# Hjälp, min mani måste sluta
Author: Anonym

Det här hade kanske passat bättre på psykologi.ifokus, men eftersom jag vill vara anonym skriver jag här. Ni kanske är andra kvinnor som har det lite likadant! Varning för ev långt inlägg.  
  
Till att börja med ska jag säga att jag är sjukskriven just nu för psykisk ohälsa och ångest. Håller just nu på att utredas (vad jag förstår) för någon slags diagnos. Enligt tidigare kuratorer och egna eftersökningar verkar det som mest luta med ADD, men även bipolär typ två. Detta kanske kan bidra med att någon förstår mitt problem? Kanske har det likadant?  
  
I hela mitt liv sedan jag var tonåring har jag haft brinnande intressen för olika saker. Så som många andra förstås, men i mitt liv så måste jag lyckas, nå fram och "bli sedd" till 100% för det jag tar mig an. Jag har haft ett antal bloggar, som jag alltid slutat upp med att byta för att jag blir less, uppgiven och känner att jag måste starta på ny kula. Jag har haft jättestora problem med mitt bloggande. När jag började blogga för typ 8 år sedan blev min blogg plötsligt uppmärksammad av blogg.se och därefter följde en hel skara nya läsare som gillade mitt sätt att skriva och min blogg. Det var superkul och jag hade inte ALLS skaffat en blogg för att den skulle bli sedd eller kommenterad. Det var jätteroligt och där började triggandet. Jag triggade mig själv att få fler och fler besökare, fler och fler kommentarer, verkligen spammade folk för att få fler unika besökare och för att bli sedd. Jag ville bli känd och uppmärksammad. Det där med att bli känd har jag nog känt hela livet har varit en big deal. Att folk ska veta vem jag är. Jag är också rätt speciell, eller framför allt har varit, till stil och mina intressen och så. Vad jag försöker säga är att detta strävandet mot att få en stor blogg, få stora hyllningar över andra kreativa saker jag gör över nätet, få tusentals läsare på instagram (vilket jag har..) har dragit ner mig i något slags bad av ångest. Den här ångest till sociala medier på det här sättet har följt mig enda sedan jag blev "besatt" av den här uppmärksamheten. Ifall jag inte kände (känner, det här följer mig fortfarande) för att blogga på några dagar växte en större och större klump i magen av att alla läsare skulle vara borta, jag suger som bloggare, jag kommer aldrig kunna göra en "come back" efter det här och att det allmänt känns som världens svåraste grej att skriva ett sketet litet blogginlägg, bara för att jag inte känner mig lika inspirerad för tillfället. Detta har lett till många dagar efter skolan som jag mått dåligt, pressat fram ett blogginlägg och/eller annat, gjort slut(!) med en pojkvän för att jag ansåg att bloggandet tog för mycket tid och att det var det jag ville satsa på just nu. Det låter helt galet, men jag blir som besatt när jag går upp i grejer. När det går bra för mig, att jag får den credden jag vill ha (och som jag tycker att jag förtjänar! jag tycker ALLTID att jag förtjänar mycket mycket mer besökare, följare, klick, vad som helst) känner jag mig verkligen bäst. Alltså bättre än andra. Jag MÅSTE vara bättre än andra för mig själv. Annars duger jag inte. Annars lever jag inte upp till den jag utsäger mig att vara? Ja, så brukar jag tänka. Fastän jag är väldigt ödmjuk i de olika forumen jag är. Men detta beteende har tyvärr eskalerat, men jag lyckas åtminstone leva i en lycklig relation trots denna mani.  
  
Jag tror att credden jag får online och i cyberspace = mitt värde. Lägger jag ut en bild på mig själv på instagram och får flera hundra likes känner jag mig på topp. Nästan oavsett hur mitt liv ser ut i övrigt. Det är som att jag lever på andras uppmärksamhet till mig. Jag vet, det låter helt sjukt när jag skriver det. Och kommer det dagar (som varit ganska många nu eftersom jag mår psykiskt dåligt, kanske mycket över denna inställning som präglat mitt liv i en snart 10-årstid?) som jag avskyr mig själv och som jag aldrig för något i hela världen skulle kunna posta en bild eller skriva något bra. Dessa dagar är verkligen botten, botten, botten. Jag känner mig noll värld och tror att alla tänker saker som "jaha, vad hände med henne då? ska hon inte fortsätta?" "haha vad var det jag tänkte, inte är hon så bra på att blogga/instagrama!" "inte var hon så häftig som jag trodde" - och att allt jag har gjort bara har lett till att alla blir besvikna och att jag blir enormt besviken på mig själv. Mitt självhat har bara vuxit och det hör väl många andra saker till, som tråkiga saker jag var med om med mitt ex, men denna känsla av värdelöshet då det för mig "går dåligt" med bloggande, att jag inte lyckas behålla läsare och dylikt, den har följt med mig sedan jag var 16 och idag är jag 23.   
  
