# Mamma är alkoholist Author: Anonym _Vet inte vilken grupp inlägget ska vara i._ Hej, jag väljer att vara anonym då jag i övrigt är öppen med min identitet här på ifokus och just detta ämne är inget jag vill exponera min identitet för på nätet. Hoppas ni har förståelse för detta! Obs för _**långt**_ inlägg 🙂 Önskade att jag kunde skriva på Relationer ifokus men där är anonymfunktionen stängd tyvärr. Jag har funderat på att skriva om min situation flera gånger här på ifokus. Men nu så måste jag dela mina tankar och få perspektiv. Jag är så ledsen och så psykiskt trött. Sedan 2009/2010 så har jag och mamma (mest jag) varit i kontakt med socialtjänsten kring hennes drickande. Vi gick på ensamma och gemensamma möten och mamma har alltid nekat hennes missbruk och inte så samarbetsvillig eller motiverad när hon fått hjälp. Jag insåg inte att hennes drickande var ett problem förrän jag började prata om det med vuxna. Då insåg jag att jag faktiskt mår dåligt över det. Hon har alltid druckit på kvällarna efter jobbet, för övrigt har hon ALLTID skött sitt jobb, aldrig sjukskrivit sig för att ligga hemma och dricka. Det är alltid rent hemma, jag har alltid fått mat, får extra pengar om jag behöver osv. Hennes problem grundar sig i massor med gamla saker som hon aldrig pratat ut om. Saker från hennes barndom, tidiga vuxenlivet, problem med papporna till hennes barn och sen problem med hennes barn. Min mamma har faktiskt haft ett rätt tufft liv. Hon har bara sina syskon kvar och de bor på andra sidan ekvatorn. Drama som uppstår där, påverkar henne här, och hon kan inte göra något åt det och pratar inte med någon om det heller. Kan säga att hon inte har kontakt med varken min bror eller syster pga konflikter som uppstått och eskalerat. Min syster har hon inte knystat ett ord med sedan 2008 och min bror har hon varit sams och osams med fram och tillbaka nu på senare år, men nu har de inte pratat sen i somras. Båda mina syskon vet om hennes missbruk och min situation här hemma. Vi (jag) hade kontakt med soc som mest mellan 2010-2013. Vet inte varför det tog slut men tror att familjebehandlaren som jag pratade med varje vecka tyckte inte att jag behövde hjälp mer, då mamma under en period på 1,5 år var helt nykter och jag mådde bättre, **men** att om något skulle uppstå så kunde jag utan tvekan kontakta dem igen. Anledningen till varför **jag** haft mest kontakt med soc är just för att mamma inte vill ha något med soc att göra. Hon fick antabus ett tag men slutade med det sen. Fast forward - Under hela 2014 så drack mamma i perioder, jag visste inte om hon skulle vara nykter eller inte vissa dagar. Men min relation med mamma är ändå väldigt stark och **så som hon är nykter är min perfekta mamma. ** På slutet av 2014 så intensifierades hennes drickande och hon började bli jobbig mot mig igen. Detta har egentligen alltid varit anledningen till varför jag kontaktade socialen ö.h.t. - när mamma dricker så känner jag mig obekväm hemma och många gånger så är hon väldigt jobbig mot mig och tjatar, tjafsar och hotar. Hon smög aldrig med sitt drickande innan vi började ha kontakt med soc. Då stod hennes vin öppet på köksbänken. Men sen dess så har hon alltid smugit med det, men jag märker ju alltid när hon är påverkad.. När jag fyllde 18 i december så såg jag en chans: Nu flyttar jag ut härifrån. Jag var så trött på allting, att det ska hålla på så länge. Alla tankar bara snurrar i huvudet på mig än idag; när ska hon sluta? Varför måste det hålla på så länge? Jag är så jävla trött på det här nu!!!!  Jag kontaktade socialen i januari i år. Ringde familjebehandlaren som jag har stort förtroende för, för att vi hade regelbundna samtal i ca 3 år. Jag sa till henne att "Nu ska jag berätta för mamma att jag vet om att hon dricker. Jag är så trött på det här. Nu får hon välja - sök hjälp eller så flyttar jag ut härifrån." Så det var det jag gjorde. Direkt efter samtalet så gick jag in i lägenheten, satte mig ned och mamma betedde sig helt normalt. Jag såg på henne att hon var nykter så det var bättre tillfälle att prata med henne om det då. Det tog några djupa andetag av mod, sen frågade jag henne rakt ut "Varför dricker du fortfarande?", hon blev helt paff. Detta är inget vi någonsin pratat om öppet här hemma, det är väldigt känsligt. När socialen eller hennes missbruk kommer på tal här hemma så är det alltid i form av ett gräl. Men nu var jag lugn. Jag berättade för henne att jag redan pratat med socialen om det och att om hon inte söker hjälp för sina problem så flyttar jag ut härifrån. Först sa hon "Varför måste du hålla på?" Sen började hon gråta och sa att hon inte vill förlora mig. Men samtidigt erkände hon aldrig att hon ville ha hjälp, däremot erkände hon att hon mådde dåligt.  