# Ångest. Hoppa av masterprogram? Author: Lilongwe Jag har läst på universitet i fem år nu, tre år för en kandidatexamen och ytterligare två år på ett masterprogram. Jag håller just nu på med mitt masterarbete, det sista man gör på masterprogrammet. Grejen är att jag mår så otroligt dåligt över det där masterarbetet. Det har bara varit en massa krångel, förvirring och stress... Jag har fått lov att göra massa sidoprojekt med massor av bollar i luften samtidigt, och inget utav sidoprojekten blir att ingå i min slutliga rapport. Dvs, de har bara tagit tid och ork och försenat mitt riktiga projekt. Jag skulle kunna skriva precis hur mycket som helst om alla vändor som varit med det där masterarbetet, men den korta versionen är helt enkelt att jag nu mer får ångest bara jag tänker på arbetet, undviker att ens titta på det om jag inte absolut måste, kan inte för mitt liv komma ihåg varför jag en gång varit lite intresserad utav det och mår riktigt, riktigt dåligt. Det känns övermänskligt att ens slutföra arbetet. Ju mer jag gör, desto mer blir det som ska göras. Min handledare har börjat tappa intresset för att hjälpa mig med arbetet, och det kan jag förstå, så dåligt som det gått på sistone. Jag känner att jag bara tar upp hans värdefulla tid. Jag skulle ha avslutat arbetet i våras, men då det tog ett halvår innan jag ens fick det projekt som skulle visa sig vara det jag ska skriva rapporten på så fick jag det förlängt. Min handledare har skaffat en till student nu som han handleder, och han prioriterar denna ganska tydligt över mig. Då vi bokat in tid för möte har jag fått vända och åka hem igen för att han inte har tid med mig utan bara pratar med den nya studenten.Och jag känner av tonen på mailen från min handledare att han inte längre är intresserad utav att ge mig särskilt mycket tid eller hjälp. Jag känner att det här går ut över exakt allt. Jag mår riktigt dåligt över det här dagligen, att jag mår dåligt påverkar min relation till min sambo och vårt hem. Och jag vet inte för vem jag gör det här. Jag själv blir fysiskt illamående bara av tanken på att jobba med det jag är utbildad till i framtiden. Jag själv vill bara kasta allt åt sidan, helt ändra inriktning och prova att bli illustratör (finns en kurs jag kikat på som jag vill gå). Men det har ju inte alltid varit såhär förstås. Om jag alltid hade känt sån avsky för det jag är utbildad till hade jag ju inte läst det i 5 år. Så hur vet jag att det inte ångesten bara är temporär? Det jag vill är att hoppa av. Bara lägga det här bakom mig och börja med det jag faktiskt vill ha en framtid inom. Men tänk om jag ångrar mig senare? Hoppar jag av nu har jag min kandidatexamen i alla fall. Och ett gäng kurser med bra betyg från masterprogrammet. Så jag kan söka någon form av jobb inom detta om jag skulle vilja i framtiden. Men hoppar jag av nu får jag ingen masterexamen, vilket jag antar begränsar mina jobbmöjligheter. Samtidigt känns det konstigt att hoppa av nu, när jag bara har masterarbetet kvar. Min pappa tycker jag är riktigt dum som ens funderar på det. Klart jag ska ta en masterexamen också. Och jag förstår ju att det låter enkelt, att det låter som att jag har jättelite kvar... Men när jag tänker på att jag ska slutföra mitt masterarbete får jag sån extrem ångest, och det känns helt oöverkomligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Hade alla i min omgivning varit okej med att jag hoppade av hade jag gjort det för många veckor sedan. Fokuserat på att må bra, göra ett försök att få mitt drömjobb, vårda min samborelation och lägga lite mer tid på min stackars hund som kunde behöva lite mer träning och aktivering. Ångesten äter up väldigt mycket tid i dagsläget... Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av att skriva här... Bara ventilera lite, antar jag. Och kanske få några goda råd och utomstående perspektiv. Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg. Tack till dig som orkade läsa! ## Comment 1 Author: [Borttaget] Alltså, så här tänker jag: Om du VILL bli klar med dina studier om du bortser från ångesten, så har du egentligen ditt svar. Däremot måste du inte avsluta nu, du kan ta ett friår, men det är svårt att hoppa på igen. Risken finns ju att du i slutänden ångrar att du inte läste klart och kände att du misslyckades. Det beror ju på anledning. Om det enbart beror på belastningen, så är inte det skäl nog tycker iallafall jag.  Inget är omöjligt, och du kommer vara så otroligt stolt över dig själv efteråt.  Jag själv hoppade av efter jag läst 3 år, vet inte om jag återvänder (läste till lärare). Dock så handlade det om mycket mer än om studiebelastningen. Dessutom KAN jag fortsätta längre fram, jag har ju trots att läst 3 av 4 år. Så du kan ta en break och återgå lite senare när du känner att du har samlat krafterna. ## Comment 2 Author: Lilongwe Tack så mycket för ditt svar! Jag vill tro att det inte bara är belastningen, även om det nog förstås är belastningen som gör att jag känner att det är så "akut" att jag inte vet om jag kan fullfölja. Jag har i flera år haft en gnagande känsla av att jag inte vet om jag verkligen skulle kunna jobba med det jag är utbildad till. Men jag har blundat för den, delvis för att många av kurserna jag läst varit rätt intressanta och delvis för att det kändes som att jag gjorde "rätt sak" utifrån sett. Jag har redan bytt inriktning en gång (läste ett år inom ett relaterat men ändå annorlunda ämne innan jag hoppade på det jag läser nu), och fick höra väldigt mycket från mina närmaste om att det ju var lite utav ett misslyckande, och att jag får hålla mig till det jag nu valt åtminstone.  Men det jag läser nu är väldigt forskningsinriktat. Jag vet inte alls hur jag ska kunna forska. På papper låter det ju spännande och intressant, men jag har på senare år fått se mer och mer av hur arbetsmiljön verkligen är, och jag ser inte hur jag ska kunna jobba så. Om man bortser från ångesten så skulle jag vilja bli klar, men inte för att jag tror att jag vill jobba med detta, utan för att det skulle kännas säkrare att ha en masterexamen också. Ifall jag ångrar mig i framtiden. Har också tänkt på att hoppa av och eventuellt fortsätta senare. Det blir lite extra motigt eftersom jag inte har något mer studiemedel att ta ut, så det jag kommer behöva göra för att få min examen är ett års heltidsstudier utan inkomst (om jag inte jobbar extra brevid). Så det är ju inte omöjligt, men det blir mycket mer jobb än vad det hade varit att bara slutföra nu.  Har dock funderat i banorna att om jag om några år vill jobba inom detta så vore det en bra uppvärmning inför ett faktiskt jobb att göra om masterarbetet. Och att jag ju kanske inte ens behöver det då jag ju har en kandidatexamen som kanske räcker. Men det känns ändå fel på nåt vis, men mycket för att vissa av mina närmaste säger att det är fel misstänker jag... ## Comment 3 Author: [Borttaget] Finns det ingen möjlighet att "sjukskriva" dig några månader och arbeta bort och behandla din ångest? Om du vill sadla om, så lyssna på hjärtat och våga ta hoppet. Inget är förgäves om du i slutändan blir lycklig, balanserad och älskar ditt jobb. För som det ser ut nu är du så djupt i ångesten att den inte längre kan ignoreras och kommer snart gå ut över din hälsa, inte bara det mentala. Eller så kan du själv försöka hitta avslappningsmetoder samtidigt som du bara fokuserar på din rapport. Släpp alla andra "bollar" som du har, fokusera på en uppgift endast, be din sambo om hjälp inom hushållet och den biten. Kräv din tid med den din handledare, eller hota med att byta, personen blev din handledare för att hjälpa dig och även om han handleder en till student ska han ge dig den tid du behöver. Var vänlig men bestämd. =) Hoppas du blir bättre snart! ## Comment 4 Author: pyromanen Hur mycket har du kvar? Om det går att se slutet kanske din starka längtan efter att bli av med dethär kan vändas till att bli en drivkraft att plöja igenom det