt korrekt, men i Zytomierskas fall har det tyvärr gått till överdrifter och hon är den konstanta kärringen mot strömmen som snarare beter sig som en trotsig tonåring än en kvinna med attityd och skinn på näsan. Jag tycker dock att hon har en poäng. Är man kvinna och har passerat 30-strecket, förväntas man vilja ha barn och det är inte socialt acceptabelt att gå ut med ett påstående att man inte gillar barn. Jag tror dock inte att Katrin är ensam om denna företeelse. Jag har aldrig gillat barn och som snart 31-åring är det ganska tabu att uttrycka sådant. Gör det mig olämplig som mamma? Det tvivlar jag på. Den dag jag väl bestämmer mig för att skaffa barn - om den dagen kommer - är jag övertygad om att jag blir en lika bra mamma som vilken annan barnälskande kvinna som helst. Jag gillar inte _barn_ - däremot gillar jag _individer_. Så inget hindrar mig från att älska _mitt_ barn, men att älska alla skrikande bebisar jag möter på stan ligger helt enkelt inte för mig. Jag är ytterst selektiv som person. Bara för att jag är heterosexuell gillar jag långt ifrån alla män jag ser. Och även om jag älskar min egen hund, innebär det inte att jag är en hundälskande person som vill att random slemmig tunga slickar ned mitt ansikte. Jag skulle förmodligen inte bli en sådan mamma som sitter och diskuterar bebisar över en kaffe latte i timmar och låter barnet absorbera hela mitt liv, men å andra sidan - hur många pappor är sådana? Och frågar vi oss någonsin om detta gör dem till olämpliga pappor? Måhända finns det ngt i detta förhållningssätt som gör mig _mer_ lämplig som förälder - jag är ingen hysteriker, jag är konsekvent och tar mina egna behov på allvar. Jag sätter gränser. Så när och om den dagen då jag sitter där med en nyfödd bebis i famnen kommer, skall jag fostra en människa som så småningom skall bli självständig, stark och kärleksfull. Jag är fullt kapabel till det, trots att jag inte gillar barn. Individer kan jag älska. ## Comment 1 Author: annemaria1962 ja, jag kan då hålla med om att man kan visst älska sina egna barn, då den dagen kommer!! har själv 2 (nu vuxna) söner. men innan jag hade någon tanke på detta med familj. så var detta med barn inget som var intressant alls!! kändes mest jobbigt och tidsödande...vet inte allt!! ![Obestämd](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") jag blev så gravid med mitt första barn, då jag var ca 22 år. och det skedde i misstag!! men då när jag visste att jag VAR gravid, så var det som helt klart!! jag ville ha det barnet, fanns ingen tanke på nåt annat, konstigt, ja, det är det, men så kände jag. lika med den andra graviditeten oxå!! även om det där fanns en jobbigare insikt om att jag var gravid...men då fanns det så mycket annat i äktenskapet, jag var i, som gjorde att jag fick sådana känslor. så att jag skulle få min andra son det var ingen motbjudande känsla alls då. så helt klart!! man kan visst få goda hälsosamma moderskänslor, för det barn man en dag kan få veta att man bär på!! ÄVEN om man inte har eller kanske ens kommer att få någon djupare känsla för barn i överigt!! ![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") så känner då jag...nu är jag över 40..o har p g a problem fått operera bort allt som har med möjliggörande at få till ett barn, från min sida, blivit opererat bort!! men det var aldrig någon sorg över det!! kändes bara befriande!! att aldrig mer behöva strula med skydd o ev oro för att bli gravid!! detta är nu hur jag känner det!! ![Glad](http://kvinna.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 2 Author: Aviendha Håller med i mycket av det du skriver Fiction! ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag håller med jag oxå. Nu har jag iofs inga barn, har valt bort barn av andra skäl som har med hälsa att göra. Men jag är inte intresserad av ungar generellt sett. Inte alla ungar. Det är helt enkelt inte kul med ungar, alla slags ungar, allas ungar, ungar i alla sammanhang! Och det får man inte säga. För det är fult att vara "barnhatare". Jag gillar VISSA ungar. Dem jag är släkt med, eller mina vänners barn, de är helt OK. Där vill jag ju veta hur de mår, vad de har för sig. Men resten, näää. Ointresserad. Orkar inte höra på barnprat, när t ex kvinnorna på jobbet kommer igång. Då brukar jag tänka på nåt annat och titta lite åt sidan. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag håller också med Fiction, jag är själv absolut ingen barnfantast på något vis, men visst älskar jag individer för det, även om de råkar vara barn. Bara för att jag inte älskar all världens barn, så betyder inte det att jag hatar dem heller. Jag är väldigt säker på att den dagen jag själv skaffar barn så kommer jag att älska dem över allt annat, -de är ju mina barn. Men jag vill då inte eller bli helt uppslukad av mammalivet för det. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Är det inte Zytomierska:s jobb att underhålla och överdriva? I vilket fall är det väl inget att haka upp sig på, barnet kommer ju att ha en pappa som vet vad det hela går ut på (han har ju redan barn). Jag tror inte att någon älskar alla barn. Jag utbildar mig till förskollärare och är färdig om ca en månad. Visst tycker jag generellt om barn, men inte älskar jag alla barn, men det är mitt jobb att förhålla mig professionellt till dem och deras föräldrar när jag arbetar. Inte heller jag tycker att det är acceptabelt att bete sig som många barn tyvärr gör idag. Det är jag inte ensam om bland mina kollegor, men även i personalrummen på förskolor diskuteras annat än barn - man behöver inte helt gå upp i barn för att man är mamma, arbetar med eller bara tycker om barn. ## Comment 6 Author: Maria #5 Fast visst måste man tycka lite mer om/vara intresserad av barn, än andra om man väljer att arbeta med barn. Jag för egen del skulle ALDRIG kunna tänka mig att arbeta med barn. ## Comment 7 Author: Gerbilflicka Att saga "jag gillar inte barn" ar for mig "jag gillar inte majoriteten av alla barn". Gillar man inte barn sa, nej, da forstar jag inte varfor man skulle skaffa egna heller. Som att saga "jag gillar inte kvinnor" och sen skaffa sig en flickvan... som "jag gillar inte hastar" och kopa sig en hast. Jag gillar inte katter, och visst finns det nagra individer jag har traffat som var jattefina... men skulle jag nagonsin komma pa att skaffa en katt?? Nej, verkligen inte, for majoriteten av dem gillar jag helt enkelt inte. Det handlar inte om att man maste alska alla barn, det gor val ingen? Men att ogilla majoriteten av alla barn... da borjar iaf jag undra varfor man vill bli mamma. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Så hoppas jag att det är, men det är ett generellt intresse. Dock vill jag påstå att det går att få kontakt och hitta fina sidor hos alla barn, men så är det (väl?) med vuxna också. ## Comment 9 Author: Destany jag läser Katrins blogg o hon e glad över sin graviditet men hon e ute efter att provocera hela tiden.. men läser man bloggen så märker man mellan raderna att hon är glad.. ## Comment 10 Author: fia-mia Jag håller med er men jag tror faktiskt att det är hennes uttalande "jag blir nog den som slår barnen" som har provocerat andra. Det är nog inte "jag gillar inte barn-grejen". ## Comment 11 Author: asvensso Bra att hon provocerar "supermorsorna" i kandisvarlden lite - for mycket kandisar som dillar en massa om graviditeter, amning och forlossning pch prackar pa folk sin uppfattning. ## Comment 12 Author: exitingsvillemo Jag är inte heller ngn barn-person har svårt för andras ungar liksom, eller svårt för, kanske var fel ordval... Jag kan tycka att andras ungar är extremt jobbiga och är absolut ingen hel-ylle-morsa. Men min egen unge älskar jag över allt annat, finns inte ord att beskriva hur mycket jag älskar honom =) så visst förändras man när man väl får barn. Jag har också fått en annan uppfattning om andras barn sedan jag fick ett själv. Kan även erkänna att det tog lång tid för mig att känna ngt för min egen son. Han föddes för tidigt och låg på barn en tid och jag hade kunnat åka hem utan honom. Kände ingenting, bara total tomhet... Men sen fick vi komma hem och kärleken bara kastade sig över mig. Man får ta det i sin egen takt helt enkelt =) ## Comment 13 Author: pyromanen Var väldigt ointresserad av andras barn och "barn" i allmänhet innan jag fick egna, men har helt klart haft en stark drift att skaffa egna barn.  Jobba på dagis vore nån sorts mardröm för mig.  En o annan av mina barns lekkompisar jag jag lärt känna o börjat tycka om men annars är jag fortfarande inte särskild intresserad av "barn" bara av mina egna individer som förstås är det viktigaste i mitt liv och mina största kärlekar.  Man kan visst älska sina egna barn utan att vara intresserad av/ tycka om "barn" i allmänhet. ## Comment 14 Author: Tina-A Ja, det är ju som när man är en "people-person". Man kan ju tycka om människor, och så kan man säga att "jag tycker inte om människor". När man säger det brukar man ju syfta på vuxna människor. Min pojkvän tycker inte om människor, men han älskar mig och jag är såvitt jag vet människa. Han har flera vänner och tycker om både min och hans familj. Så bara för att man "inte tycker om barn" betyder det ju självklart inte att man inte skulle älska sina egna barn! Man behöver ju inte gilla allas barn heller. Heter det inte: Mina barn och andras ungar? :P ## Comment 15 Author: [Borttaget] Det jag kan se som ett eventuellt problem är att barnen förmodligen kommer att få vänner som de vill ta hem och det kan ju vara jobbigt om man generellt inte tycker om andra barn. Märker vännerna det kan det egna barnet bli mindre populärt att leka med, om de andra barnen inte vill vara hemma hos det egna barnet. När jag var liten var vissa inte så populära att leka med, bl.a. för att deras föräldrar inte ville att deras barn skulle ta hem vänner. Men allt beror ju på vad man har för inställning till detta och vad man tillåter.