Jag försökte tvinga ur henne ett svar där och då, frågade gång på gång "Vad väljer du, sök hjälp, om inte, så flyttar jag?". Hon sa inte mycket i början och tillslut så satt hon bara där helt tyst. Jag satt och glodde på henne och väntade på svar, då vände hon blicken mot mig och sa "Vad tittar du på?" Så JÄVLA nonchalant!!! Fy fan vad arg jag blev!! Förlåt för mitt språk. Hon VILLE inte svara! Hon KUNDE inte välja mellan mig och alkoholen! Blodet började koka i mina ådror, jag sa bara "Okej då flyttar jag ut härifrån hejdå" sen gick jag in på mitt rum. Jag kommer inte ihåg hur eller vad vi sa till varandra efter det, men kan säga att jag gått på 2 möten med två nya utredare som sköter min "ansökan" om att flytta hemifrån, plus ett möte (och ett inbokat i veckan) med familjebehandlaren. Mamma har fortsatt dricka, "stormen" la sig och nu är allt som "vanligt", förutom att hon dricker då. Jag håller bara ut och har alltid gjort. Vi har inte pratat om det sen dess. När jag pratat med utredarna, efter att "stormen" la sig, så känner jag inte att jag vill flytta hemifrån längre. Då blir det som ett måste, istället för att jag vill, och är redo ekonomiskt och psykiskt. Nu är det ju annorlunda med en soclägenhet, man står inte för alla kostnader själv och så. Har pratat om det här med familjebehandlaren och hon försöker pusha mig att välja rätt för mig, dvs att flytta hemifrån. Men jag känner mig inte redo. Dels för att jag har en kanin sen förra året och man får inte ha djur i alla soclägenheter, och kaninen följer med mig oavsett. **Ingen** kan övertala mig att sälja eller ge bort mina husdjur. Tydligen så är det en viss avdelning soclägenheter där man får förstahandskontrakt efter att man "bott klart" där, vilket de såklart tycker är bäst för mig då det är svårt att få förstahandskontrakt. Men där är det nolltolerans för djur. Sen finns det andra boenden där de **kan** tillåta djur men då får man ingenting när man flyttar ut. Då får man klara sig själv. Jag tycker inte att det spelar någon roll, för att jag känner mig inte ens redo att flytta hemifrån. Däremot om jag inte hade kaninen så hade jag övervägt det första alternativet. Jag är ensam hemma mycket, mamma är typ som en robot som jobbar, äter och sover och har haft samma cykel i alla dessa år. Så jag är väldigt självständig och trivs väldigt mycket hemma, samtidigt som det här pågår. Familjebehandlaren tycker att jag försöker ha kontroll över mamma och är rädd att "lämna henne" så att mamma lägger massa skuld på mig, och detta är anledningen till varför jag inte vill flytta hemifrån. Men jag är helt enkelt inte redo för det. Min situation är inte akut så därför anser jag att jag kan bo här några år till. Dessutom håller vi/jag på att göra om mitt rum vilket jag sett fram emot i flera år nu då vi bott här i snart 10 år och mitt rum sett likadant ut typ hela tiden. Det känns ju helt bortkastat om jag ska flytta. Det är så mycket detaljer som jag inte kan få plats i ett inlägg, det blir på tok för mycket. Tack så mycket om du tagit dig tid att läsa ända ner hit. Med tanke på att detta hållit på i så många år, faktiskt hela mitt liv, så är det så mycket att täcka. Jag har pratat om många om det här men behöver nya perspektiv. Mår dåligt i perioder över detta, känns som att det aldrig ska ta slut.... Tack igen för att ni tar er tid för detta! Mvh ## Comment 1 Author: Tjeja Vill bara lämna en stor kraam till dig! ❤️ ## Comment 2 Author: Jess89 Har gått igenom precis samma sak så vill du dela dina tankar släng iväg ett mail. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Min far var likadan när jag var ung, det jag gjorde var att ta hans alkoholflaskor och hällde ut de i slasken kvitta vad de kosta och sen sov jag hos min farmor. När jag flytta hemifrån börja han dricka ännu mer och en dag fick jag nog och blockera hans telefon nr så han inte kunde ringa. Hade det blockerat i en månad när han slutligen ringer upp, nykter, och frågar varför han inte fått tag på mig. Jag sa som det va, att jag blockera hans nr för jag är less på hans drickande och att han inte ska ringa hit när han är onykter samt att han aldrig kommer få prata med våra barn så länge han dricker. Det slog slint och han drog ner på drickande, numera till en gång i månaden. Min poäng i det hela, ibland måste man sätta ner foten och säga att detta inte är ok och i ditt fall skulle en flytt från din mamma vara den foten.  När stormen lägger sig och du väljer att bo kvar beror på att skuldkänslorna kommer och man tänker att nu är allt som vanligt igen men det man egentligen gör är att förneka verkligheten för sig själv, tro mig jag har varit i just den situationen.  Du skriver att du mår dåligt av hennes drickande men samtidigt att läget inte är akut, mår du dåligt anser jag inte du bör bo kvar i ett sådant förhållande utan verkligen visa din mamma att du menar allvar med en flytt. ## Comment 4 Author: Anonym #1 Tack! #2 Jag vill förbli anonym så håller mig här, men tack ändå 🙂 #3 Jag har svårt att sätta fingret på det... Mår inte dåligt hela tiden, allt hänger på om hon är onykter eller inte. När hon är nykter tänker jag inte alls på det. Min mamma är väldigt sån att om det inte duger för henne så klipper hon bara av bandet, så som hon gjort med mina syskon. Att försöka prata om det och lösa konflikten finns inte på kartan. Istället "visar hon hur stark" hon är och klipper bandet, sen drar hon med sig det resten av livet och pratar inte med NÅN om det. Det är väldigt typiskt för vår etnicitet, vill inte generalisera så men det är oftast så. Jag är inte rädd att hon ska klippa bandet med mig, men det känns som att om jag flyttar så hjälper det varken mig eller mamma för att jag kommer bara sitta och tänka på henne, och det känns inte som att hon skulle söka hjälp om jag flyttade ut, risken är att hon bara gräver ner sig ännu mer, så som hon är.  Med tanke på att jag inte ens känner mig redo att flytta nu så flyttar jag av fel anledningar. Just då när jag ställde ultimatumet för henne så var jag väldigt arg. Nu känner jag mig liten och ledsen. Vill bo hemma. Samtidigt vill jag lösa situationen, och är ju på gång igen med socialen. Mamma vet däremot inte att jag gått på möten med dem nu efter att jag ställde ultimatumet för henne. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Känner igen mig i mycket av det du skriver. Tyvärr så hjälper det ju heller inte dig att stanna kvar hos din mamma, jag gjorde det misstaget med min far och gudarna ska veta vad jag önska jag valde annat för att bo kvar den tid jag gjorde med en alkoholiserad far har satt sina spår i mig som vuxen.  Enda positiva i det hela är väl att jag aldrig rör alkohol själv och att jag lova mig att aldrig någonsin bli som min far men den psykiska misshandel det var att se min far berusad, hitta honom sovandes på matbordet, tjata på mig konstant mm blev en av många anledningar till att jag fick söka professionell hjälp hos psykologer samt tas in på tvångsvård när jag blev vuxen. Man tror oftast att situationen inte är så farlig när man är i den, man blundar och stänger av, men spåren kommer sen när man är i vuxen ålder. Det påverkar en mer än man tror. ## Comment 6 Author: Anonym #5 Oj, vad tråkigt att höra att du blivit så ärrad av situationen! Det känns som att jag bara kommer med ursäkter, att jag blundar för verkligheten... Jag vet att jag inte mår bättre av att bo hemma, men samtidigt tycker jag inte att jag mår sämre. Men känner mig så hjälplös. Den enda traumatiska upplevelsen jag haft var några år sen då mamma låg på golvet och var helt däckad, kissade på sig gjorde hon också och låg och ropade på mig. Jag hade katt då. Ringde socialjouren som kom och de ringde ambulans som kom och försökte få med mamma men hon vägrade följa med och blev aggressiv och försökte få tag på mig och konfrontera mig varför jag ringde socialjouren. Hade aldrig sett henne så onykter som hon var då. Skulle på klassresa dagen efter i två nätter så sov hos min kompis och katten fick bo där under tiden. Kommer