sista så effektivt och snabbt som möjlugt!? Då är det inte länge till att ångesten rar slut och du får samtidigt den examen... Om det är mycket kvar kanske nån sorts tänkepaus är bättre, t.ex. Ett halvt eller helt år med nåt helt snnat, illustratör nånting eller en resa till Australien. Jag tror inte det är så ovanligt att det blir nån psykologisk krångel kort innan man blir klar, kånner flera från min studietid som gick nästan hela men sen blev det ingen examen.. ## Comment 5 Author: Em_ Jag känner igen mig i det du berättar. Jag har inte kommit till själva masterarbetet än, men vissa veckor vill jag bara ge upp och aldrig gå upp ur sängen igen. På ett sätt kan jag hålla med om att det vore väldigt synd att ge upp en master så nära slutet. Jag hade oroat mig för att ett oavslutat masterarbete ser sämre ut på CV:t än "bara" en kandidat.  Med det sagt tycker jag inte du ska behöva ordna upp det här själv. Det borde finnas en kurator eller liknande kopplad till skolan. Det brukar kännas bättre när man får berätta allt för någon som är neutral. Jag tror att du måste lösa upp den där jätteknuten som blir i magen för att må bra på lång sikt, oavsett om du hoppar av eller inte.  Att handledaren inte bryr sig längre är inte okej. Har du pratat med studentkåren eller personen som har hand om kursen om det? Det låter som att du behöver hjälp att strukturera upp hela arbetet igen. Göra en tydlig avgränsning och lägga upp en rimlig tidsplan. Om du har lagt massa tid på saker som inte har med arbetet att göra borde du kunna få mer tid på dig.   Kollegor och stämningen på arbetsplatsen gör mycket för hur ett yrke känns tycker jag. Tror det blir annorlunda om du får jobba med andra personer efter examen? ## Comment 6 Author: Sarah Du borde kunna byta handledare. Såklart är du inte kul att känna att handledaren inte bryr sig, till hans försvar så gissar jag att han inte får betalt för att handleda dig längre, om det har dragit ut på tiden. Så funkar det hos oss iaf. Jag får som ex betalt 12 timmar för att handleda en kandidatuppsats. Det tar defenitivt mer tid än så, vilket gör att jag jobbar gratis övrig tid. Dock är det för mig värt det, då det är kul att handleda, så länge som det går framåt. Men, vill du få ut din examen, vilket jag gissar att du vill egentligen, försök byta handledare, eller minimera kontakten ett tag. Jobba på för dig själv lite. Om du dessutom skriver i ett projekt och är mer forskningsinriktat så tror de på dig från början och förväntar sig stor självständighet. För att de vet att du kan :) Ang att forska, det är en svår arbetssituation, men det är också förbannat kul att doktorera :) ## Comment 7 Author: Lilongwe Tack så jättemycket för era svar!  Jag tog faktiskt en liten paus från masterarbetet i somras. Min handledare skulle ändå vara på semester och skulle inte finnas tillgänglig, så jag och min sambo åkte iväg på en resa. Det var skönt att helt koppla bort det, och jag kände mig nästan som mig själv igen. Men det blev en rejäl kraschlandning att komma hem. Hade ju hoppats att jag skulle få nya krafter och orka ta tag i det, men icke... Det blev mycket värre än innan, för jag hade glömt bort vad jag höll på med och det tog jättelång tid att sätta sig in i igen. Har fortfarande inte koll på allt. Är lite rädd att jag aldrig mer kommer igång om jag tar en paus, utan att det i slutändan blir ett sätt att hoppa av där jag inte aktivt tagit det beslutet utan att det bara rinner ut i sanden.  