För att sammanfatta: Jag går just nu hos psykolog och jag ska beskriva detta problem, bland alla mina andra, för honom. Men av er skulle vilja ha råd och tips om ni har. Kanske känner någon igen sig? Har haft någon vän som är på det här sättet? Det här sättet jag har gäller för övrigt med andra kreativa intressen som inte har med internet att göra. Jag har inget tålamod, jag vägrar ta mig an något om jag inte känner mig 100% i form och bygger lätt som en plätt upp en avsky till mig själv när något inte blir exakt så som jag ville och planerade någonting.  
  
Tack på förhand! Är något oklart, välkommen att ställa frågor.

## Comment 1
Author: Anonym

Kan säga också att jag har provat att sluta blogga helt. Att "bryta" med sociala medier och att försöka finna mig själv utanför detta. Men idag är vi ju tyvärr så bundna till sociala medier att jag ändå dragits tillbaka... Och har jag hamnat på facebook för att någon viktig person började chatta med mig, då kan det plötsligt kännas som att "jo men nu vill jag blogga! nu vill jag göra det här! nu vill jag försöka på nytt! jag är ju GRYM på detta! ingen gör det som jag"  
  
Också har jag satt igång med ännu en blogg som kreativiteten är skyhög på i några veckor, sen är det samma gamla banor igen. Ena veckan är superduperbra blogg/instagrammässigt, andra vill jag bara dö för att jag hatar mig själv så mycket. Ja, jag vet att jag har problem.. \*suck\*

## Comment 2
Author: Sarah

Egentligen har jag inga råd... Men min spontana känsla är ju att du borde avsluta alla sociala medier. Ta bort Facebook, Instagram och stäng ner alla bloggar. Cold Turkey. Vi är inte bundna till sociala medier, även om det lätt blir en stor del av livet. Du får anstränga dig för att skaffa en ny sak att vara manisk över :) Gå i skogen, upptäck naturen osv, utan att berätta för alla om det. Du säger att du gör kreativa saker utanför internetlivet, kan du inte föröka fokusera på dem  mer? 

Jag kan känna igen mig i manin dock. Skillnaden är att det jag blir mer eller mindre manisk över är saker som jag vill göra för min skull, inte för andras bekräftelse. Då tycker folk att jag är konstig istället, som försvinner för att göra ngt konstigt. Det gör inget för jag blir lugn av det.

## Comment 3
Author: OlgaMaria

Jag tror du behöver öva på att inte göra saker så impulsivt. Sätt dig ner och fundera igenom ordentligt vad du vill med ditt liv, skriv upp vilka mål du har och hur du ska nå dit. Vad får dig att må bra, vad är viktigt, vad ska du prioritera? Bestäm dig för hur du ska leva och agera utifrån det.

Fundera igenom Facebook/instagram/bloggande - ger det mer än det tar, är det värt det/gör det dig lycklig i längden? Handlar livet om att ägna en massa timmar åt att jaga läsare och följare? Är det inte ganska utmattande? Och tänk vad många timmar det blir efter ett antal år? Är det så du vill spendera ditt liv? Kanske finns det andra saker som är mer värt?

Jag tycker det låter som självklart när det gäller bloggandet att det inte är bra för dig. FB och instagram kanske du klarar bättre, det är inte lika prestationskrävande??

## Comment 4
Author: Anonym

#2 Jag önskar på sätt och vis att jag kunde göra så. Men jag är i med i många viktiga projekt som samtalar och bestämmer saker där. Det är där "det händer", tror inte jag kan begära någon att typ smsa mig med vad som sagts innan och det blir helt enkelt att jag inte kan delta i att bestämma när vi ska träffas osv då jag inte finns där. Tror det bara gör mer skada att jag inte är där då. Samma som att vänner håller kontakt med mig där, visst hade jag kunnat säga till de närmsta att jag inte tänker vara på facebook mer, men det finns alltid någon man har glömt också kanske man blir bortglömd eller bortprioriterad? Visst, de kanske inte är så bra vänner då, men jag har även ytliga bekanta som jag festar med osv. Känns som att jag kommer tappa så mycket socialt.   
  