inte ihåg vad som hände mellan mig och mamma efter det men vi pratade nog inte med varandra på ett tag. Jag är så "van" vid att leva såhär, det är därför jag tycker att jag kan stå ut med det för att jag alltid gjort det. Men är ändå så ledsen inombords och undrar alltid varför hon fortsätter.... Mamma har alltid tyckt att hon gett mig allt jag behöver. Hon tycker att hon uppfyller mina grundbehov: rena kläder, mat på bordet, jag får allt jag ber om. Vilket absolut stämmer. Men hon verkar inte förstå mitt behov av en nykter mamma. Hon förstår inte hur jag känner eller har känt när hon är onykter. Hennes ord och agerande har satt spår i mig och hon förstår inte det. Hon vet om det, men vill inte förstå. Min mamma är ingen reflekterande typ. Hon kan inte tänka ur andras perspektiv om man inte står och skriker in det i huvudet på henne. Så fort hon får kritik eller om hon tycker att hon behandlas fel, även fast det inte behöver vara så, då stänger hon av och ser bara till sig själv. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Det är ju inte heller din skyldighet att ta ansvar för din mamma, tyvärr är alkoholister svåra att vända och det är inte din uppgift att försöka hjälpa henne utan det är något hon måste vilja själv. Det finns inte mycket du kan göra för henne, du har redan gett henne möjligheten till förändring och hon har blankt nekat den. Hon gjorde alltså sitt val att vara kvar i botten av flaskan men du behöver inte göra valet av att tolerera att bo i ett sådant hem. Steget att flytta ut är svårt, ännu svårare om man tänker på det hela tiden. Alltid bäst att spontant bara slå tag i saken, man upptäcker rätt snabbt vilket bra beslut man slutligen tagit. Min far sa också att han gav mig allt jag bad om men liksom du ville jag ha en nykter far men det fick jag aldrig utom enstaka tillfällen. Min mor var också alkoholist men hon lämnade mig och min far för flaskan när jag var spädbarn så henne känner jag inte. Nu när jag är äldre vet jag varför min far drack, han berätta anledningen till sist men inte förrän han fick reda på att jag är obotligt sjuk med en handfull sjukdomar varav en jag ärvt av honom. Lite som att "berätta i sista sekund." Din mamma kommer inte berätta förrän den dagen hon är redo, det är inget du kan tvinga ur henne och garanterat inget som har med dig att göra. Anledningen till att din mamma dricker kan vara allt från någon sjukdom, till förlorat jobb, till trasigt förhållande, till någon traumatisk upplevelse, till att hon känner sig ensam mm och för att dunkla minnet tar hon till alkoholen. ## Comment 8 Author: Anonym läs på om medberoende är mitt råd och sen tråkigt nog så kan du aldrig få henne nykter eller få ordning på hennes liv det är hennes val och hon måste själv inse och vilja ha en förändring innan dess så kommer ingenting att hända  är själv uppvuxen i ett alkoholisthem och är själv nykter alkoholist och för att orka med mitt eget liv så har jag inte haft någon kontakt alls med mina föräldrar sedan tonåren  är dock stolt över att jag lyckats ta kontrollen över alkoholen och säger nej till den ## Comment 9 Author: OlgaMaria Det är mycket bra att du pratar med soc och andra, men jag tror samtidigt att bara du vet vad som är bäst. Lita på dig själv. Så klart sårar din mamma dig genom att inte vara den nyktra mamma du behöver. Men hon är sjuk. Missbruk är en sjukdom. Det behövs något slags mirakel för att lyckas bryta med det. Hon älskar dig, hon försöker göra sitt bästa, men alkoholismen är starkare. Kram! ## Comment 10 Author: IceTee Jag tror att du dels är rädd för förändring (som jag, jag försökte flytta till pojkvännen men bröt ihop totalt och flyttade hem illa kvickt) och dels känner du ett ansvar för din mamma Personligen tror jag att du hade mått bra av att flytta, och släppa taget. Att hon inte svarade betyder ju att hon trots allt valde alkoholen framför dig. Jag tror att ni båda hade mått bra av att vara isär och att hon kanske får sig en tankeställare! ## Comment 11 Author: Anonym #7 #8 Jo, jag vet tyvärr den trista verkligheten att ingen kan tvinga henne. Hon måste inse det själv. Jag har dock inte mage till att bara lämna henne och se efter mina egna behov, även fast hon är hur självisk som helst med detta problem och jag gör