Jag hade ett möte med min handledare igår. Jag fick ett mail av honom där han lät lite less på mig och ville ses. När jag kom dit var han glad och artig, men jag sade ganska omgående att jag funderade på att hoppa av. Tänkte att jag lika gärna kunde vara ärlig, och eventuellt då också ge honom en chans att uppmuntra detta ifall han nu tyckte att han var färdig med mig. Lite förvånad blev jag när han sade att jag absolut inte borde hoppa av, att jag ju var så nära slutet. Jag förklarade att det inte kändes så för mig, att jag bara får mer och mer att göra men mindre och mindre ork och att allt bara känns hopplöst. Han tyckte då att jag skulle börja skriva rapporten omgående. Inte jobba något mer med själva projektet, utan skriva rapport på det jag har och inget mer. Det skulle också göra så att han från och med nu behöver handleda mig mindre, vilket ju känns bra om han nu börjat tröttna. Känns fortfarande helt övermänskligt bara att skriva rapporten och göra presentationen, men jag lovade att jag skulle försöka. Han fick det att låta ganska enkelt ändå, och hjälpte mig att sänka mina egna krav på mig själv vilka har varit en stor anledning till all ångest. Har liksom känt att vartenda ord jag skriver och varenda analys jag kör håller dagisnivå snarare än universitetsnivå, vilket har gjort att jag till slut inte kunnat göra något alls.  Så nu ska jag försöka. Ett tag till i alla fall. Min handledare trodde att jag kunde vara klar med allt om en månad. Men det har han ioförsig sagt i tre månader nu... Men jag ska försöka. Ska se om jag kan ta kontakt med någon kurator också så att det kanske blir lite lättare under den tid som är kvar. Återigen, tack så mycket för era svar! 🌺 ## Comment 8 Author: Anonym Jag relaterar extremt mycket till det här... Och jag tog faktiskt till slut hjälp av en kbt-terapeut för att bli klar med masteruppsatsen. Det var väldigt användbart, jag upptäckte en hel del käppar i hjulen som t.ex. sån prestationsångest som du beskriver. Jag hade också väldigt lätt att halka iväg på "roligare" saker, som sociala medier. Där fick jag ju omedelbar förstärkning och kunde känna mig smart och fyndig, men när jag försökte skriva på uppsatsen gick det trögt och jag kände mig inte alls särskilt smart. Här är några av "knepen" jag använde: 1) Avsätta vissa tider då jag sitter framför datorn med uppsatsen uppe. Jag måste inte producera, och definitivt inte något brijant, men jag får INTE låta mig distraheras och göra andra saker under den tiden. 2) Skriv dåligt. Gör det i ett separat dokument om det känns läskigt att göra det i "originalet", men skriv bara rakt på, om ämnet, men utan att fundera på formuleringarna alls. För mig funkar det i alla fall så att jag har mycket lättare att ändra än att nyproducera text, och rätt som det är blev det dessutom att jag satt och skrev "på riktigt". 3) Lyssna inte på tankarna som säger "det här är dåligt, jag är dålig, jag kommer inte att bli godkänd, alla som läser kommer att skratta åt mig" eller vad nu dina tankar säger. Vad är det allra värsta som kan hända? Om du lämnar in rapporten, och handledaren suckar tungt och säger "ok men vad fan, lägg fram den då", opponenten hittar massor av fel, alla fnissar, examinatorn suckar och tar sig för pannan och säger sen "det här är den sämsta skit jag nånsin har godkänt" - och så blir du godkänd. Då är det den allra sista delen som i längden spelar någon roll. Om du har skrivit rapporten, och den har blivit godkänd, då har du en examen och då är det HELT irrelevant om någon längs vägen har tyckt att det är dagisnivå på den. ## Comment 9 Author: Mandra Det viktigaste här i livet är att hitta sig själv! Och leva utifrån vem man själv är innerst inne. Bara på det viset kan man må bra och lyckas med sitt arbete. För mig låter det som att du låter allting annat styra vad du ska göra - än vad ditt hjärta säger.  Att vara sig själv leder alltid längst i längden. Men hur kan man vara sig själv - när man inte känner sig själv? Det låter som du inte känner dig själv tillräckligt och det skulle vara en bra början om du kunde klura ut det först. Om du undrar hur man gör - börja med att undersöka dina värderingar - och nu menar jag DINA värderingar. Inte din familjs, samhällets, vad du lärt dig är "fint" osv - utan DINA värderingar. Det du värderar högst är det som är viktigast för dig. När man lever i harmoni med sina högsta värderingar - mår man bäst och lyckas bäst med det man företar sig. :) Lite inspiration: