# (x)Livet känns som ett h-vete Author: Anonym Kände att jag måste få ventilera. Livet känns som ett rent helvete. Jag har ett jobb jag älskar men just nu är det inte lätt. Det hela började med att en kollega skadade sig. Vi var en lagom grundbemanning men iom detta så blev den dålig. Då började det största ansvaret ligga på mig när denna personen blev sjukskriven. Och det har väl funkat. Vi har fått hjälp av en annan när det varit möjligt och det har varit fullt upp. Men nu har även den personen skadat sig och blivit sjukskriven. Så nu ligger ännu mer ansvar på mig. Jobbar vissa dagar 10 timmar. Hinner knappt ta lunch vissa gånger. Om vi nu lägger till att jag dessutom själv inte är frisk för tillfället. Haft feber i en vecka och en hosta som inte vill försvinna, är rädd att det kan i värsta fall vara lunginflammation. Jag känner att jag kan inte vara sjuk nu. Så går till jobbet ändå då jag inte vill sätta den sista kollegan på pottan fast jag inte orkar. Då h\*n inte ens jobbar 100%. Det är bara jag som gör det. Sen håller jag på och ska flytta och allt känns som att det håller på att gå åt helvete. Jag ska vara ute den 31 och allt känns ogjort. Jag får hjälp men det känns som att jag står och stampar. Jag känner verkligen att jag håller på att gå i atomer och skriker förtvivlat. Men känns som att ingen lyssnar. Jag får bara höra att allt ordnar sig . Men jag ser ingen förändring eller ljus just nu. Jag orkar inget mer. När min mamma sa att en person som vi kände till hade dött så sa jag: skönt för ... jag hade gärna sluppit leva nu. Låter groteskt men jag vill bara få vila. Sluta vara stressad och finna den arbetsglädjen jag hade. Sluta höra att folk tycker synd om mig för att jag inte hinner gå till läkare och är så pass dålig. Jag vet inte vad jag ens vill med detta självömkande. Kanske bara få bort det ur mitt system. Tack för den som läste. ## Comment 1 Author: Em_ Om hälften av de anställda kommer vara sjuka en längre tid kanske det är dags för chefen att ta in åtminstone en vikarie? Företaget förlorar ju bara på att du också sliter ur dig. Styrkekramar :) ## Comment 2 Author: Anonym #1 det är hälften av de anställda i MIN grupp. Påverkar ju inte de andra grupperna som finns. Så god tanke... men vi är nog inte så viktiga när det är på detta viset. ## Comment 3 Author: pyromanen Gå till din chef och berätta att du har jobbat för mycket ett tag så du känner dig sleten och även har en infektion i kroppen och därför inte kan ta nåt extra just nu. Det är chefers jobb att leda o fördela arbete och se till att det finns lagomt med personal. Om du "tar ansvar" genom att jobba mer än du egentligen orkar så gör du ingen någon tjänst. Ta hand om dig och låt chefen lösa bemanningen. ## Comment 4 Author: Anonym #3 ja du... chefen är inte ens på jobbet just nu. Borta hela veckan. Jag ska försöka ta mig till en läkare och se vad min hosta är. ## Comment 5 Author: Tjeja ingen kommer tacka dig för att du med kör dig i väggen!!! Viktigast för dig är att ta hand om dig och behålla din arbetsförmåga i långa loppet för långtissjudkkrivning och arbetslöshet i längden är inte kul. Har du feber, stanna hemma!!! Chefens ansvar är INTE ditt ansvar! Ring till bossen och tala om att nu är det så här och jag är sjuk så nu är ingen där.. du får fixa! Eller chefens chef .. om det finns någon sådan! ## Comment 6 Author: Loris M #0 Inlägget kunde ha skrivits av mig! Jag har också ett jobb som jag fullständigt älskar och som jag jobbat jätte hårt för i många år. Men.... råkade ut för ungefär samma sak som du. Först blev en kollega sjukskriven, sen en till och till slut jobbade jag (förutom dagtid) både kvällar och helger för att hinna med. Hade ingen fritid till slut och knappt tid för mina barn, det fick min man ta över helt. 😕 Hostade i flera veckor, var febrig och förkyld men gick till jobbet ändå. För två veckor sen satt jag på jobbet och kände att hela armen domnade bort och kände ett tryck i bröstet och jätte ont. Hamnade på akuten så småningom och kunde knappt gå, de fick bära upp mig till britsen.  Så utmattad var jag fast jag är helt frisk i övrigt. Kan fortfarande känna hjärtklappning och dubbla slag fast jag bara sitter i soffan.   Nu två veckor senare så är jag fortfarande så svag i kroppen och helt blockerad i skallen, kan inte tänka. Håller med Tjeja, du gör ingen någon tjänst och tro mig du är snart där jag är om du inte saktar ner och tar din kropps signaler och ditt mående på allvar. Stanna hemma!!! Världen gå inte under om du inte kommer till jobbet. Jag vet att du tror det, det gjorde jag också. Men nu när man kan vara efterklok så önskar jag att jag lyssnat på min kropp.