bara rätt för mig själv om jag flyttar ut eller whatever, något som jag gör för MIN skull att må bättre. Men det känns inte som att jag kommer att må bättre. Alla dessa "hot" jag har gett henne för att försöka ge henne en tankeställare har ju tydligen inte fungerat hittills, men att flytta hemifrån känns lite för stort för mig. Socialen sa till mig att det inte spelar någon roll om jag flyttar till ett av deras boenden, jag kan vara här hemma hur mycket jag vill. Men att jag har nån plats att vara ensam på. Asså jag vet inte, allting är så luddigt... #9 Jag försöker lista ut det.. Tack! #10 Ja, jag tänkte så också. Hur vågar hon välja alkoholen framför mig.. Förra sommaren så bodde jag hos min systers lägenhet i en vecka för att hon var utomlands och jag tog hand om hennes katt. Jag hade knappt kontakt med min mamma, inte för att vi var ovänner utan för att det inte blev av bara. Det var som att jag flyttade hemifrån, men jag bodde där av andra, inte så dystra anledningar, och jag visste i bakhuvudet att jag skulle åka hem igen. Det var väldigt skönt att bo ensam där faktiskt, min syster tyckte också att det var en bra idé. Hon har alltid tyckt att det är bra om jag får växla miljö lite så att jag kommer bort hemifrån, o det håller jag med om. Känner likadant nu, alltså att det är bra för mig att växla miljö. Däremot känns det för mycket om jag skulle FLYTTA hemifrån för att växla miljö. T.ex. så är jag mer hemma hos mina kompisar än vad jag bjuder hit dem, just av dessa anledningar. Jag tror att jag hade känt annorlunda om jag inte hade husdjur idag och kanske om vi inte skulle göra om mitt rum... Vi är liksom halvvägs att bli klara. Jag vet att det låter som att jag hittar på en massa ursäkter men jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska tänka 😕 Jag känner mest att jag vill att mamma ska få hjälp, innan jag bestämmer nåt för mig själv. Jag vill att vi jobbar tillsammans 😢 ## Comment 12 Author: [Borttaget] Hejsan! har eller har haft samma problem med dig, har en mamma som tar droger + alkohol, men som tur väl inte bor hos mig, växte även upp med en pappa och låtsas mamma som var alkolister. Min pappa dricker inte alls lika ofta nu som han gjorde innan, det var väl hot och soc som gjorde att min pappa försökte sluta iaf, då jag också i princip flyttade till en stödfamilj som gjorde att han insåg vad som hände. Prata med någon som behandlar patienter med alkohol och drogproblem, jag vet att det kan vara svårt för dig att ta ett sånt beslut, men det är ju ändå din mamma, hon kommer tacka dig i slutändan, och försök se till om du har någon att bo hos sålänge, hyra ett rum eller bo hemma och betala hennes räkningar sålänge. försök även hitta en partner till henne kanske ? oftast så brukar det hjälpa när man har ett förhållande och någon som man verkligen älskar, som man slutar med beroenden för. tror även det skulle vara bra för henne att prata ut med en psykolog och en pojkvän eller liknande. har själv haft både alkohol missbruk och drogmissbruk. och killen räddade mig, plus psykologbesök. vet dock inte om det hjälper för din mamma, men testa 🙂 ## Comment 13 Author: [Borttaget] försök börja prata med henne mera om saker och ting, saker som hon inte kan se eller vara med på pga alkoholen, då kanske hon får en inblick i varför det kan vara bra att sluta, beskriv dina känslor i saker och ting också, då kommer hon börja öppna upp sig själv mera och det är mycket bättre än att gömma spriten för henne och tvinga henne till att bli nykter, än att hon väljer det själv ## Comment 14 Author: pyromanen för din egna hälsas skull så tycker jag du ska flytta. Inte som ett hot eller för att bryta med din mamma som verkar vara en fin människa också, fast sjuk. som nära anhörig blir man nästan alltid själv "sjuk" i medberoende. Förutom att komma lite ifrån genom att flytta så kanske du kan ha nytta av Alanon. Altså 12-stegsgrupp för anhöriga. ## Comment 15 Author: Anonym #12 Tack för ditt svar. Jag kan inte betala min mammas räkningar. Har bott med min mamma hela mitt liv och har såklart aldrig betalat hennes räkningar och kommer aldrig att kunna göra det heller så det är verkligen inget alternativ. Min mamma skulle inte må bättre av att bli lämnad ensam, om jag bor nån annanstans tillfälligt för att "ta en paus" så kommer hon knappast att tänka att hon ska ta tag i sitt liv och gå ut och lösa sina problem. Hon har aldrig i hela sitt liv gjort så och kommer aldrig att göra det. Hennes alkoholproblem kommer att ta tid och många år att lösa, jag menar, nu har vi haft kontakt med socialen fram och tillbaka i flera år och det har gått upp och ner för henne, och det kommer det nog fortsätta att göra. Men det kommer inte att hända något om jag bara flyttar ut för min egen skull och struntar i henne. Sålänge mamma vidhåller sina problem så kommer jag också att ha problem, så är det bara... #14 Jag har faktiskt funderat på något sånt, att gå med i en grupp som har samma erfarenheter som jag har, för att hitta stöd. Mina vänner har alltid tröstat mig, men en sån där grupp är ett annat sorts stöd som jag tror att jag behöver. Läste lite om Al-Anon men känns inte riktigt som något för mig. Men något liknande är jag nyfiken på fast utan allt det här med "Gud" som de flitigt nämner på deras hemsida... ## Comment 16 Author: pyromanen De flesta som deltar i 12-stegsgrupper i Sverige är inte kristna alls och "klarar av gudspratet" genom att tänka "kärleken" eller "allt gott i livet"  istället för "gud" när det i texterna finns med nåt om nån "högre makt".  Man behöver inte heller ägna sig en massa åt dessa texter utan kan gå dit med syfte att träffa likasinnade och sedan träffas på egen hand istället för mötena om det känns bättre. Så jag tror du ändå kan hitta några där i ALANON att prata med, och har en massa gemensamt med dig och som inte är mer religösa än du själv. Min man är nykter alkoholist (nykter i 17 år nu) mycket tack vara dedär mötena i AA och de vänner han träffar där. Han lämnade för övrigt Svenska kyrkan för över 30 år sedan och går aldrig på gudstjänster eller liknande, så 12-stegsgrupper är inte bara för religiösa! ## Comment 17 Author: Anonym #16 Nä jag vet! Jag är inte religiös för fem öre och kan inte tänka på något annat än religion när jag hör prat om "högre makter", oavsett om det är i form av kärlek eller annat. Man ska ju ha sin egen uppfattning om denna "högre makten" (enligt deras hemsida) och min uppfattning blir bara något religiöst och det gillar jag inte. Men antar att jag inte vet hur det verkligen känns innan jag prövar! Jag har möte imorgon med familjebehandlaren, nämnde lite om detta för henne i telefonen och vi ska prata om det imorgon. ## Comment 18 Author: anonym567 Har en pappa som påminner lite om din mamma. Han har alltid varit så, lite smyg-alkis sådär, ett sexpack folkisar blir det väll om dagen, lätt (han är lättpåverkad så det räcker för att han ska bli full, haha..) Lite starkare på helgerna ibland.  Han sköter också sitt jobb och har ett normalt liv som vilken människa som helst och han gör aldrig dumma saker när han är full utan han är alltid väldigt lugn och samlad, lite roligare kanske dock. Har haft överseende med detta hela mitt liv eftersom han sköter allting annat så har jag bildat mig en uppfattning om att det är okej, klart farsan ska unna sig lite öl när han kommer hem från jobbet. Tycker ändå innerst inne att det är lite överdrivet och fel men som jag fattat så gör han det inte för att bli full utan det känns lite mer som ett smakbehov bara, en dålig vana. Har dock en mamma som är nykterist (wierd, huh?) jag bor tillsammans med båda mina föräldrar och det jämnar ju ut sig en del. Sådär har du hur det ser ut ifrån min synvinkel och min suitation även fast det kanske inte är jämförelsebart så kan det vara skönt att veta att det inte i grund och botten behöver handla om ett beroende, det kan lika gärna handla om att det blivit en sån pass dålig vana att det liknas vid ett beroende. Att din mamma iallafall sköter sitt jobb samt att ni börjat renovera ditt rum låter som ett ganska sunt tecken, många alkoholister låter sig grävas ner helt och det måste vara något av det svåraste att ta sig ur, inga vänner, inget jobb, inga pengar.. Förstår att du känner dig ganska hjälplös just nu för du har gjort det mesta i din makt, det är upp till henne nu om vill ta emot eran hjälp eller inte.. Tycker det är grymt starkt av dig att du berättar om det här och att du stått ut med det så länge, alla borde ha en dotter som dig!