#3 Tack för dina fina tankeställningar! Det är precis dom frågorna jag frågar mig själv. Det ÄR inte värt att må såhär, det ÄR inte värt att lägga timmar på att jaga följare, kommentarer osv (detta gör jag i för sig inte direkt längre, var mest när jag var yngre, nu har jag mest ångest för att det inte går som jag vill). Det är väldigt utmattande och det finns definitivt saker som är mer värt. Den galna saken är bara den att ungefär 50% av tiden tycker jag att det är kul, jag älskar att skriva, verkligen älskar att skriva och formulera mig, och då jag känner mig på topp eller åtminstone nära älskar jag att blogga och dela med mig av mitt liv. Vilket ju är det jag gör på alla dessa sociala medier.   
  
Som du säger låter det dock mycket enklare att ta bort fokus från bloggen och ha FB och instagram "som alla andra". Just nu känns det som att det är så pass mycket jag måste vara aktiv på att jag får ångest, för att jag känner att jag inte hinner med. Skaffade twitter för några veckor sedan (osmart såhär i efterhand, jag vet), men jag var inne i någon toppen-period och kände att det var ett bra forum för att diskutera politik och andra saker. Men när jag kommer i dom här dåliga perioderna, som kan vara ett bra tag, blir det sån press att jag blir galen. FASTÄN ingen kräver någonting av mig! Ingen kräver att jag ska få massa följare även på twitter, ingen kräver att jag ständigt ska uppdatera min blogg eller instagram, men ändå känns det som att jag har "något att leva upp till", och därmed gör jag mig själv besviken när jag inte klarar av det.  
  
FB och instagram är som sagt inte lika prestationskrävande. Förra året slutade jag faktiskt att blogga och tänkte att det var ett avslutat kapitel. Men redan efter en månad kände jag bara hur det kliade i fingrarna av att skriva, för min skull. Om jag tänkte bort följare osv kände jag bara hur jag längtade efter att formulera mig och göra fina/värdefulla/tankvärda inlägg. För oftast har jag rätt bra "kvalla" på mina blogginlägg om jag säger så. Skriver om psykisk ohälsa bl.a som jag tycker är viktigt. Så ja, känns som att jag provat med allt men att det ändå slutar upp i att jag antingen saknar något eller får ångest av det... 😕

## Comment 5
Author: pyromanen

Kan du tänka ut en nivå (t.ex. x antal timmar då och då) som du tycker skulle vara OK att lägga på bloggande och sociala medier?   Och då menar jag mycket exakt specificera mellan vilka klockslag du vill koppla upp dig och när det är stängd så inte du börjar kompromissa med dig själv eller tulla på det du nu avtalar med dig själv.. 

Sen tror jag en viktig ingrediens är att tänka ut vad du vill göra istället. Finns det något du skulle vilja göra mer av i ditt liv? som gärna skulle få mer tid och energi?  något annat intresse? människor du skulle vilja umgås mer med eller göra något för?  Praktiskt arbete du skulle vilja göra? ett gammalt intresse som ligger på hyllan o längtar?  Och börja ta tag i något av detta och låta det få fylla.

## Comment 6
Author: Anonym

Hej, vill bara uppdatera läget lite! Jag har gjort som så att jag slutat blogga. Åtminstone för nu. Kanske då jag blivit friskare och rett ut det här ännu mer att jag kan blogga eller skriva på annat sätt på en bra nivå, men just nu funkar det inte.   
  
Är inte särskilt aktiv på facebook i dagsläget, skriver kanske någon status i veckan om det varit något speciellt. Men där känner jag ingen press eller så utan det blir som det blir. Instagram är jag relativt aktiv på, men inte varje dag.  
  
Det känns som en helt okej lösning för tillfället, fastän jag fortfarande har svårt att se andra som "går om mig" i följare, likes eller som sköter en blogg perfekt och som det bara går bra för. Ja, av det man ser. Men försöker att inte titta så mycket på andras bloggar, instagram och så också då jag lätt blir provocerad, bygger upp självhatet mot mig själv och känner att jag är värdelös.

## Comment 7
Author: OlgaMaria

Bra! Fortsätt så här! :)